Så här är stämningen här idag. Nöjd, glad och smått utmattad. Precis som efter ett riktigt bra dagsverke följt av en riktigt bra fest. Fast dagsverket har pågått i två år för de berörda, och festen blir nog kort. Nu gäller det att välja rätt kabinett, förtrogna, rådgivare. Att styra rätt bland blindskären i kongressen, att sträcka ut handen till både republikaner och Hillary-supportar och framförallt att tackla finanskrisen på rätt sätt. Min cyniska hjärnhalva frågar sig hur länge det kommer att dröja innan de första artiklarna om ras- eller ideologiförräderi börjar dyka upp. För nu är förväntningarna höga på någon som tar över ett sjunkande skepp.
Good luck! Säger vi som sitter på åskådarplats. Jag ville verkligen rösta igår, det kändes, på riktigt, som ett historiskt val och för en gångs skull var valet, för mig, självklart. Det fanns också två väldigt tydliga alternativ. I svenska val har jag de senare åren mer och mer valt efter uteslutningsmetoden. Jag börjar med de partier jag inte vill rösta på: S - för vana vid makten, för populistiska. M - nej inte en massa gamla konservativa gammelmoderater i kommun och landsting, dessutom vill de montera ner kulturen. Kd - som M plus deras tröttsamma "familjen först"-retorik. Mp - nej inte en massa naiva, oerfarna människor i kommun och landsting samt att jag av princip inte gillar enfrågepartier, Fi (finns de fortfarande?)- som Mp, Centern - ungefär som M. Och så blev det bara Fp kvar den här gången också. Och nu kanske vän av ordning menar at mina invändningar på M och Kd även kunde gälla Fp men betänk att jag röstade i mitt första val 1985, då hade vi Bengt Westerberg och Fp rockade - iallafall lite.
I vilket fall så härrör sig mina åsikter från sent 90-tal, då jag senast bodde i Sverige så nu har jag (nog) bestämt mig för att inte rösta i nästa svenska val. Det känns inte som om det är min sak att vara med och bestämma hur Sverige ska styras när jag inte bott där på snart tio år. Men jag har inte blivit fransk medborgare heller så det betyder alltså att jag inte kan rösta någonstans, vilket känns märkligt och lite sorgligt.
Men idag är vi glada, igår ringlade sig köerna till vallokalerna, idag till tidnigskioskerna när alla ville ha en historik upplaga av New York Times. Jag har hela dagen gått och undertryckt en impuls att gå fram till alla svarta jag mött och gratulera. Men många såg nöjda ut och det diskuterades politik både i tunnelbanan, på jobbet, i skolentréen med vakten och bland franska expatföräldrar. Jag har nog inte träffat på en enda stackars McCain-supporter idag, de håller låg profil.
3 kommentarer:
Jo, man borde antagligen bli fransk medborgare. Det slog mig senast det var val där.
Och vad gäller min svenska röst hamnar jag i samma resultat som du, samtidigt som jag TROR att det stämmer ganska illa med den jag blivit under mina femton år i Frankrike. Å andra sidan tycker jag inte att något av de andra partierna följt mig bättre. Snarare tvärtom.
Men fortsätta rösta i Sverige tänker jag göra. Inser att jag aldrig blir särskilt fransk. Ändå.
Även om det låter knäppt: Grattis! till Obama.
Ja, den här diskussionen blir vi nog adrig riktigt klara med. Numera kan man ju ha dubbla medborgarskap så jag undrar varför i princip ingen av de svenskar i Frankrike jag känner har blivit franska medborgare. Det är något som tar emot, förlorar man ändå en del av sig själv? Känner man sig för främmande trots allt?
Och jag skrev "nog" ovan, jag kanske ångrar mig igen...
Nej, det är nog inte precis en förlust man gör, men "incitamenten" är väl inte tillräckliga?
De enda som söker franskt medborgerskap är ju de som med nöd och näppe får det, eller inte alls.
Och även om det är en formalitet så är det en jäkla massa papper som ska in och det finns väl ingen av oss som inte då och då tänker att en dag flyttar jag "hem"?
Skicka en kommentar