tisdag 23 december 2008

Till er alla från mig : Feliz Navidad!

Planet lyfter imorgon 06.00 så nu kopplar vi om från det här:


Till det här:


ps. Linedancing vore ju något att satsa på!

måndag 22 december 2008

Change of scenery

I helgen var det snöglopp och isvind och jag kände mig som hemma. Maken, som inte har haft semester på arton månader, tittade upp ur kartong nummer fyrahundraelva på sin grönbleka familj som halvsovande och hostande drog runt i lägenheten, sa enough is enough och gick och bokade fyra flygbiljetter till Mexico. Eller så hade det ju gått till om det varit film, egentligen har vi dividerat fram och tilbaka hela december, letat resor, ändrat planer, räknat pengar, budgeterat, letat fler resor och till slut igår vid midnatt efter 12 timmars stirrande på skärmen tog han upp laptoppen, skakade den upp och ned och ut trillade fyra biljetter. Fyra fantastiska biljetter med avresa 06.00 pa julaftons morgon och återresa 00.50 1 januari. Vem har inte drömt om att fira nyåret på en mexikansk flygplats?

I morse kom ett email från Expedia att vår återresa annulerats. Nu efter tre timmar i olika telfonköer har jag lyckats bekräfta biljetterna till priset vi bokade till i går kväll.

Så kan det gå när man inte gör några planer för julen.

Nu ska vi bara boka bil och hitta några lämpliga hotel. Tulum verkar trevligt!

söndag 21 december 2008

Charlie gratulerar!

Läs Peter Englunds intervju med sig själv, säkert den bästa intervjun ni kommer se om hans nya jobb. Som tur är lovar han att försöka fortsätta blogga även från sin nya stol (fast han byter nog inte stol, man har samma nummer tills man dör i Akademin eller hur?).

Jag tycker han är Sveriges bäste kända bloggare (alltså någon som är känd för annat än att blogga); personlig utan att bli för privat, raka åsikter utan att vara en åsiktsmaskin, blandar högt och lågt, viktigt med banalt men alltid eftertänksamt och med öppet sinne. Ofta lärt och bildat men aldrig uteslutande eller snobbigt. Han är helt enkelt en utmärkt bloggare i kategorin "vardag" (fast hans vardag ser lite annorlunda ut än de flesta andras)!

Och han är den ende bloggaren som får mig att öppna ordboken, senast för ordet "solipsism" (the philosophical theory that the self is all that you know to exist).

fredag 19 december 2008

Stoppa pressarna!

Titta här! Messerschmitt har nominerat mig till ABs bloggpris! Kolla själva om ni inte tror mig:

Vardag
1. http://vinlusen.blogspot.com/
2. http://lalife.squarespace.com/journal/
3.http://gunillasdagbok.blogspot.com/
4. http://charlietruck.blogspot.com/
5. Saker under huden: http://sakerunderhuden.blogspot.com/

Hon borde givetvis snarare få priset själv, dessutom har hon (äntligen) bästa bloggnamnet alla kategorier.

Jättetack till Messerschmitt och Jorun som föreslog mig! Jag rodnar och tackar och bockar.

(Jag har i flera dagar tänkt på ett rätt syrligt inlägg om det där priset och dess kategorier, himla tur att jag inte hann publicera det!)

Nedräkning

Jag skulle önska att allt var lika fridfullt som det ser ut på bilden nedan. Men i vanlig ordning och förmodligen i gott sällskap är jag just så stressad som man slentrianmässigt brukar gnälla om den här tiden på året. Fyra kvartssamtal, tre tandläkarbesök, två skolfester (inklusive medtagen skaffning) och en jobbjulfest under de senaste två veckorna har sugit musten ur mig och satt käppar i julhjulet.

Det betyder att jag är sen och försen med allt det jag hade tänkt fixa och förbereda. Hemmavid får de alla julklappar från Adlibris (beställer man senast imorgon ska paketet hinna fram innan julottan) och julkorten får bli emails i år igen. Vi har inte ens lyckats packa undan alla kartongerna än utan ett par retfulla står kvar i varje rum. Så nu är planen för helgen: packa undan det sista, storstäda, köpa ett kinesiskt skåp som vi sett ut till julklapp till oss själva, köpa någon liten extra julklapp till maken, köpa en, max två julklappar var till barnen, köpa mat. Måndag och tisdag jobbar jag hemifrån med jullovsledig son, då hinner vi nog baka lite och ta fram krubban och julbonaden. Och i år är vi lediga den 24:e det har jag inte varit på flera år.

Ska jag vara ärlig känns det rätt skönt att det bara är vi fyra på julen och att vi inte är tvungna att åka någonstans/göra någonting som vi inte vill. Det ska nog bli en Stilla Natt i år också.

Titta det snöar, titta det snöar...


Sovrumsfönstret, 19 december klockan halv tre.

onsdag 17 december 2008

Dagens real New Yorker

Doktor Kim, dotterns koreanske (eller skulle det ju visa sig snarare amerikanske) tandläkare.

Dottern var tvungen att gå till tandläkaren, jag ringde runt och hittade antingen bara tandläkare som inte behandlade barn eller ställen där det kostade 180 dollar för en undersökning (jag skojar inte). Tills jag hittade Dr. Kim på 32nd Street.

Vi bokade och när vi kom fram blev det uppenbart som jag skulle vetat om jag bott här längre, 32nd Street heter också Korean Way. Plötsligt på denna gata mitt i Midtown, nära Macys stora varuhus, förflyttas man till Korea. Restauranter, massageställen, nagelfixare, affärer och säkert en hel rad av läkare och advokater av koreanskt urspurng trängs på en liten gatstump. Alla skyltar är på koreanska och alla ser plötsligt koreanska ut.

Dr. Kim visade sig vara väldigt trevlig och han har två sköterskor som knappt pratar engelska. Jag tror att vi nästan är deras enda icke-koreanska patienter. Jag frågade Dr. Kim om han var från New York. Jag har börjat lära mig nu att inte fråga var folk kommer ifrån eftersom det lätt blir missförstånd, menar du var han föddes, hans föräldrar eller farföräldrar föddes eller var hans familj fanns när Mayflower ankrade? Om man frågar om de är från New York kan de välja själva var de ska placera sig i sin egen familjs invandrarhistoria. På mitt kontor har vi fem personer med amerikanska pass, två av dem har arabiska förnamn och en är svart.

"Neejdå", sa Dr. Kim, "inte är jag från New York, jag är från Virginia!" Sedan pratade vi en del om Europa och framförallt Frankrike. Dr. Kim sa att hans fru ville åka dit på semester men han förstod inte varför. "Vi har ju allt här i Amerika! Dessutom är det smutsigt och hotellrummen är små. Och vädret är dåligt!" Jag försökte försvara Paris med att det är betydligt renare än New York men jag tror inte han trodde mig riktigt. Att det fanns annat att se i Paris än hotelrum tyckte jag inte riktigt att det var någon idé att gå in på.

Jag tror Dr. Kim är den mest amerikanska amerikan jag träffat hitintills, iallafall enligt min Europeiska fördomsfulla måttstock.

Tips emottaget tacksamt (och snabbt)

Var handlar man om man vill handla på Amazon i Sverige? Eller alltså motsvarande. Jo, jag vet Bokus förstås men de har ju bara böcker. Amazon har numer allting! Jag letar alltså ett nätvaruhus så att jag smidigt kan handla julklappar (därav mitt behov av svar snabbt) till alla nära och kära via 40 klick och sedan är det klart.

Tycker ni att jag borde strosat runt i trevliga små personliga butiker i Greenwich Village och köpt genomtänkta julklpappar kärleksfullt inslagna och skickade med posten i tid? Tänk då på hur mycket utsläpp det blir av planet som ska frakta de paketen över Atlanten. Därför har jag valt 40-klicksalternativet. Hrmm (det där är ljudet av min näsa som växer).

tisdag 16 december 2008

Idag är det snöslask här

Vädermaskinen verkar ha gått sönder. Jag pratade precis med Elena på ett Callcenter i Tulsa. Medans vi väntade på att mitt kreditkort skulle clearas så berättade hon att de hade haft 80 F (27 C)grader igår men att det hade sjunkit till 52 F(11 C) idag. Annars så meddelade hon att hon inte skulle åka hem till Idaho över jul men att barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma på besök i januari. Hon frågade om jag var mormor än, jag undrar vilken ålder min röst har egentligen?

måndag 15 december 2008

Ballongen

Varje dag åker jag tunnelbana med min son till skolan. Oftast tar vi ettan från vår gata upp till Times Square där vi tränger oss fram till the shuttle som går till Grand Central Station. Väl där kan vi välja att gå i gångarna under Lexington Avenue och gå ut genom the Chrysler Building, vilket ger oss möjlighet att njuta av Art Deco lobbyn i New Yorks vackraste skyskrapa.

Fördelen är att vi då får mer musikunderhållning, redan i den trista kakelgången från shutteln (tänk T-Centralsgången där klarinettanten satt) brukar Gospeldamen sitta och sjunga Amazing Grace så att gången blir en katedral och kakelrutorna förvandlas till rosettfönster. Ofta ser vi också svarta stämsångarfamiljen, oljefatstrummarna, bluegrassgubben, åldrande singer-songwriterdamen och rockkillen som enligt skylten är "too wild for a regular job". Ibland har vi otur och det är elfiolkillens tur.

Men oftast väljer vi att gå ovan jord genom den vackra tågstationen. Den stora hallen har ett fantastikt tak i turkost med stjärnbilderna avbildade i guld och med lampor som stjärnor. Dessutom har vi ju varit tvungna att följa ballongens irrfärder.

En av de första dagarna i september såg vi något i taket, vi gissade i flera dar: en kamera, en lampa, en sprinkler, vad var det? En dag hade den flyttat på sig och vi förstod att det var en silverfärgad ballong! Sedan har vi följt ballongens irrfärder från vattumannens hårman till oxens klöv vidare till fiskens gap. Ett tag trodde vi att den försvunnit men vi hittade den i friserna vid kanten av taket.

Men nu så, efter mer än tre månaders daglig underhållning har ballongen försvunnit, pyst ihop och lagt sig att vila i ballonghimlen.

Uppdatering: I morse när vi tittade upp fanns där tre nya ballonger! Tre fina röda blanka julballonger. Kommer säkert snart på flickr (det är förresten väldigt bekvämt att blogga från ett ställe där tunnelbanemusikerna finns på youtube och tågstationstaken på flickr.)

Och nu över till vädret

Idag kvart över sex på kvällen visade vår utomhustermometer 18,1 grader celsius. Dottern gick hem från dagis i bara t-shirten. Vädret är total wacko, varannan dag två grader och snålblåst, varannan dag svensk majvärme.

Som ni ser håller jag vad jag lovade igår och skriver djupa, insiktsfulla och vad var det nu jag sa, jo flyhänta, inlägg idag måndag. Men vad skulle ni göra efter att ha svettats i tunnelbanan tillsammans med en sju-åring i dunjacka som absolut måste stanna och lyssna på the crazy electric violon player i tio minuter. Eller om det var fem, men det kändes som tjugo. Försök blogga vettigt själva efter att ha lyssnat på det här:


(Bäst är hans balettsteg.)

söndag 14 december 2008

Svacka

Det har varit en lite trist vecka här på bloggen tycker jag, kanske beroende på att jag känner mig rätt trist. Det känns som om jag står till knäna i geggamoja (åh, vad länge sedan jag använde det ordet, geggamoja!) och försöker hoppa tresteg. Jag skulle vilja hoppa högt och långt, uppleva kul grejer och få insikter som jag sedan skulle skriva lätta, flyhänta men ändå tänkvärda blogginlägg om. Istället känner jag stressad och uttråkad på samma gång och kommer ingen vart alls. Trampar och trampar utan att komma loss, skriver och raderar, tänker, skriver och raderar igen.

Imorgon är det måndag, då blir det nya tag.

fredag 12 december 2008

I min inbox

Swedes are some of the world’s happiest people. (You would be, too, with all the relaxing massages, delicious meatballs, and frenemy-proof neutrality.)

Bara så att ni vet att vår image inte längre bara handlar om självmord och Ingemar Bergman. Så ha en trevlig helg nu ni lyckliga människor!

(Mailet handlade om Tretorn).

Hi Ms Karin!

I morse hälsades jag med mitt namn på Starbucks på hörnet. Är det bra eller dåligt? Och då beställer jag bara en trist Grande Latte varje gång.

Möjligtvis minns de mig för att jag är den enda kvinnan på Manhattan som tar regular milk i mitt kaffe. Inte soja eller non-fat eller non-existing. Bara vanlig, regular milk. Alla andras beställningar låter ungefär så här: "Can I have a Vinti frappuchini macchiato with ice to the rim, extra pumkin flavored chocolate and soy whipped cream?" Eller: "A tall extrahot skimmed vanilla and caramel decaf cappuchino with cinnamon cocaine sprinkled on the top?"

Så det är klart tjejen med det tråkiga: Agrandelattewithregularmilkplease kommer man kanske ihåg?

onsdag 10 december 2008

Jubileum

Förra inlägget var mitt femhundrade på denna blogg. Det känns som om jag borde uppmärksamma det på något sätt, bjuda på champagne och snittar eller kanke lite pukor och trumpeter.

Men jag tror jag bara ska vara tyst och fundera lite.

tisdag 9 december 2008

Dagens bild

(Eller Charlie goes Therese).
First Prize won at the Hairdressing Fashion Show London, 1935, using an Icall permanent-waving machine. The hair is shorter even than in the 20's and curls/waves are restricted to the back and sides, revealing the ears and neck. The colours were achieved by adding pigments to the setting lotion.

The things you can find on Wikipedia!

Dagens real New Yorker är

min kollega flickkvinnan med klackarna och det svepande håret. Hon kommer från Alabama och talar med samma sjungande sydstatsdialekt som Scarlet O’Hara och det var nog den associationen som fick mig att anta, fördomsfullt, att hon var en pappas flicka från någon trädskuggad plantage.

Istället visade det sig att hennes far, som avled när hon var ung, varit militär och stridit i tre krig medans hennes mor födde elva barn. Min kollega är yngst och den enda som avslutat high school. Hon har även läst på universitetet och menar att det bara är lathet att skylla på familjens ekonomi som ursäkt för att inte utbilda sig. Och där sitter jag med mina medelklassiga välvilliga ideal och försöker argumentera för mer hjälp från staten. Men det finns möjligheter för alla, menar hon, om man vill tillräckligt mycket.

Hon har alltid röstat republikanskt, utom i år. Obama får mig att vilja lyssna, säger hon, av någon anledning vill jag höra vad han har att säga.

Just nu bor hennes systerson, som numera är hennes lillebror eftersom hennes mamma adopterade honom för att hans mamma inte kunde ta hand om honom, hos henne och hennes pojkvän i Brooklyn. Över Thanksgiving bjöd hon sin mamma på hennes första utlandsresa, en kryssning i Karibien.

måndag 8 december 2008

Jag håller med Kerstin jag

"Önskar att litteratur, teater, musik och konst finge lika stora anslag och anläggningar som idrotten."

Man undrar ju vad konsekvensen skulle bli. Pappor som åker miltals varje helg för att sitta i teatersalonger och se sina barn öva? Mammor som tvättar berg av kostymer åt hela truppen? Syskon som inte får något födelsedagskalas för storebror har årets viktigaste vernissage? Knattelästräning tre gånger i veckan efter skolan? Ett riktigt staffli som årets julklapp? Litteraturgymnasium i Leksand där man får läsa på skoltid? Nä, nu tog jag allt i för mycket.

Lyssna på damen i skogen på nyårsdagen!

söndag 7 december 2008

Pippilotta polyglott

Igår började fyraåringen plötsligt prata engelska vid matbordet. "I want some water please, I'm thirsty". Helt surrealistiskt. Och sedan rullade det på, inte felfritt och med inkilade svenska och franska ord men hon höll låda. Hitintills har jag knappt hört henne yttra ett ord på engelska. Fröknarna försäkrar att hon pratar men så fort jag kommer för att hämta blir hon tyst och "kan inte". Men tydligen har hon efter tre månader i amerikansk förskola kommit över en tröskel för nu är hon plötsligt jättestolt. Det lustiga är att hon just nu även pratar bättre svenska än vanligt eftersom mormor och morfar just varit här. Kanske finns det ett samband?

Fyra år och tre språk, visst blir man lite avundsjuk på barns hjärnor?

The fewer the merrier?

Att blogga om att blogga är det det vanligaste bloggämnet, ungefär som den där ständigt återkommande krönikan om att skriva en krönika eller bröllopstalarna som "aldrig varit någon talare"?

Mymlan intervjuas i Resumé och säger det alla populära bloggare säger, att utan läsare skulle hon inte hålla på. Hon får hundratals kommentarer på vissa inlägg. Hundratals! Hjälp vad stressande är det första jag tänker.

Jag har löjligt få läsare på min blogg; 30 läsare en dag blir en spets på min Google Analyticsgraf. Ungefär hälften är människor som googlat på "att bo i Paris" eller "Charlie Truck Polka" (förvånansvärt många!) och som väl antagligen aldrig kommer tillbaka. Aterstår kanske femton, en bra dag... Och de som kommenterar är ännu färre, jag har en tre, fyra trogna som säkert står för tre fjärdedelar av kommentarerna.

Men tänk vilken exklusiv skara! Och tänk hur glad jag blir för varje kommentar. Och när det ibland dyker upp någon ny sa har jag alltid tid att gå in och kolla hans/hennes blogg och blir ofta trogen läsare.

Men jag känner inte alls att jag sitter och ropar ut i rymden, tvärt om, här är ingen "spray and pray" av budskapet utan jag vet ju vilka som (antagligen) kommer att läsa. Dessutom har jag ju turen att ha en intelligent, bildad och rolig läsekrets (som jag ibland smörar lite för så att de stannar kvar).

Jag har gett min bloggadress till i princip alla jag känner men bara en tre, fyra har sagt att de läser den. Jag vet inte varför ingen annan av mina vänner läser, eller kanske gör de det utan att berätta det för mig för de tyckte att det är så mediokert och pinsamt? Jag vet inte, men det gör ingenting. Jag har min läsekrets som jag är jättenöjd med, visst fler får gärna kika in men gör de inte det gör det heller ingenting. I början höll jag på och pingade och grejade men jag har lagt ner det, och jag är aldrig inne på knuff.

En annan sak jag funderar mycket på att jag är nästan den enda i min favoritblogglista (ja, jag räknar in mig själv där) som är anonym, eller som inte skriver ut hela mitt namn, för man kan säkert få fram vem jag är om man verkligen vill. Min enda egentliga anledning till det är att jag har ett ovanligt efternamn och jag ville inte att potentiella arbetsgivare, eller nuvarande chefer och jobbarkompisar, ska få upp bloggen högst upp på en googlesökning på mitt namn. Jag skrev ett tag om att jag vantrivdes på ett jobb jag hade och dessutom känns det helt enkelt för privat. Jag vill inte diskutera blogginlägg vid kaffeautomaten (som om någon skulle bry sig!). Inte för att jag är speciellt privat eller provokativ här men på samma sätt som att jag tycker det är problematiskt att ha kollegor som vänner på facebook (fast ännu mer problematiskt att säga nej) känns det för intimt.

Men i veckan läste jag ett CV på jobbet av en kvinna som hade lagt in sin bloggadress. Bloggen hade ingeting med det sökta jobbet att göra men man fick ju en jättebra bild av henne. I det här fallet var bloggen dessutom välskriven och inte för personlig så hon hade nog allt att vinna. Maken, som anställde kvinnan, tyckte jag borde göra detsamma (men å andra sidan är hans svenska lite comme si, comme ça så han kan nog inte riktigt bedöma kvalitén här...).

Det tål att tänka på, jag jobbar med marknadsföring och kommunikation, för tillfället dessutom inom "webvärlden", så det skulle ju kunna intressera en hugad arbetsgivare att jag skriver ocn använder ett digitalt media. Men nu ska jag ju söka jobb där få talar svenska så problemet är lite fiktivt.

lördag 6 december 2008

Den första snön


Klockan är snart 22, jag sitter i vår röda soffa och ser slutet på en riktigt smörig feelgoodfilm. Utanför fönstret singlar den första snön. Det snöar! Tvärs över gatan ser jag tre julgranar hos olika grannar. Vi har också köpt en stor, vacker, kanadensisk gran idag som vi klädde ikväll. Jag får göra lite våld på mig sjäv för att pynta granen så här tidigt men i Frankrike tar man in granen till St Nicolas (dvs idag) och här verkar de flesta göra detsamma. Och när det kommer till kritan är det rätt mysigt att ha den där bredvid matbordet hela december. Vintervardagsfrukost med julgransdoft är bra för själen!

Nu ska jag gå upp på taket och titta på New York i snö. Sedan blir det SNL från 30 Rock där den här modesta granen finns.

Its coming on christmas
Theyre cutting down trees
Theyre putting up reindeer
And singing songs of joy and peace.


fredag 5 december 2008

Inlägg endast för (mycket) specialintresserade

Inne på Talkie Walkie kan man se en rafflande roadmovie från Sorsele. Jag kunde ju inte låta bli utan var tvungen att gå in pa youtube och söka på mina gamla barndomstrakter där det nog var minst tre mil till närmaste järnaffär. Ungefär lika långt är det till vägen där närmaste youtube-roadmovie spelats in av några (får man förmoda) uttråkade spanska turister.



På närmare håll hittade jag den här samt ett gäng inspelade hockeymatcher.



Och en nyckelharpslåt förstås! Hon som spelar gick två klasser under mig och hade min mamma som lågstadielärare. Teoretiskt sett kan jag finnas med på de gamla journalfilmerna ni ser. De har delvis spelats in på bygdegården Verstuberget (allmänt kallat "Bersaberget") som jag såg från mitt sovrumsfönster.



Bygden är annars mest känd för att det där växer Guckosko vilt. Iallafall gjorde den det på 30-talet då jag bodde där.

Har ni läst och klickat sa här långt måste ni även se hur vackert det är där.

Julklappstips

Kolla in allt fint som finns på Etsy.



Och för er som föddes med färre än tio tummar (eller tolv om man även räknar de två jag har mitt i händerna) kanske ni kan sälja något också.

tisdag 2 december 2008

Julkalendrar

Ni missar väl inte detta års oumbärliga julkalendrar hos Jorun där alla hennes kompisar gästbloggar och hos Lotten som låtsasgästbloggar hos sig själv?

måndag 1 december 2008

Rejoice!

Det har varit långhelg här och när det är helg blir det aldrig någon ordning på bloggningen. Vi har försökt finna en väl avvägd blandning av kartonguppackande och förlustelser. Bland annat var vi och lyssnade på New Yorks Filharmoniker Lincoln Center. Det är tur att man har pensionärsbesök så att det blir lite finkultur av. Vackert var det iallafall, och ett vackert ställe, Metropolitan Opera ligger där med sina enorma Chagallmålningar. Tjusigt värre.

Sedan har det bakats pepparkakor och lussebullar med mormor och jag har letat fram både stjärna och ljusstake så vi är back on track. Första advent firade vi i svenska kyrkan med en sångfylld mässa. Jag har säkert varit med om närmare 40 första adventsgudstjänster i mitt liv och tycker att det blir roligare och roligare. Adventspsalmerna kan bara sjungas med vid mun och fyllda lungor, Hosiaaaaana ii höööööjden, man måste släppa kontrollen och ta i lite, det går inte att mumla fram advent, Var Glad! Var Glad! , och så givetvis min favorit Det susar, Det är advent, det äär Advent!

Svensk gospel helt enkelt.

torsdag 27 november 2008

The turkey is in the oven

Visst är det en jättesnygg mening? Jag kom precis på att om jag skriver en thriller då ska det vara motsatsfrasen till "Elvis has left the building". Dvs det som säkerhetsvakterna säger i öronsnäckan när presidenten har kommit hem till Vita Huset : "The turkey is in the oven. Do you copy? The turkey is in the oven." Slut på parentes.

Dessutom är det sant. Vi (dvs jag) har helt ignorerat det här i år, det hände så mycket annat. Däremot har vi idag först tittat på Macy's parade på TV (det skulle komme tre miljoner åskadare så vi gick inte dit) och sedan tagit en långpromenad i Central Park. Jag, min avkomma och mina föräldrar. Maken stannade hemma och lagade kalkon och skruvade ihop bokhyllor. Nu har vi kommit hem med röda kinder, druckit kaffe och just nu vilar sig alla inför middagen. Jag ansvarar för att stänga av ugnen prick klockan fyra, det borde jag greja. Kanske får jag göra potatismos också, det är faktiskt en av mina specialiteter. Mos med lite klumpar, det ska vara lite klumpar så att man känner att det är hemlagat.

Grannarna mitt emot har dukat ett bord till 17 personer. Vi spanar på dem för att se hur den här helgen ska firas, annars har vi mest ett otal TV-filmer att gå efter. Alla serier har minnst ett Thanksgivingavsnitt, "Vänner" måste ha gjort ett varje säsong för jag tyckte Monica stod där men en 12-kilos kalkon i vart och vartannat avsnitt. Hos oss hade vi helt andra vanor.

Idag är jag tacksam för att så stor del av min familj finns här hos mig, för de som finns på annan ort men precis ringde, för att kalkonen luktar gott, för att vi äntligen fått vårt matbord och för att jag är sa otroligt förskonad från livets hemskheter. Bland annat.

tisdag 25 november 2008

Charlie - en trendsetter

"De Nios kalender är som en vitter tebjudning."
Martina Lowden i DN.

Någon som vill komma?

Ooops det blev visst tillfälligt avbrott.

Ursäkta frånvaron här, flera interstellära händelser har inträffat samtidigt. Dels är mina föräldrar på besök, dels fick vi vårt bohag i lördags. Dvs den container som packades med alla våra tillhörigheter den tredje juli har nu kommit fram. Det har varit en lång resa med visumförseningar och en tullmydighet som ville specialgranska varenda bokkartong. De rev upp lådorna, rev runt lite, klistrade igen och slängde in allt i containern igen. För det fick vi betala 1400 dollar. Enligt amerikanska tullmydighetens logik betalar men nämligen mer ju längre förtullningnen tar, som hyra ungefär.

Det är kul att återfinna vissa saker men mest undrar vi vad vi ska med allt till, och var det ska få plats. Och vad det säger om vårt liv att vi tydligen tyckte det var viktigt att ta med en flyttkartong full med rätt väl använda plastbunkar.

Annars funderar jag mest över the real New Yorkers jag inte mött som värmepannekillarna som aldrig kommer och råttfångarna som kom men var ineffektiva. Så nu sover vi och våra gäster utspridda i lägenheten på diverse soffor och sängar bland staplar av kartonger medans mössen dansar i hörnen och värmen växlar mellan 15 och 26 grader. Antingen eller alltså. Ute är det någon plusgrad och regn.

November är november är november, finns för att vi ska uppskatta maj.

fredag 21 november 2008

Dagens möte med a real New Yorker

Dottern var hembjuden på "playdate" till Marie. Maries mamma kallar sig Emma, egentligen heter hon något som alla har svårt att uttala och ingen kommer ihåg. Hon kom hit från Korea för att gå på College och blev kvar, eller höll sig kvar. Nu bor hon i en liten tvåa som är full, full med barbiedockor, köksredskap, möbler, symaskiner, tygstycken, sängkläder och prydnadsföremål högt upp ovanför femte avenyn med Marie och Jack, storebror. Mormor är och hälsar på, hon står i ett hörn och ler och nickar hela tiden jag är där. Mormor kommer så ofta hon kan från Korea, barnens far är halvkorean och "han bor i Texas".

Emma jobbar med att designa inbjudings- och gratulationskort på sin hemdator, hon är fascinerad av svenska och visar mig flera kort där det står "Krya på dig!" och "Hjärtliga gratulationer!" Jag frågar hur hon lärt sig och hon svarar "Internet". Men varför? "Sverige verkar fint, jag har en vän där".

Hon berättar att Jack är född i USA men Marie i Korea. "Jag ville åka hem och föda henne, det är svårt att föda barn i ett annat land, förstår du vad jag menar?" Jag förstår precis vad hon menar och vi förenas i minnen av besvikelser och missförstånd på BB i ett land där vi knappt behärskade varken språk eller kultur. Och jag förundras ännu en gång över hur stor den minsta gemensamma nämnaren kan vara även för människor som till det yttre inte har mycket gemensamt.

onsdag 19 november 2008

En kärlekshistoria

Var har jag nu min kåsa?

Läs Joruns jättefina text om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" på Salongen! Karin kommenterar och jag håller med; hur förklara hur det känns att sitta på ett lite för tunnt sittunderlag med en kåsa med kokkaffe och gummistövelsfötterna nersjunkna i mossan? Doften, tystnaden, smaken, känslan av fukt i baken och kyla i fingrarna.

Det är aldrig bara njutning i den svenska naturen, det finns alltid ett litet mått av lidande också; man fryser lite, är våt om tårna, har ont i axlarna av ryggan. Jag tror att istället för att skylla vår brist på talang för njutning på Luther borde förstå att det är klimatet som format oss så.

Bäst, och mest specifika, är nog vinterminnena. Längdåkning på gympatimmarna hela vintern, 2,5-kilometersspår genom skog med snötunga granar och över blåsiga fält där taggtråden knappt når över snön. Rätt långtråkigt och segt tyckte jag nog att det var men efter tio varv fick man årets snöstjärna, jag har en märkesskjöld kantad av snöstjärnor i olika färger. När jag riktigt vill imponera på fransmän brukar jag berätta att jag åkte skidor till skolan. De brukar titta på mig som om jag sagt att vi faktiskt har isbjörnar på gatorna.

Här finns det skog, om man åker uppstate NY. I Paris har de ingen skog, det de kallar skog består av rissnår och lite lövtrad.

måndag 17 november 2008

Dagens citat

“Many, many men have been just as troubled morally and spiritually as you are right now. Happily, some of them kept records of their troubles. You’ll learn from them - if you want to. Just as someday, if you have something to offer, someone will learn something from you. It’s a beautiful reciprocal arrangement. And it isn’t education. It’s history. It’s poetry.”
-- J.D Salinger

“It's blogging.”
--Charlie Truck

söndag 16 november 2008

Dagens möte med a real New Yorker - Prolog

I tisdags var sonens fransk-amerikanska skola stängd, och vi tillbringade en del av dagen i Central Park med ett tiotal skolkompisar och deras (i huvudsak) franska mammor. Barnen klättrade runt i lekparken och vi mammor satt på bänkarna och huttrade och snackade. Jag tror det tog ungefär sju minuter innan jag hörde de magiska orden "Men så typiskt amerikanska mammor!" om något som inträffade i vår närhet. Och jag fick en omedelbar déjà-vu upplevelse. Tillbaka till för fem-sex år sedan och kanske Monceau-parken eller Bois de Vincennes och ett gäng svenska mammor som sitter på bänkar och tittar på telningar som leker bland franska barn och mammor. "Men så typiskt franskt!" lät det då i tid och otid. Från mig med, vid både ett och flera tillfällen.

Så för att inte helt fastna i expatghettot har jag bestämt mig för att uppmärksamma New Yorkborna omkring mig. Om inte annat så för att påminna mig själv om att även om jag kanske inte känner dem (ännu), eller tycker och tänker som de, är de helt klart vad som gör den här stan så fascinerande.

Dagens möte med a real New Yorker

Jag stiger av tunnelbanan vid Borough Hall för att ta IKEAs gratisbuss men hittar den inte. Efter en stunds vridande på kartan kommer en kvinna fram till mig och undrar om jag behöver hjälp.

"Well, I'm looking for the shuttle for IKEA[ajki:a]".
"Oh, I'm not sure where that is, I've never been to IKEA [ike:a]. I say IKEA [ike:a] because i speak swedish." säger hon helt apropå.
"Jaha, vad kul, jag är svensk" svarar jag men det visar det sig att denna dam i långt krulligt hår inte är. Däremot översätter hon Göran Sonnevi och Gunnar Ekelöf till engelska sedan femton år tillbaka. Sedan pratar vi en stund om Gunnar Ekelöfs dotter, Marianne (eller om det var Susanne) som bor i Frankrike, om Obama, om diverse personer hon nämner som jag måste erkänna att jag inte känner till och hon försöker tom tappert initiera vad som skulle kunnat vara en intressant diskussion om Sonnevis diktning om bara jag hade varit lite mer bildad.

Jag säger istället att jag ska byta min matta.
"Well I can se why", säger hon och sneglar på rullen under min arm.

Så tar vi adjö och jag fortsätter att leta efter bussen.

lördag 15 november 2008

Dagens möte med real New Yorkers

Jag behövde köpa nya tröjor till sonens skoluniform så jag åkte till det lilla företaget mitt i Garment district på 37:e gatan. Det ligger på 17:e våningen, man ringer på en klocka för att bli insläppt. Sneda, gamla arkivskåp i plåt, små skrivbord som står så tätt ihop att det knappt finns plats att sitta, högar med papper, karbonkopior, skräp, gamla räknemaskiner och handskrivna kvitton. Det skulle se ut som ett sunkigt privatdeckarkontor i en B-film om det inte vore för att företaget också säljer alla sorters upptänkliga klerikala kläder. Långa rader prästrockar och dräkter i guld och karmosinrött, purpur och midnatssblått, vitt och silver.

Telefonen ringer, det är Esther som vill tala med Papi, eller möjligtvis med Joel eller Ari. Ingen av dem är där, bara de namnlösa yngre bröderna eller om det är brorsönerna. Men de lovar att Papi ska ringa tillbaka.

Nu ringer dörrklockan och den skräller som skulle den behöva uppväcka döda. In stiger en storväxt svart dam. Hon hälsas hjärtligt av den unge, korte, troligtvis homosexuelle judiske yngre (bror)sonen.


"But how are you, it's been so long. It's so good to see you. How's the bishop? "
"Oh, she's just doing great, I just popped over to se if you've gotten your new catalogue, I want to be all set with Christmas coming up. Oh, that is a beautiful robe!"
"Well it's not really a robe, it's more of a coat but it comes with this beautiful hat. Does the bishop wear the catholic kind or the evengelical?"

Och så försvinner de in i en entusiastisk och detaljerad diskussion om guldbroderierna på biskopsmössan och hur fin den skulle se ut på biskopen till jul.

Jag får mina tröjor, betalar och går ut i New Yorkkvällen. Det börjar skymma, det är nästan ljumt i luften och gatorna är våta. Jag går bort till Times Square där neonen blinkar lika hysteriskt som vanligt. Jag tar tunnelbanan hem.

torsdag 13 november 2008

En titt i kristallkulan?



"In an elaborate hoax, pranksters distributed thousands of free copies of a spoof edition of The New York Times on Wednesday morning at busy subway stations around the city..." säger den riktiga NYT.

Kolla websiten, vilket jobb! Tidningen är daterad 4:e juli 2009 och är gjord av en rad organisationer som vill se till att Obama håller sina vallöften.

Uppdatering: Nu har jag slagit vad med maken, han är övertygad om att det hela är en viral-marketing kampanj från NYT själva. Nu blev jag plötsligt osäker...

Do you have your PJs on?

Rachel Maddow är skarpaste och nyaste kniven i nyhetsbesticklådan just nu. Ung och orädd gör hon en klart vinklad, men smart och mycket framgångsrik nyhetshow varje kväll klockan 21.00 på MSNBC. Osminkad med rätt illasittande kavajer som ser lånade ut är hon en lisa bland alla läppförstorade och sprejade damer.

Nu går hon även till försvar för oss bloggare, efter att Guv. Palin, som vägrar lämna etern i fred utan står och steker älgburgare inför beundrande journalister, skyllt alla otrevliga rykten om henne på bloggosfären.

Man kan beskylla Palin för mycket men inte för att vara logisk. Å ena sidan tycker hon att allt är "elit-medias" fel som rapporterat fel å andra sidan är allt nu också de oberoende bloggarnas fel, som bara är oviktiga snorungar.

För att ogilla allt vad media heter tillbringar hon märkligt mycket tid frivilligt i rutan.

onsdag 12 november 2008

Bara för att det fortfarande är så snyggt



Like a soul without a mind
In a body without a heart
I'm missing every part

02.48

Klockan är nästan tre på morgonen i Europa och jag har precis lagt barnen (och femton mjukisdjur). Jag hoppas du sover, sover du inte är du antingen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen. Jag tänker på er ibland nar jag sitter framför datorn eller TVn på kvällarna. Hur ni förhoppningsvis sover lugnt under mjuka lakan. Jag tänkte på er när Obama segertalade, undrade om någon orkat stanna uppe.

Ikväll är det Country Music Award på ABC, just nu sjunger en kille i basebollmössa och stort skärpspänne som står så bredbent att han snart går ner i spagat. Tror ni att skärpspännestorleken har samma betyelse för en countrysångare som nyckelknippan har för en skolvaktmästare, eller pennsamlingen i vitrocksfickan för en doktor? Jag undrar fördomsfullt om publiken har röstat på Obama. Vissa låtar får mig att vilja åka som Thelma & Louise rakt fram i bil i timmar.

Sov gott, vi ses imorgon. Sänd mig en tanke när du vaknar för då sover jag. Annars är jag antigen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen.

Dagens sura kommentar

Kanske är jag högdragen men är de inte konstigt att avlsuta ett mail med "kram" om man skriver till någon för första gången? Och inte har någon direkt annan relation alltså. Jag skrev en kommentar om ett inloggningsproblem på en website och får ett svar avslutat med "kram" och ett förnamn.

Veckans lågoddsare, tror ni siten vänder sig främst (enbart) till kvinnor?

Uppdatering: Jag fick nu ett nytt mail av samma avsändare: "Bästa Karin, Ni har nu blivit registrerad..." Avsändaren kanske läser här?

tisdag 11 november 2008

Dagens ödmjukhet

"I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only like a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me."

Isaac Newton, 1643–1727

Inte en så bra idé som jag trodde

Idén jag kom på här nedan när jag skrev om Sydafrika var att jag skulle göra en positiv "Kennedylista". Alltså skriva om vad jag gjorde och tänkte när jag fått reda på positiva, fantastiska, överraskande världshändelser.

Det gick inte alls.

De enda grejer jag kom på var Nelson Mandelas frigivning den 11:e februari 1990 och Berlinmurens fall den 9:e november 1989. Och så givetvis raden av händelser i det gamla östblocket vid den tiden.

Inte bara det att jag knappt kom på några positiva, fantastiska händelser, jag har ingen aning om vad jag gjorde. Precis när jag fick reda på händelserna alltså. Jag minns Berlinmurens datum för min brorsa fyllde år, jag tänker på det varje gång han fyller nu, men inte vad jag gjorde, med vilka jag var. Mandelas frigivning trodde jag hände tidigare, innan Berlinmurens fall. Ingen ordning alls, det är helt klart så att katastrofer märker mer.

Dagens citat

"Every president inherits headaches; President Obama will inherit the whole emergency room."
Madeleine Albright. Läs gärna hela artikeln.

Jag tycker att hon är så cool.

Mycket roligare än "Tavlor på en utställning"



Och så snygg hon var! Vill ni veta mer om hennes händelserika liv kan ni t ex läsa här.

ISAK (Isolera sydafrikakomittén) är den enda politiska organisation jag varit medlem i, om man inte räknar Amnesty. Det känns längesedan, det är längesedan, så längesean att det inte ens går att googla på. Jag kom precis på en grej, stay tuned!

Uppdatering: Jag har varit medlem i Kristna Fredsrörelsen också, det hade jag glömt. Vad hände med allt det engagemang jag hade i gymnasiet?

Uppdatering 2: Var jag verkligen medlem i ISAK? Vid närmare eftertanke sympatiserade jag nog bara. Jag stod med en bössa minst en gång iallafall, gills det? Sydafrika var iallafall en av de frågor som berörde, det var också så enkelt, så lätt att se vad som var rätt och fel. Inga gråzoner när det gällde vad man tyckte om apartheid. Det passade mitt tonårsjag.

Den innersta cirkeln

Här skulle man ju vilja varit med. Fast hade de inte ens några chips?

lördag 8 november 2008

Dagens citat

"Jag kunde själv konstatera under mitt besök i New York att Amerika tycks vara ett delat samhälle. Den ena halvan äter traditionellt, vilket innebär dubbla portioner av pommes frites, hamburgare med bröd, pizza, sockerdricka och chips, minst tre gånger om dagen. Den andra, hälsofixerade halvan lever uteslutande på små mängder nötter, frön och växtskott, ungefär som åkersorkar."

Johan Hakelius - på Dagens Story.
(Man får scrolla ner till 31 oktober)

torsdag 6 november 2008

Legal alien

Idag fick jag mitt Social Security card! Det gick ju föredömligt snabbt. Och nu är det väl på tiden att jag bjuder på den här låten.

Patriotism

Nu kommer det ju givetvis en formlig flodvåg av postvals-analyser från i princip varenda politisk skribent på jordklotet. Eller snarare från i princip varenda skribent. Eller från alla som överhuvudtaget lärt sig stava (någorlunda). Jag ska bara tipsa om två:

Den här i Slate av Anne Appelbaum..
Och den här av Messerschmitt (TBFKAEM).

Båda handlar om patriotism. Det finns en speciell sorts amerikansk patriotism och jag håller med Appelbaum om att många amerikaner är lättade över att äntligen kunna vara stolta och patriotiska igen. "Där ser ni Europa vi kan de ni inte kan, välja en statschef som inte är av europeiskt ursprung. Vi är moderna, öppna och vi har världens bästa land!"

Även om både fransmän och svenskar i hemlighet tror att de bor i det bästa av länder (svenskar för att de har lång föräldraledighet, fransmän för att de har godast ost) så säger man det inte högt på samma sätt. I Sverige har vi svenska flaggor vid sommarstugan, i Frankrike hänger Tricoloren enbart på offentliga byggnader. Här finns den självklart på förskolan, i mataffären, i skyltfönstret på Gap, ut genom köksfönstret, hos frisören, på jobbet, you name it.

Q & A

Efter åtta år med ett franskt azerty-keybord har jag nu bytt till ett qwerty igen. Men ett amerikanskt sådant, så nu har jag varken é,è,à,å,ä eller ö. Och så skriver jag fel på q och a hela tiden.

Jag är för gammal för sådana här genomgripande förändringar.

onsdag 5 november 2008

Dagen efter kvällen före


Så här är stämningen här idag. Nöjd, glad och smått utmattad. Precis som efter ett riktigt bra dagsverke följt av en riktigt bra fest. Fast dagsverket har pågått i två år för de berörda, och festen blir nog kort. Nu gäller det att välja rätt kabinett, förtrogna, rådgivare. Att styra rätt bland blindskären i kongressen, att sträcka ut handen till både republikaner och Hillary-supportar och framförallt att tackla finanskrisen på rätt sätt. Min cyniska hjärnhalva frågar sig hur länge det kommer att dröja innan de första artiklarna om ras- eller ideologiförräderi börjar dyka upp. För nu är förväntningarna höga på någon som tar över ett sjunkande skepp.

Good luck! Säger vi som sitter på åskådarplats. Jag ville verkligen rösta igår, det kändes, på riktigt, som ett historiskt val och för en gångs skull var valet, för mig, självklart. Det fanns också två väldigt tydliga alternativ. I svenska val har jag de senare åren mer och mer valt efter uteslutningsmetoden. Jag börjar med de partier jag inte vill rösta på: S - för vana vid makten, för populistiska. M - nej inte en massa gamla konservativa gammelmoderater i kommun och landsting, dessutom vill de montera ner kulturen. Kd - som M plus deras tröttsamma "familjen först"-retorik. Mp - nej inte en massa naiva, oerfarna människor i kommun och landsting samt att jag av princip inte gillar enfrågepartier, Fi (finns de fortfarande?)- som Mp, Centern - ungefär som M. Och så blev det bara Fp kvar den här gången också. Och nu kanske vän av ordning menar at mina invändningar på M och Kd även kunde gälla Fp men betänk att jag röstade i mitt första val 1985, då hade vi Bengt Westerberg och Fp rockade - iallafall lite.

I vilket fall så härrör sig mina åsikter från sent 90-tal, då jag senast bodde i Sverige så nu har jag (nog) bestämt mig för att inte rösta i nästa svenska val. Det känns inte som om det är min sak att vara med och bestämma hur Sverige ska styras när jag inte bott där på snart tio år. Men jag har inte blivit fransk medborgare heller så det betyder alltså att jag inte kan rösta någonstans, vilket känns märkligt och lite sorgligt.

Men idag är vi glada, igår ringlade sig köerna till vallokalerna, idag till tidnigskioskerna när alla ville ha en historik upplaga av New York Times. Jag har hela dagen gått och undertryckt en impuls att gå fram till alla svarta jag mött och gratulera. Men många såg nöjda ut och det diskuterades politik både i tunnelbanan, på jobbet, i skolentréen med vakten och bland franska expatföräldrar. Jag har nog inte träffat på en enda stackars McCain-supporter idag, de håller låg profil.

tisdag 4 november 2008

Valorgie

Nu är klockan 8:27 och vi har redan ätit upp glassen. Ingenting är klart än. Vi hade tänkt gå ut på lokal på valvaka men maken blev sjuk och kroknade i soffan. Dessutom känns reportrarna på CNN och MSNBC som kompisar efter ett par månaders valbevakning, jag vill höra vad de har att säga. Så vi sitter här och zappar mellan en 6-7 olika valvakor på TV samtidigt som vi har pallrat upp varsin laptop på soffryggen. Vi har köpt en soffa med väldigt bred rygg så det funkar bra att ha en laptop med 15 olika nyhetssiter, bloggar och politiska analyser där. På alla kanaler är det tavlor och pilar, röda och blå fält, siffror och procentsatser, analyser och tyckanden, senatorsplatser och socioekonomiska diagram. John King pa CNN är kung med sin coola interaktiva karta.

Nu är klockan 8:30 och Obama har vunnit Pennsylvania.

Detaljnivån på analyserna är rätt kul. Ungefär som om man i en svensk valvaka skulle analysera västvärmländska arbetarklassröstare, eller kvinnliga yngre väljare på norrlandskusten. Det är en utmaning att hänga med dock, valsystemet är komplicerat och de väljer allt från sheriffer till rättsläkare, senatorer och en president idag.

Nu börjar Obama dra ifrån ordentligt, ni lär se resultatet när ni vaknar imorgon!

måndag 3 november 2008

Den som ropar...

Dottern, 4, var på teater med förskolan idag. Gissa vad de såg?

Ja det var ju en lågoddsare, givetvis såg de Peter och Vargen - Peter and the Wolf. Sonen som är sju har redan hunnit se "Pierre et le loup" minst fyra gånger i olika skol- och barnuppsättnigar och själv minns jag vagt träiga uppsättnigar framförda av entusiastiska barnteatergrupper i illaluktande gympasalar.

Finns det ingen annan barnpjäs? Eller är det musiken man vill åt? Jag har också ett minne av att musiklektionerna under tio års tid enbart bestod av Peter och Vargen, "Tavlor på en utställning", Griegs "I Bergakungens sal" och för lite 70-talstypisk exotism: Miriam Makeba. Och sedan började vi om med Peter och vargen igen...

Men snygga är de!

Jag började mitt nya jobb idag.
Jag hade nya skor.

Big mistake, biiiig mistake, som Vivian Ward sa.

söndag 2 november 2008

Hemma på min gata i stan...

...såg det ut så här i fredags kväll.
Det var The Village Halloween Paradae. Mer, och lite bättre, foton här.



Det bästa var ett hundratal zombier, skelett och draculor som dansade synkat till Thriller hela paradvägen. Thriller fyller 25 år i år och Michael Jackson kändes på något sätt mycket passande bland gengångare och spöken.


Jag blev mest rädd av att vi alla fyra stod uppallrade på vingliga soptunnor i två timmar. Samtidigt som vi skulle hålla reda på häxkvastar, piratsvärd och diverse hattar. Men roligt var det, publiken var lika intressant utklädd som deltagarna och stämningen var lätt galen men trevlig. Maken tykte det hela liknade en Pridefestival och visst fanns det likheter, mycket beroende på populationen i våra kvarter. Det kändes inte lika ödesmättat som den Allhelgona jag skrev om förra året.

Rätt skönt är det dock att den här helgen är över. Det har klätts ut och paraderat i två skolor, trickats och treatats, skrämts och busats så det räcker för ett tag nu. Och inget mer godis innan jul nu, tack.

lördag 1 november 2008

Dagens citat


'A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction' -- Virginia Woolf

Med en hälsnng till Jorun som inte är den första (eller sista) kvinnan som försöker arbeta vid köksbordet. Själv har jag inrett (nåja, ställt in ett litet bord) ett hörn av sovrummet till mitt. Jag drömmer också om ett eget arbetsrum med bokhyllor, länsstol, bra lampor, musik och ett vackert skrivbord framför en skön utsikt. Gärna en brasa också. Där ska jag ta emot mina vittra vänninor och vi ska dricka te och läsa poesi.

Double standard

Följande är ett sätt att förklara varför det här valet är så viktigt:

What if the Obamas had paraded five children across the stage, including a three month old infant and an unwed, pregnant teenage daughter?

What if John McCain was a former president of the Harvard Law Review?

What if Barack Obama finished fifth from the bottom of his graduating class?

What if McCain had only married once and Obama was a divorcee?

What if Obama had met his second wife in a bar and had a long affair while he was still married and abandoned his crippled wife who had waited steadfastly for him to return from the Vietnam war?

What if Michelle Obama was the wife who not only became addicted to pain killers but also acquired them illegally through her charitable organization?

What if McCain was a charismatic, eloquent speaker and Obama couldn't even read from a teleprompter?

What if Obama was the one who had military experience that included discipline problems and a record of crashing several planes?

What if Obama was the one who was known to display publicly, on many occasions, a serious anger management problem?

And what about the flag pin? McCain still does not wear one, yet Obama is required to. Why is that?


Hittat hos Gunilla.

fredag 31 oktober 2008

Central Park, NYC, 30 oktober 2008

Dagen Gud tänkte sig när han skapade höst i storstad.


Och genom filmens magiska värld vet vi ju alla hur fantastiskt romantiskt det kan vara.

Autumn in New York (eller hur manga lövhögar kan man sparka i under en tagning?).

Och givetvis bäst av alla: Love Story (ok, det var mest vinter men notera skridskoåkarna).


Det här är inga hundvakter det är "Zen Behavioural Specialists", det står det på ryggen på deras fina jackor!

Har ni sett märkliga och gripande Angels in America? Då känner ni igen den här ängeln.

Dam dricker ensam

I går satt jag ensam i en hotellbar. Jag skulle haft sällskap men det blev något missförstånd och medans jag satt där och väntade förgäves tänkte jag att i filmer händer det alltid spännande saker när damer sitter ensamma i hotellbarer. De är allitd mystiska och bär på en hemlig sorg och så dyker Sam Shepard upp och bjuder på ett glas. "Two more of whatever it is the lady is having", "Two burbouns, no ice coming up", svarar bartendern, som sedan vakar beskyddande över dem. Sam är också mystisk och bär på en hemlig sorg och så delar de lite sorg och närhet och fortsätter vara mystiska och sedan skiljs de åt.

Men inte dök Sam Shephard upp inte. Det kom inte ens fram någon som jag inte ville prata med. Så var det iallafall förut, för hundra miljoner år sedan när jag var singel och ibland tog tjuren vid hornen och satt ensam vid något bord. Sam Shephard dök inte upp då heller men man kunde iallafall lita på att någon överförfriskad snubbe från Borås på årets Stockholms-konferens skulle försöka konversera lite. Då fick man tillfredställelsen att le avmätt och snoppa av. Nu pratade inte ens bartendern, som väl ändå har betalt för det, med mig mer än nödvändigt. Å andra sidan slapp jag åka hem till en tom etta den här gången. Barnen hade inte ens gått och lagt sig när jag kom hem,då avstår man gärna från överförfriskade konferensdeltagare.

Annars var det kul att vara på stan, vuxna männsiskor gick omkring i de mest märkliga kreationer på väg till halloweenfester. Årets trend verkar vara att klä ut sig till en strippa som klätt ut sig till sjuksköterska. Jag mötte även en man som målmedvetet stegade gatan fram med sin blackberry vid örat iförd kostym, rock och en svart ögonmask. Very Eyes Wide Shut.

torsdag 30 oktober 2008

Dagens citat

Kristina: Di bakar präktigt vettebrö i Amerika.
Karl Oskar: Här äter di vettebrö i söcknan också!
Kristina: Här vimlar mä folk överallt! Kan vettebröen verkligen räcka till alla?

--Vilhem Moberg.

Ungefär såhär låter det hemma hos oss ibland.

onsdag 29 oktober 2008

Dagens dikt

Four in the Morning

The hour from night to day.
The hour from side to side.
The hour for those past thirty.

The hour swept clean to the crowing of cocks.
The hour when earth betrays us.
The hour when wind blows from extinguished stars.
The hour of and-what-if-nothing-remains-after-us.

The hollow hour.
Blank, empty.
The very pit of all other hours.

No one feels good at four in the morning.
If ants feel good at four in the morning--
three cheers for the ants. And let five o'clock come
if we're to go on living.

--Wislawa Szymborska, translated from the Polish by Magnus J. Krynski and Robert A. Maguire

L'enfant-roi

Har ni sett the Nanny Diaries? Säkert inte, jag såg den på ett flyg (det där lät som när man omständigt förklarar hur man råkat titta i Hänt i Veckan hos frissan) och de har ett nästan groteskt födelsedagskalas med kostymer från 1700-talet. Jag trodde det var på film. Igår fick min 4-åria dotter ett email, en födelsedagsinbjudan där man RSVPar på en website. Hela klassen är inbjuden till "a Broadway Style Party with dancing, singing and costumes" på något Kids Center Downtown. Det kostar säkert 40-50 dollar per barn och de har bjudit hela klassen. Dottern var inte ens riktigt säker på vem flickan var som bjudit.

Oh Gosh, jag får nog börja skriva upp vilka barn som bjuder in till föddelsadgasfesterna för jag lär väl bjuda tillbaka dem iallafall. Men tror ni inte att det kan bli jättehippt med ett "Retro style real birthdayparty with cake and balloons and limited number of participants, in a real home!", "Like in the 50s!", "Please only bring gifts with a value of maximum 7 dollars.", "Absolutely no clowns, no magician, no amusement park, no expensive gifts to participants", "Maybe a fiskdam if you are nice."

Jag tror vi kommer att starta en ny trend bland New Yorks överklassmorsor.

tisdag 28 oktober 2008

The Europeanization of America

Trots att Obama leder överlägset är det värsta skällsordet man kan kalla någon i det här landet inte något av tillmälena ni hör ghettokillarna i Baltimore eller maffiagrabbarna i New Jersey kalla varandra på TV utan "European Socialist". Och jag tror att de sätter likamedtecken mellan de två orden.

Läs följande citat och betänk att det utalande av Obama som McCain-kampanjen mest ondgör sig över just nu är att Obama hotar att sprida resurserna (spread the wealth around).
"These policy changes will be the beginning of the Europeanization of America. There will be many more public policy changes with similar goals—nationalized health care, Kyoto-like global-warming policies, and increased education regulation and spending."..."What can the Republicans in Washington to do to avoid the Europeanization of America?"
Pete du Pint i Wall Street Journal

Ibland känner man sig långt hemifrån.

Men, många ärevördiga republikaner i mittfåran överger nu McCain. Han har på ett år gått från att ses som en ovanligt framsynt och öppen republikan till att enbart flirta med tokhögern. Fler länkar med intressanta artiklar hittar ni hos Isobel HK.

När jag flyttade till Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger i min politiska syn, här känns det precis tvärtom. Speciellt om man använder amerikanernas gradering av vad som är höger eller vänster. Plötsligt verkar det inte lika märkligt att i Europa betyder liberal att man ligger till höger om mitten medans det här betyder att man ligger så långt till vänster att man nästan trillar av jorden (som är platt, det vet ju varje vanlig människa som inte snobbar sig och bor vid kusten!).

måndag 27 oktober 2008

Charlie modebloggar (3)

Jag har väntat på att bling-bling modet skulle ge sig och handväskor-som-kostar-som-en-mindre-havskryssare skulle bli omoderna. Men nu är det dags. Welcome to "Recession chic" och dess utövare "the recessionistas"!

Allt för att slippa ha dåligt samvete för att man forstätter shoppa när det är dåliga tider.

Eller är även detta en smart "spin" från Obama-kampanjen? Den senaste Palin-skandalen (det kommer ett par i veckan) handlar om hennes garderob. När hon blev nominerad sprang hon till närmaste varuhus och handlade kläder för 150 000 dollar med kampanjens kreditkort. Lite svårt att försvara för denna "helt vanliga småstadsmamma" men hon säger att hon ska lämna kläderna till välgörenhet när allt är klart. Håll utkik, den 5:e november kanske man kan köpa äkta Palin-glasögon på Ebay. Om hon blir hemskickad till Alaska igen kanske det är passande klädsel på en depressionista?

lördag 25 oktober 2008

Dinseydags

Kan någon människa förklara varför Cecilia Gyllenhammars alltid lika obegripliga, dåligt skrivna och ointressanta artiklar tas in på Newsmill? Just nu är de tre första artiklarna på ettan skrivna av henne. Sedan kommer en gammal artikel om Sarah Palins gravida tonårsdotter och en om Fredrik Virtanens miljonförlust på börsen.

Den där siten är ju ett skämt.

Däremot är "Före detta Volvoprinsessan" en nästan lika bra titel som "Fiskarson från Allonissos". Som sagt, rena Disney.

Ursäkta uppehållet

Jag har tillbringat två dagar hos "the social security administration office". Vi försöker få de socialförsäkringsnummer vi nu har rätt till eftersom vi har visum. Första dagen lyckades vi efter ca tre timmars väntande, nummerlappstagande, runtspringande till andra våningar med nya väntrum och nya nummerlappar ansöka om ett nummer. Numret kommer om 4-12 veckor för allt måste kollas med immigrationsmyndigheten, dvs de som precis har kollat allt och gett oss visum som ger oss rätt till nämda nummer. Nästa dag fick jag komma tillbaka med mitt svenska vigselbevis för att visa att vi var gifta. Visserligen har jag ju fått mitt visum eftersom vi är gifta men socialförsäkringsbyråkraten måste själv titta på, och kopiera, mitt svenska papper från kyrkan vi gifte oss i. Jag översatte vad som stod och sedan kunde jag ansöka om ett nummer också. Det kommer också om 4-12 veckor för nu ska hon kolla mitt papper med immigratinsmyndigheten trots att de ju bevisligen sett precis samma papper.

Barnens nummer kan vi inte ens ansöka om, först måste vi ansöka om arbetstillstånd för dem. Jag skojar inte, "nej barnen är ju inte gifta med er make så de behöver arbetstillsånd". Jamendåså, då förstår jag. När de fått arbetstillstånd kan vi ansöka om nummer till dem. Undrar om jag kan få min fyraåring till att jobba extra på McDonalds till jul?

Men kanske ligger det något trösterikt i att stora statliga instutitioner är sig lika världen över, en byråkraternas förbrödring över landsgränserna. "Byråkrater utan gränser" exporterar nog för glatta livet till utvecklingsländerna.

onsdag 22 oktober 2008

Bästa Fru Ribbing,

Om man har goda vänner som kommer och ska bo på luftmadrasser hör det då till god ton att man varnar dem innan sänggåendet om att de kan springa omkring små möss i lägenheten? Eller ska man lita på att Anticimex har gjort sitt jobb, hoppas på det bästa och låtsas förvånad om man väcks av illtjut klockan 03.00?

Och kan man med gott samvete fortsätta kalla sig feminist, eller iallafall påstå att man är för män och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter, när man inför sina barn totalt förudmjukat sig och blivit sur på att man är gräsänka när man måste evakuera död mus från vardagsrumsgolvet? Barnen tyckte att musen var citat, "jättesöt", slut citat. Undertecknad var mest rädd att den skulle vakna till liv. Lider jag av beröringsskräck med döden?

Jag emotser ert svar med tillförsikt.
Er förbundna,
Charlie

tisdag 21 oktober 2008

En historisk tid

Jag tittar på TV igen, repris på The West Wing säsong sex. Det är primärval och bland en hel drös demokratiska kandidater finns en kongressledarmot som är "latino". Han kommer senare att bli demokraternas kandidat och även vinna valet tror jag, jag har inte sett de senare säsongerna. Aaron Sorkin skrev den här serien långt innan Senator Obama var nominerad men tydligen skrevs den här rollen med Obama i tankarna. (Det här är kul om man är ett West Wing-fan, även om det är några veckor gammalt nu).

Och nu håller verkligheten på att överträffa dikten. För det verkar ju som om det kommer att gå vägen. Även om ingen vill ta ut segern i förskott så finns det nog inte mycket som McCain kan göra nu för att ta in avståndet. Det är så lätt att glömma hur historiskt det här är. Det är bara femtio år sedan Rosa Parks vägrade att resa sig på bussen. I ett USA som fortfarande är så segrerat, där de enda framgångsrika färgade soms syns är sportstjärnor eller sångare, där trots år av affirmative action (ungefär kvotering) förutsättningarna är så olika. Obama är inte bara färgad, han kommer från enkla förhållanden; hans mamma var en tonåring som blev gravid med en man från Afrika som snabbt lämnade henne. (Och ändå ska Obama tydligen vara elitistisk, McCain har ju bara gift in sig i en miljardärfamilj).

Ibland blir vi ju lite trötta på amerikanernas american dream-retorik men det är intressant att den drömmen är så djupt rotad i människor här, samtidigt som den ju inte varit sann på länge. Alla lyckas inte, det spelar roll vilken familj du kommer ifrån, vilken hudfärg du har, var du bor, vilka skolor du går i. I USA minnst lika mycket som i Europa. Men Obamas framgång visar att det fortfarande är möjligt.

Jag vet inte om ni sett Colin Powells intervju när han gick ut med sitt stöd för Obama. Han sa många bra saker bl a ungefär detta: Det har sagts att Obama är muslim, vilket han inte är. Men om han så vore, betyder det att unga muslimska amerikaner inte kan bli president i USA? Är de mindre amerikaner än vi andra?

Sedan kan man ju fråga sig om det betyder något att USAs president är färgad, Condolezza Rice är också svart. Men jag tror det har stor betydelse, både för den inhemska befolkningen och för hur omvärlden uppfattar USA. Det blir i vilket fall en mycket tydlig brytning med Bush-eran.

Jag tror 4:e november blir en dag att minnas.

Monica Törnell-mood

Vad hände? Jag åkte till Paris och var på så bra humör, resan var mysig och trevlig. Vi fick gjort det vi skulle och visumet blev godkännt. Visumintervjun på amerikanska ambassaden, som jag hade föreställt mig som ett FBI-förhör i ett rum med spegelglasruta (och det vet man ju hur sådana går till!) visade sig vara tre frågor i en lucka, sedan var det klart. I vanlig ordning hade jag nojjat i dagar innan: "Du minns väl hur vi träffades?, Tänk om de frågar om min resa till Guatemala?, Ska vi säga att barnen redan går i skolan eller inte?, Vet de redan att vi hyr lägenhet?" etc. Och trevligt hade vi, se nedan.

Och nu är jag tillbaka och luften gick ur mig, jag har plötsligt inte lust till någonting. Egentligen är allting bra, allting börjar falla på plats. Jag ska börja jobba i november med så bra villkor jag kan önska mig just nu: en projektanställning, halvtid, anställd i Frankrike (jag har inget arbetstillstånd här än) men placerad här. Jag har tom börjat träna, barnen mår bra, goda vänner kommer snart på besök och nu är det ju bara en fråga om tid innan våra möbler äntligen kommer! New York är dessutom underbart just nu med härligt höstväder. Varje morgon ser ut som öppningen i en Woody Allen-film.

Men jag vet ju egentligen vad det är, jag har kännt mig så här varje gång jag kommit tillbaka till Paris efter att ha varit i Sverige. Ett ofrånkommligt vemod, en liten sorg. För även om vi kanske kommer at bo i Paris igen kommer det ju inte att bli samma sak, vi kommer att vara annorlunda, Paris kommer att ha förändrats. Vi åkte förbi lägenheten dit vi tog hem våra nyfödda från BB, där de lärde sig gå, lägenheten med vattenskadan, möglet, avsaknaden av raka hörn och hiss. Där hängde nya gardiner. Ännu ett hem jag lämnat.

måndag 20 oktober 2008

Hear, hear!

Det var det här jag försökte säga här.

söndag 19 oktober 2008

We'll always have Paris.

Paris var sådär underbart grått som det bara blir i Paris när himlen och Haussmannhusen har målats med samma vattniga pensel.

Jag hann träffa vänner och ha jobbmöten, betala gamla p-böter, gå till doktorn och köpa barnböcker, dricka kaffe och se en riktigt fransk film. En film om klass och besvikelse, moral och förudmjukelse, där alla är mer eller mindre otrevliga och pratar hela tiden.

Jag åt terrine de campagne och cassoulet de chevreuil, chèvre och fondant au chocolat och drack Riesling och Graves.

Det var inte som att komma hem men det kändes hemtamt. Vackert och lugnt och tyst. Poliserna har sådana diskreta små sirener, det är nästan tomt på gatorna på natten, taxibilarna lyser med sin frånvaro. Jag kan nog tänka mig att bo här igen.

Barnen var i Normandie och när vi kom dit hade de varit uppe i gryningen och plockat musslor i lågvattnet. Jag åt tre tallrikar. Senare blev det rôti de porc späckad med plommon och äpple.

Ja, och så var vi på amerikanska ambassaden och fick våra visum, det var visst därför vi åkte.

söndag 12 oktober 2008

Pausmusik

Nu åker vi till Paris, där det går omkring killar i peruk och sjunger på gatorna och spelar trumma på mopedhjälmar och soptunnor.


Fler fina Take away concerts - Concerts à emporter - hittar ni på La Blogotheque

fredag 10 oktober 2008

Perfect Day

Idag fredag, har vi haft en riktigt perfekt dag skollediga sonen och jag. Ni vet en sådan där dag som man vill minnas när man är sur, trött och osams.

Först var vi och tränade. Bara det, ett av mina eviga dåliga samveten som jag inte klarat av att ta tag i sedan jag kom hit. Men nu visar det sig att vår barnvakt, som förutom att vara en duktig, trevlig, ansvarskännande och disponibel svensktalande barnvakt, utbildar sig till Pilates-instruktör. För att få ut sin examen måste hon ge hundratas instruktionstimmar som hon inte får ta betalt för (normalt kostar en timme 80 dollar). Så hon behöver otränade kroppar att träna på. Inte ens jag, kvinnan som gav träningsfobin ett ansikte, kan säga nej till det. Så nu far jag gratis privatlektioner i en trendig studio mitt i Soho två, tre gånger i veckan under ett antal månader. Ni vet det är ett sådant där ställe där man varken behöver ha med sig egen handduk, schampoo eller hudkräm. Och personal coach, det är grejen! Någon som bara är intresserad av mina slappa magmuskler och sneda rygg. Dessutom var träningen jätteskön, mycket dra ut och öppna upp. Nu känns det i gäddhäng, rygg och mage.

Som belöning till sonen för att han satt still och läste medans jag svettades åt vi pizza och gick pa bio. Wall E, även det ett bra val för huvudpersonerna är två robotar som inte talar på hela filmen, så jag slapp översätta i örat. Efter det strosade vi från East Village tvärs över Manahttan hem. Diskuterade livet och åt glass i solen på Union Square. Det var 25 grader idag, värmen är tillbaka. Vi hämtade lillasyster på förskolan och satte oss på terassen hemma och läste böcker för varandra.

What a perfect day... (och jag lägger in den här versionen för jag blev på ett sådant Band Aid-humör av den här dagen, ni vet "alla människor är mina vänner och ingen är dum".)

torsdag 9 oktober 2008

Koder

Idag är det Yom Kippur och en del affärer, företag och skolor är stängda. Inte enbart judiska etablissemang vilket gör det lite svårt att veta vad som gäller. Jag skickade ett email i morse och fick svaret: "Det är Yom Kippur idag, vi kan väl talas vid i morgon". Nu funderar jag på om jag gjort något oförskämt som skickade emailet idag, borde jag förstått av hennes efternamn att hon är judinna? Eller menade hon bara att hon var ledig? Tur att jag inte ringde.

Jag avskyr när jag missar de sociala koderna. Förra helgen när vi var på ett födelsedagskalas hos en fransk familj tog jag av mig skorna. Aaagh, då har jag ju ändå bott i Paris i åtta år, har jag inte lärt mig någonting? Men jag skalade av mina gamla Converse innan jag hann tänka mig för och sedan kunde jag ju inte gärna ta på mig dem igen. Så jag satt i deras jättelåga soffa och försökte gömma fötterna. Alla andra hade små söta Ballerinaskor för det har alltid fransyskor och jag satt bara och undrade om jag hade hål på strumpan. (Förresten visst har Ballerinaskorna blivit 2000-talets collegeskor? Snälla skor för snälla flickor.)

Dessutom hade alla jättestora presenter med sig. Vi hade ändå tagit i lite och köpt en lite större Lego-grunka än vi brukar (jag anade ju att kalaset skulle vara lite amerikaniserat) men alla andra hade med sig enorma lego-grunkor. Killen fick tio enorma Lego-grunkor, och så vår då. Men det skäms jag faktiskt inte för, här bor alla så trångt att jag tycker att jag snarare gjorde dem en tjänst.

I morgon ska jag ha min första telefonkonferens om mitt volontär-projekt. Vi ska göra en broschyr för en organsiation som har ett flertal shelters för HIV/AIDS-drabbade hemlösa. Spännande!

Uppdatering: En mardröm vad gäller sociala koder är ju facebook. Måste man tacka ja till inbjudningar? Vilka vågar man fråga chans på? Till vad förpliktigar grupperna? Varför har jag så få vänner? Och vad betyder det att vara någons 194:e vän?

La Cigale et la Fourmi

La cigale, ayant chanté
Tout l'été, Se trouva fort dépourvue
Quand la bise fut venue.
Pas un seul petit morceau
De mouche ou de vermisseau.
Elle alla crier famine
Chez la fourmi sa voisine,
La priant de lui prêter
Quelque grain pour subsister
Jusqu'à la saison nouvelle.
«Je vous paierai, lui dit-elle,
Avant l'oût, foi d'animal,
Intérêt et principal.
» La fourmi n'est pas prêteuse ;
C'est là son moindre défaut.
«Que faisiez-vous au temps chaud ?
Dit-elle à cette emprunteuse.
Nuit et jour à tout venant
Je chantais, ne vous déplaise.
- Vous chantiez ? j'en suis fort aise.
Eh bien : dansez maintenant.»

Jean de La Fontaine(1621-1695)
Recueil : Les Fables

Det här, mina vänner, är franskare än Camenbert. Om ni någon gång vill kolla upp om en fransman verkligen är fransk, och inte belgare eller något annat skumt, kan ni be honom recitera denna dikt. Är han mellan 8 och 88 kan han den utantill. Garanterat. Sonen har tränat i en vecka och nu sitter den som berget. Han övade med pappa, eftersom pappa också kan den, och med farmor på telefon. Han är numera en riktig fransk medborgare. När vi åker till Paris nästa vecka behöver han inte visa pass, det räcker med att han reciterar den för gränsvakten.

tisdag 7 oktober 2008

Money makes the world go around

Om ni som jag har lite svårt att hänga med i svängarna i finanskrisen kan ni lyssna på den här podcasten. Jag är nog fortfarande inte riktigt klar över vad Credit Default Swaps är men det är spännande som en thriller, och läskigare än Shining.

Det är inte första gången jag gör reklam för This American Life, det är en radioshow värd att prenumerera på. Sök på itunes. Här en behind the scenes-artikel om programmet.

Själv var jag på Century21 idag. Det är ett stort billighetsvaruhus nere vid ground zero. Det är den värsta sortens varuhus; lågt i tak, varmt, proppfullt, överfullt med varor och rörigt. Ni vet ett sånt ställe där det hänger dubbelt så många klänningar än vad som egentligen får plats på varje ställning. Där var det massor med europeer: svenskar, finnar, tyskar, fransmän, som shoppade som om finanskrisen inte inträffat. Och jag drog mitt strå till stacken, våra sommarkläder räcker inte riktigt till längre, nu kan jag inte med bästa vilja i världen gå i sandaler.

För övrigt var det presidentkandidatdebatt igen ikväll. Jag tittade lite pliktskyldigt, det var rätt segt, inget nytt och inget som borde hota Obamas försprång.

söndag 5 oktober 2008

Palin-paradoxen


Från dagens New York Times. En artikel om vad kvinnor egentligen talar om när de diskuterar Palin - sig själva.

"I saw it in my own circle of mostly working moms, women who could have embraced Palin as one of them but instead dismissed her for “being back at work three days after giving birth, when I could barely find time to shower.”

"... within hours of her introduction, Sarah Palin, the antithesis of the stay-at-home mom, was being praised by home-schooling moms everywhere, as surely as Michelle Obama who left her six-figure job to spend more time with her children, had been slammed."

Ser man hur osannolikt tjock söndagsupplagan är här? Fotot taget i lokala parken i eftermiddags.

Och så var det den tiden på året igen.

Jag är inte litteraturvetare och inte ens speciellt beläst. Men jag kan ända inte låta bli att tycka minst två saker om Horace Engdahls uttalande.

1. Borde man inte som Akademins ständige sekreterare hålla sig lite neutral? Sådana allmänna omdömen som "man kan inte komma bort ifrån det faktum att Europa fortfarande är det ledande litterära centrumet i världen" rimmar lite illa med det senare påståendet att "Svenska Akademien har som princip att bortse från författarnas nationella ursprung." Dessutom några dagar innan valet ska göras, vad vill han uppnå med det?

2. Är det inte lite förmätet att säga att USA är för insulärt och trångsynt när man kommer från Sverige? Fast Horace är förstås inte svensk, han är Europé. Och han har väl i ärlighetens namn inte påstatt att svenska författare är i världsklass heller.

Det är iallfall en ironi som inte undgått någon av hans kritiker att han kommer från ett land vars hela population ryms i New York City och som hur man än mäter ligger perifiert. Läs i Washingtion Post, Slate eller i Bloggosfären.

Jag är däremot partisk, jag läser numera nästan enbart amerikansk litteratur, och njuter! (Men det behöver ju i och för sig inte betyda att det är Nobelprisklass).

Dagens citat

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living."

Jonathan Safran Foer (Extremely Loud and Incredibly Close)

Lite mitt-i-natten-youtubeande



Vem översatte "The Persuaders" till "Snobbar som jobbar"? Eller på franska "Amicalement Vôtre"? Annars på top fem-listan över bästa signaturmelodier ever:

M*A*S*H
Baretta
Mission Impossible
och återigen Hill Street Blues.

lördag 4 oktober 2008

Spaning - the book is back

Fotot har jag lånat här.
En spaning ska stödjas av tre bevis det vet alla radiolyssnare.

1. Sonen är sju och läser bättre och bättre men har tyckt att det varit så jobbigt. Matte är kul, läsning så tråkigt. Vi har försökt med serier och böcker om dinosaurier och hajar men det har inte funkat. Så plötsligt i tisdags kommer han hem med en bok han lånat av en kompis i skolan. Nu är han inne på tredje delen och han går inte att stoppa. Han läser på tunnelbanan på morgonen, han läser på toaletten, han vill läsa till frukosten (det där minns man ju, "inga böcker vid matbordet!") han läser när han går på trottoaren osv. Böckerna är små kapitelböcker med rätt snälla äventyr om två barn som reser i tiden. Inga utomjordiska laserskjutande monster, inga japanska kampsportare, inga krig. Tänk, min son och hans kompsiar lånar böcker av varandra. Yipee!

2. Idag gick jag förbi det här skyltfönstret och ja, hans att där och läste. En elektronisk bok visserligen, men han ska sitta där och läsa i 30 dagar. Han recencerar sina böcker på youtube.

3. På samma lite planlösa promenad (jag väntade på att ett födelsedagskalas skulle ta slut) gick jag förbi det som genast blev min nya favoritbyggnad i NYC, The New York Public Libarary. Det här kallar jag bibliotek, som Carolina Rediviva fast tre gånger så stort. Stora läsesalar, murriga tavlor, marmortrappor, träbänkar, fasta bokhyllor, läslampor, viskande samtal, människor som skriver, läser, funderar. Fullt med folk: gamla, unga, med små laptops eller billiga kollegieblock. Och så böcker, böcker, böcker. Där sitter man gärna en stund.

torsdag 2 oktober 2008

Sock Monkeys

Så vi har laddat upp med chips och satt oss i soffan med våra Candidate Sock Monkeys och våra Obama Nesting Dolls samt lite annat smått och gott. Ibland är sockaporna lika lätta att förstå som de riktiga kandidaterna. Palin är som väntat bättre än hon varit i de senaste katastrofala intervjuerna och Biden håller sig på mattan och är saklig och säker. So far.

Nu pratar de om climat changes. Jag tror det nästan är första gången jag hör någon nämna miljön i den här valrörelsen. Biden vinner den här frågan klart. Palin påstår att det finns i princip oändliga mängder olja i Alaska som bara väntar på att borras upp. Nu måste jag lyssna när de pratar om Irak.

Via Gunillas Travelogue hittar jag denna underbara Palin bingo. Jag har lätt bingo på alla brickorna efter den här debatten. Nu har hon sagt Maverick fem gånger.

Volontärarbete

Häromkvällen var jag på ett informationsmöte för en organisation där jag anmält mig som volontär. De utvecklar kommunikationsverktyg för non-profits (dvs välgörenhetsorganisationer) som arbetar inom inom utbildning, hälsovård, socialhjälp och miljö. Volontärerna donerar sin tid istället för pengar och man gör websiter, broschyrer, rebrandingprojekt, nya loggor och allt annat som de här organisationerna behöver för att kunna kommunicera och samla in pengar men inte har möjlighet att betala dyra reklambyråer och konsulter till att göra.

Visst är det en jättesmart idé, att utnyttja människors professionella kunskaper till volotärarbete? Jag har alltid tänkt att man borde ju vara läkare så att man kunde göra riktig nytta, men kanske kan man även med ett sådant ytligt yrke som mitt dra sitt strå till stacken.

Vi var säkert 50 personer på mötet (de har ett möte i månaden); välutbildade, yrkeserfarna människor mellan 30 och 50. Somliga "in between jobs" som jag men det stora flertalet med bra jobb inom konsulting, reklambranschen eller stora företag. Det hela var väldigt professionellt; avtal, deadlines, tydliga roller, tydliga regler för projekten. De här människorna jobbar frivilligt på samma sätt som de lönejobbar.

Jag undrar om det här skulle funka i Europa? Jag har svårt att tänka mig det här i Sverige eller Frankrike: denna mängd av professionella urbana medelklassmänniskor aktiva inom reklam och kommunikationssektorn som erbjuder sin tid för välgörande ändamål. Iallafall i den här omfattningen (man jobbar i snitt 5-10 timmar i veckan i 6-12 månader). Eller är jag fördomsfull?

Det är väl sådant här ansvarstagande utanför sin egen comfort zone som kan vara en liten positiv konsekvens av en stat som låter människor klara sig själv i många svåra skeden i livet. Sedan är jag ju rätt övertygad att de som satt där även är för allmän och gratis hälsovård.

Uppdatering: Organisationen heter Taproot Foundation om ni vill kika.