tisdag 26 juni 2007

I denna ljuva sommartid...

Jag tror att jag känner mig extra svensk den här årstiden. Det är något med juni som är så otroligt svenskt. Augusti är franskt, juni är svenskt. Skolavslutning, konfirmation, dop, studentmottagning, bröllop, midsommar...en evighetslång räcka av kyliga och ljusa juninätter.

Det där juninattsljuset är ju så speciellt, framförallt för att det lockar fram halvt bortglömda minnen. Juni är också sentonårens tid. Jag känner i kroppen hur det känns framåt fem på morgonen när man suttit på en kall sten hela natten och snackat om allt och inget, man har byltat på sig fler och fler filtar och till slut cyklar man hem. Man cyklar mellan knallgula rapsfält, fåglarna sjunger, solen står redan högt och dimman lättar. Man blev inte kysst den här natten heller men just nu gör det ingenting för man cyklar med bästa vänninan, fort, fort för det är fortfarande rätt kallt. Och så sjunger vi för full hals: "Du lindar av olvon en midsommarkrans..." Vi rör oss nästan själva till tårar, fast vi inte riktigt förstår vad texten handlar om, men sorgligt låter det.

Sedan sängens värme och mjukhet och mor och far som gläntar på dörren för att se om man kommit hem ordentligt. Trygghet.

3 kommentarer:

Karin sa...

Charlie,
Nu ses vi här, och det är väl just DEN GREJEN vi inte för vidare då? En plats och vemodiga visor som hör ihop med den, ett ljus som är ett annat och egentligen ett sätta att tänka och vara som är ett annat men som hänger ihop med den där platsen.

Å andra sidan kan man inte ta ifrån fransmän vackra ungdomsminnen och vackra platser och MÖJLIGEN vemodiga sånger, men det tror jag mindre på.

Men det blir aldrig samma sak.

Charlie Truck sa...

Jomenvisst. Jag skrev inlägget med diskussionen på din blogg i bakhuvudet. Egentligen skulle det handla om utanförskapet här, att var utlänning hur många år man än bor här. Men det blev något annat. Som så ofta på bloggen!

Visst finns det något svenskt, som jag inte kan definiera, som mina barn saknar. Jag kan inte låta bli att sörja det, även om de givetvis får annat istället.

Karin sa...

Det där var intressant!
Fast egentligen tycker jag nog också att jag känner igen det, ibland beter de sig som fransmän, barnen.
Å andra sidan har de också en viss dubbelhet i sig.
De är inte BARA franska.

Kan inte låta bli att komma tillbaka till att det är platsen, det många svenskar kallar Naturen som saknas.

Fortsätter på ditt nästa inlägg istället.