Tips!

Nu tipsar jag om Frontline igen, dokumentärprogrammen på PBS, den statliga TV-kanalen. Nu ett program om vårt nya on-line liv, The Digital Nation. Den behandar ämnet brett; skolan (skolor som har hela pedagogiken byggd på dataspel), spelvärlden (skapar de mer eller mindre isolering?), det virtuella kontoret (IBM har sina möten i Second Life) och militären (dronepiloterna som sitter vid skrivbordet och släpper bomber och dataspelen de använder som reryteringsverktyg).

Citatet jag minns: "Technology isn't good or bad, it's complicated and powerful"

Värt att titta på här! Klicka gärna runt på websiten också.

Ja, jo alltså

Vi ska flytta tillbaka till Frankrike om ni inte förstått det redan. Därav samma gamla bloggpost härunder som jag nog skrivit minst fem gånger tidigare. Själva flyttandet drar igång samma gamla tankar som jag aldrig får någon riktig rätsida på.

Men, det känns på det hela taget bra, och det är vårt beslut, vi har inte blivit tvingade. Därmed inte sagt att det varit ett lätt beslut.

Det hela har gått rätt snabbt och flyttlasset går om knappt tre veckor. Så nu håller jag på att ta adjö av min bonuspappa New York för att fortsätta metaforen från föregående inlägg. Bonuspappan som haft den lyxiga rollen att göra roliga grejer med mig utan något större ansvar. Som jag kan ha en lättsam relation till, som jag inte har en historia med. Men som jag samtidigt nog har en rätt ytlig relation till. Men vars energi och exotism tilltalar mig.

Idag har jag gjort en pilgrimsvandring till mitt favoritfik som ligger bredvid det hotell vi bodde på när vi kom den heta sommaren 08. 88 Orchard, ett tips om ni har vägarna förbi.

Exodus revisited

Återigen:

Ibland känns det som om man kan ha två attityder som utlandssvensk.

Antingen längtar man tillbaka till Sverige mest hela tiden. Man kan ha bott utomlands länge men strävar hela tiden hem, eller efter det man minns/vill minnas av Sverige. Man irriterar sig på det mesta i det nya landet; skolan är för elitistisk, grannarna för snobbiga, vintern för regnig, trafiken för hemsk, svärmor för katolsk. Man kanske är ingift i det nya landet och har kanske flyttat/blivit kvar på grund av kärlek till en partner, inte kärlek till landet. Man har inga direkta planer på att flytta hem mer än i fantasin. Det är alltid ett "omöjligt" alternativ. I ens förklaringvärld är exodusen orsaken till det mesta som inte fungerar i ens liv; misslyckad karriär, otrevlig förlossningsupplevelse, dåliga skolresultat, isolering. You name it.

Eller så vill man absolut inte tillbaka. Man har flyttat till något, funnit något man kanske saknade i Sverige. Eller så har man bara skapat sig ett liv där man råkade hamna. Men ofta verkar det resultera i att man resonerar tvärt om; ingeting är bra i Sverige längre. Allt blir sämre och sämre och tack och lov att jag hann undan i tid! Hemflytt är givetvis inget alternativ.

Jag själv har periodvis haft båda attityderna men oftast känner jag mig mittemellan mina länder. Jag har använt bilden av skillsmässobarn förut. Jag står där mellan hötapparna. Ibland avskyr jag mamma och ibland pappa. Ibland båda. Och samtidigt älskar jag ju givetvis båda (eller alla tre nurå i den moderna storfamilj som mina flyttar skapat). De är alla en del av mig.

Den första attityden är givetvis ingen lösning. Antingen får man ju ta sig i kragen och se till att komma tillbaka till Sverige, eller se sig om om det som inte fungerar kan lösas ändå. Att leva motströms mot hela det samhälle som omger en, och som ens partner och barn tillhör blir ensamt och kontraproduktivt.

Men måste man då hamna i attityd två? Måste man revoltera mot mamma, måste man klippa av navelsträngen?  Det kanske är oundvikligt, ibland blir jag så otroligt irriterad på vissa svenska företeelser som jag ser som just svenska. Likt en tonårsdotter tycker jag knappt att Sverige gör något rätt, ja ibland är hon rent pinsam. Jag tror att problemet är att jag inte ser hela bilden, jag har t ex helt slutat läsa Expressen, Aftonbladet och Newsmill för bilden det ger av Sverige ju är helt knäpp. Man måste kanske bo i Sverige så att man hör andra röster än medierösterna för att få lite motvikt. Nu blir allt andrahandsupplysningar.

Sedan är det väl en del av ett sorgearbete. Man har ju förlorat mamma trots allt. Och man får aldrig tillbaka relationen man hade till henne igen, vare sig man flyttar tillbaka eller inte. Man har helt enkelt en annan typ av relation. Frågan är, hur kan den relationen se ut då?

Modesty is not his middle name

Hittad på Mashable.com.

Och jag kan ju inte låta bli att undra om inga kvinnor alls jobbar på Apple?

Coney Island i lågsäsong

Jag har alltid tyckt om badorter under lågsäsong. Just nu är det väl inte bara lågsäsong utan total icke-säsong. Det var svinkallt igår, i och för sig bara minus åtta men med en isvind som gjorde att det kändes som betydligt kallare. Målet för vår utflykt var New York Aquarium, vilket var lyckat, även det för att det var lågsäsong och nästan tomt. Man fick hålla sjöstjärnor i händerna och de gigantiska valrossarna tryckte sig mot bassängfönstret så sällskapssjuka var de (eller så kliade det på ryggen).

Akvariet ligger på Coney Island, denna mytiska semesterort som ligger inom New Yorks tunnelbanesystem. Dit åkte de barnrika irländska och italienska familjerna i början på förra seklet för södagsförströelse. Numera är det rätt slitet och tacky, det finns flera tivolin och "arcades". Tänker er Brighton, fast lite mindre. Det finns en känd Boardwalk med kiosker, några mytiska bergochdalbanor och så Nathan's berömda Hot Dogs. Varmkorven uppfanns här, tro't den som vill! De är faktiskt rätt goda, skulle tro att det är gjrda på nötkött, varmkorv här är oftast gjord på nöt-, kalkon- eller kycklingkött.

Så här på vintern är det folktomt, havet är isgrått, allt igenbommat. Vemodigt, fult och samtidigt vackert. 

För att kommat till Coney Island med bil åker man Ocean Parkway rakt söderut genom i stort sett hela Brooklyn. Det är en bred aveny som går genom ett annat New York. Som alltid när man lämnar Manhattan känns det som att komma till ett annat land. Längst Ocean Parkway såg jag säkert femton  olika stora judiska byggnader; synagogor, Thora study center och andra byggnader med Davidsstjärnor och hebreiska tecken på. Vi såg också flera män och pojkar i ortodoxa kläder. Jag tänkte på att man ser kyrkor av alla möjliga slag överallt i New York, synagogor ser man i vissa kvarter och moskéer eller buddistiska tempel ser man aldrig (jo, det finns ett tempel i Chinatown). Men så är det ju i Europa också, fast där dominerar kyrkobyggnaderna ännu mer tror jag. Moskéerna brukar mest bestå av källarlokaler. Och varje gång det ska byggas en moské blir det ett väldigt hallå. Som om muslimerna skulle bli fler för att det fanns en moské?  Jag tror ingenting blir bättre av att folk dväljs i underjorden, varken i bokstavlig och i bildlig bemärkelse.

Dagens citat... och dagens RSS-tillägg.

"Detta att hon visar sig vara så lätt att göra med är egentligen inte förvånande. Upptagenhet med den egna prestigen är, liksom som en viss typ av monumentalism, alltid ett svaghetstecken. Det är något som måste stöttas upp. Inte så här." Peter Englund om Herta Muller.

Ni har väl sätt att han är igång i gen? Nu i Att vara ständig.

Uppåttjack

OK, det är måndagmorgon i slutet på januari för oss allihop. Måndag. Januari. Det enda som hjälper i det här läget är att skruva upp volymen på datorn och dansa med. Doctor's orders.

Kvinnorummet

Har varit på lunch med ett gäng franskspråkiga kvinnor. Trevligt, men hjälp vad off jag kände mig. Det diskuterades recept, semestrar och makarnas jobb. Inte för att jag hade så mycket mer intressant att tillföra diskussionen, jag menar vad pratar man med främlingar om?, men ändå. Jag känner mig ofta så fel i sådana här sammanhang. De hade sammanställt en receptbok som hette något med "Mammornas recept..." och jag blir alldeles kliig på hela kroppen. Varför är det så? Jag har också kommit hit pga av min makes jobb, nu jobbar jag visserligen men jag valde att vara hemma länge med mina barn, min man tjänar mer än jag. Varför tycker jag att jag är så annorlunda? Jag har överhuvudtaget svårt att definiera mig som mamma. Som kvinna ja, jag har inget problem med min könsidentitet, men jag presenterar mig aldrig som "mamma, maka, marknadsförare" eller hur det nu skulle kunna låta. Jag börjar nog med mitt yrke, sedan att jag är svensk kanske, och ja jag har familj om det nu intresserar någon.

Kanske för att jag är rätt dålig på det traditionellt kvinnliga, recept är inte mitt gebit direkt. Man jag är inte så bra på något traditionellt manligt heller för den delen. Ändå känner jag mig alltid som värsta jobbiga anarkofeministen på sådana här tillställningar.

Annars har jag givetvis gått på min beskärda del av tjejmiddagar och jag uppskattar det ibland. Jag kan tycka att diskussionen kan bli annorlunda om det bara är kvinnor, också på ett bra sätt. Visst finns det erfarenheter att dela. Jag har väninnor som jag alltid träffar utan repektive, men det är för att jag vill träffa dem inte för att de är kvinnor (inbillar jag mig).

Sedan är det kanske så att jag inte kände mig utanför för att alla andra var mycket kvinnligare eller mammigare än jag utan helt enkelt för att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Och så hade det ju varit även om det varit män där.

Ja, det här har jag rantat om tidigare, inget nytt under solen här inte, men nu fick jag iallafall skriva av mig.

Shiny Apple People

Jag var på Apple Store på lunchen för att diagnostisera min MacBook igen. Där ser det ut som en indieungdomsgård. Inte kunderna, de kommer i alla former och storlekar, men personalen är så roligt typecastad. 30% har luva på inomhus, 50% långärmad t-shirt (jag gissar med tryck) under den tighta kortärmade Apple-t-shirten, 100% hängjeans och 100% gympadojor. Tjejerna ser alla ut som Janeane Garofalo; lite runda, korta, långt hår, glasögon, definitivt nerdiga. Söta tjejer som trots långt hår ser ut lite som pojkar. Killarna har finnar och är taniga, har ofta hår i ansiktet. Alla är vänliga och knappar frenetiskt på sina iphones. Reparationskillarna har titeln "Genius" och man "checkar in" för att få sin laptop reparerad. Finns det verkligen ingen Apple store i Stockholm? Mer Sverige 2010 kan det väl inte bli? 

Jag gillar nerdar. Jag har jobbat nästan hela mitt yrkesliv med ingenjörer. Men ingenjörer som nog oftare haft vindtygsjacka än luva inhomhus. Ingenjörer är enligt min erfarenhet i regel väldigt trevliga. Ofta intelligenta, begåvade och kanske i vissa fall tom genialiska inom sitt gebit. Och ändå respektfulla, med normalstora egon.

Tack och lov att jag slipper jobba med kulturmänniskor tänker jag ibland. Eller modemänniskor. Tack och lov att jag slipper jobba med alla dess kreatörer med egon stora som hus. Den samtalston som verkar råda i vissa kretsar har jag aldrig upplevt, varken privat eller professionellt, bara sett på nätet. Jag vet inte om jag haft tur, eller om det är det otrevliga, snarstuckna, uppblåsta människorna som får allt medieutrymme.

Ibland kan jag tycka att andras jobb och bransch verkar roligare, mer spännande. Men jag har det nog rätt bra bland mina ingenjörer ändå, och aldrig att jag byter bort ett respektfullt arbetsklimat mot en ballare bransch. Om det nu är så att man måste välja.

Uppdatering: Jag korslänkar till Helena där vi har en liten diskussion om det som inte står i det här inlägget, ungefär.

Det verkar så kul att vara Jennifer Saunders

Kolla henne som Meryl Streep i Mamma Mia här del 1. Del 2 är ännu roligare.

Stellan Skarsgård spelas av ett flöte kålrot. "He's massive in Scandinavia"!
(Kålrot = swede, fattar'u?, det gjorde inte jag...)

Fotfästet

Inser att jag skrivit tre deprimerande inlägg om Haiti på raken, det var inte riktigt meningen. Bli inte oroliga nu, jag mår bra. Tror jag. Vi har tagit ett stort beslut igen, det var jobbigt. Men det känns på det hela bra, det tror jag . Det blir nog bra. Klart det blir bra! Eller hur?

Kaoset

På Tvn är det fortfarande Haiti dygnet runt Jag har aldrig sett något liknande, det var säkert likadant efter tsunamin men då bodde jag inte här. På CNN rullar hemska bilder blandat med mirakelhistorier om människor som räddas efter en vecka. Non stop fundraising, känslosamma hjältehistorier, hemska fakta och så lite fundraising på det igen.

Filmstjärnorna står i kö för att gästa Larry King, minste B-skådis upp till Michele Obama har gjort reklam för SMS-donationer. Och det funkar, 20 millioner dollar har redan kommit in den vägen, det är 2 miljoner människor, jag är en av dem. Men visst känns det lätt absurt när Ashely Judd demonstrerar små påsar med något som renar vatten, Ben Stiller talar om uppblåsbara sjukhus, CNN-reportern Gupta opererar i dirketsänding i ett tält. Bush och Clinton samlar pengar. Anderson Cooper svettas aldrig men tappar faktiskt nätan fattningen och skriker i TV att folk dör i onödan. Massgravar, försvunna. Alla dessa anhöriga som aldrig kommer att säkert veta vad som hände. I går hittade de en baby fortfarande med navelsträng. Hon föddes antagligen samma dag som jordbävningen, låg i ett dike och inte ett spår finns av mamman. Föräldralösa barn som väntade på att adoptionspapperen flygs över i förtid till oroliga nya föräldrar i USA. Utvisningshotade haitier i USA får stanna, iallafall ett tag. Några glada bilder mitt i allt elände.

Militären är där nu, den amerikanska militären givetvis. Var är de andra, var är FN trupperna, borde det inte vara de blå baskrarna som håller ordning inte amerikanska marinkårssoldater? EUs nya utrikesminister vill inte ens åka till Haiti, Hillary Clinton har givetvis redan varit där.

Med så mycket hjälp måste man ju kunna bygga upp landet. Ja, men sedan , hur garantera en demokrati? Hela landet behövde ju byggas upp redan innan den här katastrofen. Är det här botten som får allt att vända?

Var finns lärdomarna från tsunamikatastrofen? Kan vi det här nu? Vet vi hur man gör för att undvika exploatering, gnabbande mellan hjälporganisationer, maktroffande och trafficking av borglömda barn? Vet vi hur man gör för att bygga rätt sorts hus, till rätt personer, på rätt plats? Får fiskarna sina nya båtar, bönderna nya kor och handlarn en ny affär eller kommer andra lycksökare och snor åt sig hela kakan?

Jag vet inte, jag vet bara att alternativet inte finns. Vi kan inte bara se på utan att göra något. Utan influgen medicins hjälp och militär skulle landet försvinna i ett ännu värre helveteskaos.

En ding ding värld

Nyheterna i min rss-läsare ikväll:

• 
  
  

  Sjukhus tvingas säga nej - 4 hours ago

  ShareKöerna ringlar långa till de få fungerande sjukhusen. Brist på antibiotika gör att människor dör.
  
  
  
  
• 
  

  MP kräver sanktioner för läkare - 7 hours ago

  ShareLäkares förskrivningsrätt ska kunna begränsas. Det föreslår MP för att minska antibiotikabruket.
  
  
  
  
  I Haiti dör människor för att de inget antibiotika har. I Sverige dör människor för att de för mycket antibiotika har.
  
  
  
  

...

Och åerigen fylls TV-rutan av ofattbart lidande. Återigen drabbas de redan drabbade, de svagaste, de fattigaste, dessa våra minsta. Det är bara 145 kilometer från USAs gräns till Haiti. 145 kilometer bort finns en helt annan värld.



Sången har ingenting med Haiti att göra men jag ville lyssna på något vackert. Som koltrastsång.

Lilla vännen

Sex år.

Stor nog att få små paket.

Liten nog att tro att man kan läsa imorgon.

Stor nog att veta exakt vad man vill ha på sig.

Liten nog att tycka att allt kliar.

Stor nog att fundera över vad som händer när alla människor har dött och inga finns kvar.

Liten nog att fråga pappa.

Stor nog att ha en BFF.

Liten nog att ändå tycka att mamma är bäst.

Stor nog att fnissa om "handsome boy" som går i trean.

Liten nog att inte veta vad han heter.

Sex år.

En evighet.

Ett ögonblick.

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder. Del 2.

För att fortsätta mattemat här visar jag bilder från lunchen vi åt innan muséet.

Vi åt på en deli, vilket står för delicattesen. En deli är det mest Newyorkska man kan tänka sig och är en mataffär där man köper mest över disk och ofta även kan inmundiga sin lunch på plats.

De säljer alltså delikatesser, eller det som amerikaner kallar delikatesser: charkuterier, pickles, sallader, färdiglagad mat. Dessutom ofta toapapper, blommor, godis och annat av livets nödvändigheter.

Vi gick till en italiensk deli för det var lördag, på söndagar är de judiska kosher-delina öppna. De har ungefär samma menyer, fast kosher då. 

Det finns lyx-delis, med riktiga delikatesser. De flesta är dock närmast närbutiker med mackor och kaffe och långa öppetttider. Mysigare än seven-eleven är de iallafall.

Barnen åt Egg and Bacon on a roll (vitt , mjukt, rätt smaklöst bröd), jag åt en creme cheese bagel (ingen lox, New Yorks ord för salmon, idag) och till eferrätt fick barnen för en gång skull sina eftertraktade doughnuts, som jag tycker är helt oätbara, men de kanske ska bli poliser när de blir stora?

Ett lite mer genuint alternativ till Mc Donalds!

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder

I lördags njöt vi av något av det bästa New York har att erbjuda, framförallt om man är en barnfamilj: The Museum of Natural History som ligger vid västra kanten av Central Park. Rekommenderas med eller utan barn!

Titta vilka fina utställningsmontrar de har, mina dåliga bilder gör dem inte rättvisa. De här är från avdelningen American mammals, det finns en sal med African mammals också och en fin sal om oceanernas liv med en gigantisk blåval i taket. Plus rymden, jorden, dinausarier (alltid en hit) och mycket mer.

Och indianer samt Afrikas och Asiens urbefolkningar. För de tillhör ju också naturhistorien precis som grodorna och cayoten, eller? Alltså ni får gärna tycka att jag är PK men jag blir alltid så störd av den här koloniala synen. Visserligen är de dessa befolkningars historia som visas, hur indianerna levde när europeerna kom, men europeernas hus visas inte i en glasmonter. Det finns ju historiska anledningar till det här men jag tycker ändå att det är märkligt, jag skulle hellre se att människornas historia visades i en annan kontext, i ett historiskt museum t ex. Men historiska museer innehåller väl enbart västerlandets historia, och möjligen Kinas. Fast kanske finns det ett naturhistoriskt museum i Mombasa eller Buenos Aires där man har montrar som visar 1600-talets nederländska hanteverkare?

Vackra montrar har de iallafall, ni som sett den ebarmligt dåliga filmen A night at the Museum känner igen er (även om museet inte se likadant ut i verkligheten).

Så American Mamals. Först ut är bisonoxarna. Visst kan man ana Svartfot och John Wayne vid horisonten?

Hej Rex! Du ser tom läskig ut när du är naken.

Master Chef

Dottern får hemkunskapsundervisning i skolan. Det kallas Cookshop Classroom och vi har fått hem fina glansiga papper som talar om nutrition och värdet av att kunna laga mat. Det låter ju bra efter alla diskussioner om obesitet och fastfood. På något sätt anordnas det i samarbete med New York Food Bank, men hur de hemlösa får mer mat för att barnen lär sig laga mat i skolan har jag inte riktigt greppat.

Anyhow, i går kom hon hem från första lektionen med ett nytt glansigt papper (vem betalar de där papperen?). Där stod:

Today we prepared and tasted Pear Slices.

Ingredients
Pears

Directions
1. Wash pears
2. Cut pears into quarters.
3. Enjoy!

Egentligen kanske det är en missuppfattning att ingen lagar mat här. De lagar visst mat, det är bara det att vi kallar det något annat. Käka ett päron, typ. 

Vett och netikett

Bästa Fru Ribbing,
När någon plötsligt ändrar sin status i Facebook till "in a relationship" hör det då till god ton att fråga på väggen "Med vem då?". Hur är det annars tänkt att man ska reagera? Och om någon gift plötsligt blivit singel, vad gör man då? Skickar blommor eller en blomapplikation? Finns änka som alternativ? Kan man deleta alla som spelar Farmville och Maffia Wars utan att riskera sura miner vid släktkalaset? Och den där stackarn utan vänner är han fastsurrad vid det nya tidens skampåle? Honom kan man poka utan att han kan ge igen.

Undrande i Ullared

Lever vi ändå inte i konstiga tider? Hur i allsindar gör tonåringar för att hålla hemligt vad som står i dagboken när den finns på nätet? Vem behöver ånga upp brev när det står på FB-väggen så att alla kan läsa? Tänk er filmer från gillestugan på youtube!

Stackars barn (och föräldrar). Hur säger man "more information than you asked for " på svenska?

In a rich man's world

Har precis sett The Wrestler på TV. Bra och sorglig, Mikey Rourke är rörande. Alla dessa människor som lever på marginalen, som hankar sig fram och drömmer om något bättre.

Vi var ju som sagt i Vermont förra veckan, och över Thanksgiving var vi i Virginia ute vid havet. Varje gång vi åker ut på landet tänker vi på hur fattigt det är, och också hur rikt. Vi ser å ena sidan alltid enorma villor, det måste vara 7-rummare minst. Det ser så roligt ut för de har precis likadana bostadsområden som i Sverige, villaområden med träkåkar, gungor och återvändsgränder. Det är bara det att husen är 2-3 gånger större än vad de skulle vara i Sverige. På alla uppfarter står också minst två stora bilar. Nu är nog både husbyggande och bilar betydligt billigare här än i Europa, men ändå.

Å andra sidan ser vi också mycket fattigdom av ett slag som man inte ser i Europa. Många bor i trailer parks, ni vet i  husvagnar och byggfuttar. Vi åkte förbi vissa områden i Virginia, som har en stor svart befolkning, där vi såg barn leka utanför skjul bland bildäck och skräp som vore vi i en shantytown i Sydafrika. Och detta i ett land som har högre BNP per kapita än något annat stort land i världen (USA ligger ungefär på plats 15, efter små länder som Luxemburg och Sverige, men klart före Frankrike, Tyskland, Egland, Japan etc.). Hur kan världens rikaste land, och ett av de rikaste per kapita, acceptera en sådan fattigdom? Hur kan de acceptera att miljontals människor inte har sjukförsäkring?

Det är annars väldigt svårt att jämföra levnadsstandard och kostnader. Bilar t ex kostar ungefär 40% av vad de kostar i Europa, bensinen likaså. Hushållsmaskiner, insåg vi härmodagen, ligger också på halva priset, men lyxattiraljer som kopparkastruller däremot är betydligt dyrare än i Frankrike. Sedan får man ju akta sig för kursändringar när man jämför, vi har ju löner i dollar, inte euro.

Vi vet ju att det finns människor här som är otroligt rika. Och det verkar som om medelklassen har det bättre ekonomiskt än hos oss ; större hus, flera bilar, betalar barns collegeutbildningar etc. Däremot måste gruppen verkligt fattiga vara betydligt större än hos oss. I dagens New York Times kan man läsa att 6 miljoner amerikaner inte har någon inkomst alls utan lever på matkuponger, dubbelt så många som för två år sedan. Artikelserien heter The Safety Net, vilket ju känns som ett cyniskt skämt.

En annan stor skillnad är att man kan förlora allt väldigt snabbt. Blir du av med jobbet kan du inte betala amorteringarna och du blir av med din sjukförsäkring. Ibland verkar det som om för varje person som lyckas uppnå The American Dream att skapa sig ett framgångsrikt liv utan hjälp, finns det en som åker kana samma väg utför och förlorar allt.

Ett försök iallafall

Det går ju inte att komma ifrån alla dessa listor och utvärderingar och undvikligen tänker man ju på sitt eget decennium. Det är iallafall muntrare än att tänka på det geopolitiska decennium som började den 11 september 2001 och tog slut kanske när Obama valdes? Eller har det inte tagit slut än? De senaste dagarnas terror, och försök till terrordåd, visar ju inte direkt på att vi kommit lösningen närmare. Inte Köpenhamnsdebaclet heller.

Men i mitt liv, långt från W Bush och Bin Ladin har det varit trevligare. Mitt decennium började kanske sommaren -99 när jag träffade min nuvarande man, eller hösten 2000 då jag flyttade till Frankrike. Nygift med första barnet på väg. Nytt namn, nytt land, nytt språk, ny
boendeform (från att bo ensam till att snabbt bo tre tillsammans) och nytt jobb. Allt var nytt, och som jag njöt av det! 90-talet hade också bjudit på förändringar men jag var rätt trött på den plats i livet jag befann mig när jag ändrade på allt. Bytte liv.

2000 Flytt till Frankrike. Gifte mig.
2001 Första barnet föddes.
2002 Nytt jobb.
2003 Nytt jobb.
2004 Nytt barn.
2006 Nytt jobb. Flytt till hus i förorten.
2008 Flytt till New York. Nytt jobb.
2009 Nytt jobb
(jag måste sluta byta jobb så här ofta...)

Och hur gick det då, detta totala vågspel, att bilda familj och flytta utomlands efter bara en kort bekantskap? Jotack, på det hela är ju resultatet fantastiskt. Visst har det funnits sorger, som graviditeter som inte fick bli några barn. Och frustrationer, som över att ha svårt att få ordning på yrkeslivet och anpassa mig till Frankrike. Och en hel del hemlängtan och utanförskap. Men ändå: två friska, glada barn. Ett moderskap som är mindre jobbigt och lika fantastiskt som jag tänkte mig, jag känner fortfarande tacksamhet över att även jag får vara med om det. Ett helt äktenskap som fortfarande tuffar på. En fem-sex olika anställningar som inte alltid varit så lyckade men där jag ändå lärt mig mycket. Två språk och kulturer som jag kommit närmare inpå livet. Nu ännu ett nytt land som vi båda är främmande i men som aldrig upphör att fascinera, och irritera. En stad som vi får göra till vår ett tag och som jag trots allt tycker är världens häftigaste.

Och samtidigt, en rotlöshet, en undran om vad som kommer sen. När ska vi rota oss, och var? Ska vi alltid vara främlingar? Har jag satt mig i en situation som gör att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma igen? Vill jag leva så? Vad skulle alternativet vara? Hur påverkar det våra barn?

När man lever som vi valt att göra tampas man dagligdags med frågan om identitet, man ifrågasätter konstant sin tillvaro. Det är berikande. Och ibland väldigt, väldigt jobbigt. Och det blir ensamt, det är svårt att hitta nära vänrelationer när man flyttar. Och ju äldre man blir ju svårare blir det tror jag. Egentligen är det inte normalt, jag tror inte människans psyke är gjort för att upprotas. Vi kan prata om globalisering och det gränslösa internetsamhället men egentligen är ju människan ett vane- och flockdjur. Vi vill helst bli vid vår läst.

The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder.

(Riktigt så här dramatsk känns dock inte vår tillvaro!)

Jag vet inte vad 10-talet kommer att bära i sitt sköte. Det enda jag vet är att vårt liv kommer att förändras i grunden igen, förr eller senare. Kanske vi bara gör en stor förändring till, och sedan försöker slå oss till ro. Kanske är vi som skeppet Den flygande Holländaren dömda att segla de sju haven i evighet, fem år i varje hamn. Det kanske går bra det med. Tack och lov är jag ju inte ensam i båten längre.

I går kväll

Ännu en illustration från Times Square, inte från i går kväll dock, då det enligt CNN var 1 miljon männsikor där för att se kulan falla. Vi såg det på TV, det såg trångt ut.

Alltså gillar ni nyår? Är jag den den enda som tycker att det är en rätt värdelös helg? Jag är liksom inkapabel att fira den på ett bra sätt. Förr i tiden, ni vet innan industrialismen och ångmotorn, var jag på något sätt alltid singel och på nyårsafton var det så deppigt. Och om ni tror att man kan träffa någon på nyår, att någon ska komma sättande genom Stockholmsnatten som en annan Billy Crystal för att kyssa en vid tolvslaget, kan jag meddela att vargen åt inte upp farmor heller. Eller man kunde inte plocka ut henne levande ur hans mage igen iallafall.

Och var man i par hamnade man på någon parmiddag där det diskuterades klinkers och balsamvinäger (detta utspelade sig i början på 90-talet, när det fans en hipp inredningsbutik i Stockholm och man drack Café au lait).

Fast ibland har jag ju haft kul, om jag tänker efter, en av de bästa festerna var när jag ringde runt alla jag kände vid 17-snåret en nyår och i princip bjöd mig själv på fest. Lite stämningsfullt (men alltid väldigt kallt) är det också att stå vid Mosebacke och se ut över Stockholmarnas fyrverkerier.

På senare år har det varit mer familjeanpassade festligheter och det har ju ibland varit riktigt trevligt men jag har iallafall svårt för det där med bokslut. Jag tycker det är jobbigt att titta tillbaka, att utvärdera, att se om det blev som jag tänkt. Och i år förväntas man göra det för tio år? Dessutom tror jag minnet börjar svikta för jag minns inte. Har svårt att hålla reda på om jag gjorde något 2003 eller 2007, typ. Och att rabbla upp vad jag gjort de senaste 10 nyårsaftnarna är helt omöjligt. Jag blir bara deprimerad av hela grejen, och vad det beror på vet jag inte riktigt om jag vill veta...

I går blev det ett självvalt, men dock, antiklimax med först 8 timmars bilfärd i snöyrväder och sedan hemmakväll med varmkorv till middag. Det ni, det är en nyårsmeny som heter duga!

När vi kom hem tänkte jag att jag skulle snabba mig att ringa mina föräldrar och säga att vi kommit fram utan problem. Klockan var nästan elva europeisk tid så jag kastade mig på telefonen: "Ni sov väl inte", sa jag. "Neeej, sa min pappa undrande, vi har tio personer på middag, vi har hunnit till efterrätten nu".  Jag tror det kallas förträngning, jag hade helt glömt bort att det var nyårsafton. Vad det kallas när ens 75-åriga förädrar partajar bättre än man själv på nyår vet jag inte.

Men vi gjorde en riktigt bra grej igår kväll, vi kopplade datorn med fotoarkivet till TVn och tittade på bilder med barnen. Först från det gågna året, semestrar, sommarlov i Frankrike och Sverige, vardag i New York, födelsedagar, besök.. Och sedan tittade vi på bebisbilder från när barnen var små. En diabildskväll alltså! Det var mysigt, och en bra påminnelse om allt gott, vackert och kärleksfullt som finns i våra liv (man tar ju liksom bara fram kameran vid de gottaste tillfällena).

Välkommen 2010!

Nyårslöfte 2

Gå mer på teater i New York även om det kostar skjortan. Biljetterna ligger runt 100 dollar eller mer för bra platser (att betänka när man begrundar kulturbudgeten, utan subventioner finns bara privatteatrar) men jag skulle gärna sett God of Carnage i originluppsättningen md James Gandolfini, Hamlet med Jude Law och förstås A Streetcar named Desire med Cate Blanchett under Liv Ullmans regi.

Kanske borde man se Carrie Fisher i Wishful Drinking? Eller Scarlett Johansen i A view from a bridge? Eller James Spader i Race av David Mamet (jag missade Jeremy Piven i hans Speed the Plow också),

Hm, man kan ju undra om jag vill se på teater eller kändisar, speciellt som flera av de här fått rätt dålig kritik? Men vem orkar leta efter obskyra off off off Broadwaypjäser? Och om man någon gång ska se Hollywoodstjärnor på riktigt är det väl här? Eftersom jag aldrig känner igen dem på stan, jag har haft pinsamt få Lassie-ögonblick sedan jag kom hit, får de väl bli på teatern. Jag såg Marie Louise Parker i Hedda Gabler dock (rätt medioker). Och jag kan berätta att hon som spelar den där rättsläkaren i den där dåliga serien gick på Avatar med sin son för ett par veckor sedan. Det gjorde min man och son också, själv såg jag samtidigt Prinsessan och grodan eller vad den kan heta. Hon hade väldigt mörk röst när hon beställde popcorn kan jag meddela den intresserade allmänheten.

Och så fick vi gratisbiljetter till Billy Elliot häromhelgen. Biljettinnehavarna var insnöade i förorten.

Så nu kan vi äntligen svara JA på frågan vi alltid får från europeer om vi sett någon Broadwaymusikal. När vi kom ut från den var det snöstorm och det pågick ett intensivt, improviserat snöbollskrig på Times Square, det var lätt surrealistiskt och definitivt det roligaste med den kvällen. Halvgamla musikaler på Broadway, nej då tror jag trots allt det är roligare att se Hollywoodstjärnor i vanliga pjäser.

In Winter Wonderland

Vi är i Vermont och har jullov. Vi hittade i sista stund ett hus att hyra för en billig penning av ett par universitetsprofessorer som skulle till Venedig över jul. Just nu befinner vi oss mitt i Olles skidfärd! I går var Gumman Tö på besök, idag har Farbror Frost fixat snöfall konstant i snart tio timmar och i natt ska Kung Bore komma med temperaturer ner mot minus 20. Nu är det ett sagorike ute med tung kramsnö som hänger sig kvar på granarna, vi tog en promenad och har inte hört en sådan tystnad på länge.

Jag skrev på Twitter att det ser ut som Jämtland här, fast mer Järpen än Åre. Blånande berg och bondgårdar, gamla halvt övergivna kyrkogårdar och helt övergivna bilvrak. Vi är verkligen på landet, nästan uppe vid den Kanadensiska gränsen. Har ni sett White Christmas, ni vet filmen med Danny Kaye och Bing Crosby som sången kommer ifrån? Den utspelar sig på ett tjusigt värdhus i ett snögt romantiskt Vermont. Vermont symboliserar det urbana östkustbornas bild av landet, det jungfruliga, äkta, goda. Med glada grisar, små skolkasser och sunda värderingar.

Men vi har i ärlighetens namn inte sett så mycket förutom det som finns på gångavstånd. Maken har tagit bilen till närmaste snabbköp en gång, det är allt. Annars har vi promenerat, spelat Scrabble på tre språk (en familjespecialitet som kräver förtroende för medspelarna om man inte behärskar alla språken!), läst, åkt pulka, ritat och lekt med julklapparna. Ganska skönt att ha låga ambitioner och få såsa i pyamas framför brasan. Sen är det ju lite svårt att få sitta i fred där när man har två barn med ett omättligt behov av att spela Monopol.

Vi firade julen här och jag försöker att inte sakna allt det (och alla de) jag tyker är jul för mycket. I december var jag både på ett litet luciatåg och julkonsert i Svenska kyrkan så en del  julstämning har jag ju fått. Man kan ju tycka att jag borde vara van, har inte firat jul i Sverige på många år och både i Frankrike och USA firas ju julen trots allt. Såg mer av New York-julen i år än förra året, fantastiska granar och dekorationer i alla skyskraporna i Midtown, Frälsningsarmen med grytorna som plingar i varje gathörn, skridskoåkare i Central Park, julmuzak och konsumtionshets som vore recessionen ett minne blott, och till och med snö. Men samma sak blir det ju inte, så är det bara.

God fortsättning på er!
Detta helsvenska uttryck som är så praktiskt (liksom för "Tack fär senast" hittar jag ingen översättning på andra språk.)

Blogging by proxy

Läs hos Tomas Nilsson om ni vill veta hur jag har det. Han skriver ungefär vad jag tänker just nu och hans bilder är betydligt bättre...

Jag kommer tillbaka, jag lovar, men förutom bloggovana, decemberstress och en distraherande stor fläck på kjolen har jag dessutom ramlat i trappen med min vackra MacBook Air. Så nu är den på reparation, får tillbaka den till jul och då ska det bloggas!

Vi ses i marschallens skugga...

Nyårslöfte 1

1. Blogga mer

Eller vad tycker ni?

Kalenderbitare

Förutom Joruns och Lottens klassiker tycker jag ni ska titta in till Kajsas fina adventskalender Författare framför bokhyllor.

Där kan man få tips på fina julklappsböcker som ni inte hittar på lastpallar på B&W i den där hemska inbindningen, lite för stora, med billigt poröst papper och hårda blanka pärmar (vad heter det, inte är det väl kartonage, nej nu är jag nog ute och far).

Skriverier

Hej,
Om jag nu inte skriver här har jag ändock haft äran att skriva i Joruns adventskalender idag. Det är lika kul varje år, och lite jobbigt. Men jag var lite mer avslappnad i år och inte lika självkritisk. Sen när jag nu läser om texten är det givetvis mycket jag skulle vilja ändra, men så är det kanske alltid att bli publicerad, jag vet inte, jag har aldrig blivit publicerad "på riktigt" någonstans. Men i morse hade jag fått ett snällt mejl där avsändaren kallade mig för skribent! Det ni, det skulle man ju vilja ha på visitkortet.

Jag tycker inte en av mina grundidéer med texten framgår så tydligt, den hur absurd den kan tyckas den här kontorsvärlden, och hur starka och trots allt homogena koderna ändå är. Någon annan gång ska jag prata om skillnaderna i olika kulturers kontorskoder (jag har jobbat i Sverige, Tyskland, Frankrike och USA) men i stort fungerar det ju på samma sätt överallt.

På tal om publicering och ändrig i texter länkar jag här till en några veckor gammal (jag ligger efter där med) artikel, eller egentligen recension av Stephen King som recenserar en biografi över Raymond Carver. Tydligen hade Carver en väldigt stark förläggare som är ansvarig för stora andringar i Carvers texter, nu har "originalen" kommit ut och man kan jämföra.

En parentes bara, visst är det kul att Stephen King skrivit recensionen? Hur komemr det sig? Eller han kanske är känd som litteraturrecensent också? I vilket fall måste det vara underbart att vara chefredaktör för en tiding där i princip alla vill skriva. Och en parentes i parentesen, jag har aldirg läst någon bok av Stephen King men hans senaste, Under the dome, blir jag faktiskt lite sugen på.

Nåväl, det jag ville säga var att jag tänker aldrig på förläggarens roll när jag läser en bok. Jag tänker aldrig att författaren kanske skulle velat att hans bok såg annorlunda ut, hade ett annat slut? I film kan man ju forstå att manusskrivare och skådisar ibland blir missnöjda, de har ju inte alls kontroll över slutresultatet, men jag har inte tänkt på att det även kan gälla böcker.

Dagens citat

Reklam är inte ens ett opium för folket; det är en mycket sämre drog.
Embryo

(Så trött på amerikansk TV som visar mer reklam än program. Nu till jul är det olidligt.)

Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?

Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

Ehh, det är jag igen...

Jo, jag vet tydligen fortfarande hur man gör för at komma in här. Var tvungen att logga in på blogger för det var så länge sedan jag var här! Har tänkt ut säkert 20 blogginlägg (mer eller mindre intressanta) under min frånvaro. Men tiden och kanske lusten att sätta dem på pränt har saknats. För mig är bloggning väldigt mycket ett vanearbete, kommer jag ur vanan har jag svårt att komma i gång igen.

Men jag har läst, albeit lite försenat. Värdelösast blir twitter som verkligen inte lämpar sig för att läsa ikapp. När det gäller bloggar kan det vara rätt bra att läsa sent, diskussionerna har hunnit bli intressanta, även om det ju innebär att man inte riktigt kan deltaga själv.

Har alltså varit i Europa en sväng, vi behövde förnya våra visum (eller de är redan förnyade men enligt byråkratlogik måste man ut ur landet för att få passen stämplade) och hade rendez-vous på amerikanska ambassaden i Paris. Vi kombinerade det hela med en semetervecka hos farmor och farfar för barnen och jobb för oss. Samt väldigt mycket mat känns det som. Jag hann även träffa en rad vänner samt min bror med familj i London dit jag åkte för att jobba en dag. Jag nästlade mig in med hjälp av ett franskt carte de séjour, ett svenskt körkort (det var tullmänen helt ointresserade av, men visst är det ett officiellt id-kort i Sverige?) och ett makulerat pass, mitt pass låg ju på amerikanska ambassaden och handlades i tre dagar. Kan man få ett vanligt id-kort i Sverige? Vet knappt om jag ägt något.

Blev fast i tullen ett par timmar i går kväll när vi kom också, mina fingeravtryck stämde inte. Jag har verkligen alltid problem med det, går det att göra något åt? Hur fördjupa sina fingeratryck?

Nu börjar veckan!

Skvallerpress

Lång artikel om The first Marriage i helgens New York Times. Härligt för oss som aldrig läser vecko- eller kvällstidningar, äntligen fick vi lite flärd och skvaller!

En stilla undran. Hur kan det komma sig att Obamas, som väl visserligen är mediatränade men kommer helt utan namn, ställning, arv eller extraordinär uppfostran, grejar de där gränsdragningarna privat/offentligt, personlig/officiell, intressant/neutral, glamorös/en vanlig man/kvinna/familj/par så otroligt mycket bättre än några kungliga man sett? De som ändå har tränats inte bara sedan barnsben utan sedan generationer? Är det kasnke avsaknaden av arv, fadersfigur och namn som är lösningen?

Tänk bara på Bush Jr. och Jean Sarkozy, det kan ju aldrig bli bra när pappa redan varit president. En sak är iallafall säker, när Sasha förlovar sig blir det ingen hemmavideo!

Idag har Bloomberg vunnit en tredje mandatperiod som borgmästare i New York. Han kanske håller på att installera sig som kung? Rik som en kung är han iallafall, han har spenderat 65 miljoner dollar i egna pengar på sin valrörelse!

Månaden för roliga förkortningar.

Den här siten, NaNoWriMo, var jag inne och kikade på ett antal gånger för några veckor sedan. Men 50 000 ord på en månad? 175 sidor, det blir ju jag vet inte hur många sidor per dag?

Men idén är kul, kanske NaBloPoMo, är lite mer doable? Hittills har jag ju faktiskt skrivit en bloggpost varje dag i November!

Ikväll lyssnar jag på en ovanligt lyckad cover.

Oh you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you darling
And I would still be on my feet
Oh I would still be on my feet.


Bildspelet är gräsligt, blunda och lyssna.

Landet där man tar upp båten ur sjön på hösten.

Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.

Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.

Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Jag kan hålla på i oändlighet.

Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.

Jag lever

Kanske är bäst att meddela det menar jag, om jag nu har kvar någon läsare därute. Det blev en lite ofrivillig, eller i allafall oplanerad, paus här.

Först hade jag nog vad Jorun kallar livsafasi. Inte mycket lust till någonting alls och allt jag tog mig för syntes mig futtigt och mediokert. Oförmögen att ta några som helst beslut ville jag bara ligga i soffan och titta på väldigt dåliga TV-serier. Typ Brothers and Sisters. Ja, just så dåliga. Under denna period lyckades jag tydligen iallafall få iväg några CVn, mest för att slippa skämmas när jag skulle svara på frågan "Vad har du gjort idag då?". Ett par av dessa ledde rätt oförtjänt till intervjuer och vips var jag med jobb. Här går allting väldigt fort, de erbjöd mig jobbet på onsdagen och ville att jag skulle börja dagen efter. Jag fick dem att vänta till efterföljande måndag men de vunna dagarna fylldes snabbt av barnflickeletande och skoputsande (samt en del tittande på Brothers and Sisters då).

Så sedan i veckan har jag jobbat. På en riktigt jobb som kräver att jag går hemifrån 7.45 och kommer hem klockan 6 (tidigast) och inte twittrar, facebookar, bloggar eller surfar utan sitter på min rumpa och jobbar. Så som de allra flesta har det alltså, äntligen tillhör jag kanske verkligehetens folk igen?

Rätt skönt faktiskt. Rätt skönt att hamna i ett mindre dekadent samanhang än mitt lösdrivarliv. Rätt skönt att få göra lite rätt för sig. Rätt skönt med lön.

I vilket fall har jag störtat hem, avlöst barnflickan och svimmat i soffan typ. Man kan nog säga att resten av familjens liv förändras nästan lika mycket som mitt. Vi har alltså hittat en tjej som hämtar barnen i skolan och är hemma med dem tills jag och/eller maken kommer hem vid sex. Vilket faktiskt är en hel timme tidigare än vi kom hem i Paris, man jobbar helt klart kortare dagar här. Vi pendlar ca 30 minuter vilket är helt okey i den här stan. Just nu är det väldigt mycket prat om almenackor, hemkomsttider, veckomatsedlar och logistik här hemma. Skönt det med. Schysst att få upp tempot lite, schysst att dela lite mer på hemsysslorna. Just den här veckan har vi ju inte delat så mycket alls dårå för jag har inte gjort ett dugg förutom försökt försäkra mig om att jag har hela strumbyxor på mig (inte ens bloggat!) men jag ska väl vänja mig.

Mitt i det här händer en massa annat som jag också blir matt av att bara tänka på men det får vi ta senare.

Och jobbet då? Jo det kan nog bli bra, svårt att säga än så länge. Och jag är bara provanställd så vi får väl se.

Bilderna visar vad jag ser utanför fönstret om dagarna numera.

My Parents Were Awesome

Jag vet precis vilka foton jag skulle kunna skicka in till My parents were awesome. Jag har aldrig tidigare tänkt på att alla kanske har sådana foton på sina föräldrar, eller morföräldrar för den delen.

Ni vet de där svartvita fotona som ligger i en röra i nedersta lådan i stereomöbeln. Foton tagna innan jag fanns, innan brorsan fanns. Små, små kort från 50-talet med morsan i Jean Seberg-frisyr och farsan i jättesmal slips och hatt!

Eller de från fjällen, de sitter mot en stugvägg och solar i läderpjäxor och fina maskinstickade tröjor, de skrattar mot kameran med rynkfria ansikten. Far matar mor med en limpskiva, det ser ut som de fnissar.

Eller det där mor står i ett okänt kök med sömnrufsigt hår, storebror som en räka på axeln och decinficerar nappflaskor iförd babydollnattlinne. Ett jättekort babydollnattlinne!

De är så vackra, de ser vuxna och väldigt unga ut på samma gång. De ser lyckliga ut, fria.

Nu när jag minns bilderna minns jag också alla historierna. Om när de flyttade som nygifta och nyexaminerade från Uppsala till Lesjöfors. De var en 23 år gamla och byskolan hade nästan bara finsktalande elever som knappt kunde någon svenska. När det var lingonsäsong eller älgjakt kom inte barnen till skolan. De hade en gigantisk lärarbostad utan möbler, de spelade fotboll med varandra i övre hallen. Flera meter djup snö och Mor fick åka rälsbuss i två timmar till barnmorskan. De kan idag, 50 år senare, fortfarande namnen på alla eleverna de hade i den skolan.

Eller när mor bodde inneboende i Bollnäs när hon var 15 år och hade hoppat av läroverket. Hur hon tjänade 125 kronor i månaden som bokhandelsbiträde. Hyresrum med mat kostade 100 kronor och tåg hem på helgerna 25. Hur hon slog sönder några stenkakor och gick ner i källaren och grävde ner dem i jordgolvet för hon var så rädd för bokhandlartanten. När jag var 15 var den historen helt magisk. Att ha en sådan frihet och samtidigt vara så ensam!

Fotona från innan vi fanns bevisade för mitt tonårsjag att de varit människor en gång, innan de blev föräldrar. På torsdag fyller min mor 75.

Perspektiv

De är arbetskraftsinvandrare, de har inte flytt från förtryck eller fattigdom utan helt enkelt emigrerat bara för att tjäna pengar. De får 30% högre lön än i hemlandet på nattskiftet på fabriksgolvet. De bor 5, 6 stycken hopträngda i en lägenhet, upphängda filtar skärmar av en madrass på golvet bakom TVn. Egentligen får bara tre personer bo här enligt kontraktet, och grannarna har klagat på spring så de är rädda för att bli utslängda. Men samtidigt säger de att en sådan här hyresrätt skulle de aldrig kunna få i hemstaden, man får stå i kö en evighet. De säger att bidragssystemet är jättebra, man kan ligga hemma sjukskriven i två år med full lön, "alla utnyttjar systemet". De bryr sig inte om integration, vet inte vad de största politiska partierna eller ens statsministern heter, de lever och jobbar med landsmän.

Meningen var att de skulle stanna ett par år för att tjäna i hop så mycket pengar som möjligt till... nej inte ett hus hemma i Bosnien, eller mammas sjukhusräkning i Marocko, utan till att resa.

Resa?

Jo, för det handlar om svenska gästarbetare i Oslo (programmet finns som podradio). Unga svenskar som drar till Norge några år för att tjäna pengar. De gör så som människor alltid gjort, flyttat dit där jobben finns och lönerna är högre. De är vad man i den svenska debatten lite föraktfullt brukar kalla ekonomiska invandrare. Jag har aldrig förstått varför sökandet efter bättre levnadsvillkor inte skulle vara ett fullgott skäl till invandring?

För människor som är emot invandring måste jag vara värsta sorten, jag bara flyttar runt utan hänsyn till om jag inkräktar på någon annans fosterjord eller om jag uppluckrar någon annans kultur. Jag har varit invandrare i fyra länder i sammanlagt ungefär en tredjedel av mitt liv, mest bara för att jag haft lust. Jag har förväntat mig att om inte välkomnas med öppna armar så att åtminstone accepteras som en like. Jag har räknat med att få arbeta, studera, bo, betala skatt och ta del av det sociala skyddsnät som finns. Jag lär mig språket och försöker anpassa mig till rådande kultur i värdlandet men bara till en viss gräns, jag anser också att jag har rätt att utöva min egen kultur och religion. Jag har aldrig sett att värdlandets kultur skulle hotas av att jag sjunger Luciasånger och dricker glögg.

Självklart tycker jag detta även ska gälla de som väljer att slå ner sina bopålar i mitt land. Vem tror på allvar att fredagsmys, skogränser, lådvin och antalet pappalediga hotas av invandring?

Och vad skulle alterntivet vara? Vad är det egentligen de är ute efter i SD och de andra partierna med liknande partiprogram över världen? Ett land där man kan vara säker på att helgonet från Medelhavet representeras av en blond flicka? Et land där man inbillar sig att koldålmar och köttbullar är inhemska upfinningar? Där man tror att Uppsala Domkyrkas norra port är gjord av svenska konsthantverkare?

Nu har jag inte läst Jimmy Åkessons senaste utspel, jag har inte riktigt lust att ägna honom eller hans kumpaner någon tid eller energi. Men jag ser hans åsiktspolare flimra förbi på Fox news och jag minns mycket väl när Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Så nära har jag aldrig varit att packa mina väskor. Så på uppmaning av Karin Friberg säger jag också ett självklart nej!

Bloggeri bloggera boggerallanla

Ulrika skriver om bloggen som scen och jag spinner vidare.

Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:

1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper

1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.

1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.

1.3. Intressebloggarna: Deckare, stickning, pappersdockor. You name it.

1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.

Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.

2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.

En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).

3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.

Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.

Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.

Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.

Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.

Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?

Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?

Ja några svar, se det har jag inte!

Dagens New Yorkers

I'm proud to present: Central Park Dance Skaters Association.

Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.


Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!

Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.

Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?

Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.

Hemlängtan

Det finns stigar du trampat,
Som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke,
Fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop,
Det är därför du går
Genom din bank av minnen,
Genom tjugo långa år

Skogarna tiger
Men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
Har de som slutit en ring
Runt glädjen och skräcken
Runt verklighet och dröm
Du ser huset på håll
Och allting svajar en sekund.

Det tänds ett ljus I fönstret
När du kommer I allén
Lille grabben han är vaken,
Trots att timmen är sen
Och alla somrar de far,
Som en rysning inom dig
Det är härifrån du kom,
Det här är sanningen om dig.

Nu ser du honom klart
Och du ropar hans namn
Och han springer emot dig,
Hoppar upp I din famn.
Ta lyft honom så högt
Att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn

Note to self: Lyssna inte på Tomas Andersson Wij när det är efter midnatt och du längtar hem. Hem? När du längtar efter det som var ditt hem.

Grön och gul och vit och svart

Alyssa, Camerin, Ariana, Sheilla, Selah, Jose, Giavonni, Kayla, Antonio, Linda, Dante, Josue, Skylah, Destiny, Richard, Cole, Shi, Hillary, Ashlee.

Det här är är förnamnen på min sons klasskamrater. Igår kom han hem och sa: "Vet du mamma jag kom på en sak idag, det är bara jag och fröken i klassen som inte har bruna ögon!"

Tänker barn på ras? Jag vet inte. Man säger ju att det första man omedvetet ser hos en människa är kön, sedan ras, sedan ålder (jag tror det var i den ordningen). Alltså vi ser någon i busskön och hjärnan registrerar: 1. kvinna, 2. en vit kvinna, 3. en gammal, vit kvinna. Det hela går givetvis på en ögonblick och sker helt omedvetet.

Är det så också hos barn? Mina barn har aldrig direkt kommeterat någons rastillhörighet tror jag. De säger att han pratar spanska, eller hon kommer från Kina, eller att någon är tjock eller har fint hår. Men de beskriver aldrig sina klasskompisar i termer av ras. Det är ingeting vi direkt pratar med dem om heller.

När de började i nya skolan noterade vi att vår son nästan var ensam om att både vara etniskt och rasmässigt vit. (Här gör man skillnad, etniskt vita är non-hispanic. När man söker jobb får man ange både etnicitet och ras*). Det är liksom omöjligt att inte se det när man kommer från homogena Sverige. Nästan utan att tänka på det diskuterade vi om han skulle tycka det var jobbigt, om han skulle känna sig i minoritet. Vilket ju var löjligt för han bryr sig inte alls och alla har ju dessutom olika etniciteter, en med kinesiskt ursprung känner sig ju inte mer som en puertorican än var vår son gör.

Han verkar faktiskt väldigt omedveten, eller han verkar inte bry sig. Om det är så att barn inte bryr sig om ras, om de är "color blind" som man kallar det här, när lär vi oss då att ras är så viktigt? När lär vi oss att det definierar en människa? Att det gör en männsika annorlunda?

* Man kan frivilligt ange etnicitet, ras och kön när man söker jobb, amerikanska företag hävdar att de strävar efter en heterogen arbetskraft. Det är lite konstigt det där och jag fattar inte riktigt hur det funkar för du anger aldrig ålder eller kön i ditt CV, heller aldrig om du har barn eller är gift och du inkluderar aldrig ett foto (som man alltid gör i Frankrike). Det är också förbjudet att fråga om dessa saker under en anställningsintervju. Detta för att undvika diskriminering. Men samtidigt uppmanas du ange ras för att du ska kunna kvoteras in? Känns lite motsägelsefullt.

Nu blir det bilddagbok igen

Vi har varit och hälsat på Ängeln igen. För en dryg vecka tag sedan var det Yom Kippur och skolan var stängd. Högtidsdagarna avlöser varandra, veckan innan var det Rosh hashana och Eid al-Fitr (så säger man tydligen på svenska, på franska heter det Aïd el-Fitr och på engelska Eid ul-Fitr. Nästa helg är det Columbus Day och då är skolan stängd igen.

Nåväl, sommaren verkar vara oändlig i år och på Yom Kippur gjorde vi en tur till Central Park efter att ha hämtat nya pass till barnen på franska konsulatet som ligger precis bredvid.

Visst är hon fin?

Och hon med!


Tydligen är Yom Kippur Korean Wedding Day. Jag tror att de är koreaner iallafall. På en halvtimme såg vi tre brudpar med följe.

Alla hade samma upplägg: en brud i avancerad gräddbakelseklänning, en brudgum i något vitt frackliknande och konstig frisyr, ett par finklädda vänner som best man och tärna, några kompisar i jeans, kortkort och gympadojjor samt en fotograf med avancerad utrustning. Inga föräldrar eller äldre människor över huvud taget. Har de rymt hemifrån?
Här ser ni brudgummen med sina bröllopsgäster, i jeans! Eller så har det inte firat bröllop alls, utan är bara här för att ta foton? Se här hur avanerat ett koreanskt bröllop kan vara (klicka på bilderna för att se ordentligt).

Konflikter

Varför tycker jag att alla svenska kultur- och politikdebatter känns som bråk? Är tonen ofta affekterad eller är det jag som är ovanligt konflikträdd? Kanske är det både och.

Framförallt blir det jobbigt när två personer man uppskattar bråkar, jag känner mig som skillsmässobarn. Nu bråkar mamma Ekman och pappa Englund och de säger inte ens till mig att jag inte ska oroa mig och att allt ska bli bra! Kan de inte bara vara sams? Kan han inte bara se att Kerstin känner sig missförstådd och ensam och kan inte Peter få tycka att det är lite kul med guld och paljetter nu när han precis valts till det allra heligaste. Men vad vet jag, de kanske inte alls är osams, de kanske skålar och fnissar när de ses (fast inte på Freden då) och det vi ser är just en debatt, inte ett bråk.

Iblad tror jag att jag blir räddare och räddare för konflikter, eller det där var nog fel. Jag vet inte om jag är konflikträdd men jag tycker det är obehagligt, jag blir nedstämd, får ont i magen. Borde det inte vara tvärt om, att man får tjockare skinn med åren? Det säger ju alltid alla käcka "tjejer" på 40 plus. "Numera låter jag ingen sätta sig på mig! Numera sager jag vad jag tycker! Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker!" (sådana uttalanden sägs alltid med utropstecken). Sådär känner jag inte alls, inte det att jag nödvändigtvis har blivit mesigare med åren, men jag blir osäkrare och osäkrare. I betydelsen jag blir osäkrare på om jag har rätt, om det finns en sanning. Eller det kanske kallas mesighet? Jag skulle välja att kalla det ödmjukhet, om det inte vore så att kalla sig själv för ödmjuk väl är det minst ödmjuka man kan tänka sig. Och jag bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Klart man måste bry sig om det, hur kan man tro att man själv har hittat sanningen om hur man bör leva?

Jo, jag missförstår väl lite avsiktligt här men det finns en sådan självtillräcklighet i vissa människors högljudda självförtroende som jag tycker är jobbigt. Nu pratar jag inte längre om Ekman och Englund alltså, men det har ni nog fattat.

För debatt vill man ju ha, jag gillar att slänga käft, alla kan ju inte tycka lika. Men man kan ju tycka om varandra ändå, eller? Man behöver väl inte bli osams, eller behöver man det, blir det ingen udd i debatten annars?

Love Cake

Ukulele OCH kazoo. Kan det bli bättre?

Pardon this film's french

Visst känns det som man redan träffat på den här snubben några gånger?

Läsning

Hej!

Vad är det med blogger? Nu har det jag skrivit försvunnit flera gånger och den här texten blir tråkigare och tråkigare för varje omskrivning.

Dagens lästips kommer från Taffel. Två bra texter som inte handlar ett dugg om mat (jag tycker den borde utvecklas till en matsajt med kultur- och nyhetsavdelningar, med tanke på alla nyhetssajter det finns som har matavdelningar). Jag är inte speciellt matintresserad, iallafall inte på det där nördiga sättet som de ofta är på Taffel, men de har många bra skribenter (men jag gillar verkligen att ÄTA, för att citera Julia Childs igen).

Först en text av Margit Richert om Den feminina energin wtf. Jag har inte kollat just det exempel hon talar om närmare (jag gav upp när jag kom till den feminina själsenergin)men kvasi (eller helt o-) vetenskapliga new ageaktiga guruer är det ju gott om. NYT had en lång artikel om kvinnliga spiritual life-coaches (jag vet, bara ordet får en ju att cringe). Vad är det med alla dessa människor som tror de kan få hjälp av en 33-årig brud som förläst sig på Deepak Chopra?

Sedan en text om litteraturkritik av Lisa Förare Winbladh. Hon har många poänger, och hon skriver bra. Missa inte diskussionen i kommentarsfältet. Bl a skriver hon;" ...trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen."

Och jag är nog böjd att hålla med efter att i veckan som gick varit på min första författarafton, Nick Hornby kom till min lokala Barnes & Noble. För en gång skull en författare jag tycker är kul och som jag läst mycket av inom räckhåll! Det var packat med folk, alla stolar upptagna och vi var säkert över hundra som trängdes stående bakom stolarna. Hornby läste ur sin nya bok, Juliet, Naked, som verkar vara en väldigt typisk Hornbybok och stämningen låg någonstans mellan rockkonsert och väckelsemöte, folk kluckade instämmande redan innan han hunnit börja läsa. Vilket var väldigt passande då boken på Hornbymanér handlar om en Peter Pan-typ som avgudar en obskyr rockstjärna. Ett riktigt fan alltså. Jag tror inte Hornby behövde leta så länge för att hitta inspiration!

Det var kul att höra Hornby läsa och boken lämpar sig till den här typen av övning, men sen blev det inget mer, några trista frågor från publiken bara (vad har du i din iPod typ). Jag trodde att man skulle få en diskussion om hans författarskap med någon litteraturkritiker eller journalist, han hade ju ändå kommit hela vägen från London. Men nej, den stora grejen var tydligen själva signeringen som alla köade stoiskt till. Vad är grejen med det? Varför är det viktigt att ha en signerad bok? Jag browsade bokhyllorna istället.

Uppdatering: Nu såg jag att Taffel ska ha Boksalong. Det som jag ju alltid velat ha (här skulle det varit en länk men sökfunktionen i blogger lämnar en del övrigt att önska)! Fast tilltuggen blir nog betydligt bättre hos Matälskaren än de skulle blivit hos mig (ifall jag nu skulle haft en boksalong alltså). Lyllos er som kan gå, det låter väldigt trevligt!

Uppdatering 2: Och som ett brev på posten efter Lisas artikel lanseras idag en ny litteratursektion på Huffington Post (den site jag en gång trodde att Newsmill ville likna, oh boy vad fel jag hade). HuffPost är en av de tongivande nyhetssiterna på Internet teamar upp med New York Review of Books, det kanske mest traditionstyngda av alla amerikanska litterära magasin. Ser ni en webbplats ger ny läsekrets till en ärevördig pappersprodukt som ger content och prestige till webbpublikationen. Så ska det göras!

ps. Jag har inte hunnit läsa mycket än men låt er inte avskräckas av att siten är rätt ful, med mycket blinkande reklam och stora foton som får det att se ut som boulevardpress.

Vardag

Det är väldigt mycket vardag idag. Trist vardag. För samtidigt som jag ibland tycker att livet är sådär fantastiskt som det lät i inlägget nedan är det ett varannandagstillstånd. Varannan dag tycker jag är rätt trist. Jag slutade mitt jobb i augusti, sedan dess har det varit semester,besök från Sverige, skolstart och nu senast en kamp mot huvudlössägg som tvingade dottern att vara hemma ett par dagar.

Men nu, just NU är det vardag och har jag inte så många ursäkter kvar till att inte sätta igång med jobbsökandet. Jag vill ha jobb alltså, absolut. Det är söka jobbet jag inte har lust med. Jag har gjort det förr, alltid i lika härliga ekonomiska klimat, och jag blir inte bättre på det. Jag sökte inte jobb 1929 men annars så sökte jag jobb 1991-92 (förra fastighets- och börskrisen), 2001 (internetbubblan) och jag söker jobb nu. Blir jag arbetslös ska ni sälja aktierna. Det är ett insidertips.

Jag försöker bestämma tidsramar då jag tvingar mig att jobba koncentrerat men det går långsamt framåt. Dessutom blir jag isolerad och sällskapssjuk när jag inte jobbar. Förra veckan var maken borta och efter några dagar insåg jag att jag knappt pratat med en vuxen människa på hela veckan förutom per telefon.

Men det är bekvämt också, jag har tid för mig själv som jag inte haft på länge, och det är farligt lockande att passa på att läsa, surfa, gå på Whitneymuseet och se Georgia O'Keeffe etc. Och jag kan ju göra det med, måste bara känna att det blir en bra balans och sen inte ha för dåligt samvete när jag gör något annat än skickar CVn och hänger på LinkedIn.

Jag är rätt övertygad om att det finns jobb, och att det finns jobb som passar mig. Problemet är bara hur jag och jobbet hittar varandra, jag tror det kan ta tid. Och först måste jag nog börja söka lite mer ambitiöst. Sedan behöver jag ett nytt arbetstillstånd också men det ska tydligen (?) komma med posten vilken dag som helst.

Den här låten har dykt upp på flera bloggar och på twitter på senste tiden och den känns som ett bra ackompanjemang idag.

Höst

New York har varit på sitt bästa humör den senaste tiden, högsommarvärmen har dröjt sig kvar länge men folk är tillbaka i stan och allt har dragit igång. Ibland kan jag bli så där otroligt lycklig bara av det faktum att jag får leva här ett tag. Det är en fantastisk stad, inte lik någon annan jag bott i.


Utsikt från vårt lokala Thaihak.

Häromkvällen gick jag ut rätt sent och köpte mat och på vägen hem dånade Viva La Vida i min ipod, ljumma vindar smekte och alla jag mötte såg glada och avspända ut. Jag tänkte att en vanlig tur till ICA fortfarande är ett litet äventyr för mig, jag tycker att folk är så exotiska, jag blir fascinerad av alla dessa människor som kommit från jordens alla hörn för att slå sig ner här. Kanske för livet, kanske bara några månader, men just nu, just denna onsdagskväll finns de just här. De går på samma gata som jag och jag vet inte vilka de är, var de kommer ifrån eller vart de är på väg. Men de Lever Livet med mig just nu.


Annars har vi varit på picknick med sonens gamla klasskompisar i Central Park, en riktigt majsig sensommarsöndag.



Och i fredags kväll var det Welcome Pot-Luck Dinner and Dance på nya skolan. 500 ungar+föräldrar+skolpersonal+buffe+en DJ på skolgården. När vi kom dånade I've got a feeling över kvarteret och visst blev det en bra kväll.
Ungarna dansade som besatta, alla killarna till Thriller alla tjejerna till All the Single Ladies och alla mammorna till Macarena och så spelades YMCA förstås, vi bor ju trots allt i Chelsea.
Och alla dansade linedancing till the Cha cha slide! Jag har sagt det förr linedansing is da shit!


Mörkret sänkte sig och det blev becksvart vid lekställningen förutom neonringarna som barnen hade fått och allt blev ett spännande äventyr. Varför gjorde vi inte sådant här när jag var barn? En fest på skolan där föräldrar, grannar, kompisar och rektor dansar tillsammans. Man känner att skolan är en viktigt centrum "for the community" här, och att det kan få vara en plats där man har kul också!

Bon Appetit!

Har Julie och Julia haft premiär i Sverige?
Det är mig veterligt den första succébloggen som blev succébok som blev stor hollywoodfilm. Med Meryl Streep och manus av Nora Ephron och hela paketet.

Ni vet hur jag alltid klagar på maten här?
Denna film handlar om Julia Child som faktiskt en gång i tiden lärde amerikanerna att laga mat. Hon var en uttråkad diplomathustru i Paris som bestämde sig för att bli Cordon Bleukock. Sedan skrev hon det stora referensverket Mastering the Art of French Cooking som var en kokbok för amerikanska hemmafruar som ville kunna laga fransk mat. Boken kom ut 1961 och fanns snart i var kvinnas kök och Julia blir den första egentliga TV-kocken. Hon var en stor personlighet, och även en stor kvinna rent fysiskt med genomträngande röst och bestämda åsikter. Hon är en del av det amerikanska folkloren, alla har sina Julia Childminnen från TVs barndom.



2002 börjar den frustrerade sekreteraren Julie Powell en projekt att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på ett år och dokumentera det i en blogg. Bloggen blev populär, bokkontrakt skrevs och sedan skrev Nora Ephron alltså ett filmmanus grundat både på bloggen och på Julia Childs liv. Filmen följer parallellt de båda kvinnorna medans de är frustrerade och oupptäckta. Paret Child kommer i onåd under McCarthyeran och hamnar i Norge där Julia sitter i en träkåk och längtar tillbaka till Paris. Bloggerskan knäcker nästan sitt äktenskap med sitt galna matlagningsprojekt (534 recept på ett år medans hon jobbade heltid, och de handlar om komplicerade franska klassiska maträtter). Filmen slutar med att de båda får sina bokkontrakt, Julia Child kommer i TV och nu finns hennes kök på the Smithsonian Museum of American History. Julie Powells nya liv går att följa här.

Jag tycker att filmen är en riktigt bra feelgoodfilm. Kanke för att den handlar om smarta, uttråkade kvinnor (utomlands i ena fallet) som sedan får bokkontrakt och når framgång? Min man satt och knuffade mig i sidan hela filmen och undrade när jag skulle publicera min blogg och bli filthy rich på köpet. Hmm, ja. Dessutom har de båda två kärleksfulla äktenskap med stöttande män vilket man så sällan ser på bio (min man tyckte säkert om den delen med!). Porträttet av Julia Child i Paris och andra platser är speciellt fint och Meryl Streep är alldeles lysande som matmatrona. Bakom det frejdiga vispandet i köket kan man ana både politik (det ändrade klimatet i USAs utrikespolitik under efterkrigstiden, "They don't like people like us, we lived in China, they'll never like us") och personlig sorg (paret Child fick aldrig några barn). Och det är en verklig hyllning till det franska köket och den franska inställningen till bordets förnöjelser!

Bon Appetit!

En parentes, ser man Julia Child och har franska referenser tänker man direkt på Maïté, kolla här när hon avlivar och skalar en ål! Vem hade vi i Sverige? Ria Wägner? På den tiden gick TV-kockarna genom rutan utan att konstant skrika sig igenom programmen. Och tempot sedan, att vispa ett ägg tog så lång tid som det tar att vispa ett ägg och bildrutan visar... ägget som vispas!

Flip ...och flop

Dagens hit i viral marketingvärlden från Moveon.org (1,5 miljoner tittare på 24 timmar)

Protect Insurance Companies PSA from Will Ferrell

Och dagens flop (som är från Augusti men håller än). Det finns en hel serie på youtube.



Jag riktigt ser framför mig hur många parodier på de här launchparty-filmerna som just nu spelas in i olika kök! Det finns något rörande i att stora starka Microsoft är så rudis vad gäller sociala medier.

Dagens New Yorker - The Barber

Överallt på Manhattan finns det små, billiga barbershoper. De ägs ofta av ryssar, precis som kemtvättarna nästan alltid ägs av kineser, men barberarna kommer från världens alla hörn.


Igår var det dags för hösttrimning, Jurij klipper både son och dotter och snackar med kunder och kollegorna som kommer från Puerto Rico och Cuba.


En äldre man som alla kallar "the colonel" kommer in. Kanske har han varit överste, kanske är det ett smeknamn. "Hur vill du ha det?" säger den kanske ännu äldre barberaren på sin brutna engelska. Kunden skrattar till lite nervöst, "Äh inte vet jag, det finnns inte så mycket att göra av det här" säger han och drar händerna över skulten.

"You will get a good haircut", säger barberaren allvarligt och kammar håret noggrant, "I will make you a good haircut". Sedan klipper han, länge och koncentrerat, han masserar och nästan smeker den gamle mannens huvud. The colonel blundar, barberaren klipper tyst. Det finns en sådan ömhet i gesterna och jag tänker att kanske är det den enda kroppskontakt denne äldre man fått på länge. Men vad vet väl jag, han kanske både har en fru och en älskare.

Skolväg

Förra året åkte vi tunnelbana till skolan med sonen via både Times Square och Grand Central Station.

Till nya skolan har vi 10 minuters gångavstånd och barnen åker sparkcykel. Miljön med sina uteserveringar, gayfilmklubbar, barbershops och delis med blommor är dock fortfarande långt ifrån mn barndoms skogsväg.

Survivors

I mitten på 70-talet fanns en brittisk TV-serie som hette Survivors. Den handlade om att jorden drabbades av en epedemi (aha nu förstår jag plötsligt varför mitt omedvetna tänkte på detta just nu!) orsakad av en slarvig laboratorietekniker som spillde ut något giftigt. Jag var väldigt fascinerad av denna domedagsserie och minns framförallt scenen när en av huvudpersonerna förstår att hon är den enda överlevaren i sin by. Hon begraver sin man, klipper håret kort, tar en dusch, klär sig i oömma kläder, packar kombivolvon full med förnödenheter och bränner upp sitt hus innan hon ger sig iväg för att leta efter sin son som är på boarding school.

Här är ett klipp från när hon inser att hon är ensam överlevande i hela byn, innan hårklippningsscenen som jag inte hittade (men som ni kan läsa som en trevligt retro bildnovell här).



Orkade ni hålla ut till slutet, vilket tempo de hade i filmerna på den tiden! Serien var jättespännande och jag minns en del annat också men mest den här scenen om hur hon praktiskt förbereder sig för att överleva katastrofen. Jag blev (och kan bli fortfarande) irriterad på filmer där hjältinnorna (hjältarna struntade jag i) springer runt en hel film i nylonstrumpbyxor och klackar och inte ens tar med sig en swiss army knife. Vore jag jagad av gangsters/aliens/FBI så nog skulle jag se till att ha en polotröja, långbyxor, gympaskor, axelremsväska och en varm men ändå snygg jacka. Inte larviga klackar och stretande blusar, det verkar så obekvämt!

Jag brukade ligga på kvällen och göra upp planer för vad jag skulle göra vid inbrott/brand/plötslig flykt pga aliens/epedemi/krig. I dessa fantasier ingick alltid vad jag skulle ha på mig och med mig, och i vilken väska. Pengar, pass, foto på familjen, extra underbyxor, tändstickor och en vattenflaska. Hade jag svårt att sova packade jag hela kombin. Numera brukar motsvarande fantasi mest handla om vad som ska i jobbväskan nästa morgon, alternativt barnens ryggsäckar.

Kolla här förresten vilken gräslig remake de gjort, vilken ljudbild! Den verkar faktiskt osannolikt dålig.

Hosewives desperately seeking jobs

Eftersom USA ofta framställs som ett hemmafruparadis där alla verkligen kan göra som de vill och man inte behöver skämmas för att vara hemmafru, och jag dessutom just skrivit att det finns en trend att amerikanska välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma, måste jag visa er detta från lördagens New York Times: "Recession Drives Women Back to the Work Force".

Siffrorna är fortfarande nya men tydligen ser man att just dessa välutbildade kvinnor mer och mer går tillbaka till arbetsmarknaden efter ibland rätt långa uppehåll. 78% av de som blivit uppsagda i USA är män, ofta har de familjer att försörja, dessutom har ofta värdet på dessa famljers sparkapital, pensionssparande och fastigheter sjunkit dramatiskt. Man kan ju även tänka sig att deras omkostnader inte sjunker så lätt med barn som ska till college, åldrande föräldrar och vikande fastighetsmarknad.

Intressant i artikeln är också att den initiala hypotesen om att välutbildade kvinnor mer och mer har valt att stanna hemma tydligen ifrågasätts kraftigt från vissa forskare. Om man har tre timmars pendlingsväg, kan man då verkligen säga att man stannar hemma med sina barn bara för att man vill? Om man bara har tio dagars ledigt på hela året och ingen VAB? Den totala kalkylen blir kanske att det är bäst för familjen men betyder det verkligen att kvinnan inte skulle velat jobba om det vore möjligt?

Dessutom säger artikeln det som vi alla vet, hemmafruarna består mest av de fattigaste kvinnorna som har låga löner som inte betalar barnomsorgen, och de rikaste. Just de två grupperna har vi ju knappt i Sverige, framförallt eftersom barnomsorgen är subventionerad. Medelklassen, den med köksbord ni vet, jobbar mest.

"...women with a college education who are 25 to 44 years old and living with a spouse, the proportion of those working or looking for work increased to 78.4 percent in the first half of 2009. "

Bara drygt 20 procent väljer alltså att var hemma i detta hemmafruheaven.

Varje gång någon pratar om att USA är så fritt, att man får välja själv, att inte dumma staten lägger sig i ser jag rött. OK, stackars konservativa amerikaner de vet ju knappt bättre, de har aldrig varit utomlands, deras TV visar aldrig reportage från andra länder, de tror på fullt allvar att vi lever i något slags fängelse i Europa. Men svenska, välutbildade ledarskribenter? Hur blind är man om man inte ser att om man inte har sjukförsäkring, barnomsorg, anställningstrygghet eller pension så har man bara friheten att leva fattig och förmodligen dö ung.

Dagens New Yorker

On 2nd avenue at 48th street

De här killen som helt lugnt rakade sig på trottoaren med den inglasade busstidtabellen som spegel. Jag såg honom genom fönstret på den Pret a Manger där jag åt lunch efter mitt andra tvåtimmarsbesök på svenska konsulatet utan att de lyckats ta mina fingeravtryck för ett nytt pass. Han sålde rökelse. Sopsäckarna är hans tillhörigheter och tittar ni noga (klicka på bilden) vid hans fötter kan ni se att han tänt rökelse som han stuckit ner i brunnslocket. Doften låg tung över gatan när jag klev ut.

Det blir mycket foton här just nu, och enbart dåliga foton tagna med min iPhone. Jag måste börja ta med mig den riktiga kameran ut, det är så försåtligt lätt at låta allt fotograferande ske via den här rätt mediokra maskinen annars. Dessutom kan mans låtsas att man står och messar när man tar foton, det känns mer diskret!

Eftersom vi har skoltema här

Igår natt satt jag och grinade framför den här filmen, The Principal Story. Jag rekommenderar varmt att se hela programmet här. Det handlar om två rektorer i två olika , väldigt tuffa låg och mellanstadieskolor. Man får följa dem under ett skolår, de har bra lärare och dåliga lärare, duktiga elever och elever sm knappt kommer till skolan, barn till fängelsekunder och hemlösa. Ett barn dör, en lärare blir avskedad, vissa barn gör fantastiska framsteg, skoladministrationen lyssnar inte, pengar saknas, säkerheten är problematisk. Det är lika spännande som en actionrulle.

PBS Den statliga TV kanalen har mycket bra dokumentärer och nyhetsprogram. PBS och BBC World är bäst. Sedan tittar vi på HBO och Showtime för serier och filmer. Ibland står CNN på och TV France Monde. De andra 614 kanalerna skulle vi klara oss bra utan.

Busted!

Äsch, egentligen ville jag ju vara anonym på den här bloggen men eftersom alla har gissat det får jag väl erkänna att det är jag. Förutom att jag heter Mimmi Pigg då.

(Kalle Anka-debatter måste iallafall vara ett vedertaget utryck efter det här. Man kan också kalla det Newsmill-debatter. Jag gissar att nästa inlägg kommer från Linda Skugge.)

Mer strumpor

Att det finns måga etniska och religiösa grupper på Manhattan vet ni ju, och det går inte att låta bli att fundera en del på etnicitet och identitet när man bor här. Det är fascinerande denna dualitet att alla är så väldigt mycket amerikaner, samtidigt som de ofta är så väldigt mycket något annat. Folk säger på fullt allvar "I'm Italian" och när man frågar varifrån i Italien de kommer säger de något svävande om att deras mormors mor kom med båten.

Jag vet inte hur många ortodoxa judar de finns i New York, wikipedia uppskattar att det finns ungefär 500 000 överhuvudtaget varav de flesta i Israel. Men en hel del bor i New York, framförallt i Brooklyn och på söndagarna när sabbaten är över är det shoppingtime.

I söndags när vi handlade höstjackor till barnen såg vi dem överallt; på GAP, Zara ja i alla vanliga affärer. Kvinnor och döttrar (inga män) shoppar och trots att de måste klä sig "modest" verar de tycka att det är roligt att gå i affärer. De har alltid mörka färger, kjolar över knät, långärmat och lågklackat. Gifta kvinnor har hatt, mössa eller schal och ibland peruk (tydligen gjorde Sarah Palinperuker succe förra året).

Och så strumbyxorna då. De är av en sort som jag bara ser på dem och kanske på muslimska kvinnor. Hudfärgade och tjocka även när det är högsommar och, det går inte att komma ifrån, otroligt oklädsamma. Tydligen finns tom precisa regler om hur många dem strumporna ska vara och det verkar som om gifta kvinnor ska ha den där hudfärgade färgen och flickor svart.

Undar hur deras strumplådor ser ut?

Ni har ju redan fixat det!

Ju längre jag bor utomlands ju svårare har jag att förstå den svenska debatten, vilket väl inte är så konstigt. Om man nu tar det däringa livspusslet, ni har ju fixat det! För länge sen!

Det finns jättelång barnledighet (många jag känner håller fortfarande på att ta ut dagar när barnen börjat skolan, de verkar räcka i evighet), ni har VAB, lagstadgad rätt om deltid, skydd för gravida anställda, laglig rätt och mer och mer social acceptans för pappor att vara hemma med sina barn och kanske framförallt subventionerad barnomsorg från det barnen är 1 år gamla.

What's the big deal? Vad mer behöver svenska familjer för att tycka att de får tillräckligt med resurser för barnen?

Vad är det som gör att svenska barn tydligen bara behöver sina föräldrar och inga andra vuxna? Och de behöver föräldrarna hela tiden, helst dygnet runt? Varför behöver svenska barn 12 fritidsaktiviteter i veckan (fast det där är nog ännu värre här)? Varför kan inte svenska ungar klara att byta klasskompisar och lärare varje år? (Det där sista hör inte hit men det verkar som om alla tror att barn alltid är så himla ömtåliga, hur i allsindar ska de klara livet tänker jag ibland).

Och alla dessa behov verkar ha uppstått de senaste trettio åren. Min mamma var hemma sex månader med mig, sedan var det dagmamma. Hon har alltid jobbat heltid och hon är född 1934. Hemmafru var hennes mamma (född på 1800-talet) hon hade fyra ungar men hade gärna jobbat om bara hennes pappa låtit henne få utbildning.

Anledningen till detta utfall är denna heknäppa artikel på Newsmill. Den luktar "nu ska jag skriva något som retar gallfeber på folk!" (och jag föll för betet). Jag hittade den hos Messerschmitt och kunde inte låta bli att kommentera där fast det nog mest var självklarheter jag skrev.

Var hemmafru eller hemmaman om ni vill men skyll inte på att det är omöjligt att ge barnen en bra uppväxt annars. Det är helt enkelt inte sant.

Tillägg: De har sakerna diskuteras både i Frankrike och i USA, givetvis. Här ser man t ex en trend att välutbildade kvinnor blir hemmafruar vilket de nästan aldrig blir i Frankrike (men väl i UK tror jag). Det jag fascineras över är att här skulle man se det som en fantastisk lösning om man fick 12 månaders föräldraledighet eftersom man i princip inte har någon alls. Men tydligen är inte det tillräckligt, det kanske ar det här "mycket vill ha mer" som kallas social utveckling? Men det måste ju ändå betyda att man säger nej till annat, pengarna räcker ju inte i all evighet.

Tilläagg 2: Bara som förtydligande, i Frankrike finns subventionerad barnomsorg från spädbarnstiden och helt gratis från tre års ålder. I UK eller USA är den inte alls subventionerad innan skolan börjar vid 5 år. Jag tror att det är den största bidragande orsaken till andelen hemmafruar i repektive land. Politisk vilja och ekonomi altså, inte omtanke om barnen eller "family values" (fast de politksa besluten ju kan bero på det sistnämnda förstås).

Fashion!

Alla fotade tjejen till höger, hon kanske är den nya Linda Evangelista? (jag kan bara namnen på modeller som är över 40).

Det är New York Fashion week igen. Gatan är full av för unga tjejer på för höga klackar som köar för att komma in på den ena eller andra visningen eller festen. Och så en massa fotografer som fotar tjejerna. Taxibilarna köar och tutar utanför vårt fönster.

Själv har jag bara varit på rätt tantiga Macy's och shoppat med min mamma. Hon köpte en grej, till sig själv för en gångs skull. En tröja som kostade 70 dollar men när hon skulle betala fick hon den för 8 dollar. Expediten mumlade att den nog var nedsatt med 75 % (vilket väl inte alls blir 8 dollar?) antagligen var det något fel i datasystemet och hon var för lat för att kolla. Eftersom inget annat blev en lika bra affär köpte vi inget mer, logiskt va? Lunchen på Starbucks var dagens dyraste utgift.
På Macy's har de en avdelning där man kan lämna in sin trötta man.

Jag har blivit så dålig på att köpa kläder, jag orkar aldrig prova och jag blir så trött av allt folk och kanske en annan dag? Här finns ju fantastiskt mycket affärer och kul grejer, mycket utförsäljningar och reor och jag gillar kläder, det är själva shoppingmomentet som förlorat sin charm.

De här killarna är lika förtjusta som jag i att shoppa.

Det är ju nu man borde kolla in vinterstövlar och höstbyxor, innan allt är slut. Och gå igenom strumplådan. Jag gillar att ha klänng och kjol med stövlar på vintern, använder nästan bara ogenomskinliga svarta, bruna eller grå strumbyxor. Men strumbyxlådan är ett svart hål. Det hjälper inte hur många par jag köper, det känns alltis som om alla är noppiga eller har hål på tårna när jag ska ha ett par. Dessutom ser man så dåligt eftersom alla är svarta, de ser likadana ut tills man fått på sig dem och ser nopporna. Jag lovar att ingen på Fashion week har noppiga strumbyxor (om det inte är meningen).

Varför sparar man dåliga strumbyxor istället för att slänga dem på en gång? Svara på det den som kan.

Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.

Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.

Twitter-Angst

Jag visste ju att det skulle bli så här och ändå försatte jag mig i den här situationen helt frivilligt. Jag pallade inte trycket och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete.

Jag pratar om mi twitteravatar eller vad det heter. Den lilla bilden bredvid mina tweets (översättning?). För en tid sedan, en nyhetstidsålder eller bara några månader sen, hade de problem i Iran, ni minns? Nu har vi ju glömt alltihop liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghanistan och alla andra förtryckta för nu har vi (snart, snart!) svininfluensan.

Då kom någon aktivist på att vi skulle färga våra avatarer gröna, som en solidaritetshandling, liksom de röda kläderna ni minns, då för en evighet sedan när munkarna hade det jobbigt och vi på Hornsgatan och i Chelsea ville hjälpa till. Först tänkte jag nej, nej, nej. Jag är ingen early adopter när det gäller sådant här, jag tycker det är slag i luften och framförallt visste jag ju att denna dag skulle komma. Dagen då man ändrar tillbaka sin avatar, och den dagen kommer alltid innan någonting har ändrats i sak.

Men sedan tänkte jag att demonstranterna i Teheran verkade använda Twitter och att det kanske skulle göra dem glada om några miljoner twittrare visade sin solidaritet och varför ska jag alltid vara så motvalls, sur och cynisk. Alltid vara den som bryter kedjebrevskedjan. Så jag gjorde min bild grön.

Nu är jag snart ensam med grön bild och jag har sådan ångest för att ändra tillbaka. Har något blivit bätre i Iran? Knappast. Är det inte just nu som de verkligen behöver vår solidaritet (liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghansitan ...) nu när västvärlden är paralyserad för vi kanske kommer att få flunsan i vinter.

Den får väl vara grön några veckor till, som om det skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Snacka om slag i luften.

FB-Angst

Jag har 61 vänner på Facebook. Jag tyckte FB var jättekul när det kom, jag gillade att hitta gamla vänner och som utlandsboende var det ju ett jättebra hjälpmedel. Jag är hyfsat social, jag har flyttat ofta och fått nya bekantskaper, jag är i grunden teknikpositiv och jag gillar sociala medier, iallafall använda på rätt sätt, men hur i allsin dar kan man ha 300 vänner? Är jag egentligen en asocial varelse som ingen gillar? Eller har alla andra FB-vänner som de egentligen inte känner? Men varför skulle man ha det?

Folk har 300 vänner och postar privata bilder, tankar och konversationer. Ibland tror jag att de med flest vänner också är de som postar mest larviga test, tveksamma semesterbilder, privata samtal och konstiga grupptillhörigheter. Jag undrar om en hel del FB-användare inte fattar/vet att det de skriver på någon annans vägg kan ses av alla den personens 300 vänner. Och har han inte stängt sin sida (vilket en hel del inte har) kan de ses av alla 250 miljoner användarna. Jag tror man gott kan räkna med att man där kan hitta en potentiell arbetsgivare, nuvarande arbetskamrat, makens skilsmässoadvokat, grannar man är osams med, de som bjuder på ditt hus med flera. Jag har fått be vänner fortsätta konversationer de inlett på min vägg i direktmeddelanden till mig istället för jag har andra vänner som jag inte vill ska läsa det de skriver till mig. Framförallt eftersom jag ju inte har någon kontroll över vad de skriver ("Tycker du jobbet fortfarande är lika trist?, Ska ni åka bort? (och lämna huset tomt för inbrottstjuvar)) Och jag har sett konversationer på vänners väggar som definitvt inte var ämnade för mina ögon. Inga allvarliga grejer, men saker som jag vet att de inte skulle säga till mig om vi möttes.

Mest gäller det här jobbrelaterade ämnen men numera är det väl norm att man addar sina kollegor, och även chefer. Dessutom kan ju en kollega bli chef, eller tvärt om man kan bli chef över en FB-vän, eller konkurrent.

Jag fick precis en FB inbjudan av en väns bekant. Hon skulle fråga mig om något New York-tips och bjöd då in mig som vän samtidigt. Men jag har aldrig hört talas om henne, jag vet inte vem hon är. Jag svarar gärna på hennes fråga men varför ska vi adda varandra?

Är det jag som är paranoid och väldigt privat? Det känns som om bara jag tycker det här är lite jobbigt. För att inte tala om allt FB vet om oss användare och kan sälja vidare till högstbjudande marknadsundersökningsinstitut eller lobbyist.

Och så har vi det där med grupperna, dagens kedjebrev. Om jag blir inbjuden men inte går med i gruppen "Jag vill ha fred NU!" betyder det att jag inte vill ha fred? Eller bara att jag är en sur typ? Jag avskyr kedjebrev och jag börjar avsky gruppinbjudningar.

Jag tror jag skrivit det tidiager, att antagligen är jag nog en asocial varelse iallafall, jag har bara inte kommit ut ur garderoben ännu. Läs i NYT om fler som känner sig tveksamma: Facebook Exodus.

New York's Boldest

De gillar smeknamn här och motton. Den mytomspunna brankåren i New York, NYFD, kallas "New York's Bravest". Det är ett gammalt smeknamn men har blivit väldigt populärt sedan 11 september.

Polisen i New York, NYPD, kalls "New York's Finest", vilket ju känns lite märkligare. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att man i Sverige utan ironi skulle märka polisbilar med "Stockholms Bästa". Eller ännu mindre i Paris: "Les meilleurs de Paris", knappast. Polisens polularitet är ju rätt begränsad, för att utrycka det milt.

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck när jag såg en fångtransport åka förbi "New York's Boldest"! Först trodde jag att man menade fångarna, men tydligen är det plitarna, ja, ja.

Och vet ni vilka "New York's Strongest" är? Sopgubbarna! Eller DNSY som det förstås heter.

Jag undrar om kassörskornas motto är "New York's Slowest"?

Om ni vill se mer av New Yorks brandmän kan ni kolla in serien Rescue Me om 11 septembertraumatiserade, alkoliserade, frånskilda, ishockespelande, brooklynboende, irländska brandmän och deras eviga konkurrenter i NYPD.

Det stora blå huset

De var en helt vanlig familj som behövde en ridå. De bestämde att göra något de inte tycker så mycket om men nu behövde de ju en ridå. De åkte till det stora möbelvaruhuset, de kryssade fram mellan soffbord och lampskärmar, riskerade hälsan (eller i varje fall smaklökarna) i kafeterian och hittade till slut tygavdelningen. De köpte sin ridå, eller pannå som det hette här och tittade säkert i tio minuter på den pedagogiska presentationen av upphängningsanordningar innan de gjorde sitt val. De åkte hem och cirka sju veckor förflöt.

Så en kväll tog de mod till sig och skulle sätta upp ridån (pannån). Trots den pedagogiska presentationen innehöll inte paketet med upphängningsanordningen alla delar. De hade missat delen Hampus, eller om det var Frösön.

Kvinnan i familjen lovade att åka igen till det stora möbelvaruhuset. Barnen var på gymnastik- och fotbollsläger och hon hade ju tid men på måndagen var det för varmt, på tisdagen måste hon tvätta, på onsdagen glömde hon bort det och på torsdagen satt hon bara i soffan och djupandades och vägrade. Fredag morgon regnade det äntligen och hon hade inget val. Hon åkte tunnelbana till gratisbussen. Det är bra att åka på morgonen tänkte kvinnan, det är mindre folk då. Så lite folk visade det sig att bussen inte är i trafik. Det regnar, kvinnan letar taxi, det rengar, kvinnan färsöker hitta lokalbuss, det regnar, kvinnan letar mer taxi, det regnar, kvinnan åker hem.

Lördag beger sig hela familjen iväg först med tunnelbanan, sedan med gratisbussen (efter att ha knuffat undan 14 personer i kön för att komma med). De kommer fram! De avnjuter igen det kök som påstås vara svenskt, de hittar Hampus, eller om det var Frösön, visserligen dubbelt så lång som de behöver men man kan ju såga. De går mot utgången och behöver plötsligt en massa andra saker som en liten cappuccinovisp och skojiga kartonger att lägga bra saker i.

De åker hem, maken ägnar tre timmar åt ridåupphängning (pannåupphängning), sedan går han till vapenhandlaren på hörnet, köper en älgstudsare och tar tunnelbanan och sedan gratisbussen...

Nejrå men det skulle kunna vara upptakten på en uppföljare till Falling Down. Annars kanske en överlevnadsstrategi är att leka dataspel?

Eller så kanske man skulle lära sig av Kineserna, varför besöka den förbjudna staden när man kan kolla in Jokkmokk (bord) och Aneboda (säng)?

"We just came here for fun," said the 34-year-old office manager. "I suppose we could have gone somewhere else, but it wouldn't have been a complete experience."

Uppdatering: och så dök den här filmen upp på min facebooksida just idag (från en fransk kontakt), är fejkade IKEA reklamfilmer en trend eller?

Den tredje brodern

Det finns antagligen en massa forskning om betydelsen av ordningsföljden i en syskonskara för en persons personlighet och utveckling. Om familjen dessutom är elitistisk och framgångsrik, ens äldste broder först blir världens mäktigaste man för att sedan mördas och bli en ikon och broder nummer två i princip går samma öde till mötes skulle man kunna tänka sig att arvet är lite tungt att bära.

Senator Kennedy hade heller inte en fläckfri ungdom med en smitningsolycka där han lämnade en kvinna att dö som lågvattenmärke. Men när man nu läser hyllningsartiklarna om honom undrar man nästan om han tillbringade resten av livet med att försöka betala av på sin skuld. Han satt i senaten sedan 1962 och han drev lagstiftning om immigration, cancerforskning, apartheid, diskrimination av handikappade och kvinnor, vård av aidssjuka, mänskliga rättigheter, utbildning och framförallt allmän sjuförsäkring. Han röstade även mot invasionen av Irak.

Man skulle ju ha önskat att han fått se en allmän sjukförsäkring under sin livstid. Obamas vallöfte har som ni säkert sett och läst rört upp en storm av huvudlösa anklagelser, misinformation och våldsamma protester mer eller mindre organiserade av republikanerna och, säger en del, försäkringsindustrin. Obama skulle ha behövt Ted Kennedy i sin ringhörna under den här matchen där han redan kritiseras rätt häftigt vänsterifrån för att börja backa på flera punkter.



Den här frågan, liksom vapenkontroll och dödsstraff, tillhör de frågor som gör att man känner sig väldigt främmande som europé. Över 40 miljoner människor står utan sjukförsäkring och många har en försäkring som inte täcker ordentligt. Att inte kunna söka och få vård när vård finns att få är ofattbart. Ibland känns det som om det amerikanska samhället bara hunnnit skapa sig en tunn hinna av civilisation, under lurar barbariet.

Titta på det här rörande klippet av en kvinna vars man blivit utsparkat från sitt vårdhem, den republikanska senatorn, som är emot reformen, svarar i princip att det inte är statens sak hon ska be grannarna om hjälp!

Trendspaning i tunnelbanan

Utelistan: tjejer med guldkepsar, jättehår och handväskhundar.

Innelistan: Grace Jones-tjejer. Denna donna och hennes sällskap såg väldigt obekväma ut tillsammans.


Ser ni byxorna, det smala skärpet, frisyren? Stiligt!

I parken igen

I lekparkerna här finns nästan alltid vattenfontäner för barnen att springa igenom och leka i. Igår kom en man iförd kostymbyxor, skjorta, gympaskor och keps. Han gick fram till fontänen, tog av sig skorna och kepsen och ställde sig sedan mitt i vattenstrålen och skjölde ansikte och huvud. Han böjde alltså inte bara in huvudet i vattenstrålen, han lät vattnet spruta över byxor och skjorta. Han stod där en stund och tog sedan på sig skor och keps och gick därifrån. Med en rännil vatten efter sig.


Barnen var mäkta imponerade.


Idag när vi var där var det inspelning av musikvideo. Lågbudget. Ser ni filmkameran på skateboarden? Framför den går en kille i vit t-shirt fram och tillbaka och rappar och gör sådana där armgester mot kameran. I bakgrunden spelar en kille basket. De hade världens löjligaste lilla musikmaskin som spelade musik jättelågt och rapparen nästan viskade. Men det blev kanske bra på film.

Men han hade ett bad-ass entourage med sig. Iallafall hade alla väldigt fina skor.

Infinite summer

Det här är ett roligt projekt. En kollektivläsning av en roman över en sommar, en virtuell bokklubb där man har ett lässchema (med Kindlesidhänvisningar, mind you) och fyra skribenter som fortgående kommenterar. Och så inbjudna experter, kommentarsfält, forum och länkar till andra bloggar förstås.

Jag har inte läst Infinite Jest och nu är det nog lite sent att hinna ikapp, den är över 1000 sidor lång och det verkar finnas lika många sidor fotnoter som text. Egentligen är det nog precis en sådan där postmodernistisk bok som Manifestförfattarna inte vill skriva! Det känns också som den där boken som amerikaner i en viss ålder tycker att de borde läst, därav projektet antar jag. Men jag kanske skulle gilla den, jag brukar ju gilla att läsa Douglas Coupland och andra som får mig att känna mig lite ung och modern!

Jag skulle behöva ett liknande projekt. På www.tjockaböckerjagredanbordeläst.com skulle vi börja med "På spaning efter den tid som flytt" och sedan ta "Krig och Fred". Det skulle nog räcka till jul.

Alldeles nyss sov han ju som en kattunge på min axel.

Modern: Vi du ha ett Spidermanplåster eller ett med päron och äpplen på?

Sonen (med illa dåld suck): Kan jag inte få ett vanligt plåster?

I storstadsdjungeln

Det är lite tyst här och jag tror faktiskt att jag får skylla på vädret. Barnen har över två veckor kvar till skolstart och sommaren är fortfarande i full gång. Vi har djungelväder igen, sen vi kom hem har vi i princip undvikit att gå ut på dagtid. Häromkvällen vågade vi oss ut och handlade när klockan var över sex och när vi kom hem såg vi ut som Sylvester Stallone i slutet på en Rambofilm, fast vi hade inga skottskador då. Men minst lika svettiga var vi.

Men man vänjer sig, anpassar sig till värmen, drar ner på tempot. Rätt behagligt efter ett tag. Sedan är jag ju forttfarande såpass mycket svensk att jag tycker det känns lyxigt med tropisk hetta, speciellt i slutet på augusti.

Så vi pular lite hemma, jag har också läst Manifestet förstås och hade väl tänkt tycka lite om det (jag antar att mina tre läsare andlöst väntar på vad jag har att säga i frågan?). Det känns lite sent nu och jag tänkte hänvisa till Therese, jag tycker ungefär som hon.

Men sen insåg jag att jag ju nästan skrivit ett manifest själv, eller i alla fall ett upprop här i bloggen! Det rönte inte en enda kommentar! Men iallafall jag menar att manifestet är en reaktion på vad man tycker är en ensidighet i den nutida litteraturutgivningen, svårare än så är det inte. Så jag hoppas att inte alla författare följer reglerna, det vore ju också trist. Men ingen författare sitter väl med det där upptejpat ovanför skärmen?

Om jag kunde skriva romaner skulle de nog inte bryta mot en enda regel. Nytt formspråk skulle jag aldrig komma på tanken att försöka mig på och historiska personer verkar vanskligt. Tänk om Peter Englund sen kommer och säger att man fattat helt fel?(Märker ni hur jag å ena sidan är klädsamt ödmjuk, å andra sidan antyder att om jag skrev en bok skulle PE ägna sin dyrbara tid åt att läsa den?)

Dessutom kan jag inte döma ut varken genren deckare eller romaner byggda på historiska personer (men jag kan ju tycka att de får onödigt stort utrymme). Lagerlöfs "Jerusalem" är en av mina bästa läsupplevelser, just nu är jag sugen på att läsa både om August Palm och Ellen Key och i somras beredde det mig nöje att i hängmattan läsa både "Nattfåk" och "In the Woods". Jag vill inte heller att Oates inte skulle ha skrivit Blonde (hon ger dessutom ut deckare under pseudonym). Men hon har gett ut 67 böcker och "elle a donné" inom berättartradionen, så hon måste ju få diversifiera sig.

Jag kanske är omoralisk men jag har inte något större problem med att döda personer exploateras i skönlitteraturen (nu levande är en annan femma). Jag menar att om romanen är dålig så glöms den snart och är den bra så är vi en bra roman rikare. Men jag har heller ingen storhet i släkten så jag riskerar inget.

Och till sist i en liten parentes kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om paret Ahndoril. Först kämpar de och skriver, vad jag förstår bra, genomarbetade böcker om historiska personer. Sen vill de ha lite skoj och skriver en deckare i hop som får jättestort genomslag och vips får de veta av sina yngre kollegor att de gjort allt fel! Och i ännu en parentes har jag inget problem med pseudonymer heller, det tycker jag verkligen är upp till den som skriver.

Land of Crazy

Vi tillbringade några timmar i LA i väntan på flyget hem.

Vi hängde lite med Marilyn och Jesus.

Sen kom en stormtruper, Prinsessan Leia, Jokern och Stålmannen och ville vara med på partyt. (Jag vet att nästan alla vänder bort blicken, men i ärlighetens namn gör det dem snarare mer lika originalen, utom möjligen stormtrupern. Barnen tyckte att en gigantisk SpongeBob var bäst).

Vi tänkte att vilket bättre ställe finns det att gå på bio än i Hollywood? Inne på bion satt det den här mannen och spelade orgel innan föreställningen började:




Här är några av de där välbevattnade trädgårdarna i Beverly Hills. Vi snurrade runt där bland villorna och de var verkligen enorma. Efter att ha sett den lyxen kändes det ännu absurdare att se det här reportaget om en gratis klinik som satts upp i en idrottsarena mitt i LA.

Och det leder mig in på dagens riktigt heta ämne: den kommande sjukvårdsreformen (på tal om hur galna man ibland tycker att de är här). Men det får bli ett annat blogginlägg.

Land of Beauty

Jag läste precis i NYT att det var Theodore Roosevelt (den förste Roosevelt alltså) som var ansvarig för att bla Grand Canyon, Yosemite m fl nationalparker blev till och inte förstördes av gruvindustrin. Det ansågs givetvis på sin tid som att den federala staten la sig i staternas interna angelägenheter, argumenten verkar forfarande vara desamma gällande de flesta progressiva åtgärder som staten vill göra här. I vilket fall är jag honom tacksam, och många med mig.

Vi åkte genom Yosemite park och beundrade vackra berg, sjöar och givetvis de berömda Sequoiaträden, de där gigantiska som kan bli uppemot 3000 år. Jag besparar er den obigatoriska bilden av när familjen med gemensamma krafter försöker omfamna en trädstam, men imponerande var de!

Lake Tahoe var ett annat guldkorn, smaragdgrönt, genomskinligt vatten i en insjö högt upp i bergen. Lite som Genèvesjön eller Lac Annecy, fast med söderhavsvatten. Rätt kallt var det dock men paddla kanot gick bra.
Mono Lake
Vi åkte också av en händelse förbi Mono Lake vilket visade sig vara en fågelsjö som inte har något utlopp varvid vattnet har blivit tre gånger saltare än i ett hav. Mono Lake har bildats av vulkaner och speciella stenformationer synns i vattnet och på stranden (tänk er raukar som sticker upp ur en insjö). Vackert och märkligt. Tyvärr är den numera bara en femtedel så stor som den ursprungligen var sen den stora akvedukten till Los Angeles byggdes. Det är ett stort politiskt och biologiskt problem att den folkrika områderna i Kalifornien, som ligger i ett klimat där det snartast skall vara öken, dränerar de omliggande områdena på vatten. De har ju så många trädgårdar i Beverly Hills att vattna!


Kollibri vid Mono Lake.

På vägen ner från Sierra Nevada, bergskedjan som går vid gränsen mellan Kalifornien och Nevada, mot kusten passerade vi ett vackert böljande landskap fullt med rancher och hästar.

Det övergick i ett slättland med odlingar och så kom prärien. Hela förra semestern letade jag efter prärien som jag tänkt mig den, öändliga fält av gulgrönt tätt gräs, och nu hittade jag den.

Även boskapen som var helt obefintliga i indianreservaten fanns här. Sen kom vi ner till kusten.
Big Sur har jag redan nämt.
Vi träffade de här rätt lata gossarna. Det är sjöelefanter.

Vi hade tänkt oss bad och sol i några dagar på stranden norr om Malibu. Tji fick vi, det var knappt 20 grader varmt och genommulet hela tiden. Men det fanns ju pool. Och Fanta till frukost!
The Hoff come back, allt är förlåtet, ni hade ju alltid sol! Det star Rescue på surfbrädan och det sitter faktiskt en kille i tornet och skallrar tänder.

Land of plenty

Vi brukar vara dåliga på att planera våra semestrar i god tid men den här gången tog vi priset. Tre dagar innan vi åkte kunde vi inte ens bestämma oss för vilken kust vi ville till. Av lite olika anledningar blev det till slut Kalifornien där jag aldrig varit tidigare. (En av andledningarna var förhoppning om sol vilket visade sig vara helt fel anledning!)

Vilket ställe! Det kändes som om en hel del av de värsta amerikanska excesserna och extremerna finns där men även en fantastisk natur. Staten är i det närmaste bankrutt men vi fick intrycket att pengarna flödade. Husen, bilarna, brösten och pommes friten är gigantiska. Och jag menar gigantiska.

När man åker Highway one mellan San Fransisco och Los Angeles åker man först genom Big Sur, ett stort skyddat strandområde. Fantastiskt vackert och välbevarat, få diskreta hus, knappt några restauranter, inga stora parkeringsplatser, inga reklamskyltar, inga souvenirshoper och inget skräp. Verkligen vackert, om man t ex jämför med Rivieran är det mycket mer välbevarad natur och obebyggt.

Sedan tar man sig längre söderut och närmar sig Los Angeles och scenariot förändras. Bebyggelsen ökar mer och mer och det är det ena sagoslottet efter det andra. Grekiska kolonner, moderna glaskonstruktioner, askungeslott med tinnar och torn, den ena fantasiskapelsen efter den andra. Många måste ha upp mot 30 rum och man kan ju inte annat än undra vilka som bor i , och har betalat för, alla de här husen.

Och så dessa bilar, jag trodde i min enfald att att Kalifornienborna var miljömedvetna. Ha! Jag har aldrig sett så stora bilar, och så många stora bilar. Alla, unga 20-åriga tjejer, gamla tanter, familjer, har rena monsterbilar som måste dra lika mycket som en buss.

Det syns inte riktigt hur stor den här bilen är, men var normalstora fyrardörrars hyrbil sag ut som en mini Cooper bredvid.

Och brösten, tja de ser helt enkelt knäppa ut. Unga tjejer med ballerinasmala kroppar och jätteboobisar, äldre damer med brunbrända, skrynkliga dekolletage, inte är det vackert inte.

Ihop med den där kroppsfixeringen hör, i något slags knepigt motsatsförhållande, de jättestora pommes friten. Eller den värdelösa kosthållningen. För trots att Kalifornien ända sedan Jane Fondas glansdagar är sundhetsfixerat finns det fortfarande en stark kultur av dålig mathållning. Överallt ser man människor som häller tjocka lager smält ostmassa över chipsen, det finns en gratis läskmaskin till hotellfrukosten och salladen är ofta solkig och indräkt i Rhode Island. Jag gnällde över samma sak efter förra semestern men det känns som om mina barn levt på färgämnen till frukost, konserveringsämnen till lunch och socker och fett till middag. Inte för att de klagar (Fanta till frukost, tänk er!). Men denna restaurangmat i kombination med mycket pick-nick-mat gör att hemmaköket känns välkommet. Det finns givetvis bra restauranger men man ska veta vart man ska gå. Annars räddas man av den etniska maten, vi hittade både thailändskt och japansk även i de mindre orterna uppe i Sierra Nevada och de serverade fräsch, smakrik och nyttig mat.

Men visst är det konstigt att de inte verkar äta grönsaker? Allt växer ju här! Vi såg odlingar av broccoli, jordgubbar, majs, mandelträd, sallad och allt möjligt annat. På en amerikansk matsedel finns det kött, kött, skaldjur, french fries (är det det som ska vara grönsaken?) och jättetrista ceasarsalladen.

Hemma

Nu är vi tillbaka och den här gången är det meningen att vi ska stanna ett tag. Helst vill jag knappt gå utanför dörren. Vi är lite jetlaggade igen, tre timmar åt andra hållet den här gången så vi vaknar sent.

Vi kom hem igår morse, dottern började med att riva ut precis alla leksakerna i sitt rum och sedan leka sig igenom dem en efter en. Sonen drev runt i några timmar och var rastlös men nu har de ett gemensamt gigantiskt legoprojet och leker plötsligt fantastikst bra ihop.

De känns tighta just nu, en sommar med umgänge 24 timmar om dygnet verkar ha gjort dem gott. Vi tyckte också det var skönt att vara samlade hela familjen efter en sommar på olika ort. Tio dagar där vi åt, sov, lekte, badade och och åkte bil tillsammans. Najs, som man säger här.

Vad vad det jag sa!

Vill bara i ärlighetens namn meddela att jag glömde mina joggingskor i Sverige. Häromdagen köpte jag ett par nya som jag sedan glömde på en lunchrestaruang.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt undermedvetna, han har verkligen ingen karaktär!

Dessutom befinner jag mig i San Fransisco och här finns det Cable Cars, ett mycket mer civilicerat sätt att transportera sig på.

California Dreaming

Vi drar västerut imorgon bitti klockan 06.00. Köpte biljetterna igår kväll och har bokat första hotellnatten, sen får vi se.

Någon gång ska vi bli en vanlig familj som planerar vår sommarsemester i januari.

Den femte dödssynden

Vi tog på oss våra fancy pants, vilket i mitt fall var en livsfarligt kort klänning, och gick på fin-restaurang igår kväll, vi hade ett jubileum at fira. Vi var i Meatpacking som jag tror jag skrivit om tidigare. Det roliga med det kvarteret är att de slängt upp en 40 chicka och trendiga restauranger och barer plus en gigantisk tjusig Applestore men husen emellan ser ut som de allitd gjort. Grafittiplank, lagerlokaler, smutsiga tegelmurar, utfarter från anonym småindustri osv. Så man sitter på sin chicka resturang och tittar ut på ett par soptunnor och en lastbil. Tänk er Stureplans alla vattenhål transplanterade till Sickla. Fast mitt i stan då.

I vilket fall hade vi väldigt trevligt men jag gjorde misstaget att beställa både förrätt och varmrätt. Efter ett helt år här begår jag kardinalfel nummer ett! Men carpaccio med aragulasallad lät ju inte så mäktigt, och så en seafood risotto som huvudrätt. Men oj vad jag bedrog mig, carpaccio kan visst vara mäktigt, det beror enbart på mängden kött. Dhu! Så efter måltiden höll jag på att somna med näsan i tallriken och halv elva var vi hemma. Jag är ett sådant partyanimal.

Normalt tar vi numera aldrig in mat till barnen, inte ens barnportioner. Två rätter är perfekt för fyra och de knusslar aldrig med att ställa in extra tallrikar och ge en en fin låda att ta hem resterna i (det är aldrig någon som ger det där till hunden, det är ju perfekta lunchlådor!).

Inne på bästa matbloggen "Om jag var din hemmafru" har de en intressant diskussion i kommentarerna om att Sverige även i detta hänsende blir mer och mer amerikaniserat.

Hur Sverige gick från 33 cl Trocadero till 1, 5 liters Colaflaskor med 200 g Esterella Grillchips fredag OCH lördag. Hemma hos oss satt vi alltid och åt lite knäckebröd och drack ett varsitt glas mjölk innan maten så att vi inte skulle äta för mycket sen. När upphörde grillkycklingen räcka till fyra personer och blev en angelägenhet för två?

Enligt den här websiten dricker svenskarna 84,5 liter läsk om året. Det här är en ökning med 185 procent sedan 1980. Dessutom äter vi 55 procent mer godis i dag än för 25 år sedan.

Problem med övervikt och sockerintag är ju inte specifikt för Sverige men tydligen är vi värst:
De flesta andra folk i den industrialiserade världen äter mest choklad, men vi svenskar föredrar sega råttor, Ahlgrens bilar, sockerbitar, svampar av skum och små nappar som består av gelé och socker. Sett till total godiskonsumtion ligger vi tvåa i världen: danskarna är något mer glupska. Men om vi tar bort chokladen och håller oss till det rena sockret har vi en klar och ohotad förstaplats. Inget folk i hela världen äter så mycket sockerkonfektyr som svenskarna.

Är inte det här märkligt? Man kan ju knappast skylla på att information saknas, eller viljan till ett sunt leverne, eller omsorg om barns hälsa.

Vad kommer den här omåttligheten ifrån?

Förövrigt har jag en egen hemmasnickrad idé: Ni vet de där hemska vintermaginfluensorna som plågar Sverige och som inte verkar finnas någon annanstans? Har någon kollat om det finns ett samband? Hur hygieniska är de där godislådorna egentligen? Eller så är det bara ett straff för att man ägnat sig åt frosseri? Jag tror jag är något på spåren här.

Och nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag åt för mycket risotto igår kväll, däremot för den bautapåse Gott och Blandat jag köpte på Arlanda...

Babels sommarstuga

Jag lyssnar på barnen som leker på svenska. De har tillbringat tre veckor i Sverige i en helt svenskspråkig miljö och vips blir det förstaspråket, iallafall för några dagar.

Ni skulle hört dem, mina två och deras tre kusiner som är födda och fortfarande bor i London med svenska föräldrar, på landet hos mormor och morfar. Aldrig har det talats Rinkebysvenska där tidigare! Eller det var det väl inte direkt men ibland låter de verkligen som invandrarbarn: "Kom kompis så går vi!" "Kan jag ha vattencitronen, snälla?" Svar "Ja du kan få, citronvattnet". Ordet "få" kan igen av dem använda (Can I have some water, please? Est-ce que je peux avoir du l'eau s'il te plaît?)och de lägger ofta till ett "snälla" (please, s'il te plaît) som blir lite konstigt ibland. Som om de bönade och bad när de bara försöker vara artiga. Jag sakanr också ett please i svenskan, känner mig ofta oartig innan jag vant mig vid att säga tack hela tiden.

De pratade inte direkt engelska med varandra, det kommer inte naturligt för mina barn i svensk miljö, förutom några ord när de inte kunde översätta. Jag undrar hur det blir nästa år, när mina barns engeska antagligen sitter bättre, kommer de att förstå brittisk/amerikansk engelska? Kommer det att kännas som samma språk eller två olika?

Jag borde blivit lingvist, jag skulle kunnat forska på min egen familj.

Dottern försöker lära sig simma

-Mamma, när man är ett litet frö, innan man föds, hur kan man simma in i mamman? Man är ju sa liten så att man inte ens kan gå. Man måste vara stor för att kunna simma!

Free lunch

Vi vaknar fortfarande tidigt, och svettas. Trots att det tydligen är kallaste sommaren i mannaminne tycker vi det är hett och framförallt fuktigt men någonstans gillar jag det. Jag tittar på bilderna från Sverigesemestern och vi har tjocka tröjor på oss mest hela tiden. Missförstå mig inte, det var en bra semester men efter så mycket friskluft, mygg och kyliga kvällar känns det helt okey med svettig hetta och stadsliv. Faktiskt till och med med barn, de har fått så mycket spring i skogen att jag inte har dåligt samvete och vi har rätt kul här i stan. Men jag skulle nog känna annorlunda om jag inte hade haft privilegiet att skicka ut mina barn på landet såpass länge först.

Igår testade vi en kommunal utomhusbassäng. Det finns 54 stycken i New York och de flesta är helt gratis. När vi kom dit visade det sig att den gratis simskola som tydligen också finns pågick så vi fick vänta någon timme. Vi gick till parken bredvid och dit kom lite slöa men snälla sommarjobbande ungdomar med sällskapaspel, trehjulingar, ritpapper och lunch. New Yorks stads serverar gratis lunch till alla barn som vill under hela sommaren. Ingen bokning, registrering, kollandes av papper utan en stor kylväska ur vilken de delade ut papperspåsar innehållande kalkonmacka, kall mjölchoklad, minimorötter och konserverad persika till den som ville. De barn som får sitt huvudsakliga mål i skolan varje dag kan på detta sätt få mat även under sommaren, och även de barn som är lämnade vind för våg när föräldrarna jobbar. Så har ni en skral semesterkassa kan ni leta reda på en park vid lunchtid...

Först hade jag lite dåligt samvete, vi skulle ju kunnat gå hem och äta men de hade mer mat än det fanns barn i parken. Det var kanske 50 ungar där och mina barn var de enda vita, semester utanför stan är en klass- (och därför även ras-) fråga. I vilket fall blev jag glad åt att se skattepengar spenderas på något vettigt.

Idag blir det sparkcykel i Central Park!

The Pursuit of Hapiness

Är det inte lite fantastiskt att det i den amerikanska konstitutionen står att strävan efter lyckan tillhör människans självklara rättigheter?

We hold these Truths to be self-evident, that all Men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Jag läste just att det var Benjamin Franklin som var ansvarig för att meningen ändrades från "the pursuit of possessions" till "the pursuit of happiness". Vackert!

Benjamin Franklin verkar ha varit en riktig renässansmänniska, läs mer i länken till wikipedia ovan eller ännu bättre följ artisten Maira Kalmans illustrerade serie om den amerikanska demokratin som publiceras den sista fredagen varje månad i New York Times. Den är jättefin. Jag hittade den via Martin Gelins blogg.


Benjamin Franklins dagsschema. Tänkte börja med det till hösten, under vilken rubrik kan man klämma in "diska"? (klicka på bilden)

I en annan del av världen

Har nu gjort den här resan igen och kommit tillbaka. Vi har landat efter tio timmars försening, sovit en stund och sitter nu i pyamas på taket och ser New York vakna. Känner mig lite kännslomässigt ömhudad efter hemresan, eller bortresan eller vad det nu är, men det känns fantastiskt bra att vara här igen. Och det känns bra att det känns bra om ni förstår vad jag menar. Och jag läser hos Jorun om "Där hemma" och "Här borta" och tänker att jag inte är den enda flyttfågeln.

Jag var två veckor i Sverige och som vanligt var det inte bara ett återseende av landet som jag levde i för tio år sedan utan en nostalgitripp som går längre tillbaka än så. Det känns alltid som jag går i barndom när jag åker till Sverige, delvis beroende på att jag mest bor hos mina föräldrar och inte jobbar, delvis på att det alltid verkar pågå någon form av nostaligfest. Denna gång var det Lillie och Sussie som hade grävts fram och sjöng medley på Allsångsscenen. Jag försökte ignorera att fantastiska Theresa Andersson sjöng på Mosebacke samtidigt som de fortfarande lika blonderade systrarna Oh-Mamade för miljoner TV-tittare. Eller att Jazzfestivalen pågick, var det något på TV från den?

Men det fanns ju nyheter också: Lotta på Liseberg!

Men att sommar-TV är dåligt är ju lite som sig bör, jag försökte tom titta på när de sista överlevarna i Midsummer mördades men där gick min gräns. Annars var det väldigt mycket norskt och danskt på TV tyckte jag?

På tal om nyheter, nu när jag äntligen vant mig vid hoppmattan och Foppatofflan dyker en ny färgglad plastgrej upp: spikmattan. Jag hann se två TV-reklamer och ett Aktuelltinslag om konsumentverksanmälan min första Sverigekväll. Min mamma äger en och jag tycker fortfarande att det låter som något Killinggänget hittat på.

Men jag tittade faktiskt inte bara på TV, jag njöt av vädret också! Eller jag led iallafall inte så mycket även om det var lite väl myggigt. Jag plockade blåbär, sympatisatt på stranden när barnen badade, drack kaffe, åt oförsvarliga mängder korv(grill-, falu- och prickig) och undvek semesterlitteratur jag tagit med mig för att hänge mig åt svenska (rätt mediokra) deckare i hammocken. Och jag sprang, ha,ha! Varje morgon faktiskt så nu ska jag också börja fråga folk hur det går med träningen! Och jag köpte ett par träskor på utförsäljningen bredvid Claes Ohlsson i Insjön, det känns jätteovant att gå i dem.

Barnen är väldigt nöjda med sin sommar, de har har haft två veckor med farmor, farfar och faster vid havet och sedan tre veckor med mormor och morfar, kusiner och sysslingar i Dalaskogen. Idag återerövrar de sina rum och leksaker och de har fem veckor kvar till skolstart.

Här är idag runt 30 grader och HÖG luftfuktighet. Sommaren är inte över på länge än!


På tal om nostalgitripp, vilka vina Vokuhila de har (Vorne kurz hinten lang eller hockeyfrilla på ren svenska)!

Det är svalt i boklådorna

Klockan är tjugo över nio på morgonen och det är så hett i vår lägenhet att jag snart faller till föga, stänger fönstren och sätter på ACn. Efter en väldigt regnig juni, när vi också hade en del sådana här tropiska dagar, har vi haft underbart sommarväder i juli, 25 grader varmt och torrt. Men nu är Bangkok-vädret tillbaka, man duschar och är genomsvettig innan man fått på sig kläderna. Jag borde städa, och packa och ... springa. Men just nu sitter jag i soffan, dicker kaffe och undrar om jag ens orkar hänga tvätten.

Borde handla också, vår lägenhet utan barn har blivit rena ungarlslyan med tom kyl. Den här veckan har vi ätit ute nästan varje kväll, kvällarna är så ljuvligt ljumma och de roliga matställena så många! Vi har ändrat matvanor överhuvudtaget sidan vi flyttade hit, vi äter ute ofta även med barnen och beställer hem. Vi har också blivit väldigt dåliga på att laga maträtter som tar mer än trettio minuter att laga. Vi sparar in på att inte äga bil istället. When in Rome...

I går var vi hemma hos en kompis nya flickvän. Hon går numera under namnet "arvtagerskan" hemma hos oss. Hon hade en tvåa på Cetral Park West, dvs den gata som går längst Central Park. Med balkong. Pappa hade köpt den när hon skulle plugga i kvarteret för tja minst en miljon dollar säkert. I huset bredvid bor Paul Simon, Sting och Robert de Niro. Utsikten var fantastisk, tyvärr hade jag ingen kamera men man såg hela Central Park liksom bölja fram som en djungel och så Midtowns skyskrapor i söder och Upper East sides tjusiga fasader tvärs över parken.

Hon var jättetrevligt och jag tror det var första gången jag träffade någon som är (eller kommer att bli) sådär absurt rik. Visst jag har kompisar som har det bra ställt (och det går verkligen ingen nöd på oss heller) men det rör sig om männniskor som har råd med en villa i Bromma, inte lägenheter på världens dyraste gator. Vi tycker det är helt knäppt att betala så där mycket pengar för en tvåa, vad tycker då inte han som jobbar som doorman i det huset? Det finns så otroligt mycket fattiga här och så finns det människor som är sådär osannolikt rika. Men de bor i New Jersey, och där betalar man iallafall rätt mycket skatt. Och så har hon lovat att vi ska få komma en helg med barnen till deras sommarhus vid havet så jag hoppas hon inte tröttnar på vår kompis innan vi hunnit utnyttja hennes gästfrihet!

Annars jobbar jag lite och strosar runt, borde köpa kläder men går i boklådor istället. I går var jag på Strand igen. De hade rea och jag köpte sex böcker för mellan 4-8 dollar styck, två av dem inbundna! Snow av Orhan Pamuk, A Haunted House av Virginia Woolf, Neither Here not There och The Mother Tongue av Bill Bryson, The Summer He Didn't Die av Jim Harrison samt samlignsvolymen The Best American Nonrequired Reading redigerad av Dave Eggers (han från McSweeny som jag bloggat om tidigare). Så nu kan jag åka på semester. Häromkvällen gick vi in på Borders efter bion (vi såg Public Enemies, skittråkig) och de hade rea på fackböcker. Maken kom hem med sju stora inbundna verk mest om amerikansk historia. Det är så vi delar upp det, jag suckar när han kommer hem med ännu en fackbok, han suckar när jag kommer hem med ännu en trave romaner. Det märkligaste fyndet han gjorde var "Speaches that changed the world" , bok och CD. När ska han lyssna på det? Jag ser det framför mig i hyrbilen på semestern: "Nå barn ska vi ta Churchill eller De Gaulle idag?"

Kanske är detta den ultimata ledigfrånbarnlyxen, att strosa runt vid midnatt i en stor bokaffär och köpa böcker man inte behöver?

Imorgon åker jag till Sverige, till utedass, sill och potatis och små armar som kramas jättehårt!

The Bastille Day

Vi firade quatorze juillet igår. Vi var på en tillställning på the Tavern in the Green i Central Park vilket var ett lämpligt ställe. Utomhusdansbana, lampor och flaggor i träden, fransk chanson, skumpa och buffé. I den ljumma sommarkvällen kunde man nästan tro att man var i Provence. Sedan blev det disco till fransmänns partymusik vilket (om det inte vankas Claude François) består av Raï från Nordafrika (Raï n'B!) och Zouk des iles (när man säger "Les iles" - öarna - menar man Martinique, Guadeloupe och dess omgivningar).

Nästan som en riktig Bal de Pompier! Bal de pompier är alltså brandmansbal och är det traditionella sättet att fira nationaldagen i Frankrike, alla brandstationer ordnar guinguette eller disco och man dansar bland slangar och hjälmar - typ.

Tre iaktagelser från gårkvällen:

1. Det var förvånansvärt mycket amerikanskor i "giftasvuxen med råge-ålder" där, i stora tjejgäng. Man såg direkt vilka som var amerikanskor (röda, gröna och turkosa djupt urringade klänningar) och vilka som var fransyskor (den lilla svarta).

2. Fransmän är ännu mer generade än svenskar när nationalsången framförs. Ingen sjöng med, ingen lyssnade ens alla bara pratade och käkade på. Dessutom framfördes den av en ovillig sångare i någon konstig bossanovatakt. Dessa fransmän som ska vara så chauvinistiska har precis samma problem med nationalsymboler som vi i Sverige. Trots att deras sång ju är en revolutionär låt har Front National och deras kumpaner highjackat den. Här med den amerikanska kontrasten av sång med lungors fulla kraft och med handen på hjärtat blir detta extra tydligt.

3. Man må ha problem med integrationen i Frankrike men i franska expatkretsar är det många som inte är traditionella fransmän. Det vimlar av libaneser, tunisier, marockaner och afrikaner. Kanske har de franskt medborgarskap eller så tar de bara rygg på den franska gemenskapen på samma sätt som jag gör men de känns så väldigt franska! Eller snarare så består "det franska" numera även av deras erfarenheter och kultur. Även detta ser man bäst såhär på en Atlants avstånd.

Vive la France!

(en sådan där bikini skulle man haft igår!)

Nyttiga saker

Jag har varit ute och sprungit. Ville bara säga det eftersom jag så sällan får tillfället att yttra de orden. Jag har faktiskt sprungit hela fyra gånger de senaste dagarna. Långsamt och inte särskilt långt men iallafall. Vi bor inte så långt från Hudson River som har en fin spring- och cykelbana längst vattnet. Fast idag sprang jag på the High Line, New Yorks hippa, nya parkpromenad. Det är rätt trevligt att bara lunka runt i kvarteret också, nu på sommarmornarna är inte trafiken så farlig och vi har många söta gator med brownstones härikring. Jag tycker det funkar bäst med pratpodcasts, typ Sommar eller the Moth som är berättelser berättade inför publik utan manuskript. Väldigt olika kvalitet med det står alltid hur lång en podcast är så man kan bestämma sig för att springa tills en berättelse tagit slut (finns på iTunes).

Annars tycker jag ju egentligen att det är en pina. Jag är ingen sportig person och tror att det där endorfinsnacket är båg. Vadå "behöva" springa? Jag kan bli lätt provocerad av människor som idrottar mycket, eller snarare sådana som talar mycket om hur mycket de sportar. Jag tycker det finns ett drag av självrättfärdigande, som om de var lite bättre än andra människor. Lite som människor som skryter med att de är morgonmänniskor, eller vegetarianer. Men jag är väl bara avundsjuk för att jag inte har diciplinen. För det har jag inte.

Jag har kanske sprungit några gånger nu och jag ska försöka hålla ut ett tag men jag vet ju att jag kommer att tröttna. Jag har inget som helst förtroende för mig själv i den här frågan. Jag tröttnar alltid, på Friskis och Svettis, badminton, cykelturer, gym, pilates....

Men man borde ju, eller hur? Jag tröstar mig med att jag lever rätt sunt, promenerar mycket och har god hälsa men det räcker ju inte riktigt, jag vet det. Det är väl därför jag blir provocerad av att det alltid anses socialt okey att fråga "tränar du något då?" Varför anses inte det vara lite ofint? Jag frågar ju inte om de verkligen hänger med i geopolitiken eller alltid lagar näringsriktig mat.

Nästa gång ska jag ställa motfrågor: "Hur många böcker har du läst den senaste månaden då? Själv är jag inne på min fjärde och femte som jag läser samtidigt. Plus att jag aldrig missar New York Times Book Review. Det får mig att må så bra! Jag har mycket mer energi och känner riktigt hur hjärncellerna utvecklas!"

Saker man äntligen lärt sig när man är äldre än sitt skonummer

Idag har jag på mig min möbeltygsklänning. Det skulle kunnat vara min favoritklänning men tyget är som sagt lite tveksamt. Skulle kunna sitta på en soffa. Men skärningen är - perfekt. Den har rätt längd, precis på knät, lagom urringning i ett V, inga ärmar, avtagen under bysten och sedan figursydd utan att vara för tight. Jag ser tre kilo smalare ut i den här klännngen vilken gör att jag börjar tro att modellen är viktigare än tyget i en klänning. Det kanske hör till de saker om stil man faktiskt lärt sig genom att begå många och mödosamma misstag?

Andra sådana sanningar är att permanent i mitt hår blir aldrig bra. Även om de gått sju år sedan sist gör inte "den helt nya tekniken" någon som helst skillnad så jag kan sluta försöka vart sjunde år. Eller att det är jättekul att köpa en hatt. Det är kul att prova och inbilla sig att man ska använda den. Vilket jag aldrig gör. Och jag menar aldrig. Eller alla dessa smockklänning, no, no, no way. Det ingår i kategorin "kläder gjorda för kvinnor som har kroppar som fjortonåriga pojkar" och dit hör inte jag.

Sedan finns det ju saker jag aldrig lär mig. Hur man behåller snygga nagellacksnaglar längre än två timmar t ex.

Minns ni?

Enligt Ulrika Good är det precis 24 år sedan. Själv satt jag på ett vardagsrumsgolv på rue des Martyrs i Paris hos min rätt tillfälliga aupairfamilj. De var bortbjudna, fönstren stod öppna mot sommarkvällen, jag spelade in det hela pa VHS och kände mig som en del i något stort. Och Bob Geldof var så söööt!

Globetrotters

Just nu sitter mina barn i ett flygplan mellan Paris och Arlanda. De åker från farmor och farfar till mormor och morfar som "unaccompanied minors", vad nu det heter på svenska. Ni vet de där förskrämda barnen med passen i en påse om halsen ni ibland ser på flygen, de är mina barn.

Helt ologiskt tycker jag att det är läskigare än vanligt bara för att jag sitter här borta. För vore jag i Paris skulle jag ju kunna förhindra en flygplanskatastrof enbart genom min närvaro på rätt kontinent, eller hur? Min son har flugit på det här sättet mellan Paris och Stockholm sedan han var var nyss fyllda fem (lägsta tillåtna åldern). Nu när dottern är fem förstår jag inte riktigt hur vi vågade, hon har ju med sig storebror iallafall. Det var nog många i vår omgivning som inte tyckte vi var kloka heller men han var så stolt och glad. Det gick jättebra, och har gått bra de andra 5-6 gångerna han flugit på samma sätt, och framförallt har det gett honom möjlighet till en rad fantastiska skollov hos mormor och morfar.

Men just nu skulle jag önska att de redan var framme.

Uppdatering: Nu har de landat, och allt gick bra (förstås).

...and the livin' is easy....

Nu har vi nästan tillbringat hela helgen på takterassen.
Vi har ätit frukost och läst New York Times:
Tittat på odlingarna:

Vi har redan klippt ner örterna en gång och fryst in och säkert skördat över 20 söta cocktailtomater. Jag har nog aldrig haft en så välväxt köksträdgård som här mitt på Manhattan.

Och så läste vi lite mer, internetade, drack en kopp kaffe till och åt körsbär. Senare blev det BBQ i nya vänners lag. Terassen är utrustad med en stor gasgrill men eftersom det är förbjudet att sälja och köpa gas på Manhattan (men inte att inneha en gasgrill, go figure) har det tagit oss ett tag att få tag i gas. Men nu har vi fungerande grill, ljudanäggning, ljusslinga och lyktor. Välkommen!












Och så kan man titta på utsikten!

Mer böcker

The Slate har en artikel om skandinaviska deckare. På den eviga frågan om varför just skandinaviska författare skriver bästsäljande deckare svarar de varken "därför att vintern är så lång", eller "därför att landet i verkligheten är så säkert" utan helt enkelt "därför att det säljer".

"If you want your novel to be read abroad, particularly in the English-speaking world, you'd better include a murder. Even if you've never heard of a murder actually being committed in your country."

Och de tror inte att det är över än:
"Then again, maybe the genre will keep putting along as always, with catatonic detectives tramping across frozen tundra. As long as there's a dead Nord, it's hard to go wrong."

En artikel på samma tema från Times i England:
Those two writers [Larsson och Mankell] have almost single-handedly destroyed Sweden’s reputation for cheerful pop and colourful kitchenware.

's

Författaren: Jag har skrivit en bok!

Förläggaren: Om vadå?

Förf: Om en kvinna.

Förl: Vems är hon?

Förf: ?

Förl: Vems dotter alltså?

Förf: Ehh, han heter Urban.

Förl: Jamen, vad gör han? Minns saker, ritar kartor, gräver gravar, tillverkar guld, berättar historier...

Förf: Han är taxichaufför men historien handlar alltså om dottern, kvinnan det är hon som...

Förl: (avbryter): Ja man vad gör han? Jag måste veta vad vi ska kalla boken. Och om vi ska ha en bild på ett par händer (kanske fyllda med bär?) eller fötter (helst i vatten med uppkavalde jeans) på omslaget.

----

Vid en sökning på Amazon fick ordet "Daughter" 566 409 träffar. Sätt in valfritt ord i meningen: "The.....'s daughter": Gravedigger, Alchemist, Memory Keeper, Storyteller, Heretic, Hummingbird, Bonesetter, Watchmaker....

På "wife" får man 613 037 träffar. Med bl a följande förslag på utfyllnad i "The.....'s wife": Time Traveller, Zookeeper, Senator, Kitchen God, Pilot, Doctor, Mapmaker, Centurion, Nazi Officer, Neighborg, Diplomat.

Och ja, "Son" fick 838 623 träffar och "Father" 680 737 men av någon anledning ser jag inte de böckerna överallt, iallafall inte med de där gentiv s:en!

Uppdatering: en kul bloggpost som tangerar det här men som raljerar mer över titlar som The Women’s Lady Whispering Bee Club vilken är en annan boktitlesepedemi.

Radioskugga

Är det bara jag eller är sommarprogrammen osedvanligt trökiga i år? Det roligaste hitills var när Hans Alfredsson sa att "Ängelholm är väl ungefär som Baltimore". Någon borde skicka honom ett par säsonger av Homicide eller The Wire, eller så har Ängelholm genomgått en utveckling som har gått mig helt förbi.

Jag lyssnade på en trevlig samiska också men annars har det varit tunnt. Nu har jag lyssnat klart på alla mina gamla P3 Dokumentär och P1 Dokumentär och This American Life, som alltid är lysande, kommer bara med ett program i veckan.

Vad ska man lyssna på? Jag vill ha trevligt sällskap på tuben!

Helg

Här har vi firat 4th of July, vilket innebar ett New York tomt som Stockholm på midsommarafton och ett fantastiskt väder hela helgen. Vi har gått långa promenader, gjort BBQ (givetvis) på terassen, strosat runt i roliga butiker och konstgallerier, latat oss, inte tittat på klockan, ätit i solen på en båt, läst, pratat till punkt, tänkt till punkt. Och så tog vi båten till IKEA, det kändes som om helgen var lite för bra, vi var tvungna och späka oss lite också!

För ett år sedan kom vi hit. Vi landade den fjärde juli på kvällen och såg fyrverkerierna uppifrån från planet. Sedan hade vi en av de intensivare veckorna i mitt liv. Och vi var till IKEA då med.

Har de redan gått ett år? Har vi bara bott här ett år? Som vanligt när det gäller tid stämmer den inte med upplvelesen som känns både längre och kortare.

Livet innan vi kom hit känns långt borta och vardagen finns helt klart här nu. Jag har äntligen slutat fumla efter biljetten när jag ska ut ur tunnlebanan (i Paris måste man använda biljetten för att komma ut), det kroppsminnet satt i i säkert åtta månader men när jag var i Paris förra helgen sprang jag rakt in i spärren, utan biljett. Jag kan tunnelbanenätet här bättre än i Paris (för att inte tala om Stockholm) jag har hittat min tandläkare, min favoritmataffär, min kemtvätt, mina vanor, barnens bästa vänner bor här.

Samtidigt känns det fortfarande nytt, vi är fortfarande lite på besök, ingenting känns riktigt rotat än. Och det känns som vi har mycket kvar att upptäcka.

Harlem

Promenereade i Harlem idag, det är verkligen lite av en annan värld däruppe en kvart med tuben hemifrån. Allt är lite sjabbigare, fattigare, människorna oftare överviktiga, mer sällan vita. Man ser inte många Gossip Girl-brudar däruppe om man säger så.

Det känns som om stadsdelen lever en del på minnet från fornstora dar, men den rehabiliteras ju också, huspriserna har stigit, fler vita flyttat in. En inte helt smärfri process som så ofta vid gentrifiering (förborgning? vad säger man på svenska?). Men på söndagarna ljuder fortfarnde gospeln ur de välbesökta kyrkorna som ligger i varje kvarter, damerna har fantastiska hattar och herrarna ofta både väst, käpp och hatt. Det är en speciell stämning, helt olik den som finns et 30-tal kvarter längre söderut. Fortfarande spännande kvarter helt klart, som jag känner till för dåligt.

Jag gick förstås förbi The Apollo Theater som blivit New York-bornas Michael Jackson Memorial. Fortfarande mer än en vecka efter hans bortgång var det fullt av människor där som skrev på den obligatoriska minnesväggen.



Längs hela gatan har den underjordika ekonomi som hanterar vårt som det verkar aldrig sinande behov av knappar, t-shirts, minnesplaketter och kepsar brett ut sig. De har snabbt ställt om från Obama till Jacko. Och vid varje stånd ljöd olika Jacksonlåtar ur små bergsprängare.



På CNN uppats fortfarande 80% av sändningstiden av MJ och hans affärer, barn, hälsotillstånd, begravning, stämningar och ibland något om hans musik. Man börjar bli lite matt och det är nog inte över än, på långa vägar.

Hej igen!

Nu är jag tillbaka, eller jag kom tillbaka redan i måndags kväll faktiskt men jag har varit totalt sånkad (som vi sa när jag var ung). Är för gammal för vita nätter och jetlag tror jag.

Rutten löd: flyg New York-Paris natten till lördag (ingen sömn), tåg Paris-Dieppe på lördag, en natts väldigt god sömn, tåg Dieppe-Paris på söndag em, middag hos god vän, sömnlös, jetlaggad natt, ärenden i Paris på måndagen och flyg Paris-New York måndag natt (ingen sömn). Detta i kombination med diverse problem med flyg-, tågbiljetter och kontokort gjorde resan rätt tröttande.

Men nu är det gjort! Och Normandie var helt ljuvligt. Barnen sprang omkring i pyamas i trädgården i sommarkvällen och på morgonen matade de höns och plockade jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Jag saknar dem redan men de har det helt klart bättre vid havet med Farmor och Farfar än i den bakugn New York är just nu.

Paris var också hett, men vackert och välbekant. Lite som att komma hem, faktiskt! Jag gick förbi vårt hus och barnens gamla skola och lite knep det till i hjärtat. Men snarare av nostalgi än hemlängtan.

Och det kändes så bra att komma tillbaka hit till stökiga, högljudda, heta Chelsea! Jag har rätt mycket jobb just nu vilket bara är bra nu när jag har tid och det ska bli kul att uppleva New York som vuxna. Jag ser fram emot utomhusbio, konserter, mat och sena varma kvällar.

Bäst att göra ett gigantiskt fotavtryck så det märks att man varit här

I går kväll när jag bar ner återvinningssoporna tänkte jag på att vi levt ett år utan bil, och att det går rätt bra. Vi åker en del taxi men mest blir det tunnelbana, cykel och apostlahästar.

Jag gav en kanske något lite självgod kommentar om vårt ekologiska fotavtryck till maken som direkt kontrade med: "Men du flyger ju till Paris imorgon. Och sedan tillbaka hit och sedan flyger barnen till Sverige och du med och så tillbaka hit igen."

Glädjedödare.