A taste of Sweden

Nu har jag ätit årets sämsta måltid - igen. Dagen har tillbringats på IKEA och det spelar ingen roll om det gäller IKEA i Evry (Paris) eller Red Hook (Brooklyn) maten är lika oätbar. Jag är inte kräsen, jag har inga problem med att gå på Mc Donalds emellanåt, men IKEAs mat är under all kritik. Svampiga köttbullar och hårdfriterade pommes frites med en sådan där lingonsylt man fick i plugget, den som består av 60% äpple. Det värsta är alla stora skyltar med "Swedish cuisine" och "A taste of Sweden". Varför kan ingen smart restaurantmänniska se vilken fantastisk distributionskanal IKEA skulle kunna vara för bra svensk mat? Et le comble - det fanns inga bilar i den lilla matbutiken (som by the way får konstigare och konstigare utbud - hur många sorters delicatokakor kan man sälja overseas?)!

Maken kommenterade att det måste finnas åtminsotne två kategorier svenskar som avskyr IKEA: duktiga möbelsnickare och kockar.

Dessutom är det ju helt omöjligt att åka till det där stället utan att bli en "Men vi hade iallafall tur med vädret"-familj. Alla är uttråkade innan vi hunnit till bokhyllorna ens, vid köken är vi totalt uttröttade och när vi kommer till sängkläderna är alla så sura att man får vara glad om det inte slutar i blodvite innan vi hunnit hem. Idag tog vi int ens båten, vilket brukar vara en förmildrande omständighet iallafall för barnen, vi åkte tricken och buss. Men å andra sidan har vi ju en dags hopskruvning att se fram emot!

Nu tröstäter jag Ballerinakex och tittar på något slags uppvärmningsprogram inför Super Bowl som är imorgon. De röstar fram de bästa reklamfilmerna som visats under tidigare superbowls. Vilket verkar mindre konstigt när man tänker på att 30 sekunder reklam kostar 3 miljoner dollar. Lite extra TV-tid kan man ju unna dem för det priset.

Fredagsmusik AKA Whatchamacallit Singers

"Hootenanny was used in the early twentieth century America to refer to things whose names were forgotten or unknown. In this usage it was synonymous with thingamajig or whatchamacallit, as in "hand me that hootenanny." Hootenanny was also an old country word for "party". Now, most commonly, it refers to a folk-music party."

Se där nu har ni lärt er något idag också!
Allt från Wikipedia, var annars?

Mormor och morfar hade denna singel på svenska, det var det enda som kunde liknas vid popmusik i deras skivsamling. Det var liksom den eller Einar Ekberg. Jag spelade den om och om igen när jag var där. Jag tror att andra sidan var "Omkring tiggarn' från Luossa". Rock on.


"Gabrielle torka tåren, när det grönskar i snåren, ska jag komma med våren..."

Somliga dagar

Ibland funderar jag pa hur det skulle vara att ha sina färäldrar i samma land, eller kanske till och med i samma stad. Och kanske svärföräldrarna också, och brorsan och hans familj, och barnens gudföräldrar, och ens ungdomsvänner...

Jag flyttade utomlands när jag var gravid med mitt första barn. Jag lämnade föräldraförsäkring, VAB, maxtaxa, öpnna förskolan och kommunala musikskolan. Men framförallt lämnade jag barnens mormor och morfar. Nu bor vi i New York, mormor och morfar i Uppsala, min bror och alla kusinerna i London, farmor och farfar i Normandie och barnens faster i Paris. Vi träffas en eller flera gånger per år men ibland, dagar som idag, funderar jag på hur det skulle vara att kunna plocka upp telefonen och fråga morfar om han kan hämta i skolan, eller brorsan om mellankusinen har lust att komma på pyamasparty och sleepover, eller farmor om hon kan ta med den yngsta till tandläkaren. Eller bara kunna ses en stund, helt apropå, utan att betala 2000 dollar i flygbiljetter och ta en veckas semester.

Vi får annat, och livet vi valt har andra fördelar, men ibland undrar jag bara hur det känns att leva sådär fysiskt nära sina närmaste.

I vilken Charlie dissar och är allmänt otrevlig.

Med anledning av att konsten och kulturen verkar stå högt i kurs i Sverige just nu (knarkförfattare OCH galna ickegalna konstfacksstudenter på samma vecka!)kan jag ju berätta att jag minsann varit på teater. Och sett Peter Stormare i Hedda Gabler. Av alla pjäser som går på Broadway var jag och såg en svensk skådis i en norsk pjäs.

Min ursäkt är att jag äntligen drog ett djupt andetag och hasade mig iväg till ett evenemang annordnat av den där svenska kvinnoklubben som finns lite överallt. Nu skulle här nätverkas och skaffas vänner! Det jag inte fattat var att alla hade med sig sina gubbs, i ordets bokstavliga bemärkelse. Tom jag sänkte medelåldern rejält (och det vill inte säga lite). Även på denna sida Atlanten är kulturbäraren en tant, om än i välfönat, blonderat hår och med vidhängade skeppsredarmake. Men trevliga var de!

Nå åter till pjäsen. Marie-Louise Parker spelade en blek och mager Hedda. Jag gillar henne men inte fick hon mig och förstå varför (obs spoiler!) hon tar livet av sig. Peter Stormare gick omkring och var Peter Stormare, dvs slem seriemördare. Eller det var han ju inte här, men han skulle kunnat vara.

Jag tror han toppar listan av överskattade skådisar. Han spelar ju alltid samma galning med slickat hår som drar ut tänder eller stoppar folk i flismaskiner. Eller förresten jag kom på en ännu mer överskattad skådis: Skarsgård d.ä. Vad är grejen med honom? Har han spelat i en enda bra film? Jovisst han verkar trevlig och han har en massa barn att försörja men som en kritiker skrev om MLP i ovannämda pjäs "you could iron shirts on his face"!

Lite extra vatten på den kvarnen fick jag av att jag på en av dessa oändliga flygresor jag roat mig med den senaste månaden såg "Mamma Mia". Jag säger som alla de sex kvinnliga protagonisterna gör medans de fnittrande slänger sig baklänges på en knirkig säng: OH...MY...GOD!!! Med en miljon utropstecken ty så talar och skriver kvinnor. Har ingen från grekiska ambassaden stämt B&B för förtal och hets mot folkgrupp? Alla grekiskor bär städrockar och hucklen och skakar på huvudet åt de tokiga turisterna. Utom de unga adonisarna på stranden som bara är ute efter en sak. Dessutom hur skulle någon vid sina sinnens fulla bruk kunna välja Pierce Brosnan när Mr Darcy finns i rummet? Det måste vara världens sämsta castingbeslut! I övrigt håller jag med Ulrika.

För ett år sedan

Mymlan undrar vad vi skrev för ett år sedan. Jag skrev inget den 28 januari men mitt nästa inlägg skulle kunna skrivits idag (om man byter ut lite platsnamn). Är det bra eller dåligt? Tyder det på konsistens i tanke och handling eller bara på att man drar runt i gamla hjulspår och inte tänker något nytt? Det kan ju också ha att göra med att vi gör en lång resa med makens jobb varje januari sedan fem år tillbaka. Samma typ av beteende föder nog samma typ av tankar.

Talande citat: Fortfarande är det dunkelt tänkta det dunkelt skrivna.
Charlie januari 2008: Örnen har landat

Dagens citat

"We do survive every moment, after all, except the last one."
John Updike

Kerala

Kerala är mycket vackert och Indiens rikaste region (vilket säger en hel del om situationen i resten av landet). Kristna syrianer kom hit redan på 1000-talet och judar har funntis här lika länge (jag ska nog inte klaga mer på flygresan). Både portugiser och holländare har koloniserat och numera är det Indiens enda kommunistiskt styrda region. Jag såg flaggor med hammaren och skäran för första gången på mycket länge! Det är ocksa en lugn region med relativt goda relationer mellan kristna, muslimer och hinduer (i vilket fall var det vad alla som jobbar i turistbranchen sa, och vi valde att tro på dem). Religionen var iallafall mycket närvarnade; tempel, kyrkor och moskeer fanns överallt och det verkade inte vara något problem att kombinera med en kommunistisk politik.



Vi åkte flodbat i de berömda Backwaters i några dagar. Ett vackert och rogivande sätt att resa på.



Kvar efter resan finns en känsla av att ha rest både i rum och tid. Och färgerna! Kvinnornas saris och palmskogarnas grönhet mot en bakgrund av brungrå smuts och lera. Männen bar ofta kjol, eller snarare ett skynke virat om höftena, eller västerländska kläder. Kvinnorna däremot bar alla saris eller andra traditionella kläder. Jag tror inte jag såg en enda kvinna i västerländska kläder förutom de som bar uniform.



En sak alla var mycket stolta över är att 95 procent av barnen går i skolan och i princip alla kan läsa och skriva. Det finns både privata och offentliga skolor, vissa undervisar på malayalam (det lokala språket) och andra på engelska.

Godmorgon!

Nu är klockan drygt tre på morgonen och det är som förgjort att försöka sova, vilket väl inte är så konstigt eftersom jag somnade vid sju. Jag tittar på en dokumentär om slaveriet på PBS (statsägda TV-kanalen) och surfar lite planlöst. Indien ligger tio timmar före New York och min kropp vet inte när den ska sova eller äta längre.

Det känns bra att vara tillbaka även om det fortfarande känns märkligt att vi åker "hem", när vi åker hit.

Resten av familjen vaknar. Barnen är ovanligt lugna och utsövda, sonen gör läxor, dottern målar med vattenfärger, maken knappar på sin dator, jag på min. Jag dricker kaffe gjort i min nya, blänkande kaffemaskin som jag fick igår. Den är helt fabulous! Bara Dusty Springfield vet vad som skulle kunna vara bättre.

Jag tror vi ska fortsätta med den här dygnsrytmen, den är rätt behaglig. Vi har fortfarande oceaner av tid kvar tills vi måste iväg. Idag ska det bli minus fyra och sol och vi har en ny president! Det känns bra.

Nu frukost!

Gryning, januari 2009, sydvästra Indien

Det skulle nog lika gärna kunnat vara januari 1909, eller kanske 1809.


På natten ser man hundratals ljus från fiskebåtarna ute till havs, i gryningen kommer de in och drar upp båtarna på stranden. Medans ljuset tilltar och solen snabbt stiger kommer kvinnorna ner till stranden och förhandlar om nattens magra skörd.

Det är väldigt mycket folk överallt och det verkar omöjligt att de alla ska leva på det lilla som finns i fiskebåtarna.

Några fiskar fortfarande på det traditionella sättet utan båt, med ett nät som dras upp för hand. De sliter och drar i timmar och jag har sällan sett så lite lön för så mycket möda.

Fisk till frukost?

Lokal hambo

Varför det är så att varje gång någon från jordens nordligare delar reser söderut innehåller resan alltid minst en dansuppvisning? Aldrig får man se konst, skulptur eller enbart musik utan alltid denna dans, dans, dans. Dansarna har företrädelsevis konstfulla kostymer som är mer eller mindre autentiska och ärligt talat uppskattar åskadarna väldigt sällan musiken.

Vi har hunnit med tre uppvisningar på denna resa, två traditionella sydindiska som mest ser ut som en slags pantomim och en Bollywood-uppvisning i discotakt.

Annars är det intressant, annorlunda, vackert, hjärtskärande, fattigt, kul och ibland jobbigt. Nu tar vi sats inför hemresan som börjar inatt 02.00 från Cochin via Abu Dhabi - Paris - Normandie- Paris- New York. Jag tror det kommer att ta runt 50 timmar och innehålla två troligen sömnlösa nätter. Vi kommer förhoppningsvis fram vid 21-snåret söndag kväll New York-tid och sedan är det jobb och skola måndag morgon. Tjohej!

Rapport från Château Saint Just

Här ligger jag som prinsessan på ärten i en slottsäng och vilar inför kvällens begivenheter. Fast slottet ser mest ut som ett konferenshotell med ett litet torn på. Korridorerna ser rent av ut som om man var på kollo!

Veckan (inser just att bara drygt halva gått) har varit välfylld. Födelsedagskalas (hon har nu hunnit bli fem!) och visumansökningar, packning och en massa jobb. Men vi kom iväg i går kväll iallafall och vi hann tom med planet. I morse landade vi på Charles de Gaulle och sedan har vi kört sex timmar bil för att lämna barnen hos farmor och farfar. Nu ska vi konferensa och kickoffa och dinneranddancinga i två dagar och på lördag morgon åker vi till Thiruvananthapuram.

Jag läser precis på deras turistsite att "Behaviour demonstrating affection in public like hugging or kissing is not an accepted practice in Kerala." Men å andra sidan: "There is no limit to the amount of foreign currency that visitors can bring." Så man får väl passa på att kramas ikväll så får vi shoppa där?

Och vet ni vad nästan det bästa är? Jag slipper höra/läsa orden bloggdrev och gammelmedia under en hel vecka!

Ny dag - nytt citat!

Så att vi snabbt får ner det där korkade orden längre ner på sidan!

Peter Englund:
"Flera gånger har jag fått frågan om varför jag som författare bloggar. (Underförstått: varför räcker det inte med att skriva böcker?) Och jag har bara kunnat svara med ett “varför inte?” Det finns, som jag skrivit på annan plats, en oemotståndlig lätthet i bloggformen, i detta att kunna skriva om vad man vill, hur mycket man vill och när man vill, en ångestfri enkelhet som inte finns i dagstidningsartikeln och sannerligen inte i boken.

Själv är jag snarare förvånad över att så FÅ av mina författarkollegor bloggar."

Just det, det har jag också undrat över. Ibland tror jag att somliga tycker att det vor att kasta pärlor för svin. Eller så vill de inte slösa bort bra idéer? Eller vill de ha betalt för att skriva? Eller har de bara inte tänkt på det?

Jag vill se en blogg av Kerstin Ekman. Och Kristina Lugn. Och en massa andra. Jag tycker nye städige sekreteraren skulle införa obligatoriskt bloggande för de aderton!

Fast det är klart, som vi tidigare sagt så borde kanske somliga författare avhålla sig från att blogga...

Dagens citat

Ni har väl inte missat att Joe Wurzelbacher aka Joe the plumber numera är krigskorrespondent för pjtv (uttalas pyamas-TV, no kidding). Jag tror även han kandiderar till första pris i Amerikas mest korkade:

"You know, I liked back in World War I and World War II when you'd go to the theater and you'd see your troops on, you know, the screen and everyone would be real excited and happy for them. Now everyone's got an opinion and wants to downer-and down soldiers."

Citat från Huffington post.

Bara sex månader kvar...

Sommaren kom förra året och den kommer i år igen, jag lovar...

Männer aus Dertingen

Jag fortsätter pojktemat och tittar in i kristallkulan, eller kanske min egen backspegel. Jag hittade den här videon på något outgrundligt sätt på youtube och var tvungen att se till slut.

Så här känns det som om allas tonårstid ser ut. Oavsett var man bor, eller när under de senaste 50 åren man var ung, iallafall i västvärlden. Man hänger på mopeder, man slänger sig i en hög i en soffa, man sitter och hänger lite till på en trapp, man snackar, man skulle vilja en massa saker som man inte törs, man hänger lite till, man rodnar, man garvar, man bryter en fot i skidbacken, man hänger. Enformigt och långtråkigt men också så spännande, hela livet fanns ju kvar att leva.

Jag tycker det är så rörande att de här pojkarna, för det är ju så smärtsamt tydligt att de fortfarande är pojkar, har tonsatt sitt bildspel med en låt av Herbert Grönemeyer som heter "Männer" och som måste ha skrivits innan de föddes.



Männer nehmen in den Arm,
Männer geben Geborgenheit,
Männer weinen heimlich,
Männer brauchen viel Zärtlichkeit,
ohh Männer sind so verletzlich,
Männer sind auf dieser Welt einfach unersetzlich

Männer kaufen Frauen,
Männer stehen ständig unter Strom,
Männer baggern wie blöde,
Männer lügen am Telefon,
ohh Männer sind allzeit bereit
Männer bestechen durch ihr Geld und ihre Lässigkeit

Männer habens schwer, nehmens leicht
außen hart und innen ganz weich,
werden als Kind schon auf Mann geeicht.
Wann ist ein Mann ein Mann?
Wann ist ein Mann ein Mann?
Wann ist ein Mann ein Mann???

Männer haben Muskeln,
Männer sind furchtbar stark,
Männer können alles,
Männer kriegen 'nen Herzinfakt,
ohh Männer sind einsame Streiter
müssen durch jede Wand, müssen immer weiter.

Männer führen Kriege,
Männer sind schon als Baby blau,
Männer rauchen Pfeife,
Männer sind furchtbar schlau,
Männer bauen Raketen,
Männer machen alles ganz genau.

Oh wann ist ein Mann ein Mann?
Oh wann ist ein Mann ein Mann???

Männer kriegen keine Kinder,
Männer kriegen dünnes Haar,
Männer sind auch Menschen,
Männer sind etwas sonderbar,
ohh Männer sind so verletzlich,
Männer sind auf dieser Welt einfach unersetzlich.

Rewards

Jag var just och hämtade dottern hos en klasskompis tvärs över gatan. I ett litet arbetsrum glimmade det till, där stod sju stora guldstatyer på rad. Först trodde jag att någon hade varit stjärna i skolbasketlaget men det var sju Emmy-statyetter. Mannen i huset visade sig vara producent och huvudförfattare till "The Daily Show", ett av de smartare och roligare programmen på TV.

Jag blev lite avis, tänk att få en statyett och applåder när man jobbat bra. Som man sedan kan ställa på rad i arbetsrummet, sådär lite i skymundan. Så, vad har jag bäst förutsättningar för - ett Nobelpris eller en Oscar? Det enda jag har nu är några simborgarmärken och de syns inte så bra.

Uppdatering: Tänk att jag lyckades få in samtalet på märkessköldar igen, visst har vi pratat om det förut? Karin papekar att jag glömt snöstjärnorna och hon har utmärkta förslag på hur man skaffar nya vänner som tycker att man är lite lagom kocko (hur ska det ordet stavas egentligen?), eller quaint som de säger här. Men det gäller att verka quaint, inte weird, då har man gått över gränsen och inga nya vänskapsband kan knytas.

OK, nu har jag 2 ideer för att hitta nya vänner: linedancing och märkesskölden, kanske även ska ta upp sporten gång igen. Fler förslag?

Uppdatering 2: Jag tror jag menade quirky, inte quaint. Quaint är väl mer som en gammal lustig byrå eller något.

Ballongen (del 2)

Dialog på väg till skolan måndag morgon.

Mamman: - Nu får vi se om ballongerna finns kvar!
Sonen: (Lång blick på mamma)
Mamman: Fast det kanske bara är jag och C (4-åringen) som bryr oss om ballongerna?
Sonen: - Mamma, det är bara du som bryr dig om de där ballongerna.

Han har nog redan växlat ner för att ta kurvan i slutet på den där raksträckan...

Hej hallå,

Jodå jag lever och har hälsan, det här året gick bara gång med en sådan rivstart. Eller så känns det iallafall, vi åkte på semester lite huxflux och snart ska vi iväg igen så nu gäller det att klämma in allt man borde gjort innan jul och allt som ska göras under hela januari på ett par veckor. Jag som hade tänkt börja året med en ny tom almenacka, ordning och reda och tomma att göra-listor, istället springer jag mest runt i cirklar på samma sätt som innan jul.

Jag hade tänkt skriva att det är därför det blivit så lite bloggat, men egentligen tror jag ju inte på det. Det är nog snarare förlorad bloggvana och dålig inspiration som är orsaken.

I vilket fall så var 2008 ett viktigt år för mig och min lilla familj, ett rätt speciellt år. Det är uppdelat nästan precis mitt itu i ett "före" och ett "efter" flytten. Tiden för präglades ju mest av förberedelser och funderingar på "hur det skulle bli" och tiden efter är en blanding av upptäckarglädje och ajustering av förväntningarna.

Men om jag tar ett steg tillbaka och ser var vi befinner oss just nu så är jag nöjd med det mesta. Barnen mår bra, trivs i sina skolor, har kompisar och lär sig engelska. Makens jobb, som bokstavligt talat är en förutsättning för att vi ska få bo här (blir han av med jobbet blir vi av med våra visum) går över förväntningarna. Jag började jobba redan efter två månader vilket var snabbare än jag trodde, det jobbet blir också mer och mer intressant och jag kan jobba delid vilket är rätt befriande just nu. New York är fortfarande spännande och dessutom trevligare än vi vågat hoppas och vi har mycket kvar att upptäcka. Sedan vi fått vårt bohag känns det också mer som hemma. Dessutom har vi betydligt mer familjetid tillsammans här, vi har alla kortare dagar på jobbet/skolan mot vad vi hade i Paris och eftersom vi knappt känner någon har vi också väldigt lite "måsten" på helgerna.

På den negativa sidan finns förstås det faktum att vi är långt bort från alla våra nära vänner och familj, det går inte att komma ifrån att avståndet blivit större. Vi måste också jobba på att utvidga vår sociala cirkel här, det är inte så lätt att hitta tillfällen och tid att träffa nya bekanta och dessutom är vi inte speciellt bra på det. Jag har vid ett flertal tillfällen tänkt gå på diverse evenemang för att träffa folk men jag har alltid en bra ursäkt att låta bli. Men jag känner mig rätt ensam så jag får nog tvinga mig lite. Vi kan väl låstas att det är det jag gör när jag inte bloggar?

Barndom

Det är något med den där åldern, knappt åtta. Barndomen kommer snart att tippa över i något annat, något som börjar likna tonårstiden. Men ännu är han helt och hållet barn. Och som han njuter av vad som känns som den sista raksträckan oskuld innan omvärlden kommer och pockar på uppmärksamhet.

Han lever så totalt i samklang med sin kropp. Han simmar, dyker, hoppar, sparkar, springer och skuttar. Kroppen är aldrig still, senor spänns och muskler jobbar och på ett sätt är han totalt medveten om vad kroppen klarar av, vilken glädje han har av den. Samtidigt är han så totalt omedveten om den, den finns där men ännu tänker han aldrig på hur den ser ut, han jämför sig inte med andra, han har inga komplex och inget han försöker dölja.

Man skulle ju önska att det kunde förbli så.

Det var en tysk, en fransk och Bellman...

Visst kan vi väl enas om att nästan åtta-åringar har världens sämsta humor? Här hemma är det bara "Kom ketchup så går vi" och "As-tu déjà mangé du possion pané?" som gäller. Dessa vitsar berättas omständigt och långrandigt flera gånger om dagen.

Själv kunde jag bara en historia när jag var barn, Bellmanhistorien "Blodet droppar". Men nu har jag glömt hur den går, le clou var at man skrek "Men sätt på plåster då!" tror jag, men vari låg vitsen? Eller fanns det ingen, jag var ju trots allt nästan åtta?

men hemma bäst?

Semesterdialog 1:

- Where are you from?
Mamman: France!
Pappan: USA!

Semesterdialog 2:
- So where do you come from?
Mamman: Sweden!
Pappan: France!
Sonen: New York!

Undrar om de trodde vi var på rymmen.

Borta bra

Hemma igen och vi återanpassar oss sakta till minus åttagradig snålblast efter trettiogradiga brisar. Vi drar runt i lägenheten, lyssnar på Alain Souchon och Anna Ternheim och försöker känna oss som hemma. Vi har haft det oförskämt bra: sol, vind och kristallklart vatten, mycket mat och en del Mayaruiner. Barnen är brunbrända och har fått simhud mellan tårna.

Jag var på Yucatanhalvön senast 1990 och Mexico är som jag minns det; varmt, grällt, vänligt, stökigt, vackert och trevligt. Även om Mexico är väldigt amerikaniserat är det genuint ohippt och ofta rätt smaklöst på ett sätt som känns välgörande som kontrast till New Yorks slicka östkustsmarthet. Manshöga julkrubbor med Maria och Josef som har julgransbelysnig i mantlarna. Musik som antingen består av panflöjtisten och hans polare, manliga grupper med gitarrerna högt under hakorna och kläder som om de vore soldater i en Zorro-film eller någon disco-Macarena-muzak. Och det absurdaste av allt: en stormarknad som hette Super San Francisco De Asis. Snacka om att framkalla konsumtionsångest!

Nyåret tillbringade vi på Cancuns flygplats och vi kom hem i går morse. Det var första gången på många år som jag inte sov en blund en nyårsnatt, tyvärr ingick varken ostron, champagne eller dans utan mest trötta barn och obekväma flygplansstolar. Men egentligen passade det mig rätt bra, jag gillar inte nyår, eller födelsedagar (egna). Det där med att summera och betygsätta, jämföra utfallet med förhoppningarna, tiden som går. Jag blir bara stressad och deprimerad.

Igår tänkte jag blogga hela dagen men det är svårt att komma igång när man har haft uppehåll. Jag slog lovar runt datorn, läste ikapp på favoritbloggar och tidningar, kände det som jag varit offline i ett halvår minst. Ringrostig, bloggande är verkligen en vanesport.

Men nu så, nu har jag inget att skylla på längre.

Allt gott inför 2009!

Till er alla från mig : Feliz Navidad!

Planet lyfter imorgon 06.00 så nu kopplar vi om från det här:


Till det här:


ps. Linedancing vore ju något att satsa på!

Change of scenery

I helgen var det snöglopp och isvind och jag kände mig som hemma. Maken, som inte har haft semester på arton månader, tittade upp ur kartong nummer fyrahundraelva på sin grönbleka familj som halvsovande och hostande drog runt i lägenheten, sa enough is enough och gick och bokade fyra flygbiljetter till Mexico. Eller så hade det ju gått till om det varit film, egentligen har vi dividerat fram och tilbaka hela december, letat resor, ändrat planer, räknat pengar, budgeterat, letat fler resor och till slut igår vid midnatt efter 12 timmars stirrande på skärmen tog han upp laptoppen, skakade den upp och ned och ut trillade fyra biljetter. Fyra fantastiska biljetter med avresa 06.00 pa julaftons morgon och återresa 00.50 1 januari. Vem har inte drömt om att fira nyåret på en mexikansk flygplats?

I morse kom ett email från Expedia att vår återresa annulerats. Nu efter tre timmar i olika telfonköer har jag lyckats bekräfta biljetterna till priset vi bokade till i går kväll.

Så kan det gå när man inte gör några planer för julen.

Nu ska vi bara boka bil och hitta några lämpliga hotel. Tulum verkar trevligt!

Charlie gratulerar!

Läs Peter Englunds intervju med sig själv, säkert den bästa intervjun ni kommer se om hans nya jobb. Som tur är lovar han att försöka fortsätta blogga även från sin nya stol (fast han byter nog inte stol, man har samma nummer tills man dör i Akademin eller hur?).

Jag tycker han är Sveriges bäste kända bloggare (alltså någon som är känd för annat än att blogga); personlig utan att bli för privat, raka åsikter utan att vara en åsiktsmaskin, blandar högt och lågt, viktigt med banalt men alltid eftertänksamt och med öppet sinne. Ofta lärt och bildat men aldrig uteslutande eller snobbigt. Han är helt enkelt en utmärkt bloggare i kategorin "vardag" (fast hans vardag ser lite annorlunda ut än de flesta andras)!

Och han är den ende bloggaren som får mig att öppna ordboken, senast för ordet "solipsism" (the philosophical theory that the self is all that you know to exist).

Stoppa pressarna!

Titta här! Messerschmitt har nominerat mig till ABs bloggpris! Kolla själva om ni inte tror mig:

Vardag
1. http://vinlusen.blogspot.com/
2. http://lalife.squarespace.com/journal/
3.http://gunillasdagbok.blogspot.com/
4. http://charlietruck.blogspot.com/
5. Saker under huden: http://sakerunderhuden.blogspot.com/

Hon borde givetvis snarare få priset själv, dessutom har hon (äntligen) bästa bloggnamnet alla kategorier.

Jättetack till Messerschmitt och Jorun som föreslog mig! Jag rodnar och tackar och bockar.

(Jag har i flera dagar tänkt på ett rätt syrligt inlägg om det där priset och dess kategorier, himla tur att jag inte hann publicera det!)

Nedräkning

Jag skulle önska att allt var lika fridfullt som det ser ut på bilden nedan. Men i vanlig ordning och förmodligen i gott sällskap är jag just så stressad som man slentrianmässigt brukar gnälla om den här tiden på året. Fyra kvartssamtal, tre tandläkarbesök, två skolfester (inklusive medtagen skaffning) och en jobbjulfest under de senaste två veckorna har sugit musten ur mig och satt käppar i julhjulet.

Det betyder att jag är sen och försen med allt det jag hade tänkt fixa och förbereda. Hemmavid får de alla julklappar från Adlibris (beställer man senast imorgon ska paketet hinna fram innan julottan) och julkorten får bli emails i år igen. Vi har inte ens lyckats packa undan alla kartongerna än utan ett par retfulla står kvar i varje rum. Så nu är planen för helgen: packa undan det sista, storstäda, köpa ett kinesiskt skåp som vi sett ut till julklapp till oss själva, köpa någon liten extra julklapp till maken, köpa en, max två julklappar var till barnen, köpa mat. Måndag och tisdag jobbar jag hemifrån med jullovsledig son, då hinner vi nog baka lite och ta fram krubban och julbonaden. Och i år är vi lediga den 24:e det har jag inte varit på flera år.

Ska jag vara ärlig känns det rätt skönt att det bara är vi fyra på julen och att vi inte är tvungna att åka någonstans/göra någonting som vi inte vill. Det ska nog bli en Stilla Natt i år också.

Titta det snöar, titta det snöar...

Sovrumsfönstret, 19 december klockan halv tre.

Dagens real New Yorker

Doktor Kim, dotterns koreanske (eller skulle det ju visa sig snarare amerikanske) tandläkare.

Dottern var tvungen att gå till tandläkaren, jag ringde runt och hittade antingen bara tandläkare som inte behandlade barn eller ställen där det kostade 180 dollar för en undersökning (jag skojar inte). Tills jag hittade Dr. Kim på 32nd Street.

Vi bokade och när vi kom fram blev det uppenbart som jag skulle vetat om jag bott här längre, 32nd Street heter också Korean Way. Plötsligt på denna gata mitt i Midtown, nära Macys stora varuhus, förflyttas man till Korea. Restauranter, massageställen, nagelfixare, affärer och säkert en hel rad av läkare och advokater av koreanskt urspurng trängs på en liten gatstump. Alla skyltar är på koreanska och alla ser plötsligt koreanska ut.

Dr. Kim visade sig vara väldigt trevlig och han har två sköterskor som knappt pratar engelska. Jag tror att vi nästan är deras enda icke-koreanska patienter. Jag frågade Dr. Kim om han var från New York. Jag har börjat lära mig nu att inte fråga var folk kommer ifrån eftersom det lätt blir missförstånd, menar du var han föddes, hans föräldrar eller farföräldrar föddes eller var hans familj fanns när Mayflower ankrade? Om man frågar om de är från New York kan de välja själva var de ska placera sig i sin egen familjs invandrarhistoria. På mitt kontor har vi fem personer med amerikanska pass, två av dem har arabiska förnamn och en är svart.

"Neejdå", sa Dr. Kim, "inte är jag från New York, jag är från Virginia!" Sedan pratade vi en del om Europa och framförallt Frankrike. Dr. Kim sa att hans fru ville åka dit på semester men han förstod inte varför. "Vi har ju allt här i Amerika! Dessutom är det smutsigt och hotellrummen är små. Och vädret är dåligt!" Jag försökte försvara Paris med att det är betydligt renare än New York men jag tror inte han trodde mig riktigt. Att det fanns annat att se i Paris än hotelrum tyckte jag inte riktigt att det var någon idé att gå in på.

Jag tror Dr. Kim är den mest amerikanska amerikan jag träffat hitintills, iallafall enligt min Europeiska fördomsfulla måttstock.

Tips emottaget tacksamt (och snabbt)

Var handlar man om man vill handla på Amazon i Sverige? Eller alltså motsvarande. Jo, jag vet Bokus förstås men de har ju bara böcker. Amazon har numer allting! Jag letar alltså ett nätvaruhus så att jag smidigt kan handla julklappar (därav mitt behov av svar snabbt) till alla nära och kära via 40 klick och sedan är det klart.

Tycker ni att jag borde strosat runt i trevliga små personliga butiker i Greenwich Village och köpt genomtänkta julklpappar kärleksfullt inslagna och skickade med posten i tid? Tänk då på hur mycket utsläpp det blir av planet som ska frakta de paketen över Atlanten. Därför har jag valt 40-klicksalternativet. Hrmm (det där är ljudet av min näsa som växer).

Idag är det snöslask här

Vädermaskinen verkar ha gått sönder. Jag pratade precis med Elena på ett Callcenter i Tulsa. Medans vi väntade på att mitt kreditkort skulle clearas så berättade hon att de hade haft 80 F (27 C)grader igår men att det hade sjunkit till 52 F(11 C) idag. Annars så meddelade hon att hon inte skulle åka hem till Idaho över jul men att barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma på besök i januari. Hon frågade om jag var mormor än, jag undrar vilken ålder min röst har egentligen?

Ballongen

Varje dag åker jag tunnelbana med min son till skolan. Oftast tar vi ettan från vår gata upp till Times Square där vi tränger oss fram till the shuttle som går till Grand Central Station. Väl där kan vi välja att gå i gångarna under Lexington Avenue och gå ut genom the Chrysler Building, vilket ger oss möjlighet att njuta av Art Deco lobbyn i New Yorks vackraste skyskrapa.

Fördelen är att vi då får mer musikunderhållning, redan i den trista kakelgången från shutteln (tänk T-Centralsgången där klarinettanten satt) brukar Gospeldamen sitta och sjunga Amazing Grace så att gången blir en katedral och kakelrutorna förvandlas till rosettfönster. Ofta ser vi också svarta stämsångarfamiljen, oljefatstrummarna, bluegrassgubben, åldrande singer-songwriterdamen och rockkillen som enligt skylten är "too wild for a regular job". Ibland har vi otur och det är elfiolkillens tur.

Men oftast väljer vi att gå ovan jord genom den vackra tågstationen. Den stora hallen har ett fantastikt tak i turkost med stjärnbilderna avbildade i guld och med lampor som stjärnor. Dessutom har vi ju varit tvungna att följa ballongens irrfärder.

En av de första dagarna i september såg vi något i taket, vi gissade i flera dar: en kamera, en lampa, en sprinkler, vad var det? En dag hade den flyttat på sig och vi förstod att det var en silverfärgad ballong! Sedan har vi följt ballongens irrfärder från vattumannens hårman till oxens klöv vidare till fiskens gap. Ett tag trodde vi att den försvunnit men vi hittade den i friserna vid kanten av taket.

Men nu så, efter mer än tre månaders daglig underhållning har ballongen försvunnit, pyst ihop och lagt sig att vila i ballonghimlen.

Uppdatering: I morse när vi tittade upp fanns där tre nya ballonger! Tre fina röda blanka julballonger. Kommer säkert snart på flickr (det är förresten väldigt bekvämt att blogga från ett ställe där tunnelbanemusikerna finns på youtube och tågstationstaken på flickr.)

Och nu över till vädret

Idag kvart över sex på kvällen visade vår utomhustermometer 18,1 grader celsius. Dottern gick hem från dagis i bara t-shirten. Vädret är total wacko, varannan dag två grader och snålblåst, varannan dag svensk majvärme.

Som ni ser håller jag vad jag lovade igår och skriver djupa, insiktsfulla och vad var det nu jag sa, jo flyhänta, inlägg idag måndag. Men vad skulle ni göra efter att ha svettats i tunnelbanan tillsammans med en sju-åring i dunjacka som absolut måste stanna och lyssna på the crazy electric violon player i tio minuter. Eller om det var fem, men det kändes som tjugo. Försök blogga vettigt själva efter att ha lyssnat på det här:


(Bäst är hans balettsteg.)

Svacka

Det har varit en lite trist vecka här på bloggen tycker jag, kanske beroende på att jag känner mig rätt trist. Det känns som om jag står till knäna i geggamoja (åh, vad länge sedan jag använde det ordet, geggamoja!) och försöker hoppa tresteg. Jag skulle vilja hoppa högt och långt, uppleva kul grejer och få insikter som jag sedan skulle skriva lätta, flyhänta men ändå tänkvärda blogginlägg om. Istället känner jag stressad och uttråkad på samma gång och kommer ingen vart alls. Trampar och trampar utan att komma loss, skriver och raderar, tänker, skriver och raderar igen.

Imorgon är det måndag, då blir det nya tag.

I min inbox

Swedes are some of the world’s happiest people. (You would be, too, with all the relaxing massages, delicious meatballs, and frenemy-proof neutrality.)

Bara så att ni vet att vår image inte längre bara handlar om självmord och Ingemar Bergman. Så ha en trevlig helg nu ni lyckliga människor!

(Mailet handlade om Tretorn).

Hi Ms Karin!

I morse hälsades jag med mitt namn på Starbucks på hörnet. Är det bra eller dåligt? Och då beställer jag bara en trist Grande Latte varje gång.

Möjligtvis minns de mig för att jag är den enda kvinnan på Manhattan som tar regular milk i mitt kaffe. Inte soja eller non-fat eller non-existing. Bara vanlig, regular milk. Alla andras beställningar låter ungefär så här: "Can I have a Vinti frappuchini macchiato with ice to the rim, extra pumkin flavored chocolate and soy whipped cream?" Eller: "A tall extrahot skimmed vanilla and caramel decaf cappuchino with cinnamon cocaine sprinkled on the top?"

Så det är klart tjejen med det tråkiga: Agrandelattewithregularmilkplease kommer man kanske ihåg?

Jubileum

Förra inlägget var mitt femhundrade på denna blogg. Det känns som om jag borde uppmärksamma det på något sätt, bjuda på champagne och snittar eller kanke lite pukor och trumpeter.

Men jag tror jag bara ska vara tyst och fundera lite.

Dagens bild

(Eller Charlie goes Therese).

First Prize won at the Hairdressing Fashion Show London, 1935, using an Icall permanent-waving machine. The hair is shorter even than in the 20's and curls/waves are restricted to the back and sides, revealing the ears and neck. The colours were achieved by adding pigments to the setting lotion.

The things you can find on Wikipedia!

Dagens real New Yorker är

min kollega flickkvinnan med klackarna och det svepande håret. Hon kommer från Alabama och talar med samma sjungande sydstatsdialekt som Scarlet O’Hara och det var nog den associationen som fick mig att anta, fördomsfullt, att hon var en pappas flicka från någon trädskuggad plantage.

Istället visade det sig att hennes far, som avled när hon var ung, varit militär och stridit i tre krig medans hennes mor födde elva barn. Min kollega är yngst och den enda som avslutat high school. Hon har även läst på universitetet och menar att det bara är lathet att skylla på familjens ekonomi som ursäkt för att inte utbilda sig. Och där sitter jag med mina medelklassiga välvilliga ideal och försöker argumentera för mer hjälp från staten. Men det finns möjligheter för alla, menar hon, om man vill tillräckligt mycket.

Hon har alltid röstat republikanskt, utom i år. Obama får mig att vilja lyssna, säger hon, av någon anledning vill jag höra vad han har att säga.

Just nu bor hennes systerson, som numera är hennes lillebror eftersom hennes mamma adopterade honom för att hans mamma inte kunde ta hand om honom, hos henne och hennes pojkvän i Brooklyn. Över Thanksgiving bjöd hon sin mamma på hennes första utlandsresa, en kryssning i Karibien.

Jag håller med Kerstin jag

"Önskar att litteratur, teater, musik och konst finge lika stora anslag och anläggningar som idrotten."

Man undrar ju vad konsekvensen skulle bli. Pappor som åker miltals varje helg för att sitta i teatersalonger och se sina barn öva? Mammor som tvättar berg av kostymer åt hela truppen? Syskon som inte får något födelsedagskalas för storebror har årets viktigaste vernissage? Knattelästräning tre gånger i veckan efter skolan? Ett riktigt staffli som årets julklapp? Litteraturgymnasium i Leksand där man får läsa på skoltid? Nä, nu tog jag allt i för mycket.

Lyssna på damen i skogen på nyårsdagen!

Pippilotta polyglott

Igår började fyraåringen plötsligt prata engelska vid matbordet. "I want some water please, I'm thirsty". Helt surrealistiskt. Och sedan rullade det på, inte felfritt och med inkilade svenska och franska ord men hon höll låda. Hitintills har jag knappt hört henne yttra ett ord på engelska. Fröknarna försäkrar att hon pratar men så fort jag kommer för att hämta blir hon tyst och "kan inte". Men tydligen har hon efter tre månader i amerikansk förskola kommit över en tröskel för nu är hon plötsligt jättestolt. Det lustiga är att hon just nu även pratar bättre svenska än vanligt eftersom mormor och morfar just varit här. Kanske finns det ett samband?

Fyra år och tre språk, visst blir man lite avundsjuk på barns hjärnor?

The fewer the merrier?

Att blogga om att blogga är det det vanligaste bloggämnet, ungefär som den där ständigt återkommande krönikan om att skriva en krönika eller bröllopstalarna som "aldrig varit någon talare"?

Mymlan intervjuas i Resumé och säger det alla populära bloggare säger, att utan läsare skulle hon inte hålla på. Hon får hundratals kommentarer på vissa inlägg. Hundratals! Hjälp vad stressande är det första jag tänker.

Jag har löjligt få läsare på min blogg; 30 läsare en dag blir en spets på min Google Analyticsgraf. Ungefär hälften är människor som googlat på "att bo i Paris" eller "Charlie Truck Polka" (förvånansvärt många!) och som väl antagligen aldrig kommer tillbaka. Aterstår kanske femton, en bra dag... Och de som kommenterar är ännu färre, jag har en tre, fyra trogna som säkert står för tre fjärdedelar av kommentarerna.

Men tänk vilken exklusiv skara! Och tänk hur glad jag blir för varje kommentar. Och när det ibland dyker upp någon ny sa har jag alltid tid att gå in och kolla hans/hennes blogg och blir ofta trogen läsare.

Men jag känner inte alls att jag sitter och ropar ut i rymden, tvärt om, här är ingen "spray and pray" av budskapet utan jag vet ju vilka som (antagligen) kommer att läsa. Dessutom har jag ju turen att ha en intelligent, bildad och rolig läsekrets (som jag ibland smörar lite för så att de stannar kvar).

Jag har gett min bloggadress till i princip alla jag känner men bara en tre, fyra har sagt att de läser den. Jag vet inte varför ingen annan av mina vänner läser, eller kanske gör de det utan att berätta det för mig för de tyckte att det är så mediokert och pinsamt? Jag vet inte, men det gör ingenting. Jag har min läsekrets som jag är jättenöjd med, visst fler får gärna kika in men gör de inte det gör det heller ingenting. I början höll jag på och pingade och grejade men jag har lagt ner det, och jag är aldrig inne på knuff.

En annan sak jag funderar mycket på att jag är nästan den enda i min favoritblogglista (ja, jag räknar in mig själv där) som är anonym, eller som inte skriver ut hela mitt namn, för man kan säkert få fram vem jag är om man verkligen vill. Min enda egentliga anledning till det är att jag har ett ovanligt efternamn och jag ville inte att potentiella arbetsgivare, eller nuvarande chefer och jobbarkompisar, ska få upp bloggen högst upp på en googlesökning på mitt namn. Jag skrev ett tag om att jag vantrivdes på ett jobb jag hade och dessutom känns det helt enkelt för privat. Jag vill inte diskutera blogginlägg vid kaffeautomaten (som om någon skulle bry sig!). Inte för att jag är speciellt privat eller provokativ här men på samma sätt som att jag tycker det är problematiskt att ha kollegor som vänner på facebook (fast ännu mer problematiskt att säga nej) känns det för intimt.

Men i veckan läste jag ett CV på jobbet av en kvinna som hade lagt in sin bloggadress. Bloggen hade ingeting med det sökta jobbet att göra men man fick ju en jättebra bild av henne. I det här fallet var bloggen dessutom välskriven och inte för personlig så hon hade nog allt att vinna. Maken, som anställde kvinnan, tyckte jag borde göra detsamma (men å andra sidan är hans svenska lite comme si, comme ça så han kan nog inte riktigt bedöma kvalitén här...).

Det tål att tänka på, jag jobbar med marknadsföring och kommunikation, för tillfället dessutom inom "webvärlden", så det skulle ju kunna intressera en hugad arbetsgivare att jag skriver ocn använder ett digitalt media. Men nu ska jag ju söka jobb där få talar svenska så problemet är lite fiktivt.

Den första snön

Klockan är snart 22, jag sitter i vår röda soffa och ser slutet på en riktigt smörig feelgoodfilm. Utanför fönstret singlar den första snön. Det snöar! Tvärs över gatan ser jag tre julgranar hos olika grannar. Vi har också köpt en stor, vacker, kanadensisk gran idag som vi klädde ikväll. Jag får göra lite våld på mig sjäv för att pynta granen så här tidigt men i Frankrike tar man in granen till St Nicolas (dvs idag) och här verkar de flesta göra detsamma. Och när det kommer till kritan är det rätt mysigt att ha den där bredvid matbordet hela december. Vintervardagsfrukost med julgransdoft är bra för själen!

Nu ska jag gå upp på taket och titta på New York i snö. Sedan blir det SNL från 30 Rock där den här modesta granen finns.

Its coming on christmas
Theyre cutting down trees
Theyre putting up reindeer
And singing songs of joy and peace.

Inlägg endast för (mycket) specialintresserade

Inne på Talkie Walkie kan man se en rafflande roadmovie från Sorsele. Jag kunde ju inte låta bli utan var tvungen att gå in pa youtube och söka på mina gamla barndomstrakter där det nog var minst tre mil till närmaste järnaffär. Ungefär lika långt är det till vägen där närmaste youtube-roadmovie spelats in av några (får man förmoda) uttråkade spanska turister.



På närmare håll hittade jag den här samt ett gäng inspelade hockeymatcher.



Och en nyckelharpslåt förstås! Hon som spelar gick två klasser under mig och hade min mamma som lågstadielärare. Teoretiskt sett kan jag finnas med på de gamla journalfilmerna ni ser. De har delvis spelats in på bygdegården Verstuberget (allmänt kallat "Bersaberget") som jag såg från mitt sovrumsfönster.



Bygden är annars mest känd för att det där växer Guckosko vilt. Iallafall gjorde den det på 30-talet då jag bodde där.

Har ni läst och klickat sa här långt måste ni även se hur vackert det är där.

Julklappstips

Kolla in allt fint som finns på Etsy.



Och för er som föddes med färre än tio tummar (eller tolv om man även räknar de två jag har mitt i händerna) kanske ni kan sälja något också.

Och idag har jag äran...

... att vara gästskribent!

Julkalendrar

Ni missar väl inte detta års oumbärliga julkalendrar hos Jorun där alla hennes kompisar gästbloggar och hos Lotten som låtsasgästbloggar hos sig själv?

Rejoice!

Det har varit långhelg här och när det är helg blir det aldrig någon ordning på bloggningen. Vi har försökt finna en väl avvägd blandning av kartonguppackande och förlustelser. Bland annat var vi och lyssnade på New Yorks Filharmoniker på Lincoln Center. Det är tur att man har pensionärsbesök så att det blir lite finkultur av. Vackert var det iallafall, och ett vackert ställe, Metropolitan Opera ligger där med sina enorma Chagallmålningar. Tjusigt värre.

Sedan har det bakats pepparkakor och lussebullar med mormor och jag har letat fram både stjärna och ljusstake så vi är back on track. Första advent firade vi i svenska kyrkan med en sångfylld mässa. Jag har säkert varit med om närmare 40 första adventsgudstjänster i mitt liv och tycker att det blir roligare och roligare. Adventspsalmerna kan bara sjungas med vid mun och fyllda lungor, Hosiaaaaana ii höööööjden, man måste släppa kontrollen och ta i lite, det går inte att mumla fram advent, Var Glad! Var Glad! , och så givetvis min favorit Det susar, Det är advent, det äär Advent!

Svensk gospel helt enkelt.

The turkey is in the oven

Visst är det en jättesnygg mening? Jag kom precis på att om jag skriver en thriller då ska det vara motsatsfrasen till "Elvis has left the building". Dvs det som säkerhetsvakterna säger i öronsnäckan när presidenten har kommit hem till Vita Huset : "The turkey is in the oven. Do you copy? The turkey is in the oven." Slut på parentes.

Dessutom är det sant. Vi (dvs jag) har helt ignorerat det här i år, det hände så mycket annat. Däremot har vi idag först tittat på Macy's parade på TV (det skulle komme tre miljoner åskadare så vi gick inte dit) och sedan tagit en långpromenad i Central Park. Jag, min avkomma och mina föräldrar. Maken stannade hemma och lagade kalkon och skruvade ihop bokhyllor. Nu har vi kommit hem med röda kinder, druckit kaffe och just nu vilar sig alla inför middagen. Jag ansvarar för att stänga av ugnen prick klockan fyra, det borde jag greja. Kanske får jag göra potatismos också, det är faktiskt en av mina specialiteter. Mos med lite klumpar, det ska vara lite klumpar så att man känner att det är hemlagat.

Grannarna mitt emot har dukat ett bord till 17 personer. Vi spanar på dem för att se hur den här helgen ska firas, annars har vi mest ett otal TV-filmer att gå efter. Alla serier har minnst ett Thanksgivingavsnitt, "Vänner" måste ha gjort ett varje säsong för jag tyckte Monica stod där men en 12-kilos kalkon i vart och vartannat avsnitt. Hos oss hade vi helt andra vanor.

Idag är jag tacksam för att så stor del av min familj finns här hos mig, för de som finns på annan ort men precis ringde, för att kalkonen luktar gott, för att vi äntligen fått vårt matbord och för att jag är sa otroligt förskonad från livets hemskheter. Bland annat.

Charlie - en trendsetter

"De Nios kalender är som en vitter tebjudning."
Martina Lowden i DN.

Någon som vill komma?

Ooops det blev visst tillfälligt avbrott.

Ursäkta frånvaron här, flera interstellära händelser har inträffat samtidigt. Dels är mina föräldrar på besök, dels fick vi vårt bohag i lördags. Dvs den container som packades med alla våra tillhörigheter den tredje juli har nu kommit fram. Det har varit en lång resa med visumförseningar och en tullmydighet som ville specialgranska varenda bokkartong. De rev upp lådorna, rev runt lite, klistrade igen och slängde in allt i containern igen. För det fick vi betala 1400 dollar. Enligt amerikanska tullmydighetens logik betalar men nämligen mer ju längre förtullningnen tar, som hyra ungefär.

Det är kul att återfinna vissa saker men mest undrar vi vad vi ska med allt till, och var det ska få plats. Och vad det säger om vårt liv att vi tydligen tyckte det var viktigt att ta med en flyttkartong full med rätt väl använda plastbunkar.

Annars funderar jag mest över the real New Yorkers jag inte mött som värmepannekillarna som aldrig kommer och råttfångarna som kom men var ineffektiva. Så nu sover vi och våra gäster utspridda i lägenheten på diverse soffor och sängar bland staplar av kartonger medans mössen dansar i hörnen och värmen växlar mellan 15 och 26 grader. Antingen eller alltså. Ute är det någon plusgrad och regn.

November är november är november, finns för att vi ska uppskatta maj.

Dagens möte med a real New Yorker

Dottern var hembjuden på "playdate" till Marie. Maries mamma kallar sig Emma, egentligen heter hon något som alla har svårt att uttala och ingen kommer ihåg. Hon kom hit från Korea för att gå på College och blev kvar, eller höll sig kvar. Nu bor hon i en liten tvåa som är full, full med barbiedockor, köksredskap, möbler, symaskiner, tygstycken, sängkläder och prydnadsföremål högt upp ovanför femte avenyn med Marie och Jack, storebror. Mormor är och hälsar på, hon står i ett hörn och ler och nickar hela tiden jag är där. Mormor kommer så ofta hon kan från Korea, barnens far är halvkorean och "han bor i Texas".

Emma jobbar med att designa inbjudings- och gratulationskort på sin hemdator, hon är fascinerad av svenska och visar mig flera kort där det står "Krya på dig!" och "Hjärtliga gratulationer!" Jag frågar hur hon lärt sig och hon svarar "Internet". Men varför? "Sverige verkar fint, jag har en vän där".

Hon berättar att Jack är född i USA men Marie i Korea. "Jag ville åka hem och föda henne, det är svårt att föda barn i ett annat land, förstår du vad jag menar?" Jag förstår precis vad hon menar och vi förenas i minnen av besvikelser och missförstånd på BB i ett land där vi knappt behärskade varken språk eller kultur. Och jag förundras ännu en gång över hur stor den minsta gemensamma nämnaren kan vara även för människor som till det yttre inte har mycket gemensamt.

En kärlekshistoria

Embroidered Text Messages, received 02/06-04/07

Var har jag nu min kåsa?

Läs Joruns jättefina text om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" på Salongen! Karin kommenterar och jag håller med; hur förklara hur det känns att sitta på ett lite för tunnt sittunderlag med en kåsa med kokkaffe och gummistövelsfötterna nersjunkna i mossan? Doften, tystnaden, smaken, känslan av fukt i baken och kyla i fingrarna.

Det är aldrig bara njutning i den svenska naturen, det finns alltid ett litet mått av lidande också; man fryser lite, är våt om tårna, har ont i axlarna av ryggan. Jag tror att istället för att skylla vår brist på talang för njutning på Luther borde förstå att det är klimatet som format oss så.

Bäst, och mest specifika, är nog vinterminnena. Längdåkning på gympatimmarna hela vintern, 2,5-kilometersspår genom skog med snötunga granar och över blåsiga fält där taggtråden knappt når över snön. Rätt långtråkigt och segt tyckte jag nog att det var men efter tio varv fick man årets snöstjärna, jag har en märkesskjöld kantad av snöstjärnor i olika färger. När jag riktigt vill imponera på fransmän brukar jag berätta att jag åkte skidor till skolan. De brukar titta på mig som om jag sagt att vi faktiskt har isbjörnar på gatorna.

Här finns det skog, om man åker uppstate NY. I Paris har de ingen skog, det de kallar skog består av rissnår och lite lövtrad.

Dagens citat

“Many, many men have been just as troubled morally and spiritually as you are right now. Happily, some of them kept records of their troubles. You’ll learn from them - if you want to. Just as someday, if you have something to offer, someone will learn something from you. It’s a beautiful reciprocal arrangement. And it isn’t education. It’s history. It’s poetry.”
-- J.D Salinger

“It's blogging.”
--Charlie Truck

Dagens möte med a real New Yorker - Prolog

I tisdags var sonens fransk-amerikanska skola stängd, och vi tillbringade en del av dagen i Central Park med ett tiotal skolkompisar och deras (i huvudsak) franska mammor. Barnen klättrade runt i lekparken och vi mammor satt på bänkarna och huttrade och snackade. Jag tror det tog ungefär sju minuter innan jag hörde de magiska orden "Men så typiskt amerikanska mammor!" om något som inträffade i vår närhet. Och jag fick en omedelbar déjà-vu upplevelse. Tillbaka till för fem-sex år sedan och kanske Monceau-parken eller Bois de Vincennes och ett gäng svenska mammor som sitter på bänkar och tittar på telningar som leker bland franska barn och mammor. "Men så typiskt franskt!" lät det då i tid och otid. Från mig med, vid både ett och flera tillfällen.

Så för att inte helt fastna i expatghettot har jag bestämt mig för att uppmärksamma New Yorkborna omkring mig. Om inte annat så för att påminna mig själv om att även om jag kanske inte känner dem (ännu), eller tycker och tänker som de, är de helt klart vad som gör den här stan så fascinerande.

Dagens möte med a real New Yorker

Jag stiger av tunnelbanan vid Borough Hall för att ta IKEAs gratisbuss men hittar den inte. Efter en stunds vridande på kartan kommer en kvinna fram till mig och undrar om jag behöver hjälp.

"Well, I'm looking for the shuttle for IKEA[ajki:a]".
"Oh, I'm not sure where that is, I've never been to IKEA [ike:a]. I say IKEA [ike:a] because i speak swedish." säger hon helt apropå.
"Jaha, vad kul, jag är svensk" svarar jag men det visar det sig att denna dam i långt krulligt hår inte är. Däremot översätter hon Göran Sonnevi och Gunnar Ekelöf till engelska sedan femton år tillbaka. Sedan pratar vi en stund om Gunnar Ekelöfs dotter, Marianne (eller om det var Susanne) som bor i Frankrike, om Obama, om diverse personer hon nämner som jag måste erkänna att jag inte känner till och hon försöker tom tappert initiera vad som skulle kunnat vara en intressant diskussion om Sonnevis diktning om bara jag hade varit lite mer bildad.

Jag säger istället att jag ska byta min matta.
"Well I can se why", säger hon och sneglar på rullen under min arm.

Så tar vi adjö och jag fortsätter att leta efter bussen.

Dagens möte med real New Yorkers

Jag behövde köpa nya tröjor till sonens skoluniform så jag åkte till det lilla företaget mitt i Garment district på 37:e gatan. Det ligger på 17:e våningen, man ringer på en klocka för att bli insläppt. Sneda, gamla arkivskåp i plåt, små skrivbord som står så tätt ihop att det knappt finns plats att sitta, högar med papper, karbonkopior, skräp, gamla räknemaskiner och handskrivna kvitton. Det skulle se ut som ett sunkigt privatdeckarkontor i en B-film om det inte vore för att företaget också säljer alla sorters upptänkliga klerikala kläder. Långa rader prästrockar och dräkter i guld och karmosinrött, purpur och midnatssblått, vitt och silver.

Telefonen ringer, det är Esther som vill tala med Papi, eller möjligtvis med Joel eller Ari. Ingen av dem är där, bara de namnlösa yngre bröderna eller om det är brorsönerna. Men de lovar att Papi ska ringa tillbaka.

Nu ringer dörrklockan och den skräller som skulle den behöva uppväcka döda. In stiger en storväxt svart dam. Hon hälsas hjärtligt av den unge, korte, troligtvis homosexuelle judiske yngre (bror)sonen.


"But how are you, it's been so long. It's so good to see you. How's the bishop? "
"Oh, she's just doing great, I just popped over to se if you've gotten your new catalogue, I want to be all set with Christmas coming up. Oh, that is a beautiful robe!"
"Well it's not really a robe, it's more of a coat but it comes with this beautiful hat. Does the bishop wear the catholic kind or the evengelical?"

Och så försvinner de in i en entusiastisk och detaljerad diskussion om guldbroderierna på biskopsmössan och hur fin den skulle se ut på biskopen till jul.

Jag får mina tröjor, betalar och går ut i New Yorkkvällen. Det börjar skymma, det är nästan ljumt i luften och gatorna är våta. Jag går bort till Times Square där neonen blinkar lika hysteriskt som vanligt. Jag tar tunnelbanan hem.

En titt i kristallkulan?

"In an elaborate hoax, pranksters distributed thousands of free copies of a spoof edition of The New York Times on Wednesday morning at busy subway stations around the city..." säger den riktiga NYT.

Kolla websiten, vilket jobb! Tidningen är daterad 4:e juli 2009 och är gjord av en rad organisationer som vill se till att Obama håller sina vallöften.

Uppdatering: Nu har jag slagit vad med maken, han är övertygad om att det hela är en viral-marketing kampanj från NYT själva. Nu blev jag plötsligt osäker...

Do you have your PJs on?

Rachel Maddow är skarpaste och nyaste kniven i nyhetsbesticklådan just nu. Ung och orädd gör hon en klart vinklad, men smart och mycket framgångsrik nyhetshow varje kväll klockan 21.00 på MSNBC. Osminkad med rätt illasittande kavajer som ser lånade ut är hon en lisa bland alla läppförstorade och sprejade damer.

Nu går hon även till försvar för oss bloggare, efter att Guv. Palin, som vägrar lämna etern i fred utan står och steker älgburgare inför beundrande journalister, skyllt alla otrevliga rykten om henne på bloggosfären.

Man kan beskylla Palin för mycket men inte för att vara logisk. Å ena sidan tycker hon att allt är "elit-medias" fel som rapporterat fel å andra sidan är allt nu också de oberoende bloggarnas fel, som bara är oviktiga snorungar.

För att ogilla allt vad media heter tillbringar hon märkligt mycket tid frivilligt i rutan.

Bara för att det fortfarande är så snyggt

Like a soul without a mind
In a body without a heart
I'm missing every part

02.48

Klockan är nästan tre på morgonen i Europa och jag har precis lagt barnen (och femton mjukisdjur). Jag hoppas du sover, sover du inte är du antingen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen. Jag tänker på er ibland nar jag sitter framför datorn eller TVn på kvällarna. Hur ni förhoppningsvis sover lugnt under mjuka lakan. Jag tänkte på er när Obama segertalade, undrade om någon orkat stanna uppe.

Ikväll är det Country Music Award på ABC, just nu sjunger en kille i basebollmössa och stort skärpspänne som står så bredbent att han snart går ner i spagat. Tror ni att skärpspännestorleken har samma betyelse för en countrysångare som nyckelknippan har för en skolvaktmästare, eller pennsamlingen i vitrocksfickan för en doktor? Jag undrar fördomsfullt om publiken har röstat på Obama. Vissa låtar får mig att vilja åka som Thelma & Louise rakt fram i bil i timmar.

Sov gott, vi ses imorgon. Sänd mig en tanke när du vaknar för då sover jag. Annars är jag antigen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen.

Dagens sura kommentar

Kanske är jag högdragen men är de inte konstigt att avlsuta ett mail med "kram" om man skriver till någon för första gången? Och inte har någon direkt annan relation alltså. Jag skrev en kommentar om ett inloggningsproblem på en website och får ett svar avslutat med "kram" och ett förnamn.

Veckans lågoddsare, tror ni siten vänder sig främst (enbart) till kvinnor?

Uppdatering: Jag fick nu ett nytt mail av samma avsändare: "Bästa Karin, Ni har nu blivit registrerad..." Avsändaren kanske läser här?

Dagens ödmjukhet

"I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only like a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me."

Isaac Newton, 1643–1727

Inte en så bra idé som jag trodde

Idén jag kom på här nedan när jag skrev om Sydafrika var att jag skulle göra en positiv "Kennedylista". Alltså skriva om vad jag gjorde och tänkte när jag fått reda på positiva, fantastiska, överraskande världshändelser.

Det gick inte alls.

De enda grejer jag kom på var Nelson Mandelas frigivning den 11:e februari 1990 och Berlinmurens fall den 9:e november 1989. Och så givetvis raden av händelser i det gamla östblocket vid den tiden.

Inte bara det att jag knappt kom på några positiva, fantastiska händelser, jag har ingen aning om vad jag gjorde. Precis när jag fick reda på händelserna alltså. Jag minns Berlinmurens datum för min brorsa fyllde år, jag tänker på det varje gång han fyller nu, men inte vad jag gjorde, med vilka jag var. Mandelas frigivning trodde jag hände tidigare, innan Berlinmurens fall. Ingen ordning alls, det är helt klart så att katastrofer märker mer.

Dagens citat

"Every president inherits headaches; President Obama will inherit the whole emergency room."
Madeleine Albright. Läs gärna hela artikeln.

Jag tycker att hon är så cool.

Mycket roligare än "Tavlor på en utställning"

Och så snygg hon var! Vill ni veta mer om hennes händelserika liv kan ni t ex läsa här.

ISAK (Isolera sydafrikakomittén) är den enda politiska organisation jag varit medlem i, om man inte räknar Amnesty. Det känns längesedan, det är längesedan, så längesean att det inte ens går att googla på. Jag kom precis på en grej, stay tuned!

Uppdatering: Jag har varit medlem i Kristna Fredsrörelsen också, det hade jag glömt. Vad hände med allt det engagemang jag hade i gymnasiet?

Uppdatering 2: Var jag verkligen medlem i ISAK? Vid närmare eftertanke sympatiserade jag nog bara. Jag stod med en bössa minst en gång iallafall, gills det? Sydafrika var iallafall en av de frågor som berörde, det var också så enkelt, så lätt att se vad som var rätt och fel. Inga gråzoner när det gällde vad man tyckte om apartheid. Det passade mitt tonårsjag.

Den innersta cirkeln

Här skulle man ju vilja varit med. Fast hade de inte ens några chips?

Dagens citat

"Jag kunde själv konstatera under mitt besök i New York att Amerika tycks vara ett delat samhälle. Den ena halvan äter traditionellt, vilket innebär dubbla portioner av pommes frites, hamburgare med bröd, pizza, sockerdricka och chips, minst tre gånger om dagen. Den andra, hälsofixerade halvan lever uteslutande på små mängder nötter, frön och växtskott, ungefär som åkersorkar."

Johan Hakelius - på Dagens Story.
(Man får scrolla ner till 31 oktober)

Legal alien

Idag fick jag mitt Social Security card! Det gick ju föredömligt snabbt. Och nu är det väl på tiden att jag bjuder på den här låten.

Patriotism

Nu kommer det ju givetvis en formlig flodvåg av postvals-analyser från i princip varenda politisk skribent på jordklotet. Eller snarare från i princip varenda skribent. Eller från alla som överhuvudtaget lärt sig stava (någorlunda). Jag ska bara tipsa om två:

Den här i Slate av Anne Appelbaum..
Och den här av Messerschmitt (TBFKAEM).

Båda handlar om patriotism. Det finns en speciell sorts amerikansk patriotism och jag håller med Appelbaum om att många amerikaner är lättade över att äntligen kunna vara stolta och patriotiska igen. "Där ser ni Europa vi kan de ni inte kan, välja en statschef som inte är av europeiskt ursprung. Vi är moderna, öppna och vi har världens bästa land!"

Även om både fransmän och svenskar i hemlighet tror att de bor i det bästa av länder (svenskar för att de har lång föräldraledighet, fransmän för att de har godast ost) så säger man det inte högt på samma sätt. I Sverige har vi svenska flaggor vid sommarstugan, i Frankrike hänger Tricoloren enbart på offentliga byggnader. Här finns den självklart på förskolan, i mataffären, i skyltfönstret på Gap, ut genom köksfönstret, hos frisören, på jobbet, you name it.

Q & A

Efter åtta år med ett franskt azerty-keybord har jag nu bytt till ett qwerty igen. Men ett amerikanskt sådant, så nu har jag varken é,è,à,å,ä eller ö. Och så skriver jag fel på q och a hela tiden.

Jag är för gammal för sådana här genomgripande förändringar.

Dagen efter kvällen före

Så här är stämningen här idag. Nöjd, glad och smått utmattad. Precis som efter ett riktigt bra dagsverke följt av en riktigt bra fest. Fast dagsverket har pågått i två år för de berörda, och festen blir nog kort. Nu gäller det att välja rätt kabinett, förtrogna, rådgivare. Att styra rätt bland blindskären i kongressen, att sträcka ut handen till både republikaner och Hillary-supportar och framförallt att tackla finanskrisen på rätt sätt. Min cyniska hjärnhalva frågar sig hur länge det kommer att dröja innan de första artiklarna om ras- eller ideologiförräderi börjar dyka upp. För nu är förväntningarna höga på någon som tar över ett sjunkande skepp.

Good luck! Säger vi som sitter på åskådarplats. Jag ville verkligen rösta igår, det kändes, på riktigt, som ett historiskt val och för en gångs skull var valet, för mig, självklart. Det fanns också två väldigt tydliga alternativ. I svenska val har jag de senare åren mer och mer valt efter uteslutningsmetoden. Jag börjar med de partier jag inte vill rösta på: S - för vana vid makten, för populistiska. M - nej inte en massa gamla konservativa gammelmoderater i kommun och landsting, dessutom vill de montera ner kulturen. Kd - som M plus deras tröttsamma "familjen först"-retorik. Mp - nej inte en massa naiva, oerfarna människor i kommun och landsting samt att jag av princip inte gillar enfrågepartier, Fi (finns de fortfarande?)- som Mp, Centern - ungefär som M. Och så blev det bara Fp kvar den här gången också. Och nu kanske vän av ordning menar at mina invändningar på M och Kd även kunde gälla Fp men betänk att jag röstade i mitt första val 1985, då hade vi Bengt Westerberg och Fp rockade - iallafall lite.

I vilket fall så härrör sig mina åsikter från sent 90-tal, då jag senast bodde i Sverige så nu har jag (nog) bestämt mig för att inte rösta i nästa svenska val. Det känns inte som om det är min sak att vara med och bestämma hur Sverige ska styras när jag inte bott där på snart tio år. Men jag har inte blivit fransk medborgare heller så det betyder alltså att jag inte kan rösta någonstans, vilket känns märkligt och lite sorgligt.

Men idag är vi glada, igår ringlade sig köerna till vallokalerna, idag till tidnigskioskerna när alla ville ha en historik upplaga av New York Times. Jag har hela dagen gått och undertryckt en impuls att gå fram till alla svarta jag mött och gratulera. Men många såg nöjda ut och det diskuterades politik både i tunnelbanan, på jobbet, i skolentréen med vakten och bland franska expatföräldrar. Jag har nog inte träffat på en enda stackars McCain-supporter idag, de håller låg profil.

Valorgie

Nu är klockan 8:27 och vi har redan ätit upp glassen. Ingenting är klart än. Vi hade tänkt gå ut på lokal på valvaka men maken blev sjuk och kroknade i soffan. Dessutom känns reportrarna på CNN och MSNBC som kompisar efter ett par månaders valbevakning, jag vill höra vad de har att säga. Så vi sitter här och zappar mellan en 6-7 olika valvakor på TV samtidigt som vi har pallrat upp varsin laptop på soffryggen. Vi har köpt en soffa med väldigt bred rygg så det funkar bra att ha en laptop med 15 olika nyhetssiter, bloggar och politiska analyser där. På alla kanaler är det tavlor och pilar, röda och blå fält, siffror och procentsatser, analyser och tyckanden, senatorsplatser och socioekonomiska diagram. John King pa CNN är kung med sin coola interaktiva karta.

Nu är klockan 8:30 och Obama har vunnit Pennsylvania.

Detaljnivån på analyserna är rätt kul. Ungefär som om man i en svensk valvaka skulle analysera västvärmländska arbetarklassröstare, eller kvinnliga yngre väljare på norrlandskusten. Det är en utmaning att hänga med dock, valsystemet är komplicerat och de väljer allt från sheriffer till rättsläkare, senatorer och en president idag.

Nu börjar Obama dra ifrån ordentligt, ni lär se resultatet när ni vaknar imorgon!

Den som ropar...

Dottern, 4, var på teater med förskolan idag. Gissa vad de såg?

Ja det var ju en lågoddsare, givetvis såg de Peter och Vargen - Peter and the Wolf. Sonen som är sju har redan hunnit se "Pierre et le loup" minst fyra gånger i olika skol- och barnuppsättnigar och själv minns jag vagt träiga uppsättnigar framförda av entusiastiska barnteatergrupper i illaluktande gympasalar.

Finns det ingen annan barnpjäs? Eller är det musiken man vill åt? Jag har också ett minne av att musiklektionerna under tio års tid enbart bestod av Peter och Vargen, "Tavlor på en utställning", Griegs "I Bergakungens sal" och för lite 70-talstypisk exotism: Miriam Makeba. Och sedan började vi om med Peter och vargen igen...

Men snygga är de!

Jag började mitt nya jobb idag.
Jag hade nya skor.

Big mistake, biiiig mistake, som Vivian Ward sa.

Hemma på min gata i stan...

...såg det ut så här i fredags kväll.
Det var The Village Halloween Paradae. Mer, och lite bättre, foton här.



Det bästa var ett hundratal zombier, skelett och draculor som dansade synkat till Thriller hela paradvägen. Thriller fyller 25 år i år och Michael Jackson kändes på något sätt mycket passande bland gengångare och spöken.


Jag blev mest rädd av att vi alla fyra stod uppallrade på vingliga soptunnor i två timmar. Samtidigt som vi skulle hålla reda på häxkvastar, piratsvärd och diverse hattar. Men roligt var det, publiken var lika intressant utklädd som deltagarna och stämningen var lätt galen men trevlig. Maken tykte det hela liknade en Pridefestival och visst fanns det likheter, mycket beroende på populationen i våra kvarter. Det kändes inte lika ödesmättat som den Allhelgona jag skrev om förra året.

Rätt skönt är det dock att den här helgen är över. Det har klätts ut och paraderat i två skolor, trickats och treatats, skrämts och busats så det räcker för ett tag nu. Och inget mer godis innan jul nu, tack.

Dagens citat

'A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction' -- Virginia Woolf

Med en hälsnng till Jorun som inte är den första (eller sista) kvinnan som försöker arbeta vid köksbordet. Själv har jag inrett (nåja, ställt in ett litet bord) ett hörn av sovrummet till mitt. Jag drömmer också om ett eget arbetsrum med bokhyllor, länsstol, bra lampor, musik och ett vackert skrivbord framför en skön utsikt. Gärna en brasa också. Där ska jag ta emot mina vittra vänninor och vi ska dricka te och läsa poesi.

Double standard

Följande är ett sätt att förklara varför det här valet är så viktigt:

What if the Obamas had paraded five children across the stage, including a three month old infant and an unwed, pregnant teenage daughter?

What if John McCain was a former president of the Harvard Law Review?

What if Barack Obama finished fifth from the bottom of his graduating class?

What if McCain had only married once and Obama was a divorcee?

What if Obama had met his second wife in a bar and had a long affair while he was still married and abandoned his crippled wife who had waited steadfastly for him to return from the Vietnam war?

What if Michelle Obama was the wife who not only became addicted to pain killers but also acquired them illegally through her charitable organization?

What if McCain was a charismatic, eloquent speaker and Obama couldn't even read from a teleprompter?

What if Obama was the one who had military experience that included discipline problems and a record of crashing several planes?

What if Obama was the one who was known to display publicly, on many occasions, a serious anger management problem?

And what about the flag pin? McCain still does not wear one, yet Obama is required to. Why is that?


Hittat hos Gunilla.