Promenereade i Harlem idag, det är verkligen lite av en annan värld däruppe en kvart med tuben hemifrån. Allt är lite sjabbigare, fattigare, människorna oftare överviktiga, mer sällan vita. Man ser inte många Gossip Girl-brudar däruppe om man säger så.
Det känns som om stadsdelen lever en del på minnet från fornstora dar, men den rehabiliteras ju också, huspriserna har stigit, fler vita flyttat in. En inte helt smärfri process som så ofta vid gentrifiering (förborgning? vad säger man på svenska?). Men på söndagarna ljuder fortfarnde gospeln ur de välbesökta kyrkorna som ligger i varje kvarter, damerna har fantastiska hattar och herrarna ofta både väst, käpp och hatt. Det är en speciell stämning, helt olik den som finns et 30-tal kvarter längre söderut. Fortfarande spännande kvarter helt klart, som jag känner till för dåligt.
Jag gick förstås förbi The Apollo Theater som blivit New York-bornas Michael Jackson Memorial. Fortfarande mer än en vecka efter hans bortgång var det fullt av människor där som skrev på den obligatoriska minnesväggen.
Längs hela gatan har den underjordika ekonomi som hanterar vårt som det verkar aldrig sinande behov av knappar, t-shirts, minnesplaketter och kepsar brett ut sig. De har snabbt ställt om från Obama till Jacko. Och vid varje stånd ljöd olika Jacksonlåtar ur små bergsprängare.
På CNN uppats fortfarande 80% av sändningstiden av MJ och hans affärer, barn, hälsotillstånd, begravning, stämningar och ibland något om hans musik. Man börjar bli lite matt och det är nog inte över än, på långa vägar.
Nu är jag tillbaka, eller jag kom tillbaka redan i måndags kväll faktiskt men jag har varit totalt sånkad (som vi sa när jag var ung). Är för gammal för vita nätter och jetlag tror jag.
Rutten löd: flyg New York-Paris natten till lördag (ingen sömn), tåg Paris-Dieppe på lördag, en natts väldigt god sömn, tåg Dieppe-Paris på söndag em, middag hos god vän, sömnlös, jetlaggad natt, ärenden i Paris på måndagen och flyg Paris-New York måndag natt (ingen sömn). Detta i kombination med diverse problem med flyg-, tågbiljetter och kontokort gjorde resan rätt tröttande.
Men nu är det gjort! Och Normandie var helt ljuvligt. Barnen sprang omkring i pyamas i trädgården i sommarkvällen och på morgonen matade de höns och plockade jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Jag saknar dem redan men de har det helt klart bättre vid havet med Farmor och Farfar än i den bakugn New York är just nu.
Paris var också hett, men vackert och välbekant. Lite som att komma hem, faktiskt! Jag gick förbi vårt hus och barnens gamla skola och lite knep det till i hjärtat. Men snarare av nostalgi än hemlängtan.
Och det kändes så bra att komma tillbaka hit till stökiga, högljudda, heta Chelsea! Jag har rätt mycket jobb just nu vilket bara är bra nu när jag har tid och det ska bli kul att uppleva New York som vuxna. Jag ser fram emot utomhusbio, konserter, mat och sena varma kvällar.
I går kväll när jag bar ner återvinningssoporna tänkte jag på att vi levt ett år utan bil, och att det går rätt bra. Vi åker en del taxi men mest blir det tunnelbana, cykel och apostlahästar.
Jag gav en kanske något lite självgod kommentar om vårt ekologiska fotavtryck till maken som direkt kontrade med: "Men du flyger ju till Paris imorgon. Och sedan tillbaka hit och sedan flyger barnen till Sverige och du med och så tillbaka hit igen."
Barnen har hittat en samlingsplatta av Michael Jacksons bästa singlar i CD-högen och den har varit favoritskivan de senaste veckorna. Den har snurrat och snurrat och jag som aldrig varit något direkt fan har kanske aldrig lyssnat så mycket på Michael Jackson som precis nu. Iallafall inte på mycket länge. Och i förrgår, när vi nästan ätit klart, körde "Beat it" igång. Sonen började gunga på stolen, dottern vaggade på huvudet, maken stampade med foten och jag gick och vred upp volymen.
Sedan spontandansade vi hela familjen där i köket tills ungarna var helt vilda.
They're Out To Get You, Better Leave While You Can Don't Wanna Be A Boy, You Wanna Be A Man You Wanna Stay Alive, Better Do What You Can So Beat It, Just Beat It
Jag har publicerat inlägg i lite fel ordning, dvs jag har skrivit något, sparat, skrivit och publicerat ett annat inlägg och sedan publicerat det första inlägget. Då kommer det nya inlägget inhoppandes bland det gamla. Så om ni är oroliga att missa en enda stavelse av de visdomsord ni får er till livs här kan ni scrolla ner lite och kika.
Skolböckerna från 2nd grade = CE1 = Första klass som sonen nu avslutat.
Annars har vi sommarlov, sort of. Sonen är hemma, dottern på förskola, maken jobbar och jag jobbar lite hemifrån. Lite meckigt är det för mitt lilla projekt har plötsligt tagit mer tid än vad som var tänkt och jag har både släpat runt sonen på affärsmöten och blixtinkallat barnvakt. Men det funkar.
Vädret är för det mesta det jag tror man brukar kalla "uppehållsväder". Dvs molnigt, rätt varmt, ibland skurar. I måndags var vi i Central Park igen och klättrade i klippskrevor, kisade man kunde man nästan inbilla sig att man befann sig i den riktiga naturen.
Jag fick plötsligt en så stark lust att åka till Stockholms Skärgård. Det var snart tio år sedan jag var där senast...
Midsommar i Battery Park. Enligt organisatörerna det tredje största midsommarfirandet efter Skansen och Rättvik. Tro't om ni vill men jag tror att de aldrig varit i gropen i Leksand, eller i Söderrälta heller för den delen...
500 New York-bor dansar små grodorna under uppsyn av Frihetsgudinnan (man anar henne vid horisonten) och kanske viktigare, Ellis Island. Det hölls tal av ättlingar vars farfars far kom på båten från Göteborg.
Har ni sett något svenskare?
Min lilla asfaltsblomma på väg hem. Vill ni veta vad mer svenskt som finns i New York kan ni läsa här.
1. Sonens skolavslutning, eller graduation som det ju heter här. Äntligen, efter att ha tillbringat fyra skolår i Frankrike som helt saknar skolavslutning och där sista dagen bara just är den sista skoldagen, njöt jag av att vara i ett land där man vet att ta vara på varje möjlighet till ceremoni och fest. Det var togor och fyrkantiga hattar, tal och dikt, sång och dans. Men givetvis ingen Blomstertid, inga liljekonvaljer, inga björkruskor, inget av det här.
Men det är ju bara jag som är nostalgisk över mina minnen, man saknar ju inte det man inte känner till.
2. Söndag eftermiddag i vår lekpark. Det är en rätt värdelös lekpark egentligen; en asfaltsruta med ett par klätterställningar, för tillfället dessutom med ett stort husbygge som slamrar intill. Där finns en basketplan där stora killar spelar, där finns bänkar med pensionärer, ofta minst en familj med samkönade föräldrar och en väldans massa barn. I söndags ordnade en snäll pappa en enkel form av basebollturnering och ungarna lekte och lekte. De såg ut som Bennettonreklam, röd och gul och vit och svart (gör det samma har han sagt), stora och små alla lekte de tillsammans i flera timmar.
När jag växte upp fanns det ett adopterat barn i hela skolan. Från Finland. Annars stammade vi alla från samma sorts mellansvenska bondesläkter.
3. På vägen hem från skolan ska vi köpa en födelsedagspresent och jag ger med mig och vi åker till Toys 'R Us vid Times Square. Den med pariserhjul, jättedinosarie, legoversion av Empire State Building (komplett med King Kong) och ett gäng överåriga tonåringar som presenterar de senaste coola grejerna som kan kastas, snurras, sparkas. Ett paradis för sonen, ett, ja kanske inte helvete, men nog liknar det skärselden tycker mamma.
I vilket fall ligger det vid Times Square, det trafik- och folktätaste av alla kvarter. Nu såg vi att de stängt av en del av gatan och satt dit solstolar. Mitt i gatan alltså. Turister och New York-bor sitter mitt i bruset och tittar på skådespelet av blinkande neon, svettiga turister och tutande taxibilar. Så vi köpte varsin korv och slog oss ned en stund.
Så kan också en hemväg från skolan se ut, en korvpaus på Times Square. Väldigt långt från den cykelväg i den Norduppländska urskogen jag hade när jag var åtta, med utsikt över stenrösen och enbuskar (orten kallades för "Upplands Småland" för där fanns så mycket sten, det kallar jag en reklamslogan!)
Så vad skapar en människa, en personlighet? Gener, och där har mina barn en betydligt mer uppblandad genpol än vad jag hade. Föräldrar och familj: Där är också spannet vidare. Vänner: Dito. Miljö: stad mot land, andra kulturer och en helt annan påverkan från media och omvärld.
Kommer mina barn överhuvudtaget att likna mig som vuxna? En sak är iallafall säker, de får inte samma saker jag fick, men de får annat.
Som bonus får ni här ett foto av Polisstationen på Times Square, det syns inte så bra på den här bilden men de har neonbokstäver som blinkar! Det tyckte jag var kul.
Eftersom jag nu ändå inte har någon värdighet kvar kan jag ju också avslöja att jag slukat hela Battlestar Gallactica-serien i ett svep. Har den gått i Sverige? Battlestar Gallactica är en remake av en sci-fi-serie från 70-talet.
Människorna uppfann robotar som började tänka själva och som i princip utrotar mänskligheten. Har ni hört den förut? 50 000 människor finns kvar och de svävar omkring i rymden, slåss mot robotarna (som numera visar sig se ut som människor och även har sleeper cells) och försöker finna en mytisk planet kallad Jorden. Lite yxigt är det ibland och serien har en massa mer eller mindre krystade referenser till nutid med minnesväggar precis som efter 9/11, insurgents, religiösa fanatiker och självmordsbombare. Bara det att the insurgents är människorna och de är också "vi" som blir terrorister för att kämpa mot ockupanterna.
Mycket moraliska grubblerier som tex: Ska man förbjuda abort när mänskligheten nästan är utrotad? Är det försvarbart att tortera en robot som har samma smärtsensationer som en människa? Ska militären ta beslut "för folkets bästa" ? Ska makten anvädna religion till att ge människor hopp (eller för att lugna dem)?
Nåväl, det som jag tycker är roligast är att de har ett "nyspråk". T ex säger de Gud i plural för den dominerande religionen har flera gudar. "Thank gods" låter väldigt märkligt. Sedan har de smarta manusförfattarna hittat på ordet "frak" som ersätter den säkert vanligaste amerikanska svordomen. Frak har samma betydelse både i bokstavlig och bildlig bemärkelse som sin förebild och de använder det hela tiden. Kolla här. Frak you! What the frak?, Oh, frak! Och min favorit: motherfrakker. Efter ett par avsnitt har man slutat fnissa till och "hör" liksom originalordet istället. Men eftersom det här är Amerika och de inte använder det ord som svartlistats slipper de "beepet" som alltid annars hörs så fort någon använder ett kraftuttryck i TV.
Alltså ordet används i exakt samma betydelse och alla vet vad som menas men ändå är det "ofarligt". Only in America, my friends, only in America.
Nu ska jag snart iväg på skolkonsert. Min son ska dansa Aerobic och spela xylofon i orkestern. Visst låter det som något han kommer att kunna använda om han blir stand-up komiker :"När jag spelade xylofon i skolbandet". Jag tror programmet är två timar långt, det blir många blockflöjtslåtar det...
Har du upplevt tropiskt regn? Du vet när himmelens portar öppnar sig och det väller ner vatten i en sådan mängd att det bildas stora vattenpölar vid trottorkanterna. Har du sedan försökt ta dig från tunnelbanan det halva kvarteret hem iförd tunn sommarklänning och med ett jättestort inramat fotografi under armen nödtorftigt inslaget i en tunn sopsäck? Har du sedan, mitt i gatan, med regnet rinnande längs halsen och med armarna krampaktigt hållandes konstverket kännt den omisskännliga känslan av ett par underbyxor som tappar resåren?
För er i läsekretsen som inte bär kvinnounderkläder och kjol kan jag meddela att ett underbyxpar som kommit över rumpans hinder faller som vore den gjord av bly mot marken. Inget motstånd finns kvar och den uttjänta resåren säger yipee och försöker slå hastighetsrekord.
Nå har du upplevt detta så vet du också att det inte finns en möjlighet i världen att meddels en diskret gest eller naturligt rörelsemönster hindra ett par fallande underbyxor. Att knipa ihop knäna, hålla ihop kjolen med ena handen och liksom skutta fram ser jättekonstigt ut, verkligen. Att försöka dra upp underbyxorna med ena handen utanpå kjolen är direkt avslöjande, dessutom måste man vicka till höfterna för att få upp dem över rumpan igen på ett direkt oestetiskt sätt. Att ha en åttaåring som skriker från andra sidan gatan "Mamma, vad gör du?" hjälper inte heller.
Om du någon gång blir vittne till en dylik sen, vänd bort blicken. Lova!
Bland alla de andra medelåldersåkommorna jag fått på senare år finns också dålig musikkoll. Förr, jag gissar innan barnen, tyckte jag jag hängde med hjälpligt, eller jag köpte iallafall skivor. Ibland tom till fullpris. Visserligen blev min skivsamling kallad "en typisk tjejsamling" av en mig vid tillfället närstående man men jag hade iallafall skivor som hade mindre är tre år på nacken. Med tjejsamling tror jag han menade att jag hade de självklara skivorna av de självklara artisterna, inget nerdigt insnöanade på en husgud alltså utan en Neil Young (Harvest), en Joni Mitchell (Blue), ett par Springsteen (The River och Born in the USA), ett par U2, Eurytmics, Radiohead etc. Och så en unpluggedversion av nästan samma artister och en generande mängd samlingsalbum.
Sedan kom då barnen och med dem en konstant ökad ljudvolym i mitt hem, även utan att stereon var på. Och jag slutade nästan lyssna på musik. Så fort det blev så tyst att det hade varit värt mödan tyckte jag det var så skönt att jag hellre njöt av tystnaden.
Nu börjar jag så smått komma ur det här komastadiet och tittar mig yrvaket omkring i en helt ny musikvärld, både var gäller artister och tillgänglighet. Jag som dessutom bott så länge utomlands att jag blandar ihop Håkan Hellström och Patrik Isaksson och fortfarande tror att Kent är det hetaste som finns och att Sophie Zelmani är det Sverige har att bjuda på vad gäller singer-songwriters. Så när jag ska välja blir jag helt ställd.
Dessutom undrar jag om ni fortfarande köper CD's? Jag har köpt lite på iTunes men det känns så bökigt när man byter dator och iPod, dessutom kan vi inte koppla mp3 till vår "bra" stereo, bara mindre högtalare. Och även om vi kunde det blir väl kvaliteten sämre? Och så gillar jag att ha CD'n , ungefär som jag gillar att ha böcker. Men CDs är ju dyrt och svenska artister får jag inte tag på här.
Så ge mig mig lite tips tack!
(Jag försökte hitta klippet där kompisarna försöker övertyga huvudpersonen att det är omöjligt vara intresserad av en tjej som gillar Simple Minds, men det kanske bara var med i boken?)
Legoland Jag ska väl försöka skriva klart den här långa reseberättelsen. Efter att ha varit vid världens ände beslöt vi oss alltså för att ta oss tillbaka till civilisationen. Framförallt tror jag att vi var hungriga. Säga vad man vill om New York men det finns hur många bra restauranter som helst, i alla prisklasser. Man kan äta frukost, lunch och middag ute året om utan att bli uttråkad eller besviken. Vi kom från Paris och har inte saknat det franska köket alls, bara i vårt kvarter har vi flera bra franska restauranter t ex.
Men, men vi har ju inte rest så mycket utanför storstäderna tidigare och plötsligt besannades alla våra fördomar. Alternativen till de allerstädes närvarande MacDo (som mina franskspråkiga barn säger) KFC eller Taco Bell var försvinnande få och sorgligt dåliga. Vi testade "Real Mexican Kitchen", en något bättre (och framförallt svindyr) restaurant i Sedona,"autentiskt" hamburgerställe med servitörer i cowboyhattar, finare hotellrestaurant i Grand Canyon, indiankök (som Mexikankst fast de friterar allt bröd - hua) och det enda som var ätbart var köttbitarna. Det trista var att det inte hjälpte att betala mer, då blev man bara mer besviken. Jag äter kött, men jag vill ju gärna ha lite grönsaker till, inte bara feta pommes eller Rhode Island-indränkt isbergssallad. Och att försöka köpa matsäck i mataffären var lika tråkigt det: formbröd, smaklös ost, tunn, tunn skinka. Hade man tur hittade man en gurka eller en tomat. Alltså all denna organiskt odlade mat som säljs i New York måste väl odlas på landet? Men där verkar man bara sälja trista grönsaker som ser ut som den färdats tre dygn i lastbil.
Våra flygbiljetter hem gick från Las Vegas och plötsligt hade vi en och en halv dag där. Vad är fel i den här bilden?
Vilket ställe! Jag blev förvånad över att det trots allt kändes rätt litet, det känns som om hela staden består av en gata med 20 olika gigantiska hotell, fullpackade med semestrande och konferensande människor. Finlandsfärga på land ungefär. Hotellrummet var stort och flott och kostade en fjärdedel av vad det kostar i New York, maten var förvånandsvärt god om än inte så billig. Och så dessa absurda arkitektoniska monster till hotell. Vi gick runt och kollade in Venezia(inbyggd kanal med gondoler och St Markusplats), Paris (Eiffeltorn och Triumfbåge) Bellagio (vackra fontäner), Treasure's Island (piratskepp), Ceasars Palace (statyer och togor), Luxor (jätteful pyramid) och lite till.
Gondoler inomhus, ännu en sak jag inte visste att jag saknat.
Det mest fascinerande tycker jag ändå är att de här hotellen tar mellan 2000- 4000 hotelgäster var. Det är en otrolig mängd människor som kommer hit mitt i öknen för att spela på casinon och partaja, så mycket annat finns inte att göra. Nu var ju vi där med barn, viket väl är lite märkligt, och ingen av oss är intresserad av casinospel, men jag har ändå svårt att förstå grejen. Jag vet inte om Amerikaner mer än Europeer har behov av ett utlopp för sin barnsliga sida, att vara oansvarig och inte tänka på något allvarligt under en helg (återigen, det är väl ungefär som Finladsfärjorna kanske)? Men barnen gillade poolen och jag gillande min Spagetti Vongole, fast ett dygn i "Legoland på speed" räckte gott. Och affichnamnen är - Donny och Marie Osmond!
Ps. Jag har lagt in bilder till de tidigare inläggen i reseberätelsen också, allt enligt principen bättre sent än aldrig!
Jag har blivit bjuden på en midsommarfest. Eller snarare, en facebookgrupp jag är med i bjuder till fest. I inbjudan står det:
"Privat Lounge för de som är 27 plus!"
Alltså, jag är för gammal för det speciella rum de fixat för gamlingar (med lite lägre volym på musiken och bingo?)!
Ikväll var jag bjuden på en middag och ett mingelparty men sitter hemma och är gräsänka med barnen. Jag lyckas vara både för gammal och sitta i småbarnsträsket på en och samma gång. Jag tror att både min dotter på 5 och min mor på 75 har aktivare sociala liv än vad jag har.
We're renowned for our deeds The world over And all your troubles will recede If Gazprom people are nearby Don't try, you'll never ever find A surer friend than Gazprom We're giving people warmth and light For office and for home
Let's drink to you Let's drink to us Let's drink to all the Russian gas That it never comes to an end, Though it's so hard to obtain
Som jag skrev i en kommentar til EU-inlägget nedan så tycker jag nu när jag läser om inlägget att jag bara säger rätt banala självklarheter, på ett rätt pompöst sätt dessutom. Desutom är det ju väldigt naivt: bara vi samarbetar så blir det fred på jorden. Jo tjena!
Men samtidigt som jag skruvar lite på mig när jag läser om det (jag är samma generation som Henrik Schyffert, jag har lärt mig att det är värre att verka pretentiös än att verka åsiktslös men nu har jag sett "the 90s" och försöker lära om) så tänker jag faktiskt sådär. När jag röstar är jag inte realpolitiker alls. Ibland försöker jag läsa programmen inför valen och tänka efter vad jag verkligen tycker i olika frågor men jag blir så förvirrad efter ett tag. Så det slutar alltid med att jag tittar på den grundläggande ideologin och röstar på de som har den ideologi som bäst stämmer överens med min.
Numera har jag gett upp om att följa de svenska partierna på nära håll och ska jag vara riktigt ärlig blir det enklare för mig om jag inte gör det. Då kan jag låtsas att jag fortfarande röstar på Bengt Westerberg som i mitt första val 1985 och strunta i vad fp har hittat på för jönserier sen dess. På samma sätt som jag tror mina föräldrar fortfarande röstar på Bertil Ohlin. (Jag lägger in en länk här för yngre läsare. Vill ni ha en länk till Westerberg också? Nä, trodde väl inte det, det är åldersgräns på den här bloggen!)
Jag vet inte riktigt hur länge den här strategin kommer att hålla.
Vill du bli min granne? Iallafall på sommaren? Det här huset ligger tvärs över vägen från mina föräldrars sommarstuga. Den stuga som morfar byggde 1960 i byn där hans far var född. Tänk om morfars far vetat att hans barnbarnsbarnbarn (var ska s:en egentligen vara där?) skulle komma flygande från hela världen varje sommar för att tillbringa några ljuvliga veckor i hans födelseby. Själv flyttade han från byn när han gifte sig med morfars mor, han flyttade till hennes gård och tog hennes gårdsnamn.
Morfar var vad jag förmodar man kan kalla en klassresenär. 1925 bröt han sig loss från bondesamhället och tillsammans med några andra Leksingar provade han lyckan att via en preparandkurs i Strängnäs avlägga prov i Uppsala för inträde på Seminariet. Han hade någon form av studielån men tydligen räckte det inte långt för trots matpaket hemifrån var det (iallafall enligt berättelserna vid kaffebordet på våra släktkalas) ibland fråga om ren svält. När inträdesprovet ägde rum cyklade de till Uppsala, försökte sova en frostnatt utomhus och klarade därefter provet allihopa. Sedan cyklade de hem till Leksand i ren eufori.
Så morfar blev folkskollärare och så småningom rektor. Han var ordförande i Uppsala Missionsförsamling, hade uppdrag för folkpartiet och fungerade som "god man" till en del mindre lyckligt lottade. Han var del av den icke-socialdemokratiska delen av Folkhemmet, de som stammade från bönder i stället för arbetare.
Mormors syster, Mormor och Morfar med en av skrytbilarna.
Mormor var från Gästrikland och jobbade gratis hemma på gården tills hon gifte sig vid 28. Mormors far ville inte betala några studier för sina tre flickor trots uppmaning från skolan att de hade "läshuvud" och att han nog hade haft råd, på deras gård fanns både piga och dräng. Så mormor blev hemmafru. Mormor och morfar flyttade flera gånger men längst bodde de på landet i Hälsingland och senare i Uppsala.
Morfar längtade nog alltid tillbaka till Dalarna. Han älskade att vara i skogen och att fiska, han var svag för fina bilar och gjorde en del dåliga affärer. Mormor var den som oroade sig för ekonomin och skötte hemmet. Hon hade nog ett rätt bra liv med fyra barn, lärarbostad och en viss position i samhället som lärarns fru. Men i slutet av sitt liv sa hon till mig flera gånger att hon väldigt gärna hade velat utbilda sig till något och hur glad hon var att vi flickor fick utbildning nu för tiden. Morfar dog 1978 och sedan var mormor änka i närmare 20 år.
Mormor med tre av sina barn, hon med rosetten är min mamma.
Sonen tittar på reklam i tunnelbanan. "Mamma, vad är impotence?" (stavar sig fram:) "Don't let it ruin your sexlife - Vad betyder det?"
Idel glada leenden runt mig, andemeningen i hans fråga var nog solklar. Men tji fick de för de förstod inte mitt svar. Det var rätt skönt att slippa publik måste jag tillstå.
Människan är ett flockdjur, vi överlever inte ensamma. Har vi inget sällskap ritar vi ett ansikte på en volleyboll. Vi är alla beroende av varandra och i dagens globala ekonomi kan de beslut och val du och jag gör påverka livet för någon på andra sidan jorden.
Vår enda möjlighet är att samarbeta och därför tror jag stenhårt på EU. Inte för att EU på något sätt är perfekt, det finns säkert en massa resursslöseri, dubiösa beslutsgångar, korrumperade tjänstemän, ogenomtränglig jordbrukspolitik och annat som borde förbättras. Men alternativet är helt klart sämre. Ett Europa utan samarbete där var och en hela tiden bara tittar på sitt eget särintresse, utan ansvar eller tvång att samarbeta kan inte vara vägen att gå.
Att sitta i sitt hörn och säga "vi vet bäst och tycker ni inte som vi tänker vi inte kompromissa med er" känns både själviskt och kortsiktigt. Det finns en självtillräcklighet i EU-motståndet som jag har svårt för. Vi behöver inga andra för vi har världens bästa land. Jaha, ni har det tufft i Rumänien och Portugal, tråkigt för er men ni skulle byggt ett folkhem istället för att vara fattigt utvandrarland eller kommuniststyrd diktatur. Titta bara så bra vi har lyckats!
Dessutom är EU ett fredsprojekt men det förstår man inte i Sverige där man klappade på öronen och sjöng lalalala medans nazisttågen dundrade mot Norge. Det där kriget, det har inte vi med att göra, vi är neutrala, vi har inte att göra med någonting eller någon. Vi har inget ansvar förutom för de 9 miljoner som bor här. Hade EU varit lite mer potent kanske kriget i forna Jugoslavien inte hade behövt bli så blodigt, vem vet? Det ansvarstagande som vi i Sverige eventuellt en gång kände för jordens fattigaste och mest förtryckta känns inte så levande det heller, och Sverige kan ju knappast lösa Nord/Syd-frågan och migrationsproblematiken på egen hand.
Och EU är den enda motvikten som finns mot USA (förutom Kina). En ganska svag motvikt det medges, men utan europeiskt samarbete blir den motvikten ännu svagare och USAs makt ännu större och enväldigare. Vi kan inte ha en värld med ett land som dominerar så totalt.
Vad gäller rädslan för att "allt" bestämms i Bryssel tror jag den är överdriven, och om så inte vore fallet så vad är det som säger at riksdagen i Stockholm tar bättre beslut? Kanske en EU-parlamentariker från Grekland bättre kan förstå skärgårdsbornas önskan om en bevarad infrastruktur, eller en bask samernas behov av att bevara sitt kulturarv? Det kanske är så att vi har mycket mer gemensamt med somliga människor söder om vodkabältet än våra grannar? Om man är övertygad sosse det kanske det är lättare att samarbeta med sossar från Österrike och Irland för att få till stånd det samhälle man vill ha än med moderater i Stockholm?
Sedan har jag även en rätt banal anledning att gilla EU. Kommer ni ihåg hur det var innan, när vi inte fick arbetstillstånd och studentutbyten var något som bara gjordes med high schools i USA? Tjejerna åkte iväg som Aupairer och killarna gjorde lumpen (inte för att de kunnat jobba utomlands ändå). Nog har dagens ungdomar fler möjligheter?
I Indialand Efter Grand Canyon åkte vi, och åkte, och åkte, långt in i gigantiska Navajo Nation som finns i nordöstra Arizona och angränsande stater. Navajo Nation har en del självständighet med eget parlament och egna lagar, alkohol är till exempel totalförbjudet. Indianreservatet består av mil efter mil av - ingenting.
Den jord indianerna fick verkar helt obrukbar och knappt duga till bete, i vilket fall såg vi inga bondgårdar och knappt några betesdjur. De stora rancher jag trodde att västern var fylld av måste finnas någon annanstans, cowboysarna har dragit.
Det finns nästan inga riktiga hus utan alla verkar bo i trailers, mobilhomes, som alltså inte är husbilar utan mest ser ut som byggfuttar med hjul under. Inga byar utan alla bor utspridda på de oändliga slätterna; en barack och ett par, tre truckar, ett par hundar och lite skräp. Samt ibland en Hogan, Navajoindianernas traditionella hus.
Ofta verkade de ha flera kilometer till närmsta granne. Vi såg en hel del skolbussar så det måste ju finnas skolor men vi såg få samhällen förutom Tuba City där vi åt lunch.
Vi såg nästan inte en människa som inte var indian, och inte en enda svart person på hela resan. Jag vet inte om icke-indianer överuhuvudtaget får bo i reservaten? I vilket fall var inte Tuba City så lockande. Den enda stora byggnaden vi såg var tillhörde Social Securities och tyvärr är det nog så att både arbetslöshet och bidragsberoende är väldigt utbredda. I vilket fall är det svårt att förstå vad man kan leva på här. Längst vägarna stod det skjul där det såldes mattor och silversmycken men några större affärsmän verkar inte Navajoindinaerna vara.
Till slut kom vi fram till vårt mål, Monument Valley, en nationalpark mest känt som backdrop för John Fords filmer med John Wayne. Mäktigt och vackert, framförallt vid soluppgång och nedgång. Vi red på mustanger i den sena, varma eftermiddagstimmen mellan de höga, röda bergen och kunde drömma oss bort till en annan tid. Indianerna har byggt ett sk "eco-friendly" (nåja) hotel i parken som vi bodde på. Det är tänkt att det ska smälta in i omgivningen vilket funkar rätt bra på håll men det ser rätt trist ut när man kommer nära. Men utsikten från rummen var fantastisk.
Vi hade tänkt at vi skulle stanna i tre dagar men efter en och en halv tittade vi på varandra och tänkte, och nu då? Vad gör vi nu? Alltså naturen var fantastiskt vacker men den är så ogästvänlig att man tröttnar rätt fort. När man gjort rundturen i bil, hästturen och sett solnedgången så har man liksom gjort allt.
Jag kände mig instängd.
Vi var alltså i Vilda Västern, cowboy och indianland, själva urbilden av "frihet". Cowboyen som rider mot solnedgången, Thelma och Louise som dra fram på raksträckorna i sin nedcabbade bil, vi var där mitt i myten och jag kände mig instängd. Instängd för det kändes som jag kommit till vägs ände. Instängd för att det bara fanns ett hotell och en restaurant, instängd för att det inte fanns några valmöjligheter? Jag vet inte, jag tror inte jag känt sådär i svenska fjällen eller andra otillgängliga platser jag varit på. Det var en intressant och vacker plats men vi beslöt att dra en dag tidigare än beräknat till staden vi skulle flyga hem ifrån.
Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden. Nu spela källorna, där härar lysts av brand, och dåd blev saga, men med hand vid hand svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Brinn, österstjärna genom junikvällen! Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn än gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.
(Verner von Heidenstam)
Eller kanske:
Sverige, Sverige älskade vän En tiger som skäms Jag vet hur det känns När allvaret har blivit ett skämt När tystnaden skräms Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit Vem du än är var du än är
Duka din veranda till fest För en långväga gäst I landet lagom är bäst Vi skålar för en midsommar till Färsk potatis och sill Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit Vem du än är var du än är
Regnet slår mot rutorna nu Men natten är ljus i ett land utan ljud Och glasen glittrar tyst på vårt bord Lika tomma som ord Visst är kärleken stor
Välkommen, välkommen hit Vem du än är var du än är Välkommen, välkommen hit Vem du än är var du än är
(Jocke Berg)
Eller vad sägs om den här?
Tack Sverige, för allt vackert som finns att se Tack Sverige, du har fått oss att kunna le Gröna skogar, himmel blå Det finns så mycket man kan få Tack Sverige, vi kan nog aldrig resa från vårat land
Lyssna på fåglarna, hör sen på trädens sus Titta där växer rosorna Där går ett kärlekspar, vad det är underbart att kunna vara fri
Tack Sverige....
Jag ser en flicka le, åt någonting hon ser Jag hör en kyrkas klockor slå Stunden är inne nu, de ska bli man och fru Redan hörs orgelns toner
Gröna skogar, himmel blå Det finns så mycket man kan få Tack Sverige, vi kan nog aldrig resa från vårat land
(Agneta Fältskog)
Och om ni undrar vad jag tycker om nationaldagsfirande hänvisar jag till TBFKAHM/Messerschmitt:
"Jag är inte ens stolt över att jag är svensk. Jag är glad och tacksam över att jag är svensk, men jag har svårt att vara stolt över något jag inte har utfört själv, något som bara är ett resultat över var jag är född."
Precis så har jag alltid känt. Vadå stolt? Jag har aldrig förstått hur man kan vara stolt över sin nationalitet eller sitt kön. Det mest märkliga jag vet är kommentarer som "När Söderling vann kände jag mig så stolt!" Que?
Sedan tror jag att norrmännens entusiastiska nationaldagsfirande har mer att göra med att de varit ockupperade av främmande makt än mindervärdeskomplex, iallafall historiskt sett. Jag har lättare att fördra, eller iallafall förstå, bombastiska nationalistiska yttringar i länder som sett sin frihet berövas, eller av folk som nekats möjlighet att utöva sitt språk och kultur. Svenskar och amerikaner finns inte på den listan.
The Canyon Så kom vi då till Grand Canyon. Jag har alltid tänkt mig (i den mån jag överhuvudtaget tänkt på Grand Canyon) Grand Canyon som berg. "Men det är ju en ... canyon" var det första jag tänkte när vi kom fram. Duh! Ett jättejättehål i marken. Man åker genom ett slättland, som egentligen är en platå på cirka 1000 meters höjd (tror jag, det var så mycket statistik i inches och feet och miles och kilometer hela tiden. Grand Canyon är djupast och bredast och längst och jag vet inte vad) som är beväxt av en skog (ja, det är ju inte skogen, den riktiga, svenska, utan består av en annan sorts tall med väldigt långa barr och så har de bränt bort all buskvegetation under så den är gles) och man åker och åker och plötsligt kommer man fram till ett stup.
Eller först kommer man fram till trettio turistinformationsskyltar, och inträdesbiljettköpande och parkeringsplatser, men sen. Det ser ut som en jätte slagit ett karateslag med handen rakt ner i platån. Efteråt blev det ett brett, djupt sår med taggiga kanter och Colorado River långt, långt där nere.
Men imponerande är det. Vi fick bättre väder också och startar men tidigt på morgonen kan man undivka de värsta turisthorderna. Vi vandrade längs kanten och även om allt är väldigt fint ordnat med leder och ibland tom asfalterade gångvägar var det inte alltid räcken mot avgrunden och jag kan säga att vi höll barnen hårt i handen. Vi blev mer trötta av stressen av de allerstädes närvarande stupen än av själva vandrandet tror jag. När vi skulle äta matsäck gick vi faktiskt bort från utsikten, in i skogen för att kunna äta med båda händerna. Då fick vi besök av rådjur, eller deras amerikanska kusiner, någon slags hjortdjur var det och de kom vandrande så sakteliga emot oss. Jag har aldrig varit så nära vilda djur i den storleken tidigare tror jag, älgarna hemma var ju skygga!
Två gånger hände det när vi fikade trots att det nästan kommer fem miljoner turister till den här platsen per år. Fantastiskt vackert var alltsammans och semestern blev bara bättre och bättre.
Det var då vi fick punktering.
Men det löste sig rätt smidigt och när jag tänker efter är det nog ofta så att de första dagarna på semestern inte är så lyckade. Man ska anpassa förväntningar till verkligheten, vardagsstressen sitter kvar i kroppen och man ska vänja sig vid att umgås 24/7.
Annars tänkte jag mycket på pionjärerna under den här resan. Vi var ju i Vilda Västern och jag föreställde mig dem på sina hästdragna vagnar; hungriga, trötta, rädda. De åker och åker över slätterna och öknarna, genom skogen och över bergen och så kommer de fram till det här. Vad gjorde de då? Att gå runt måste ta flera veckor.
Road Trip Vi flög till Phoenix, Arizona. Sedan hyrde vi en bil och den första Arizona-bo vi träffade var uthyrningskillen som sa "Ha alltid körkortet lättillgängligt, om ni blir stoppade av polisen så börja inte rota i väskan. Han kan tro att ni ska ta fram ett vapen och skjuta er. " -Paus- "Welcome to Arizona!"
En parentes: Vi upptäckte ett nytt fenomen - biluthyrningskomplexet. Bredvid flygplatsen låg en stor egen terminalbyggnad bara för biluthyrningsbolagen. Alla som kommer med flyg till Phoenix verkar hyra bil, jag tror knappt man kan komma från flygplatsen annars. Det innebär att det har en nästan lika stor byggnad för bilarna som för flygplanen.
Det här är verkligen bilens förlovade land. Vår hyrbil var kanske den största bil jag någonsin åkt i men den var betydligt mindre än några av de monstertruckar som vi såg. Och alla kör så långsamt och laglydigt. De har jättestora bilar med jättemotorer och så ligger de och gnetar i 80 km/timmen.
Från Phoenix körde vi Interstate 17 norrut till Sedona. Ganska snabbt kom vi ut i en sorts landskap jag aldrig tidigare sett. Och så fortsatte det hela resan, jag har nog aldrig sett så många nya, olika typer av landskap som under den här resan. Här var det ett böljande, torrt landskap med små, små buskar som täckte den sandiga och steniga marken. Torrt och kargt, aride. Mest fick det mig att tänka på svenska fjällen, ovanför trädgränsen. Man såg horizonten i alla vädersträck, utan att knappt se ett enda hus och inga träd.
Sen kom vi till Sedona som är mycket vackert, speciellt i vackert väder skulle jag tro. Det finns röda, märkliga klippformationer och tydligen en fantastisk stjärnhimmel. Sedona är ett New Age-näste med kristallbutiker och speciella energier som kallas vortex. Efter ett par dagar inital semesterpanik (se nedan) insåg vi att vi att de där energierna nog inte var något för oss. Och inte regnet heller. Så vi drog vidare.
Min resa i Vilda Västern Jag har varit på en plats som hette Sedona. Där finns det fina berg och det är nästan öken och det regnar typ tio dagar varje år. Vi var där tre av de dagarna. Det var jätteovanligt sa alla, men det hade ingen talat om för vädret för det regande iallafall. I nästan-öknen är jorden alldeles röd. När den röda jorden blir blöt blir det en röd gegga som fastnar överallt. När det regnar ser man inte bergen så bra. Vi åt bönor. All mat serverades med bönor. Pappa ville vandra men det regnade. Jag ville bada i poolen, men det regnade. Mamma sa: Vi hade inte ens tur med vädret. Sen sa hon att det var ett skämt som ingen fattade, "Ni vet ju inte en vem Claire Wikholm är, vilken kulturskymning!". Sen åskade det. Sen vandrade vi iallafall, vi blev jätteblöta. "Varför har jag ingen regnjacka" sa jag. "Vi skulle till öknen" sa mamma. Sen åt vi bönor. Mamma läste en bok. "Vi har de mycket bättre än de här människorna iallafall," sa hon. Sen ville mamma träffa någon som hette Margarita. Sen fick vi punktering. Sen åkte pappa jättelångt och bytte bil och vi fick äta på Mc Donalds (inte bönor!). Sen åkte vi vidare.
"Tills jag var 30 trodde jag att palestinier var onda" sa en amerikansk college-utbildad tjej jag träffade häromkvällen."Bilden av Mellanösternproblematiken som jag fick under min uppväxt var helt ensidig."
Vi europeer har ju också fördomar om olika länder, och ofta känns reseskildringar och även utrikespolitiska artiklar rätt stereotypa. Men jag kan inte komma ifrån att det är snäppet värre här. Kanske beroende på en sämre skola, eller ett större land, vilket gör dem självtillräckliga, eller en TV beroende av annonsörer som bara vill ha inrikesnyheter eller en politisk agenda uppifrån. Vad orsaken än är blir jag ofta förvånad när jag inser hur amerikaner ser på oss europeer.
Jag har skrivit om "the European socialsts" förut, hur det verkar finnas ett likhetstecken mellan European och Socialist i många amerikaners medvetande och om hur de envist upprepar mantrat "It's only possible in America" om allt från sportresultat till börsmiljonärer till svarta presidenter. Det är också det enda land jag levt i där människor på fullt allvar säger att de lever i världens bästa land. I Sverige må man tänka det men man säger det inte högt på bästa sändingstid för att fiska väjare. Samtidigt representerar Europa för många bildning och historia, bra sjukvård och un certain savoir vivre.
Här kan ni läsa om vad en amerikan tycker om att leva i Amsterdam och betala 52 procent skatt. Rätt bra visar det sig när det kommer till kritan.
Tänker ni någonsin "om jag skrev böcker skulle jag skrivit den här" när ni läser en bok? Eller kanske snarare "om jag kunde skriva böcker skulle jag skriva så här."
Det hände mig precis nu, när jag läste Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. Jag fick med mig en packe böcker som hastigast från Pocket Shop på Arlanda och den kom med mest av en slump.
Kanske är det njutningen att läsa på svenska och det välbekanta skandinaviska som gör det. Eller miljön, jag har tillbringat mer tid än man kan ana i ett svinstall. Jag vet precis hur det känns att hålla i en nyfödd griskulting, jag har sett de stackars dödfödda kultingarna och jag har lagt de levande under värmelampan för att de inte ska bli ihjälklämda under sin tunga mor. Nu har ju hon snott den utmärkta miljön, attans också! Dessutom har jag sedan länge bestämt att om jag skriver en bok en dag ska huvudpersonen vara en äldre man, ingen kvinna i yngre (nåja) medelåldern.
Jag vet inte om det här räknas som en "bra bok" eller om det är chick-litt för tanter, jag hade knappt hört talas om den och har inte sett TV-serien, men jag fastnade. Jag fastnade för de detaljerade, ja nästan omständiga beskrivningarna av de tre brödernas arbetsliv (i tur och ordning: begravningsentreprenör, grisbonde och dekoratör). I de myckna detaljerna, och personernas tankar om sina yrken, träder både personligheter och människoöden fram. Det sker inget mord elller mysterium i den här boken men jag satt klistrad till sista sidan!
Andra böcker jag fick med mig var Nattfåk av Johan Teorin. Helt godkänd i sin genre. Kriminalgåtan känns lite påklistrad, det är mer en bok om sorg och eviga husrenoveringar (ja, och givetvis den allerstädes närvarande medelåldern). En besvikelse var däremot Att besegra Fru J av Anneli Jordahl. Den känns mest som en hopsamling olika artiklar, mycket upprepningar och man kommer inte författaren närmare än man gör genom hennes böcker (vilket ju är gott nog). Det bränner bara till när författaren berättar att hon inte tror att hennes syskon närmare läst hennes böcker, och att de aldrig pratar om dem, men av förklarliga skäl får vi inte veta mer.
Kvar av högen finns nu Peter Englunds Silvermasken om Drottning Kristina.
För rätt länge sedan såg jag "Idlaflickorna" av Kristina Lugn med Sif Ruud och Birgitta Valberg på Dramaten med min far. Vid ett tillfälle säger en av de relativt åldersstigna damerna "Vi är den föräldralösa generationen". Jag kommer ihåg att min pappa, som rätt nyligen förlorat sin mamma, skrattade till på ett igenkännande och vemodigt sätt.
Det märkliga i att man fortfarande blir "föräldralös" när ens föräldrar dör även om man själv både uppnått och kanske passerat medelåldern beskrivs fint i detta utdrag från Christoffer Buckleys nya bok "Losing Mum and Pup: A Memoir".
Hans föräldrar, William F. Buckley Jr och Pat Buckley, tillhörde den konservativa "aristokratin" i USA och var vad man brukar kallla "larger than life". William Buckley skrev 50 böcker, 5600 tidningskolumner och grundade The National Review, en konservativ tiding. Han var en av det konservativa USAs främsta intellektuella samt en devot katolik. Pat Buckley var dominant, mytoman och den sortens "socialite" som bara verkar finnas här.
She would have made a fantastic spy. Really, she would have made a fantastic anything. She was beautiful, theatrical, bright as a diamond, the wittiest woman I have ever known. ... She could have done anything; instead, she devoted herself, heart, soul and body, to being Mrs. William F. Buckley Jr. (A full-time job.)
Christoffers Buckley är deras enda barn och verkar ha haft ett komplicerat förhållande till sina färgstarka föräldrar. Han skrev kolumner i National Review ända tills han officielt gick ut med att han stödde Obama i presidentvalskampanjen. Det gjorde han genom att publicera en artikel titulerad "Sorry Dad, I'm voting for Obama".
I vilket fall verkar Christoffer Buckley ha utvecklats till en väldigt fin skribent. Han beskriver hur dessa dominanta, knivskarpa, inte alltid älskvärda personer fysiskt bryts ner av sjukdom och hur rollerna förälder/son ändras. Och hur gammlat groll och besvikelser förlorar sin betydelse.
Soon after, a doctor came in to remove the respirator. It was quiet and peaceful in the room, just pings and blips from the monitor. I stroked her hair and said, the words coming out of nowhere, surprising me, “I forgive you.”
It sounded, even at the time, like a terribly presumptuous statement. But it needed to be said. She would never have asked for forgiveness herself, even in extremis. She was far too proud. Only once or twice, when she had been truly awful, did she apologize. Generally, she was defiant — almost magnificently so — when her demons slipped their leash.
...
One realization does dawn upon the death of the second parent, namely that you’ve now moved into the green room to the River Styx. You’re next. Another thing about parental mortality: No matter how much you’ve prepared for the moment, when it comes, it comes at you hot, hard and unrehearsed.
...
“Duck” was the formal, vous version of “Ducky,” their term of affection for each other. If a transcript existed of their 57-year-long marriage and you did a computer quick-find search of “Ducky,” you’d find 1,794,326 matches.
...
“When are you leaving for California?”
“I’m not, Pup. I’m going to stay here with you.”
He began to cry. I went over and patted him on the back. He recovered his composure and said, somewhat matter-of-factly, “Well, I’d do the same for you.”
Sonen har åkt på camp, lägerskola, i en vecka. Fyra klasser med lärare i en sådan där gul "school bus" ut på landet tre timmar från New York. Första gången ensam hemifrån om man inte räknar hos mor- och farföräldrar. Han var eld och lågor och har packat hela helgen: sovsäck, förstoringsglas, kompass och ficklampa. Alltid redo. "Vill du ha ett foto på oss med dig" frågade den ömma modern. "Varför då?", sa han, "det står inte på packlistan".
Alla de där stegen de plötsligt tar, de nya sakerna de kan, på ett så självklart sätt medans man själv står kvar där på trottoaren lätt förvirrad. I söndags var det Mors dag och han köpte en blomma till mig för egna pengar ("vet du vad den kostade mamma, ska jag säga det? Jag betalade den alldeles själv!").
Jag är inte orolig alltså, han har det jättebra den här veckan. Han fångar grodor och går nattspårning. Dessutom har de en blogg så det publiceras bilder varje kväll där vi föräldrar kan spana efter våra telningar och se om de verkar vara våta om fötterna. Men det går så fort! Alldeles nyss behövde han ju mig för att byta hans blöja!
Och minns ni hur kul det var att åka på läger? Jag älskade det. Jag älskade allt med det. Sömnbristen, tältlukten, lägerbålssångerna, smygandet på nätterna, tandborstningen vid bryggan i kvällssolen, frånvaron av föräldrar men närvaron av andra vuxna. Vuxna som spelade gitarr och ibland hade skägg. (Jag känner att jag har ett annat blogginlägg här, ett inlägg om vad schyssta killar på 25 betyder när man är tjej och 11. Killar som man beundrar och som pratar och skojar med en, ser en på ett bra sätt.)
Men mest älskade jag de nya kompisarna, de som bodde någon annanstans, gick i någon annan skola, tyckte andra saker och som jag kunde vara "ny" inför. De kände mig inte redan och hade inga förutfattade meningar. Så efter en vecka åkte var och en hem till sitt och blev till minnen för varandra.
Idag har jag roat mig med att spärra kontokort, fixa nytt lås till dörren, ta ut pengar på banken (eftersom korten nu var spärrade), fråga ett antal spärrvakter om inte händelsevis någon vänligt själ... och tillbringat ett bra tag i diverse skumma underjordiska gångar för att komma till "Lost and Found" och få skriva en evighetslång rapport. "Det brukar ta en tio dagar innan något kommer fram hit" var beskedet jag fick. "Om det har lämnats in till vår personal vill säga". Fat chance som vi säger over here. Och allt detta utan iPod (eftersom, ja ni fattar).
Så roligt får man om man blir av med handväskan på tunnelbanan. Eller, om vi nu absolut ska var sanningsenliga och inte bara basera oss på en sann historia, så roligt får man om man reser sig från sitt tunnelbanesäte och går av. Med två barn, tre jackor, en ryggsäck och ett paraply. Man kollar för säkerhets skull två gånger att man inte glömt paraplyet. Sedan går man av vagnen, och lämnar handväskan kvar. Voilà receptet på en riktigt festlig fredag!
Det har regnat sedan i fredags, vi hade fantastiskt väder veckan innan, men nu har det varit aprilväder sedan det blev maj. Men idag bröt solen igenom och plötsligt var våren här igen, med besked. Så nu är det nog dags att byta ut den snöiga ängeln! Farmer's Market, som jag raljerat över tidigare, har växt med årstiden och blivit mycket trevligare. Tyvärr försigår även evighetslånga byggnadsarbeten på Union Square men det är rätt fint ändå i vårsolen. Och här har ni dagens tre New Yorkers:
Visst är det inte bara här det är tyst? Det känns lite som lågkonjunktur i bloggvärlden. Eller den mikrodel av den som jag följer dårå. Ord som "bloggdöd", "bloggtrötthet" förekommer, det suckas och skruvas på sig, man vill inte riktigt sluta men lusten är på semester. Är det twitter som är boven? Eller våren?
Jag vet inte men jag vet att det brukar lossna efter ett tag.
Jag hade ett möte med en rekryterare igår, innan jag låg på soffan och tittade pa TV mitt på blanka eftermiddagen (känner att jag behöver påpeka det innan ni börjar oroa er). Det gick väl bra, jag log så mycket att jag hade värk i käkarna efteråt, och jag var så intresserad av allting. Jag frågade om marknaden var sa dålig som man kan tro. "Oh yes", sa hon, "it's worse". Tjolahopp!
Egentligen har jag inte riktigt börjat leta ännu, jag har ju fullt upp med att följa The Real Housewifes. Närå, men jag har inte fått mitt arbetstillstånd än, för tillfället jobbar jag med ett franskt kontrakt, och räknar väl egentligen inte med att börja söka ordentligt förrens i höst. Men jag har lite svårt att bara låta det vara och hoppas på det bästa, jag tycker det är så ebarmligt tråkigt att vara arbetslös. Jag har varit det förut och jag är inget bra på det. Det är inte en av mina skills, I don't excel på det. Man får ett speciellt språk när man söker jobb. Allt man gör och kan ska kvantifieras i ord som ability, competence, proactive, self-starter och seasoned. Det speciella CV-språket.
Jag är inte så bra på att söka jobb heller, även om jag borde fått vana. Jag har varit tvungen att göra det ett antal gånger, alltid i lågkonjunktur för säkerhets skull. Men det brukar lösa sig, kanske inte alltid på bästa sätt, men på ett eller annat. Mitt problem är att som ännu en konsekvens av mitt rundflyttande, i kombination med graviditeter och barnledigheter, har jag haft en lite hackig karriär. Det skulle nog gå att se det som att jag hamnat i en typisk kvinnofälla, även om det bär mig emot att kalla det så eftersom jag har gjort alla mina val helt frivilligt och med ganska klar syn på konsekvenserna. I vilket fall så att jag inte haft ett jobb jag riktigt trivts med sedan jag flyttade från Sverige. Så det är liksom dags nu.
Helst skulle jag vilja ha ett jobb att verkligen engagera mig i, med en ordentlig utvecklingspotential. Barnen börjar bli större och jag känner att jag har mer utrymme för jobb i mitt liv. Samtidigt befinner jag mig på en ny arbetsmarknad, i et nytt land, på ett nytt språk, där jag inte har några kontakter och på en marknad som erfar den största arbetslösheten sedan 1930. Så från det perspektivet får jag nog vara glad för vad jag kan få.
Ett annat dilemma är att jag ju ändå jobbat såpass länge att jag är rätt kräsen. Jag vet i vilka typer at situtationer jag inte vill befinna mig och jag är trött på att kompromisssa med mina önskemål för att iallafall få ett jobb. Och mycket av den erfarenheten syns inte direkt på ett CV. Eller man kanske skulle skriva saker som "Kan handskas med värdelösa chefer", "Vana från omorganiseringar och friställningar", "Erfarenhet av att hela företaget likvideras", "Har överlevt flera företagsuppköp och kapandet av hela avdelningsbudgetar" etc. För jag tror att det är mycket av sådan erfarenhet som faktiskt gör att man kan vara effektiv. Verktygen kan man alltid lära sig, men åren man jobbat, livet man levt ger en faktiskt en erfarenhet som ger beredskap och kunskap. Eller det är vad jag intalar mig när jag ser alla pigga, smarta 27-åringar!
Jag tittar på TV istället för att blogga. Och istället för att göra något nyttigt överhuvudtaget. Det är måndag eftermiddag, det spöregnar ute, barnen är i skolan, maken på jobbet och jag tittar på eftermiddagstv. Känner mig dekadent, det är bara vinet och chokladen som saknas.
Nu har jag klarat av andra halvan av den gamla TV-versionen av "Sense and Sensibility" med Emma Thompson och Kate Winslet (fördelen med de där serierna är att det inte gör något om man kommer in i mitten, man har sett dem förut och handlingen brukar vara ungefär densamma). Sedan såg jag "The Real Houswives of New York City", om mycket rika, odrägliga kvinnor som bråkar med varandra hela tiden om bordsplaceringar och tennismatcher. När jag tänker efter har de ungefär samma problem som birollerna i Austenromaner (ni vet de otrevliga kvinnorna, arrivisterna, inte de kloka huvudpersonerna).
Men det finns fantastikt bra TV här också, HBO är oftast räddningen. Jag såg nyligen "Grey Gardens". En nygjord film om en dokumentär om Jackie Kennedys kusin och moster Little Edie Beale och Big Edie Beale. I början är de utlevande överklassdamer med drömmar om showbizkarriärer och Hollywood och i slutet två excentriska, utfattiga, ensamma damer som knappt lämnar sitt stora, nedgångna hus. Givetvis letar även de efter män som ska älska dem och betala deras livsstil. Mönstret verkar svårt att bryta. Men se den om ni kan, Jessica Lange och Drew Barrymore är mycket bra.
Annars blir det "In Treatment" ikväll. Halvtimmeslånga avsnitt med en psykiatriker och en patient, man får följa samma fem patienters behandling vecka efter vecka. Tänk Tv-drama där två personer sitter i varsin fotölj och pratar; inga utomhusscener, bara två eller max tre skådisar och en välskriven dialog. Och så Gabriel Byrne på det.
Och ja, det finns en kvinna som letar make även i denna serie, men hon är självförsörjande och överväger att skaffa barn ensam.
(Sorry för den odrägliga voiceovern, jag hittade inget bra klipp utan.)
Jag måste börja ta med mig kameran ut igen. Och så måste jag lära mig att våga ta foton på folk, på nära håll utan att skämmas. Jag får väl köpa en sån där utrikeskorreväst med många fickor på som förklädnad. Man ser så många original här, hela tiden, och ibland känns det som om varenda människa man passerar i tunnelbanan eller på gatan har en alldeles fantastisk historia att berätta. Och de har de kanske, med rätt ställda frågor kan nog varje människa berätta en historia som intresserar andra.
När jag sitter på tunnelbanan fantiserar jag om de andras liv. Mitt emot mig sitter på rad: en satt mexikanare med mössa, cykelhandskar och skitiga arbetskängor, en stentuff, kraftig svart tjej med rakpermanentad lugg, spegelglasögon i pilotmodell, tjocka fingrar prydda med jätteringar och jättetajta jeans, en trådsmal, äldre dam i dräkt, handskar och nylagt hår, och en ung kille i en kostym som ser ny och lite för stor ut ut. Visst vill man veta mer? Var kommer de ifrån, hur har de hamnat här? Bär de på en stor sorg? Är de tillfreds i sina liv? Ligger de vakna på nätterna och oroar sig för sin ekonomi eller sina barn? Hur bor de? Hur firar de jul? Vad ska de äta till middag?
Och ibland ser jag så osannolika saker att de får min fantasi at skena iväg. Häromdagen när jag sneddade över Union Square mötte jag en skadad mimartist. Eller han var kanske clown? Han hade svarta vida byxor, tvärrandig tröja, hängslen, vitsminkat ansikte men istället för en röd näsa had det runnit blod ur munnen. Han hade stödkrage som Wallanders granne, bandage från foten upp på låret och hoppade fram på kryckor. Hade han blivit påkörd av en bil mitt i sin show? Och var han i sådana fall så dålig att han inte ens hade fått ihop tillräckligt med pengar att betala taxi hem från sjukhuset utan måste hoppa på kryckor hem? Eller hade någon blivit så arg på att bli så där irriterande härmad av mimaren att han slagit honom gul och blå?
8 inlägg i april. Jag brukar iallafall ligga över 20 även om jag inte når upp till ett inlägg om dagen. Jag har inte ens svara på kommentarer vilket jag brukar tycka är en hederssak.
Bon, nu är det en ny månad och nya tag. 1:a maj den enda riktigt lediga helgdagen, den enda dagen utan måsten. Vi gick inte i förstamajtåg i vår familj och nästan alla andra helger var kyrkhelger och minst ett kyrkobesök var inplanerat. Men första maj var jag helledig, det var söndag fast inte söndag ändå, man kunde tom hänga ut tvätt utan att skämmas. Det där sitter i ryggmärgen för även om jag inte går i kyrkan på pingst eller allhelgona känns det alltid som jag glömt något efteråt.
Här i kapitalismens högborg arbetar alla idag, fast de har ju Labour Day i september istället, det är startskottet för hösten, inte våren.
New York har varit på sitt mest förföriska humör med vårgrönska och sommartemperaturer. Vi har haft gäster från Frankrike på besök som gått omkring och gapat över de korta kjolarna och höga klackarna. New Yorkborna är som svenskarna, klär av sig så fort solen visar sig. De senaste dagarna har det mer sett ut som beachen i Forida än Manhatttan här.
Själv har jag köpt för många skor med kanske lite för höga klackar för det hör liksom säsongen till att man försöker bli lite mer som Carrie, även om man mest blir som Liz. Men det gör ingenting för Liz gillar man ju. Kul, snygg men inte direkt vacker, lite knäpp, smart, rätt självisk och inte alltigenom sympatisk. Vi har rätt till en sådan kvinnlig TV-karaktär vart 15:e år. På 90-talet fanns Elaine, på 2000-talet har vi Liz.
Obama har nu varit President i 100 dagar vilket har skakat liv i CNNs paneler och snygga grafiska kartor igen. Jag tittade på presskonferensen och han var lika bra som vanligt. Jag förstår inte, karln ser utvilad och energisk ut (jag höll på att skriva solbränd, men det var den avspändheten han utstrålade). Ibland undrar jag hur de där toppolitikerna är funtade för att orka. Svininfluensan pratas det om en del förtås men paniken verkar nästan vara större i Europa. Jag har sett ett par personer med ansiktsmask i tunnelbanan men annars verkar ingen vara speciellt oroad.
Jag slutade min projektanställning igår men startar omgånede en ny, fram till slutet på juni. Sedan måste jag verkligen ta tag i jobbsökandet, hua. Men idag är jag ledig, bakar kakor till sonens lägerskoleinsamling och funderar på att dammsuga, man kan gör det rätt länge, just fundera på att dammsuga har jag märkt.
Det är över 30 grader varmt här och jag orkar inte tänka, än mindre skriva. Vi har besök och invigningsäter frukost, lunch och middag på takterassen och sittar kvar ute till mittinatta utan att ta på någon tröja. Vi fixar grillen, vattnar alla våra nya blommor som växer i rekordfart, letar fram solhattar, säger hej till tigrarna i Bronx Zoo och åker sparkcykel i Central Park. Ikväll ska vi gå på ett bra Steakhouse och jag tänkte fixa pedikyr innan dess för nu är det sandalväder!
Hejhopp!
Uppdatering: Om ni vill smaka de lammkotletter som Sankte Per bjuder köttätarna på till välkomstmiddag vid pärleporten ska ni styra kosan till Old Homestead Steakhouse. Det är New Yorks äldsta steakhouse som fanns här långt innan the Meatpacking district blev trendigt och de "specializes in the four food groups beef, beef, beef and beef". Men lammet går alltså inte av för hackor det heller. Ni vet hur lamkotletter brukar se ut? Om ni tar en sådan kotlett och lägger till fyra rader till så får ni en av deras kotletter. De var alltsa 6-7 cm tjocka - och jag fick tre stycken. Plus ett magiskt potatismos. Ingen av oss tog Kobe-biffen för 200 dollar men Filé Mignonen var tydligen utmärkt. Jag ska testa den ikväll för vi fick med oss en Doggy Bag som räcker till minst en måltid för hela familjen. Sedan gick vi hit och drack Manhattans och jag blev mer och mer lik Miranda ju längre kvällen led. Till slut hade hela håret blivit alldeles rött.
En fundering över saker och tings märklighet: hur kommer det sig att man kan få bättre kött här på restaurant (om man går på en tillräckligt dyr för att de ska förstå vad som menas med "rare") än i Frankrike medans köttet i köttdiskarna alltid är av sämre kvalitet (än motsvarande i FR)?
Uppdatering 2: Ovan skrev jag fört "styra kosan till" och sedan "går inte av för hackor". Det måste vara den gammalmodiga stämningen i restauranten som dröjer sig kvar. Och nu blir det broccoli hela veckan (när vi ätit upp resterna alltså).
"Jhumpa Lahiri själv föddes i London av bengaliska föräldrar. När hon var två år flyttade familjen till USA.
–Som barn var jag medveten om att mina föräldrar hade åkt ifrån en plats som de kallade hemma. De var visserligen främlingar, men de hade en tydlig känsla av vad som var ”hemma”, eller åtminstone var deras rötter fanns. För mig – och jag tror det gäller många i min situation – var det inte samma sak. Jag känner inte att det finns en plats som helt accepterar vem jag är."
Men nu blev jag ju tvungen att lägga in ett videoklipp igen! The Daily Show, det politiska satirprogrammet som min granne producerar, har varit i Sverige. För att fatta inslaget med Robyn bör man nog ha sett MTV Cribs ett program som går ut på att visa stenrika rapstjärnors överdådiga hem.
Ja, snygga tjejer och gratis sjukvård, Sverigebilden står sig, iallafall hos Demokraterna. Den självmordsbenägna bilen var kul!
Jag missade programmet igår men hittade videon på Tankar från 39:e gatan, fotografen Tomas Nilssons blogg.
Alltså nu måste jag skriva något så att jag får ner den där pubertala videon en bit på sidan. Det blir alltid så att när jag slänger in ett ovanligt ogenomtänkt inlägg, eller en löjlig video, för att jag inte har något att säga men inte har förstånd att hålla tyst, då tar det alltid en evighet för mig att knappa in nästa inlägg (eftersom jag ju inte hade något att säga in the first place).
Jag har nog aldrig publicerat så lite som under april och vågar inte ga in på Google Ananlytics för att se om jag har några läsare kvar. Jag hoppas att jag ligger i en eller annan RSS-läsare för måste ni gå in och kolla om jag uppdaterat har ni nog tröttnat vid det här laget (först ingenting, sedan ingenting, sedan en PACMAN VIDEO och sedan ingenting -ehh?).
Sverigeresan var lyckad, som jag skrev inne hos Karin; dottern gick påskkärring och sonen tog simborgamärke så jag känner att jag gjort mitt för att bevara det svenska kulturarvet i min familj. (Läs den intressanta kommentarsdiskussionen efter Karins inlägg).
Jag träffade vänner också, nio stycken vid fem tillfällen räknade jag ut att det blev. Trots att jag bott utomlands i nio år finns, med några viktiga undantag, mina närmaste i Sverige. Eftersom alla vännerna finns i Stockholm och jag huserade i Uppsala blev det lite maraton de dagar jag tog tåget (en kompis till frukost, en till lunch och ett helt gäng till middag). Det svåra är att man till slut inte vet vad man sagt till vem, och vad man frågat om, nu har jag ju dessutom bytt land sedan jag träffade någon av dem så det fanns mycket att dryfta.
Efteråt känner jag mig alltid rätt trött och lite ledsen. Har ni haft ett distansförhållande någon gång? Det är lite samma sak, man hinner aldrig säga allt och man känner ofta att man kanske inte diskuterade rätt saker. Den här gången tyckte jag att jag gnällde så mycket, pratade mycket om det som varit jobbigt och mindre kul kanske är jag undermedvetet lite rädd att framstå som odräglig och dryg utlandssvensk. Ofta märker jag att jag inte hann fråga tillräckigt heller, det blir lätt ett stort fokus på mig, hemvändaren.
Men trots allt börjar jag vänja mig vid vänskap på distans. Det funkar faktiskt, bra vänner behöver man inte veta allt om paradoxalt nog. Man får nog också anpassa förväntningarna till verkligheten, vi ses när vi kan och pratar om det vi känner för. Gott så.
Lite bloggrelaterat så visade det sig att de flesta faktiskt läser här till och från (hej, hej ni vet vilka ni är!). Jag blev som alltid generad när jag ska prata om bloggen med någon som läser den. Jag känner mig alltid pretentiös och tycker att jag borde skriva bättre, intressantare, mer genomtänkt. Jag känner inte alls samma genans inför de bloggläsare jag har som jag inte träffat i verkliga livet. En vän sa att han tyckte han lärde känna mig på ett annat sätt, han såg andra sidor hos mig. Och det är klart, läser man allt jag skrivit här kanske man känner mig bättre än om man bara träffar rätt oregelbundet i sociala sammanhang. Eller känner mig på ett annat sätt iallafall (man vet ju inte alls hur dålig jag är på att bowla och hur jag ser ut när jag dansar t ex).
Nej hörni, nu är det dags att äta frukost (vi är alltså fortfarande jetlaggade, jag är inte så äppelkäck att jag går upp klockan fem för att blogga annars).
Här har ni några killar som ooat hela natten, och hela dagen med... Ungefär så här känner jag mig, som om jag hade varit uppe och partajat alldeles för länge. Numera var det alldeles för längesedan jag var uppe och partajade för länge, istället uppnår jag samma tillstånd av utmatthet, lätt illamående, svag oroskänsla och långsam hjärnverksamhet med att resa med barn i 14 timmar och därefter ha jetlag.
Men New York hälsade oss med över 20-gradig värme och en sky av vitblommande träd i varje gathörn. Jag vet inte ens vad det är för träd men de får många vita blommor, dessutom finns en hel del körsbärs- och andra fruktträd visar det sig nu när man tittar efter. Gatorna och parkerna är fulla med folk. Och då menar jag fulla. Maken och barnen åkte till Central Park och trängdes på rollerblades och jag har mest suttit på terassen och funderat på att vi nog måste åka till en handelsträdgård snart om det ska bli någon ordning där uppe. Man hör faktiskt fågelsång, blandad med polissirenerna och grannens skivsamling förstås.
Idag vaknade 3/4 av familjen vid fyra, barnen är rastlösa och efter två timmar Disney channel vill de gå ut vid sex-snåret. En fördel med jetlag är att dagen blir lång, man hinner mycket, ialfall åtminstone i teorin för i praktiken är jag så trött att det inte blir så mycket gjort i slutändan ändå. Ut måste vi idag iallafall, regnet ska tydligen komma tillbaka redan i morgon. En promenad i Harlem kanske för att titta på alla tjusiga kyrkotanter i sina hattar och äta soulfood? Eller till Williamsburg och spana in ortodoxa judar och extremtrendiga 20-plusarer? Eller konstgallerirunda i kvarteren väster om oss? Eller en cykeltur längs Hudson river?
Det kändes som alltid lite vemodigt att åka ifrån Sverige, men just nu känns det trots allt väldigt bra att vara tillbaka. Jag vill ut i staden igen.
Vad svårt det är att blogga när man inte är hemma! Jag hade nog tänkt blogga en del, det finns ju något som iallafall till namnet heter bredband här, men det blir inte av. Kombinationen fantastiskt väder och att vara tillfällig gäst i sitt tonårsliv tar en del energi och tid (mycket promenader och fikor) och blogga är ju liksom inte det jag gör när jag är här.
Jag går i barndom i stället. Det blir ju lite speciellt det där att varje gång jag är i Sverige bor jag hemma hos mina föräldrar. Jag äter fil i samma tallrikar som när jag var barn, åker samma buss som jag tog hem från plugget och när jag först såg Sverker med soptunnan på TV för att dagen efter se på löpsedlarna att Svartenbrandt var på rymmen blev illusionen total. Jag hade hamnat i Life on Mars, tillbakaflyttad till 1999, eller 1989 eller kanske tom 1979?
Men samtidigt som allt känns bekant på det där sättet som saker man inte sett på länge känns bekanta känner jag ju inte alls igen mig. Samtidigt som det tar en mikrosekund att se att jag befinner mig i just Sverige och ingen annanstans på jorden hittar jag knappt längre. Jag känner in i benmärgen igen formen på piskställningarna, lukten av våta, bruna björklöv, det speciella hopp man fylls av när man får en härlig vårdag redan i April och smaken av påskmust och sill i gommen(för att uppskatta just den kombinationen bör man nog vara infödd svensk). Men samtidigt så har ju det här samhället förändrats sedan jag bodde här. Och så kommer det konstaterande som brukar bli slutsatsen varje gång jag kommer hem; det har jag också.
Jag hade faktiskt börjat på ett inlägg på långfredagen, för jag tycker det är en viktig dag. Jag ville skriva något viktigt om smärta, svek och att vilja att den bittra kalken ska gå en förbi. Men det var ju så härligt väder, det var liksom uppståndelseväder redan på långfredagen och det var omöjligt att komma i rätt stämning. På skärtorsdagskvällen var jag på en bluesmässa och det spelade en låt som heter "Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die" som jag tyckte var ett bra tema för min betraktelse men när jag sökte på youtube kom bara den här trallvänliga countryn upp och det gick ju inte att undgå att dra på smilbanden. Även om budskapet faktsikt är detsamma; vi vill alla bara gå i mål och få segerkransen, vi vill helst slippa de åtta milen på bakhala skidor innan.
Jag är på påsklov. Om nu någon undrar. Skriver på en jättelångsam dator med svenskt tangentbord. Det är helt omöjligt, det borde ju vara lättare eftersom åäö finns lättillgängliga (man fattar inte hur ofta vi i svenskan använder de bokstäverna förrens man börjar använda utländska datorer) men jag som nu börjar vänja mig med att växla mellan amerikanska och franska tangentbord hittar ingenting. Var finns @? Aha uppe till vänster och så måste man hålla ner Alt Gr, hjälp vad jobbigt. Hur man definierar en utlandssvensk: någon som hellre har ett lättillgängligt @-tecken än ett "å".
Passover, den judiska påsken, är nog ungefär nu. Det stod om den överallt i New York; Passoverbarnböcker skyltades, affärer skulle stänga, mamma-ölen på dagis ställdes in... Finns det ett svenskt ord eller säger man judisk påsk? Pesach, pasch? Jag tror att ordet passover står för att soldaterna passerade förbi husen med blod målat på dörrarna, så de judiska gossebarnen skonades när de egyptiska barnen dödades. Hua, påsken är en våldsam tid.
Nu ska jag gå ut i den svenska vårsolen igen innan den trillar ner bakom horisonten. Lev väl!
Uppdatering: Näe nu blandade jag väl ihop sisådär 2000 år av religionshistoria. Det var ju en sjukdom (väl?) som passerade förbi husen med lammblod innan judarna flydde Egypten. Soldaterna var väl när Herodes letade efter kristusbarnet och Maria och Josef flydde tillbaka till Egypten.
Dottern: När jag blir stor då kan jag hälsa på vem jag vill, när jag vill, alldeles själv! Jag: Jaa, det kan du, vem ska du hälsa på då? Dottern: Dig! Du ska bo i ett hus och jag i ett annat, så ska jag hälsa på dig och fika. Ofta. Men vi måste fika.
Jag har äntligen läst Marciej Zarembas artikelserie om integrationen. (Ännu en fördel med tidningar på nätet, artiklarna åker inte ut med pappersinsamlingen utan man kan läsa intressanta grejer som skrevs för en månad sedan.) Parallellt läser jag New York Times stora serie "Remade in America" - A series about the newest immigrants and their impact on American institutions, även det mycket läsvärt. Serien som går i söndagstidningen har hittills behandlat skolan, arbetsplatsen, och idag sjukvården.
Perspektivet är alltså hur dessa nya immigranter påverkar det amerikanska samhället, hur samhället förändras och givetvis hur (eller om?) de nyanlända integreras. Idag är var femte amerikan nyanländ eller nära släkting till en nyanländ immigrant, immigratinen har inte varit så stor sedan Småland och Dublin avfolkades. Numer kommer inte så mycket europeer utan mest mellanamerikaner och asiater.
Det finns hur mycket artiklar, diskussisonsforum, statistik och expertutlåtanden som helst att fördjupa sig i för den som vill. Jag har bara läst delen om utbildning ordentligt ännu och även om ni inte bor här tror jag det kan vara intressant läsning. Frågeställningarna är ju dessamma överallt, även här i det som säjs vara en "melting pot". I går gick vi en lång promenad genom centrala Manahattan för att till slut hamna i en lekpark precis bredvid stadshuset. Jag trodde jag hamnat i Beijing. Stadshuset ligger granne med Chinatown och i lekparken var det kanske 100 asiatiska barn och tio med annat ursprung, Kinesisk trummusik hördes på avstånd och jag undrade hur många av tanterna som vaktade barnen som kan någon engelska alls.
Just kineserna har väl aldrig utmärkt sig för att integrera sig nämnvärt, det känns som om de skapar parallellsamhällen var än de befinner sig. Men hur motverkar man ghettoiseringen? Ska man motverka den? Hur försvara sina medtagna traditioner och sitt kulturarv och samtidigt bli en god amerikan (eller svensk)? Här firas St Patricks Day (irländska nationaldagen) som vore det 4th of July med parader och grön klädkod i skolorna. Ska man fira alla immigrantländers nationaldagar? Då skulle det bli färgschema varje dag i skolan...
Man brukar säga att en stor del av svaret ligger i bra utbildning för alla. Bara genom skolan kan man ge samma möjligheter för alla nyanlända och deras barn. Och bara genom skolan kan man ge en gemensam medborgarutbildning, om nu det är önskvärt. Ska man undervisa om väderingar? Ska man förklara lagar med att de bygger på de värderingar vi har i vårt samhälle? Och måste man anamma dessa värderingar för att leva här?
Men innan man kommer dit maste ju språket behärskas. Språket, språket, språket. Det älskade och hatade språket som måste behärskas och tämjas och göras till sitt. Ni läste väl Zaremba om hur svårt det är att behärska svenska? Och hur bedömd man blir efter ens uttal?
Gränsen går inte alltid mellan immigranter och "riktiga amerikaner" utan mellan de som behärskar engelska och de som inte gör det. Språknivån avgör om du lyckas i skolan, i arbetslivet, socialt. Här finns inte SFI men gratis specialundervisning , ESL -English as Second Language, för alla skolbarn som behöver. Sedan 1996 har antalet "English-learners" ökat med 60 % och de finns nu inte bara i storstäderna utan ute på landsbygden där man inte har någon erfarenhet av att undervisa stora grupper av elever som inte behärskar engelska.
I den här skolan i Virginia har man motvilligt tagit beslutet att undervisa de som inte pratar engelska i helt egna klasser i alla ämnen. Man menar att de aldrig har en chans i vanliga klasser, de kommer efter, får dåliga betyg. Så man har skapat ännu mer segregation. Meningen var att eleverna efter en tid skulle integrerars i vanliga klasser men det sker nästan aldrig. Men betygen stiger, resultaten är bättre. Bush's prgram "No Child Left Behind" kopplar den finansiella hjälpen skolorna får till elevernas resultat, kritikerna menar att skolan bara vill ha upp resultaten utan att egentligen se om eleverna är redo för ett liv utanför skolan. Skolan menar att deras roll är att undervisa, inte uppfostra eller integrera.
Nu ska jag ta och bita i del två som behandlar vad den finansiella krisen innebär för alla de låglönearbetare som strömmar över gränsen. Och kanske också för en svensk akademiker som snart måste fixa ett nytt jobb...
Uppdatering: De kommande veckorna kommer artikelserien att behandla immigrationens påverkan på affärslivet, politiken, socialtjänsten och familjen. Stay tuned!
Min första Stockholmslägenhet låg i Fruängen, jag lyckades byta till mig en etta på nedre botten på Ellen Keys gata mot min lägenhet i Uppsala. Det var 1991, jag var arbetslös och jag var enbart i Fruängen för att sova. Taxi hem efter Riche kostade en förmögenhet (i mitt minne 200 pix, kan det ha varit så dyrt?) så det blev ofta sista tunnelbanan hem. Det är nog något av det farligaste jag gjort, åka ensam till slutstationen och gå mellan häckarna och de svarta fönstren hem. I Fruängen kan ingen höra dig skrika.
En nyårsnatt låg det en kille i trappen och sov. Jag gav honom en kudde och en filt. På morgonen hade han gått men vikt ihop filten fint och lagt den framför min dörr. Det var det närmaste jag kom i kontakt med någon i Fruängen.
I Fruängen fanns trevånings- och femvåningshus, parkeringsplatser och "gågata" (hade ni varit där skulle ni förstå citationstecknen), betongviadukter och röda bussar med tresiffriga nummer. Mataffär, Restaurant Karlavagnen och en kemtvätt. Sen minns jag inget mer. Jag bodde där i nästan tre år. Kanske har de en galleria nu?
är defintivt Dr. Sussmann. Ja man borde ju förstått att man inte skulle skrytit så om barn som aldrig är sjuka. Sonen har nu hostat i två veckor och dottern har precis fått congivitis (ögoninflammation?). I vilket fall blev vi snabbt trogna kunder hos Dr. Sussmann.
Här finns inte direkt några vårdcentraler utan precis som i Frankrike kontaktar man en privatläkare vid behov. För barn ofta en barnläkare och för vuxna en allmänpraktiserande eller olika specialister. Har man problem med acne går man alltså direkt till en dermatolog, har man öronproblem går man till öronläkaren etc. Men det är rätt jobbbigt att hitta rätt, hitta någon man gillar och har förtroende för. Här har vi försökt hålla oss borta från läkarbesök men nu var vi alltså tvugna. Jag ringde runt till säkert ett tiotal som antigen inte tog nya patienter eller inte tog vår sjukförsäkring innan jag hittade Dr.Sussmann.
Dr. Sussmann visade sig motsvara själva sinnebilden av den amerikanska judiske doktorn. Ni vet den gamle familjeläkaren som kommer med sin väska hem till familjen med den döende patriarken i alla filmer. Han är säkert en bra bit över 70, kort med flint, runda små glasögon, fluga och breda hängslen. Han var jättetrevlig och tog sig tid, ingen väntetid, ingen stress. Jag har ringt två gånger och har fått komma inom timmen båda gångerna. Han jobbar ensam på sin mottagning som ligger på sjunde våningen i ett hyreshus, han har flera undersökningsrum, ett stort kontor med läderfotöljer och det är hans förtjusande fru Jeannine som sköter sekretariatet. Han har ett rullande schema av jour med två kollegor som liksom han är knutna till ett universitetssjukhus. Vi kan ringa dygnet runt och han sa bestämt till mig att inte åka till akuten utan att ringa honom istället vid behov.
Dr. Sussmann börjar redan bli lite besviken på Obama-administrationen men vi enades om att något annat hade varit omöjligt med de förväntingar som vi hade. Han har rest med Orientxpressen från Venedig till Paris och av misstag ätit hummer på en restaurant som heter "någonting med Laurent". Han har aldrig varit i Sverige men tycker det är tråkigt med Saab. Men han tycker samtidigt att bilindustrin har sig själv att skylla, han berättar hårresande historier om hur bilindustrin via bulvaner köpte upp kollektivtrafiken i stora amerikanska städer för att ersätta spårvagnar med bensindrivna bussar.
20 dollar betalar vi ur egen ficka vid varje besök, men vi har som sagt sjukförsäkring som står för resten. Och bäst av allt, man får ett klistermärke!
Häromdagen på tunnelbanan stod jag inträngd och höll mig i stången som löper i taket. Bänkarna går längs med vagnsväggarna och jag stod vänd mot de som satt på dem. Plötsligt känner jag hur någon petar mig i magen! Det är den lilla asiatiska damen som sitter framför mig som drar i min skjorta som tydligen åkt upp så jag blottar magen. Hon klär på mig! Vi skrattar till och jag rättar till kläderna. Och här trodde man att asiater var reserverade!
Jag har märkt det där flera gånger, att man har färre sociala spärrar här, eller snarare andra. Man rör vid varandra mer, talar med främlingar, ja rentav lägger sig i på ett sätt jag inte är van vid. Och man hälsar inte alltid först vilket efter mina åtta år i Frankrike stör mig. I Frankrike går man aldrig fram till en biljettlucka och säger "Kan jag få en biljet till Solna". Nej man säger ALLTID hej först. -Bonjour, -Bonjour. Jag ser dig, du ser mig, nu kan vi börja prata. Idag gick jag på gatan med sonen och en tjej gick förbi och sa i förbifarten "vilken smart ryggsäck" och så gick hon vidare. Jag fattade först inte att hon talade till oss. Det var inte otrevligt, bara oväntat.
Man får kommentarer om barnen hela tiden "Har du sett att hon klättrat högst upp på klätterställningen?" Välmenande men ibland rätt tröttsamt. Men det får man nog ta, på det stora hela är det ju rätt härligt att folk bryr sig så i den här storstaden som enligt schablonen borde vara det opersonligaste stället på planeten.
Idag började jag dagen med att äta tårta och sedan blev jag tagen av polisen. Jag sprang snabbt genom spärren och råkade använda sonens studentpasserkort istället för mitt. Jag blev stoppad av civilpolis i orange munkjacka. Han visade mig sin BADGE. Det var som på film, fast jag behövde inte böja mig över en motorhuv och få handklovar påsatta. Jag förklarade vad som hänt men han sa att han var tvungen at ge mig en böteslapp och så får jag överklaga. Fast han var jättetrevlig och bad om uräkt när han såg på körkortet att det var min födelesedag.
I Paris hade man aldrig fått en bot, jag hade ju ett giltigt kort på mig. Dessutom kollas inte metron av polisen utan av kontrollanter i fula uniformer som man ser på flera hundra meters håll. De är alltid minst tio stycken varje gång. I Paris har alla plankat någon gång och många gör det jämt. Det skulle inte falla en spärrvakt in att bry sig om någon som hoppar över spärren. Här planakar ingen. Nolltolernasen är inte bara en myt.
Till alla er som ibland undrar vad skillnaden mellan Sverige och Frankrike är. Vad gäller landet där jag bor nu skulle man kanske kunna tänkt sig samma reaktion om det gällt Nya Testamentet. Dock inte från Presidenten, bara från badge-bärarna.
Själv har jag tyvärr varken läst Prinssesan de Cleves eller Hercules. Om jag någon gång söker jobb i offentlig sektor får det väl bli i Sverige.
Ja, det var väl en väldig tur att jag inte blev översättare! Men alltså snöblandat regn, vad är det här? Dessutom har jag VAB:at hela veckan, eller snarare eftersom jag inte bor i Sverige, jobbat hemifrån, släpat med hostig son till jobbet, fixat och tricksat och försökt greja en ovanligt arbetsintensiv vecka ändå. Vi är så bortskämda med friska barn att vi helt glömt bort vad träligt det är när de är sjuka. Våra barn har aldrig varit magsjuka, aldrig haft flunsan och sedan två-årsåldern har de knappt varit hemma från skolan (förum en veckas vattkoppor kom jag just på). Men jag har väl inte tagit tillräckligt i trä för nu snörvlas och hostas det väldeliga.
Ja, ja. Det postiva är väl att man får lite ensamtid med sitt barn, men nu har vi haft så mycket ensamtid att vi är rätt uttråkade båda två. Ett par dagar har maken och jag jobbat halvdagar och bytts av vid lunch. Det var trevligt att ses båda föräldrarna och ett barn. En förälder och ett barn är vi ganska mycket, eller en förälder och två barn. Men två föräldrar och ett barn är inte så ofta. Det kändes som när han var liten innan lillasyster föddes.
Som ni märker har jag inte så mycket intressant att berätta, jag tror jag är lite sympatiseg i hjärnan av att inte komma ut tillräckligt!
Det finns otroligt mycket skräp på TV här, skräp och reklam, reklam och skräp. Det finns även kvalitetskabel som HBO och Showtime och så finns det PBS, Public Broadcasting System dvs. public service som man väl säger på svenska.
Och där har jag precis hittat mitt favoritprogram med min nya favoritjournalist, Charlie Rose. Ett bord, två stolar, en svart vägg, två glas vatten, en journalist, ett intervjuobjekt. En timmes intervju utan avbrott, paneler, tittarfrågor, webchat, filmklipp, publik, presentatör, musikavbrott. De har inte ens en snurrande logga!
En påläst, skicklig och sympatisk intervjuare och en intressant gäst. Kolla in tunga namn som Timothy Geithner, Nancy Pelosi, Eric Schmidt, Salman Rushdie, Paul Krugmann, Sean Penn... Och ibland slår man på och så är det någon som man (jag) aldrig hört talas om och som är hur intressant som helst. Idag såg jag genforskaren och Princetons president Shirley Tilghman. Han har även olika intervjuserier; en om finanskrisen, en om veteskap och en med författare.
Det är aldrig konfrontationsjournalistik och han har blivit kritiserad för att vara för undfallande. Jag tycker inte riktigt det men han låter gästerna tala till punkt, tar sin tid, frågar om. Och jag tycker det är ganska skönt med en trevlig samtalston.
Varför är inte mer TV såhär? Dessutom måste det vara världens billigaste TV-produktion.
Det finns en tid på året när betoningen hamnar mer på utlands än svensk hos utlandssvensken. När man själv bodde i landet var det bara en ynka lördagskväll och den ende som tittade var Björn Kjellman. Numer håller det på varenda lördag i månader och reglerna är mer komplicerade än i cricket. Man förstår inte vad någon, pratar, skriver, bloggar, twittrar eller facebookar om. En massa förnamn på sångare man aldrig hört talas om och så ett väldigt tjat om ridhjälmar? Man börjar undvika svenska tidningar på nätet, man struntar i rss-flödena, man slutar läsa favortibloggarna, man släcker ner twitter, man slutar nästan ringa hem. Ingen i ens fysiska omgivning vet överhuvudtaget vad det handlar om och det börjar kännas som om Sverige hamnat i twilight zone, en egen verklighet i ett parallelluniversum.
Vill ni följa med mig på promenad? Här kommer en liten bildserie av vad jag passerar på väg hem från jobbet. Det här skulle kunna bli en bloggutmaning, fotodokumnetara din "skolväg", man skulle nog få se allt möjligt kul!
Den här osannolika receptionen finns i vårt kontorshus. Vi har två kontorsrum i ett gigantiskt hus som hyser en massa företag. I julas hängde en krans som säkert var två meter i diameter istället för flagg-tavlan på väggen. Jag tror tavlan kom upp efter 9/11.
Gathörnet utanför kontoret. Övervallt på Manhattan, precis som i resten av USA, finns det kyrkor. Enda skillnaden är att här ligger de inklämda mellan skyskraporna vilket ofta ser rätt kul ut för de har alltid klassisk kyrkarkitektur även om jag undrar om de alltid är så gamla. Det tydligaste exemplet är kanske St Paul's Chapel som ligger precis bredvid Ground Zero och klarade sig undan attacken utan ens ett krossat fönster.
Här har vi då den berömda Strand Bookstore, ser ni hur böckerna trängs i fönstren? Union Square, jag borde förstås tagit en bild när det är "Farmer's market". New York-borna är mycket stolta över sin Farmer's market. När vi berättar var vi bor säger folk "Vilken tur ni har, då kan ni gå på Farmer's market på lördagarna!" Att handla på Farmer's market är det mest bobo, bohemian chick eller Brommatrendiga man kan tänka sig.
Det består av en 20-30 stånd med cider, honung, blommor, getost, dekorativa videungsstånd, ja det mesta utom det som jag tänker på när man säger bönder, till priser som ligger någonstans mellan kilopriset på guld och platina (okey då det finns en del äpplen och potatis också). Men eftersom allt är odlat utan den minsta lilla tillsats, gödning eller växthus och uppgrävt med en spade gjord av tovad träflis i de rätt hårda klimatet i uppstate New York så bidde det väl bara tre tomater och då måste man ju sälja dem dyrt. Bönderna är alla runt 30 med dreadlocks, charmig huvudduk, äppelkinder och iphones.
Nu är jag kanske onödigt raljerande för det är ju bra att man kan köpa biodynamsikt odlade grönsaker men har man bott i Paris (eller vid Skärholmens Centrum eller Hötorget) så blir det hela lite skrattretande. Vi hade tre marknader inom gångavstånd med säkert fem gånger så stort utbud och till tre gånger lägre priser i Paris.
Nu har vi svängt in på vår gata. Den här bilden får illustrera de otaliga mathak som finns här. Om det finns sju boklådor finns det säkert minst 50 utskänkningsställen mellan mitt jobb och hem. Av alla de sorter, som de här t ex: DogmaticThe Gourmet Sausage System och Chop't The Creative Salad Company (om det är något våra vänner amerikanerna inte lider av är det den europeiska rädslan för att verka pretentiös), bredvid ligger helt otrendiga kubanska kedjan Havana central. Mitt emot finns en pizzeria, en Starbucks, en gourmetkrog...
Presidenten säljer fortfarande.
Nu snabbar vi oss över 5th Avenue där verkligen finns så här många taxibilar mest hela tiden. Ni ser Empire State builiding i bakgrunden.
Om man ska tro Wikipedia är New York City jordens största judiska stad (alltså den stad som har flest judiska innevånare ). Ungefär en fjärdedel är aktivt troende, de flesta är av azkhenasiskt ursprung men även serafader och snabbt växande hasidiska, ortodoxa grupper finns (jag har ingen aning om hur man stavar de här judiska gruppernas namn på svenska, ni får ursäkta). Häromdagen stod jag bredvid en ganska ung ortodox jude på tunnelbanan. Han hade hatt, helviltväxande skägg (tom runt hela nacken!) och svart rock. Han stod och läste i en gammal inbunden bok och plötsligt såg jag att han hade två hål i örat! Tror ni han hade omvänt sig till ortodox judaism efter ett vilt ungdomsliv med örhängen eller får de ha hål i öronen? De kanske ska ha hål i öronen? Nyfiken blir man ju! Framme vid sjätte avenyn har vi mer mat fast i mobila utskänkningsställen. Sådana här små lastbilar, eller ännu mindre "food carts" som säljer falafel, pretzels, korv, glass och allt möjligt finns överallt. I det här gathörnet brukar det finnas en i tre av fyra hörn, billigt men med ojämn kvalitet om man inte har provat sig fram till sin favorit. Är Latin Fast Food kosher förresten? Ja, nu är vi framme. Det här husen ligger snett emot vårt hus. Välkommen in på en fika om ni har vägarna förbi!
Vår lokala lekpark är egentigen rätt trist, mest asfalt och dessutom ett stort husbygge som slammrar och skymmer solen. Men nu när våren kommer sa smått längtar vi ut ur våra för små lägenheter. Barnen vill springa, de vuxna vill dricka kaffe i solen. Man pratar lätt med folk. "Hej, har ni bott här länge? Var kommer du ifrån? Vilken skola? Ja, det är lite långt, men vi trivs så bra här!" Basketgrabbarna har också sett vårljuset, alla verkar spela ihop, jag vet inte om de känner varandra. Mina barn spelar fotboll med en pojke och hans två papppor. Alla mammor har pappmuggar med kaffe och olästa tidningar. Ett barn slår sig lite i rutschkanan, basketbollen far iväg in i klätterställningen, "Oj, ursäkta, gick det bra?".
Den här skulle postats den 8:e förstås, men den dagen gick verkligen helt obemärkt förbi. Men nu lägger jag in den iallafall eftersom det var så länge sedan jag hade någon bombastisk, fransk smörsång här. Och Julein Clerc är sa ung och söt i den här filmen. Att lyssna på sånt här på youtube tillhör mina guilty pleasures.
"Sweden, on the other hand, had a problem like this. They took over the banks, nationalized them, got rid of the bad assets, resold the banks and, a couple years later, they were going again. So you’d think looking at it, Sweden looks like a good model. Here’s the problem; Sweden had like five banks. [LAUGHS] We’ve got thousands of banks. You know, the scale of the U.S. economy and the capital markets are so vast and the problems in terms of managing and overseeing anything of that scale, I think, would — our assessment was that it wouldn’t make sense." Barack Obama via Emil Arvidsson.
Fast Paul Krugman tycker att USA har, like four banks. Men Krugman har ju varit hos oss och fått pris av kungen sa han kanske vill försvara vår heder?
Måste bara lägga in en kort väderleksrapport: Förra måndagen var skolorna stängda för det kom så mycket snö, i tisdags var det -7°C, en av de kallare dagarna denna vinter, sedan gick det med rekordfart uppåt; onsdag: 0°, torsdag +8C, fredag +14° och lördag-söndag hade vi underbara 20°. Vi åkte på båtutflykt till Ellis Island och Frihetsgudinnan utan att ta med oss jackor!
Och idag har vi +2C! Det är verkligen ingen ordning på vädret i den här sta'n. Och inga luftkonditioneringar eller värmeaggregat hinner ställas om i tid så man svettas och fyser om vartannat inomhus, mycket besvärligt alltsammans. Fast allt kändes mindre besvärligt i helgen, vårvädret lyfte humöret. Plötsligt kom jag ihåg vad skönt det är med fint väder, allt känns lättare.
Ellis Island var intressant, fast det är svårt att föreställa sig att det bara 100 år sedan milliontals människor kom hit på båtar från Europa. Förutom muséet som beskriver betydelsen av Ellis Island och de mänskliga dramer som utspelade sig där finns en utsällning med en historisk överblick över USAs immigration från de första kolonisatörerna till vår tid. Jag tycker det är så fascinerande att det här jättelandet knappt fanns för 200 år sedan och att nästan alla som bor här kommer från immigrantsläkter. 2,5 milioner amerikaner betecknar sig vara av svensk härkomst fick jag veta, jag trodde det var fler men alla är väl så uppblandade numera. De flesta bor i Minnesota förstås där de har lyckas hitta minst lika stränga vintrar som i Norden.
Det kanske är orättvist att jämföra Stockholm med London eller New York, det finns ju betydligt fler potentiella bokköpare i de större städerna, men nog finns det många boklådor här. Bara på den kvart det tar mig att gå hem från jobbet passerar jag minst fyra stycken.
Bäst är ärevördiga Strand Book Store . "18 Miles of Books " - New York's independent landmark book store for over 75 years, featuring a tremendous selection of used, new, rare, collectible and out-of-print titles in all subjects featuring the city's largest collection of art and photography books. Det är en gammal, ful, otrendig, stor lokal där böckerna ligger i högar, på hyllor och nästan på golvet . Och inga doftljus jag lovar. Sedan går jag förbi två olika Barnes & Nobles som är rätt klassiska kedje-boklådor men med ett helt okey utbud av iallafall den aktuella utgivningen. Sist men inte minst har vi en förtjusande barnbokhandel Books of Wondermed tillhörande cupcake-café. Vi brukar gå dit efter skolan ibland, man kan sitta på små pallar och bläddra i böcker hur länge man vill, lite som att gå till biblioteket. Trevlig personal har de också och jag brukar försöka köpa åtminstone en bok varje gång vi går dit för det har varit oroväckande ont om kunder på sista tiden. Och vart ska det 50-åriga kvinnliga bokhandelsbiträdet få jobb om hon får sparken därifrån? Den ekonomiska snålblåsten tär hårt på specialistbutikerna även i våra relativt välbärgade kvarter. Det hela känns väldigt mycket You've got Mail.
Uppdatering: Jag skrev det här inlägget ur minnet och när jag gick hem idag kollade jag och insåg att jag missat minst tre boklådor. Först en Virgin Megastore som väl får räknas, sedan Skyline Books & Records, ett litet antikvariat som ser ut precis som antikvariat bör göra och så sist men inte minst jättefina Idleewild Books, en resebokhandel (ok, jag far gå en liten omväg då, men den är så fin så jag ville ha med den! Kolla de fina jordgloberna i fönstren). Så det blir 7 boklådor på 20 minuters promenad: 1 mycket välsorterad oberoende bokhandel, 1 bok/musik/media tempel, 2 stora kedjebokhandlar med mycket facklitteratur, 1 antikvariat, 1 barnbokhandel och 1 resebokhandel. Och jag har säkert missat någon.
För specialintresserade eller den som planerar en resa hittade jag den här artikeln i New York Times om oberoende boklådor samt den här listan.
Via Hemliga mamman hittar jag det här och blir alldeles svettig. Måste man ha ett sånt där hårsvall för att föreläsa om utmattningstress och blöjbyten? Ska de här vackra, smala, famgångsrika kvinnorna tala om för alla "vanliga" mammor hur de ska göra för att få en roligare vardag? Snacka om stresshöjande! Här tex, har vi en föreläsning om utbrändhet: Jag var så jättehögpresterande och perfekt, nu har jag istället startat ett eget företag, skrivit en bok och föreläser för hundratals kvinnor! Ehh?
Det verkar finnas hur stort behov som helst av kvinnor som är "experter" på familjen, vardagen, livsmemoryt (livsmonopolet? livspictonary? livsfiamedknuff? jag försöker bara finna en ny metafor här) och vars expertis mest verkar bestå av att de berättar hur deras eget liv ser ut i artiklar, böcker och föreläsningar. Och det livet är alltid övre medelklass i 08-området. Dessutom mammabikten? Vad är det de biktar? Poängen var väl att vi inte skulle ha dåligt samvete, eller? Det hela känns ungefär lika fräscht som Ladies Night, fast utan räkor.
Som en pendang har det inne hos Therese hållits en animerad diskussion om överaktiverade ungar och överdesignade kök (och den eventuella stress dessa fenomen medför). Jag har gett ett par mer än lovligt beskäftiga kommentarer där, som om jag skulle ha lösningen på vardagslivet (kan vi inte bara kalla det så istället för det där pusselordet). En utvikning bara : det är jobbigt med kommentarer, när man skriver något lite löjligt eller pompöst på sin egen blogg kan man alltid skriva ett nytt inlägg och tona ner, när man kommeterar på någon annans blogg är det svårare at skriva en kommentar till för att brasklappa. Det känns som man spammar. Dessutom borde ni följa hennes följetong med de tio bästa konstverken istället, den är jättebra!
I vilket fall så känner jag mer och mer att jag har så svårt att identifiera mig med gruppen "mammor" och snart tror jag med "kvinnor" också. Ni vet på twitter och bloggar och så när man ska beskriva sig själv med 160 tecken, jag skriver aldrig "mamma". Ibland tror jag att alla andra mammor gör det. Och det är inte ens så att jag har någon feministisk agenda och jag talar gärna om att jag har barn, men det känns som om "mamma" har blivit ett laddat ord. Mamma med stort M. Jag säger faktiskt hellre förälder. Och jag har kanske en feministisk agenda när allt kommer omkring.
För övrigt vill jag bara, eftet tre dagars gräsänkande och på förekommen anledning säga att att vara ensamstående med barn är överreklamerat. Just nu har jag en punkt mellan skulderbladen som gör jätteont, ska jag väcka upp 8-åringen för att ge massage? Dessutom har jag ingen att skylla på för att det inte finns mjölk till frukost imorgon. Alla kommer att bli arga på mig, även jag själv.
Jag skriver i min lilla presentation härintill att jag alltid skulle velat ha ett smeknamn. Charlie Truck kallades jag av min pappa, men jag ville ju ha ett coolt namn. Jag har kallats annat bla "Kossan", Kossa mu", "Kon" (alltsa en ko i bestämd form, det ska uttalas på norduppländska med jättetjockt n) och icke att förglömma "Tierp", platsen som är sa ful att kråkorna flyger upp och ned. Men Tierp var faktiskt ett vänligt smeknamn, i den klassen kände jag mig välkommen.
Problemet var väl att inget av ök/smeknamnen var särskilt coolt. Jag ville ha ett sådant där öveklass-smeknamn som "Puck" (hustrun till hjälten i Jan Mårtensons kriminalromaner tror jag).
Uppdatering: Nej, nej helt fel. Via Google hittade jag den fina bloggen Deckarsystrarna. Det visar sig att Puck var Maria Langs hjältinna. Mårtensons vinsippande antikhandlare Homan hade bara en katt som hette Cleo. Deckarsystrarna har för övrigt helt rätt i att Maria Lang och Jan Mårtenson bara kan läsas under sommarnätter i sommarstuga (där de står kvar i hyllorna sedan mormors dagar). Cleo hade ju varit urbra som smeknamn.
Ser ni, jag har äntligen lagt in en bild i mitt sidhuvud! Nu när alla lägger in vårbilder i sina bloggar slår jag till med en bild som iallafall får mig att frysa. Men jag tycker om den här ängeln och jag tog bilden idag. Visst är den fin?
Nu har vi kommit hem och jag sitter framför brasan. Vi har fyra eldstäder i vår fyrarummare, en i varje rum! Helt galet. Men det är något speciellt med att ligga i sin säng, titta in i eldslågorna och somna till knastret av en brasa. Tyvärr har vi fel på värmen så den ligger för det mesta på 27 grader och vi får snarare öppna fönstren än elda men idag var det nästan kyligt när vi kom hem. Och vi har väldens bästa drag, urlätt att tända tom med med stora klabbar och lite papper (alltså utan spänt, det skulle aldrig funka i vår vedspis på landet).
Varje gång jag tänder en eld här tänker jag på Joan Didion och hur hon i "A Year of Magical Thinking" beskriver hur hon och hennes man tände en eld när de kom hem efter att ha besökt dottern på sjukhuset kvällen maken dog av en hjärtinfarkt. När jag läste det första gången (innan jag flyttade hit) tyckte jag det var så märkligt att de hade en eldstad i en lägenhet på Upper East Side. Jag tänkte mig inte öppna spisar i de höga husen. Nu tycker jag att öppen eld hör hemma i New York, mitt i stan.
"I finished getting dinner, I set the table in the living room where, when we were home alone, we could eat within sight of the fire. I find myself stressing the fire because fires were important to us. I grew up in California, John and I lived there together for twenty-four years, in California we heated our houses by building fires. We built fires even on summer evenings, because the fog came in. Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night. I lit the candles. John asked for a second drink before sitting down. I gave it to him. We sat down. My attention was on mixing the salad. John was talking, then he wasn't."
Fires said we were home, we had drawn the circle, we were safe through the night. Om ni vill läsa mer.
Idag var det "Snowday" - det betyder att skolorna stänger för det har kommit fem cm snö, eller kanske möjligtvis tio. Tänk om det varit så när man själv var barn, ingen skola mellan december och mars! Så vi tog ett par plastsäckar (vi har ingen pulka, vintern var ju slut förra veckan!) och gjorde som alla andra Manhattan-familjer, trotsade vädrets makter i Central Park. Ser ni vad öde det ser ut under den vintermörka himlen, ni kan ana en längdskidåkare borta vid stängslet och vi såg tom en tjej med snöskor (jag säger som Asterix, ils sont fous ces newyorkais). Titta vi hittade våra kompisar från i höstas! I pulkabacken hittade via alla de andra familjerna. Det finns något patetiskt men ganska rart över storstadsföräldrar som förtvivlat försöker göra vintersportgrejer med sina barn mitt i stan.
Jag vet inte vad det här är för staty men i det här vädret kändes den väldigt München 1943.
I started a blog which nobody read When I went to work I blogged there instead
I started a blog which nobody viewed It might be in cache The topics include:
"George Bush is an evil moron" "What's the story with revolving doors?" "I'm in love with a girl who doesn't notice me" "Nobody hates preppies anymore"
I started a blog but nobody came No issues were raised No comments were made
I started a blog which nobody read I'll admit it wasn't that great But if you must know here's what it said:
"100 of my favorite albums" "200 people I can't stand" "400 movies you must see soon" "10 celebrities (4 of whom I might assasinate)"
I started a blog, I sent you the link I wanted the world (and you) to know what I think
I started a blog, but when I read yours It made me forget what I had started mine for.
Hittat pa den fantastiska Waiting Around to Die som jag blivit helt beroende av. Jag sitter och stirrar på RSS-läsaren och vill ha nya inlägg hela tiden! Jag gillar låttexter, ofta mer än musiken. Därför gillade jag filmen Moulin Rouge, de använde låttexter istället för dialog. Jag tror man skulle kunna klara sig en hel dag genom att bara citera låttexter, det vore ett kul expriment!
Apropå om att ha en blogg som ingen läser skrev Anders ett bra inlägg för ett tag sedan. Jag har också varit inne på det här tidigare. Det är helt enkelt bättre stämning på små bloggar. Det är som på fester, det är trevligast i köket där bara ett tiotal får plats (och det är ju en jättebra låttext förresten!).
Här har vi en rätt trevlig helg. I fredags var vi och såg stand-up comedy för första gången i New York. Vi såg "Sleepwalk with me" med Mike Birbiglia som tydligen är en lite up and coming komiker. Så blir han känd vet ni var ni läste om honom först! Det var rätt kul, historien var personlig så vi kunde relatera till det mesta trots att vi inte har amerikanska referensramar. Han var ensam på scenen i 90 minuter med en lågmäld underdog-stil och en väl inövad story med snyggt upplagda övergångar och sidospår som till slut ledde tillbaka till slutet på den initiala historien. Och den amerikanska publiken är så tacksam, folk skrattade nästan innan han hunnit upp på scenen vilket var lite enerverande, det kändes som de där pålagda skratten de har på TV. Sedan strosade vi i den nästan ljumma kvällen genom Greenwich Village och käkade på ett greksikt litet hål i väggen. Ibland, stunder som i fredags kväll, njuter vi verkligen av den här stan.
Igår hade vi 8-årskalas här och det gick bra och var kul förutom att jag avslutade dagen med en rejäl migrän. Så idag känner jag mig ungefär som om jag hade partajat hela natten vilket jag verkligen inte gjort. Det blir nog en lugn dag idag, det snöar och är ruskigt utomhus, det finns nya leksaker att leka med, maken är och tränar, jag dricker kaffe och lyssnar på två skivor jag fick i present igår: Anna Ternheims senaste och en Eurytmics-best of. Not so bad.
Just nu dansar åtta-åringen ensam i köket till Radio City Hits 4 från 1992. Nu är det Erasures cover av "Take a Chance on Me", på skivan finns även Lili & Sussie, Dr Alban och Pernilla utan efternamn.
Som utlandssvensk gäller det att värna om det svenska kulturarvet.
Om man nu ska tycka något om det här kungliga så tänker jag det jag alltid tänker, att det är en sådan paradox (anomali? anakronism? jag vet inte riktigt vilket ord jag vill åt här) att vi har monarki i Sverige.
Jämlika Sverige, Världens Modernaste Land, Landet med flest feministdebattörer per innevånare (äh det där hittade jag på, men det är kanske sant?), landet där alla får vara Lucia, i det landet får vi inte ens välja vårt statsöverhuvud! Fast då hade ju Astrid Lindgren varit drottning de senaste 50 åren och numera kanske Blondinbella prinsessa och de var/är ju inte så kungliga kanske.
I vilket fall passar ju de kungliga aldrig in, vi vet ju inte vad vi ska göra med dem och de vet definitivt inte hur de ska bete sig. A ena sidan ska de vara lite lagom folkliga (Per Gesslekonserter och jakt) och andra sidan måste de ju var tjusiga och upphöjda. De är nog bättre på det där första, men vad ska vi då med dem till? Poängen var väl att balen på slottet skulle vara alldeles, alldeles underbar?
Frankrike däremot skulle ju vara jättebra på att ha kungligheter och inte har man några problem med att några anses finare än andra. Vem såg mer kejserlig ut än Mitterand? Och alla politiker har guldbehängda arbetsrum med äkta mattor och inte äts de rotmos med lättöl till i någon kafeterialiknade riksdagsmatsal, det kan jag lova! Bernard-Henri Lévy vore en utmärkt prins, han skulle dock få gifta om sig med Charlotte Rampling. Visst har hon en medfödd talang för det kungliga?
Eller det här landet som är så till sig i trasorna över sitt nya kungapar. Ni skulle sett när Obama höll tal häromkvällen, Michelle fick en stående ovation av parlamentet. Och hon gör bra reklam för inhemska unga designers, precis som de kungliga ska göra.
Nu ska jag fundera på vad jag tycker att de kungliga egentligen ska göra, nu 2008. Vad vore en bra roll för dem? Det är en rätt intressant fråga: Vad skulle du göra om du vore prinsessa?
Jag är så glad att jag har ett kontor att gå till! Jag gillar att jobba på kontor (och här pratar jag inte om arbetsuppgifterna i sig utan om fenomenet "samma människor sitter på samma platser och arbetar varje dag"). Helst ett fint kontor med snygga möbler och stora fönster men jag börjar bli mer och mer tolerant, egentligen duger vilket kontor som helst. Ja, ska jag vara riktigt ärlig undrar jag om jag inte börjar föredra ett lite schabbigt kontor, ett injobbat lite skamfilat ställe där man ser spår av de som jobbat där tidigare. Jag är inget bra på att göra det mysigt på mitt kontor men jag brukar trivas rätt bra. Mitt skrivbord, min stol, min plats, min tillhörighet.
Jag tycker det är så komiskt när människor säger "Jag skulle aaaldrig kunna sitta på ett kontor hela dagarna...". De vet inte vad de missar!
Och det där lugnet som infinner sig när man jobbat ett tag, man känner folk och kan deras egenheter, man har hittat sina lunchkompisar och vilka man helst undviker vid kaffeautomaten. Det finns en trygghet i det monotona, i det som ibland förstås känns långtråkigt.
Men snart är min projektanställning över och jag måste ut och leta ett nytt kontor igen. Men det är helt i sin ordning, det är ju ekonomisk kris och arbetslöshetsrekord och då brukar jag passa på att söka jobb. Jag tog tex examen från universitetet 1990 men istället för att börja jobba direkt som alla mina kursare åkte jag till Sydamerika i sju månader. När jag kom hem hade börskrisen i USA hunnit till Sverige, Desert Storm pågick för fullt och DN's jobbilaga hade försvunnit i ett svart hål. Det fanns inga jobb, och då menar jag verkligen inga, det tog mig 18 månader av småjobb, extraknäck, juridikstudier och ansökningar, ansökningar, ansökningar innan jag fick mitt första "riktiga jobb". 2001 när Internetbubblan hade spruckit med en smäll och börsen återigen åkte fritt fall hade jag sagt upp mig, fått barn och skulle ut i arbetslivet i ett nytt land. Och nu är det dags igen, snart börjar jag undra vad som är orsak och verkan!
Kan ingen skicka en semla? En liten en? Eller de där unga tu kanske kan skicka en till alla medborgare för att fira? Är det inte det som det betyder hovleverantör, att hovet levererar? Något kan man väl få för apanaget? Som jag ju visserligen inte betalar längre men jag betalade väldigt länge utan att få den minsta lilla prinsessbakelse! Jag lovar att sjunga kungssågen medans jag sörplar mandelsmakande mjölk. När jag var liten tänkte jag mig att kvinnor som Salome och Cleopatra badande i hetväggsmjölk , ni vet mjölk och honung, det måste väl vara ungefär som mjölken i hetvägg?
Det brukar talas med nostalgi om den tid i Sverige när alla samlades framför Hylands Hörna och Tiotusenkronorsfrågan på lördagkvällen. Numer, påstås det, är vi så splittande mellan kabelkanaler och internet, TV-spel och DVD-filmer. Säg det till den stackare som kommer till jobbet på måndag och inte har sett melodifestivalen. Jag lovar, man kan inte bara missa melodifestivalen, det är ett statement att inte har sett den. Jaha du är en snobb som bara lyssnar på opera, eller extremvänster som hatar allt vad kommersiell mainstream heter?
Varannan blogpost eller tidningsartikel från konungariket handlar varje lördag i vad som känns som en evighet om melfest som det heter på twitter. För numera tittar man inte bara med sin familj, nej nu twittrar, bloggar och facebookar man med halva landet.
För en sak kan ju alla enas om, det mesta är skitdåligt och borde aldrig visats i TV. Men bra TV kanske det är ändå? Och rätt kul att skriva om!
I morse vaknade jag och det första jag tänkte på var hur missnöjd jag var med inlägget nedan; hur jag hade velat skriva något bra och insiktsfullt men inte kunde och istället för att strunta i det hela skrev ett mediokert inlägg med en massa länkar som ingen människa kommer att orka klicka på . Jag skulle kunna tänkt på jobbgrejer jag ligger efter med, eller oroa mig för att jag inte vet vem som ska ta hand om sportlovsledig son på måndag, eller längta efter sommaren, eller vad som helst. Men jag tänker på bloggen och undrar lite vilka dimensioner det här ibland tar i mitt liv. Blogito ergo sum, liksom.
Igår åt jag lunch med min man och vi började prata om bloggen. Han kan inte svenska, eller han kan så mycket svenska som man kan efter att ha levt åtta år i en familj där det pratas svenska dagligen. Han brukar förstå vad ett samtal handlar om och kan lite artighetsfraser (typ: Plocka upp legot!, Ät upp spenaten nu!, Får jag se på TV?, HAN TOG MIN BOLL!, TYYYYST!). Jag frågade om han brukade läsa bloggen och han sa att ibland kikande han in och brukade förstå ungefär vad jag skrev om men inte med någon större precision.
Så jag berättade lite om er, ni som kommenterar här och er som jag läser och som nästan uteslutande är människor jag aldrig träffat. Om hon som bor i Luxemburg men har familjen i Skellefteå, om hon som är författare i Paris, om han som skriver barntv-manus söder om söder och brukar fika på ett fik där jag har kompisar som hänger regelbundet fast jag själv aldrig varit där, om hon som är hemlig och jobbar på en hemlig myndighet som jag alltid försöker lista ut vilken den är, om hon som jobbar med reklam i Göteborg osv (alltsa jag räknar inte upp alla här, bli inte ledsen om du inte känner igen dig!).
Vi kom fram till att bloggen nog blivit det man på franska kallar "un jardin secret" hur absurt den än kan verka. Uttrycket jardin secret - hemlig trädgård - beskriver det man inte delar med sin partner. Inte nödvändigtvis smutsiga hemligheter men ett intresse, minnen, en vän, något man gör ensam, och kanske inte berättar allt om.
Det absurda ligger givetvis i att bloggen ju inte är hemlig alls, det är ju öppet för alla som kan svenska att läsa. Men det är ju just det som vi två inte delar, det svenska språket. När jag började blogga var en av anledningarna att jag tyckte min svenska blivit så dålig, jag behövde skrivträning. Nu ser jag ju att det är så mycket viktigare än så, förlorar jag språket förlorar jag ju en del av mig själv. Maken undrade om jag inte kunde skriva på engelska istället så att fler kunde läsa och jag får den frågan regelbundet från vänner i Frankrike. Men dels skriver jag ju inte lika bra på engelska, dels är det inte mitt språk, inte den här bloggens språk. Jag tycker det kan vara kul att tala och skriva engelska (och jag skulle verkligen behöva träna) men det känns som om jag delvis blir någon annan. Jag har gjort några tveksamma twitterförsök på engelska, och ibland på facebook eftersom många vänner inte är svensktalande, och det blir direkt annorlunda, en annan ton. Jag får isådanafall starta en till blogg tror jag, men vem skulle läsa där? Min man?
Ulrika skrev om hur nära sitt barndomshem hon bor och uppmanade mig att skriva om motsatsen. När jag slog in min barndomsbygd och min nuvarande adress svarade google så här:
"We could not calculate directions between Skärplinge, Tierp, Sweden and Manhattan, New York, US."
Vilket känns som ett lämpligt svar för jag kan inte heller riktigt mäta, väga eller beskriva vägen jag tagit. Jag skulle skrivit svar på denna förfrågan för flera dagar sedan men visste inte riktigt vad jag skulle skriva.
Man kan ju undra om hela min person definieras av det faktum att jag utvandrat. Följande citat av Ann Tyler är värt att tas igen:
"You can start to believe that your life is defined by your foreignness," she says, trying to explain her feelings of isolation. "You think everything would be different if only you belonged. 'If only I were back home,' you say, and you forget that you wouldn't belong there either, after all these years." "You belong just as much as I do," Dave stubbornly replies, adding, "We all think the others belong more."
Det blev en väldigt mycket länkningar här och då valde jag bara några månader på vinst och förlust. Helt klart är detta det allt överskuggande ämnet för den här bloggen (och mitt liv?).
Igår hade jag en diskussion med andra utlandssvenskar (jag har nätverkat igen, denna gång var det riktigt lyckat. Så denna vecka har jag varit social på restaurant med trevliga människor två gånger - det går framåt!) och vi insåg att vi inte vet hur barn (eller för all del vuxna) i Sverige beter sig längre. Middagsgästerna har bott utomlands mellan 5 och 22 år och trots att alla åker hem regelbundet insåg vi att vi missar en massa i utveckligen av det sociala samspelet.
Den ende jag vet som alltid bockar ordentligt är min far. Han bockar nästan utstuderat och brukar få kommentarer om det. Jag tror inte min bror bockar fast han lärde sig det som barn och jag har inte lärt min son att bocka. Han pussar ju på kind. Har inte lärt min dotter att niga heller och tycker plötsligt att det är lite synd. Det ser fint ut. Eller ser det bara helt otidsenligt och "archi-catho-bourgeois" ut? De har ju inte vattenkammat hår och stenhårda margaretaflätor heller. Men i min nigreflex rycker det ibland när jag hälsar på gamla människor.
Men sedan undrade någon om man skulle nia generalkonsuln och då sa jag bestämt nej. Nia ska man väl egentligen ingen i Sverige, man har väl aldrig egentligen niat man tilltalade i tredje person eller? "Vill Farmor ha mer kaffe" sa min mamma när jag var liten. Och det är väl bara kungafamiljen som man ska tilltala i tredje person numera? Om det nu finns några "ska" i sådana här frågor. I vilket fall är tydligen niandet på frammarch i Sverige, men Magadalena Ribbing säger nej tror jag. Och jag med, jag niar aldrig på svenska och som ni märker är jag en riktig auktoritet på området.
Generalkonsuln skulle jag hursomhelst dua utan problem, man duar ju statsministern (och inget fjantigt "Du" med versal, vad är det för ett ottyg det betyder ju ingenting!) Vem vet det kanske är som i "Morrhår och ärtor" där Gösta Ekman säger uppgivet till Margareta Krook som titulerar sig änkekonsulinna "Men mamma, Pappa var inte konsul - han var konsult!".
Jag minns inte när jag dansade senast. Alltså dansade på riktigt, på fest eller klubb, inte tre steg i köket medans man lagar mat. Å andra sidan dansar jag rätt ofta med en åtta- och en femåring. Men det är ju inte riktigt samma sak.
Jag gillar ju att dansa, varför gör jag inte det oftare?
Men igår var jag ute med kompisar på restaurant i Meatpacking och sedan gick vi till en trendig hotellbar, och klockan var nog nästan över midnatt när jag kom hem. Vem vet, det kanske är ett steg på väg till ett nytt partyfyllt liv? (När vi nu ändå fantiserar fritt kanske man kan tänka sig sovmorgnar dagen efter också?)
I helgen såg vi Slumdog Millionaire. Man kan väl säga att den visar sidor av Indien som vi knappt anade under vår rätt turistiga resa tidigare i år.
Filmens tema ledde rätt självklart till ännu en diskussion om social rättvisa, ämnet är svårt att undvika just nu. Vår vistelse i USA samstämmer tidsmässigt med den största finansiella krisen sedan Eldkvarn brann. Under promenaden hem från bion enades vi om att vi nog inte tycker att det egentligen finns någon fördel med ett system som det amerikanska. Eller iallafall den del av systemet som leder till att människor ofta står utan något som helst skyddsnät när ekonomins hjul bromsar in.
På TV visas en oändlig rad tragiska fall upp med människor som förlorat hus, jobb, pension, sparpengarna som skulle betala barnens skolgång osv. Häromdagen såg jag ett reportage om en familj där båda föräldrarna blivit uppsagda från samma fabrik, deras enda alternativ vat att maken åkte en sväng till till Irak, han hade redan varit där två gånger. Han går alltså ut i krig, ett riktigt krig med risk at bli dödad, och att döda, för att kunna betala hyra och mat. Perspektivet svindar för en europée och kanske särskilt för en svensk som måste gå tillbaka rätt många generationer för att hitta krigförande soldater i släkten.
Men det är inte bara arbetare på de stora bilfabrikerna eller i utsatta småorter som fått problem. En dagsiförälders bror och hans fru, båda akademiker, förlorade båda jobben inom tre veckor. Det betyder att de månaden efter flyttar hem till sina föräldrar i Chicago. De kan inte betala en hyra i New York utan jobb, dessutom blir man av med sin sjukfösäkring när man förlorar jobbet. Så de tar sina två barn ur skolan, packar ihop sitt möbelemang och flyttar "hem" tills de hittar nya jobb. Då flyttar de igen. För så gör amerikanerna, de flyttar dit där jobben finns, ofta på andra sidan landet vilket i avstånd kan vara lika långt som att flytta från Stockholm till Prag från en vecka till en annan.
Jag har aldrig röstat vänster men som jag sagt tidigare; i Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger politiskt, här glider jag snabbt tillbaka till att försvara stora delar av välfärdsstaten. Dessutom är det hela rätt svårt att förstå för vi betalar mer skatt här än i Frankrike. Trots det saknas det pengar i skolorna, vägarna är fulla med hål, tunnelbanan är extremt smutsig, barnomsorgen är inte subventionerad och sjukvården får man betala bredvid. Kort sagt, man får väldigt lite för pengarna.
När jag lunchar med mina kollegor (storstadskillar och tjejer utan barn som jobbar inom IT med försäljning, knappast några typiska vänsterprofiler alltså) pratar de ofta om hur bra vi har det i Europa. "Ni har förstått hur man skapar social trygghet", "Sverige har väl världens bästa sjukvård?" (jag kände mig tyvärr tvungen att ta dem ur den villfarelsen), "wow, gratis universitet!" etc. Jag hör inte alls några skällsord om "europeiska socialister", men Obama fick 84% av rösterna i New York så det kan ju bero på att mina kollgor inte bor i mellanvästern.
Idag skrev Obama under sitt stora stimulipaket. Det har nog kompromissats en hel del men jag hoppas verkligen att det hjälper. Alla dessa trevliga amerikaner jag träffar förtjänar något bättre.
Uppdatering: Börjar du redan glömma vad som hänt sedan september? Ikväll såg vi på Inside the Meltdown på PBS (statstelevisionen), en genomgång av de senaste månadernas händelser i finansvärlden. Inte så mycket analys tyvärr men rätt spännande TV!
Att jag tydligen kan den här låten utantill. Satt framför youtube och sjöng felfritt med i hela låten. Familjen mycket imponerad (ok, jag tyckte det var ballt och jag ingår ju i familjen).
De bar fram dig till mitt huvud direkt efter att de plockat ut dig, de sa att du var en fin pojke och sedan fick jag ha ditt ansikte mot mitt en kort stund innan du försvann med pappa bakom dörren. Sedan tog de en evighet innan ni kom tillbaka medans de slet och drog i mitt inre och sydde ihop mig. Men ni kom och du låg på mitt bröst och sträckte dig och letade, och fann. Det minns jag så väl, känslan i bröstvårtan. Då slog lyckan till och jag fattade att du var min, vår, att du levde och ville leva.
Sedan dess har du aldrig slutat sträcka dig mot framtiden; bli större, starkare, äldre. Du sträcker dig bort från mig dit där du kan växa fritt och högt, men ännu en tid får jag ha dig nära, än har du rötterna planterade här i min trädgård.
"Och nu är det tydligen kulturens tur att kommunaliseras. Great. Några lågoddsare:
Borgerligt styrda kommuner kommer att lägga ner all kultur som är gratis – biblioteken till exempel – för att istället sänka skatten med ett par promille. Les nouveau riches har ju redan läst Guillou, Coelho och Marklund i pocket so wtf?
Vänsterstyrda kommuner kommer att hävda prioritet för vård-skola-omsorg och således slarva bort även kulturpengarna i administrationens svarta hål. Ja, och så fixar man en grafittivägg för kidsen, ett mångkulturprogram på det lokala ABF och en Hamilton-staty på torget."
Jo ni så här lagom till Alla hjärtans dag (som är en biiiig deal här) har vi fått vår i New York. Det är säkert 15 (ok 12 då) grader och sol! Igår hade jag en perfekt dag; jobbade koncentrerat och bra, åt årets första lunch ute på terass, gick och tränade och gick sedan en lång promenad genom Greenwich Village, Soho och Nolita innan jag hämtade barnen. Folk ser yrvakna ut, måste börja ta med mig kameran mer.
Jag snabbar mig att lägga in det här för tydligen ska det bli kallare imorgon... Hejsvejs!
Nu har jag varit inne där igen, på Twitter. Jag skapade ett konto för några månader sedan men glömde bort det. Nu har jag uppdaterat en massa och inser att absolut ingen läser, ingen som finns i min adressbok finns på twitter, jag känner ingen som är där. Är det överhuvudtaget någon mening med twitter om inte ens kompisar är där? Det är som facebook utan vänner. Att följa menlösa vardagskommentarer om folk man inte känner har kanske ett rätt begränsat värde. Däremot vore det ju kul att följa sina kompisar, det blir som en jättechatt. Däremot fattar jag inte hur kommentarstrådarna funkar och hur gör man det hela från mobilen?
Så ni stackars få trogna läsare jag har, börja twittra så jag känner mig lite mindre ensam! Annars trötnar jag nog innan veckan är slut.
Obama håller sin första prime-time direktsända presskonferens just nu i alla kanaler. Ämnet för dagen är förstås krisen och det "stimulus package" som Senaten röstar om imorgon.
Och han är så bra. Kolugn, pedagogisk, håller en trevlig ton men talar ända klart om vad han vill. Jag har precis hört honom förklara att "bipartisanship" (dvs att samarbeta med republikanerna) är något han önskar men att det bara är möjligt om republikanerna åtminstone spelar på samma planhalva. Dvs. att de vill ha statliga investeringar för att stimulera ekonomin.
Det enda jag tänker på är vilken lättnad det är att höra en intelligent och vältalig person tala från den där pulpeten. Det spelar nästan ingen roll om jag håller med eller inte. Givetvis kommer jag, liksom många andra att bli besviken på Obama. Med den haussen är inget annat möjligt, men bara det att han faktiskt är intelligent och eftertänksam räcker långt. Väldigt långt. Skillnaden är som natt och dag.
I helgen var vi på utflykt för att åka skidor i Poconos Mountains i Pennsylvania, the State of Independence. Vi behövde bara åka någon timme från Manhattan för att komma till ett helt annat land.
Ett land som vi kom fram till mer liknade Sverige än Frankrike (våra referenser), ett land där främst holländare och tyskar slog sig ner då det begav sig. Ett land med gigantiska trähus; gamla förfallna kråkslott eller nyare hus med dubbelgarage, lövskogsklädda kullar och små vindlande landsvägar.
Även bilarna är jättestora, vår i vårt tycke rymliga Chrysler hyrbil såg ut som en Mini Cooper på parkeringsplatsen bredvid hjul höga som hela vår bil. Mest kör de väldiga "trucks", de där flakbilarna där hela familjen sitter i en rad i framsätet. Varför har alla sådana, har de alltid grejer att transportera? Kanske det, det verkade finnas mycket småfirmor: Johnson Auto Repair, Wenkelhof plumming service, Lester's contruction company. Vi bara anar hur krisen slår i sådana här småföretagarbygder.
Samhällena ser annars rätt trista ut, shoppingcentra och matställen ligger utsträckta längs landsvägen med stora parkeringar framför. Här tar man bilen vart man ska. Männen matchar sina bilar med rutiga flanellskjortor och basebollkepsar, jeans och kängor.
Vi sov på ett mer än hundraårigt hotell i Kunkletown och byarna runt ikring hette saker som Stroudsboug, Broadheadsville och Merwinsburg. Men för all del det fanns både ett Betlehem och ett Nasareth också.
Pennsylvania hade tidigt en starkt förankrad religionsfrihet och det var här kväkarna slog sig ner och senare Mennoniterna och Amish, i the Dutch Country. Idag finns det kyrkor i varannan vägkorsning, man räknar till 115 olika trosåskådningar bara i Pennsylvania. Av statens drygt 12 miljoner innevanare tillhör över 8 miljoner någon form av kyrka (enligt wikipedia).
Skidåkniningen då? Ja, det var lite som i Rättvik eller Sandviken, nej lite högre backar var det nog, men inte var det ju Courchevel direkt. Förutom priset på liftkorten då, det var klart i Courchevel-nivå. Men strålande sol hade vi!
Ibland känns det som alla tjejer man känner tycker att deras tonårstid var ungefär som Elins. Läs kommentarerna för att hitta ett helt gäng, eller titta här, eller här. Lägg förutom glasögon och bra betyg till frikyrkouppväxt så kan ni ju tänka er vart man hamnade på popularitetsskalan. På min tid fanns inte heller några nerdar, Dungons & Dragons var knappt uppfunnet.
Vart har alla de populära tjejerna tagit vägen? De som var väldigt tidiga bloomers i min mellanstadieklass gifte sig med Raggar-Leffe och fick två barn innan tjugo. Men innetjejerna i högstadiet borde väl ha gått ett annat öde till mötes? Jag tror jag bara känner en kul, smart tjej som jag vet var populär i högstadiet.
En gång, jag gick kanske i femman, ringde en jättesnygg kille och frågade chans för en kompis räkning. Jag blev så nervös så jag sa nej och slängde på, utan att ens tänka efter. Sådant där var ju inte för mig, inte ens med snyggingens kompis. Mycket riktigt ringde det aldrig igen.
Förutom att jag känner igen mycket av det Elin skriver (när sa någon någonsin att man var söt, när sa man det till någon annan?) hade jag sådana klädkomplex. Jag hade alltid snäppet sämre kvalitet på min lamullströja, min jacka var alltid lite fel storlek och framförallt satt ju ingenting bra eftersom jag inte var tillräckligt smal. Så jag gömde mig under jättetröjor och långlugg.
I ettan på gymnasiet fick jag min första riktige kille. Det höll i tre månader sedan gjorde han slut på nyårsdagen. Jag kommer precis ihåg hur det var, vi var på läger och han satt på en luftmadrass bredvid mig och sa "Vad skulle du säga om jag gjorde slut?" vilket bara gjorde att det tog ett tag för mig att fatta att han verkligen gjort slut. Sedan visade det sig förstås att han redan pratat med alla mina kompisar om att han borde göra slut, jada, jada. Total förnedring. Jag trodde jag skulle dö, vem skulle jag nu gifta mig med? Det tog ett år innan jag kom över honom. Jag hann ta studenten innan jag blev kysst igen tror jag. Det blir många, långa, trängtande timmar det.
Trots ett (alldeles för) långt förhållande mellan 19-25 var det nog inte förrens de senare delen av 20-åren som jag började bli lite nöjd med mitt utseende, bli lite säkrare i min kropp, kunde se på mig själv med lite mindre stränga ögon.
Men då kom jag ju på att kroppen kanske duger men kanske ingen vill ha min personlighet? Ur askan i elden kallas det visst.
För plötsligt räckte det inte med att vara söt, glad och snäll. Nej man skulle vara svår, svartklädd och (förstås) pinnsmal. Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Men någonstans tror jag ändå what goes around comes around. Sådeså!
Han pratar fort och mycket i långa, vindlande meningar och svävar ibland ut i knappt förståliga bisatser. Men jag tycker det är ett rent nöje att lyssna på hans vackra engelska när han pratar om "Le plaisir de la langue". Och så ger han ett par kängor åt språkpoliser som jag kände mig lite träffad av.
Här får ni se honom i fina Peter's friends, där han lyckas leverera repliken "Typical Chesterton there to describe a chimney as a kind of uterus" utan att blinka.
Det finns två filmer som handlar om rätt kastrofala återträffar av gamla college-gäng. Den brittiska Peter's Friends och den amerikanska The Big Chill. Finfint ensemblespel från 80-talsunga favroiter som Glen Close, Kevin Kline, William Hurt och Jeff Goldblum. Sedär två filmtips till helgen!
Uppdatering: Nu läste jag wikipedialänkarna ordentligt och citerar om Peter's Friends: " The film deals with themes of friendship, marriage, fidelity, materialism, and coping with death and loss. It has often been described as a British The Big Chill." Det var ju det jag sa, samma filmidé pre-och post AIDS. Filmkritiker kanske vore en ny karriär? Dessutom star det att The big chill inspirerade thirtysomething, en annan favorit. Det var en bra TV-serie innan det egentligen gjordes bra TV-drama, helt klart före sin tid.
Det här är Phil. Idag är det Groundhog Day,vilket tydligen är en urgammal sed som bygger på ett otal andra seder (som det brukar vara alltså). Det hela går ut på att man skrämmer ut ett murmeldjur ur hans håla och om han ser sin skugga (dvs det är soligt) fortsätter vintern i sex veckor till, ser han inte sin skugga (det är mulet) kommer våren snabbare. Intensivast firas detta på gammeltysk dialekt i Punxsutawney, Pennsylvania och något ska man väl roa sig med där också.
Så trots att vi haft 10+ och sol idag fortsätter alltså kanske vintern i sex veckor till (mycket riktigt har de lovat snöstorm i veckan).
Men utan filmen hade jag ju aldrig hört talas om den här festen. Undrar hur många kanaler den går på ikväll?
Det delas ut bloggpriser i Sverige i dagarna tror jag. Ni har väl kollat in den Internationella motsvarigheten: The Ninth Annual Weblog Awards?
Bl a har de en kategori för bäst skrivna blogg (Best writing of a weblog) vilket jag tycker är ett jättebra pris! Ni hittar en massa roliga bloggar bland de nominerade bla Confessions of a pioneer woman, en ambitiös blogg av en kvinna som bor på en ranch där hon hemundervisar sina fyra barn, lagar mat, fotograferar, renoverar och skriver.
Eller microbloggen Dear Old Love. "Dear Old Love is short notes to people we've loved (or at least liked). Requited or unrequited." Annars kan man muntra upp sig med Cakewrecks. Ingen svensk blogg verkar vara nominerad (jag tror man nog måste skriva på engelska för att ha en chans) men en isländsk!
Det går fortfarande att rösta. Nu ska jag ut och åka skridskor i solen!
Nu har jag ätit årets sämsta måltid - igen. Dagen har tillbringats på IKEA och det spelar ingen roll om det gäller IKEA i Evry (Paris) eller Red Hook (Brooklyn) maten är lika oätbar. Jag är inte kräsen, jag har inga problem med att gå på Mc Donalds emellanåt, men IKEAs mat är under all kritik. Svampiga köttbullar och hårdfriterade pommes frites med en sådan där lingonsylt man fick i plugget, den som består av 60% äpple. Det värsta är alla stora skyltar med "Swedish cuisine" och "A taste of Sweden". Varför kan ingen smart restaurantmänniska se vilken fantastisk distributionskanal IKEA skulle kunna vara för bra svensk mat? Et le comble - det fanns inga bilar i den lilla matbutiken (som by the way får konstigare och konstigare utbud - hur många sorters delicatokakor kan man sälja overseas?)!
Maken kommenterade att det måste finnas åtminsotne två kategorier svenskar som avskyr IKEA: duktiga möbelsnickare och kockar.
Dessutom är det ju helt omöjligt att åka till det där stället utan att bli en "Men vi hade iallafall tur med vädret"-familj. Alla är uttråkade innan vi hunnit till bokhyllorna ens, vid köken är vi totalt uttröttade och när vi kommer till sängkläderna är alla så sura att man får vara glad om det inte slutar i blodvite innan vi hunnit hem. Idag tog vi int ens båten, vilket brukar vara en förmildrande omständighet iallafall för barnen, vi åkte tricken och buss. Men å andra sidan har vi ju en dags hopskruvning att se fram emot!
Nu tröstäter jag Ballerinakex och tittar på något slags uppvärmningsprogram inför Super Bowl som är imorgon. De röstar fram de bästa reklamfilmerna som visats under tidigare superbowls. Vilket verkar mindre konstigt när man tänker på att 30 sekunder reklam kostar 3 miljoner dollar. Lite extra TV-tid kan man ju unna dem för det priset.
"Hootenanny was used in the early twentieth century America to refer to things whose names were forgotten or unknown. In this usage it was synonymous with thingamajig or whatchamacallit, as in "hand me that hootenanny." Hootenanny was also an old country word for "party". Now, most commonly, it refers to a folk-music party."
Se där nu har ni lärt er något idag också! Allt från Wikipedia, var annars?
Mormor och morfar hade denna singel på svenska, det var det enda som kunde liknas vid popmusik i deras skivsamling. Det var liksom den eller Einar Ekberg. Jag spelade den om och om igen när jag var där. Jag tror att andra sidan var "Omkring tiggarn' från Luossa". Rock on.
"Gabrielle torka tåren, när det grönskar i snåren, ska jag komma med våren..."
Ibland funderar jag pa hur det skulle vara att ha sina färäldrar i samma land, eller kanske till och med i samma stad. Och kanske svärföräldrarna också, och brorsan och hans familj, och barnens gudföräldrar, och ens ungdomsvänner...
Jag flyttade utomlands när jag var gravid med mitt första barn. Jag lämnade föräldraförsäkring, VAB, maxtaxa, öpnna förskolan och kommunala musikskolan. Men framförallt lämnade jag barnens mormor och morfar. Nu bor vi i New York, mormor och morfar i Uppsala, min bror och alla kusinerna i London, farmor och farfar i Normandie och barnens faster i Paris. Vi träffas en eller flera gånger per år men ibland, dagar som idag, funderar jag på hur det skulle vara att kunna plocka upp telefonen och fråga morfar om han kan hämta i skolan, eller brorsan om mellankusinen har lust att komma på pyamasparty och sleepover, eller farmor om hon kan ta med den yngsta till tandläkaren. Eller bara kunna ses en stund, helt apropå, utan att betala 2000 dollar i flygbiljetter och ta en veckas semester.
Vi får annat, och livet vi valt har andra fördelar, men ibland undrar jag bara hur det känns att leva sådär fysiskt nära sina närmaste.
Med anledning av att konsten och kulturen verkar stå högt i kurs i Sverige just nu (knarkförfattare OCH galna ickegalna konstfacksstudenter på samma vecka!)kan jag ju berätta att jag minsann varit på teater. Och sett Peter Stormare i Hedda Gabler. Av alla pjäser som går på Broadway var jag och såg en svensk skådis i en norsk pjäs.
Min ursäkt är att jag äntligen drog ett djupt andetag och hasade mig iväg till ett evenemang annordnat av den där svenska kvinnoklubben som finns lite överallt. Nu skulle här nätverkas och skaffas vänner! Det jag inte fattat var att alla hade med sig sina gubbs, i ordets bokstavliga bemärkelse. Tom jag sänkte medelåldern rejält (och det vill inte säga lite). Även på denna sida Atlanten är kulturbäraren en tant, om än i välfönat, blonderat hår och med vidhängade skeppsredarmake. Men trevliga var de!
Nå åter till pjäsen. Marie-Louise Parker spelade en blek och mager Hedda. Jag gillar henne men inte fick hon mig och förstå varför (obs spoiler!) hon tar livet av sig. Peter Stormare gick omkring och var Peter Stormare, dvs slem seriemördare. Eller det var han ju inte här, men han skulle kunnat vara.
Jag tror han toppar listan av överskattade skådisar. Han spelar ju alltid samma galning med slickat hår som drar ut tänder eller stoppar folk i flismaskiner. Eller förresten jag kom på en ännu mer överskattad skådis: Skarsgård d.ä. Vad är grejen med honom? Har han spelat i en enda bra film? Jovisst han verkar trevlig och han har en massa barn att försörja men som en kritiker skrev om MLP i ovannämda pjäs "you could iron shirts on his face"!
Lite extra vatten på den kvarnen fick jag av att jag på en av dessa oändliga flygresor jag roat mig med den senaste månaden såg "Mamma Mia". Jag säger som alla de sex kvinnliga protagonisterna gör medans de fnittrande slänger sig baklänges på en knirkig säng: OH...MY...GOD!!! Med en miljon utropstecken ty så talar och skriver kvinnor. Har ingen från grekiska ambassaden stämt B&B för förtal och hets mot folkgrupp? Alla grekiskor bär städrockar och hucklen och skakar på huvudet åt de tokiga turisterna. Utom de unga adonisarna på stranden som bara är ute efter en sak. Dessutom hur skulle någon vid sina sinnens fulla bruk kunna välja Pierce Brosnan när Mr Darcy finns i rummet? Det måste vara världens sämsta castingbeslut! I övrigt håller jag med Ulrika.
