Var har jag nu min kåsa?

Läs Joruns jättefina text om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" på Salongen! Karin kommenterar och jag håller med; hur förklara hur det känns att sitta på ett lite för tunnt sittunderlag med en kåsa med kokkaffe och gummistövelsfötterna nersjunkna i mossan? Doften, tystnaden, smaken, känslan av fukt i baken och kyla i fingrarna.

Det är aldrig bara njutning i den svenska naturen, det finns alltid ett litet mått av lidande också; man fryser lite, är våt om tårna, har ont i axlarna av ryggan. Jag tror att istället för att skylla vår brist på talang för njutning på Luther borde förstå att det är klimatet som format oss så.

Bäst, och mest specifika, är nog vinterminnena. Längdåkning på gympatimmarna hela vintern, 2,5-kilometersspår genom skog med snötunga granar och över blåsiga fält där taggtråden knappt når över snön. Rätt långtråkigt och segt tyckte jag nog att det var men efter tio varv fick man årets snöstjärna, jag har en märkesskjöld kantad av snöstjärnor i olika färger. När jag riktigt vill imponera på fransmän brukar jag berätta att jag åkte skidor till skolan. De brukar titta på mig som om jag sagt att vi faktiskt har isbjörnar på gatorna.

Här finns det skog, om man åker uppstate NY. I Paris har de ingen skog, det de kallar skog består av rissnår och lite lövtrad.