Borta bra

Hemma igen och vi återanpassar oss sakta till minus åttagradig snålblast efter trettiogradiga brisar. Vi drar runt i lägenheten, lyssnar på Alain Souchon och Anna Ternheim och försöker känna oss som hemma. Vi har haft det oförskämt bra: sol, vind och kristallklart vatten, mycket mat och en del Mayaruiner. Barnen är brunbrända och har fått simhud mellan tårna.

Jag var på Yucatanhalvön senast 1990 och Mexico är som jag minns det; varmt, grällt, vänligt, stökigt, vackert och trevligt. Även om Mexico är väldigt amerikaniserat är det genuint ohippt och ofta rätt smaklöst på ett sätt som känns välgörande som kontrast till New Yorks slicka östkustsmarthet. Manshöga julkrubbor med Maria och Josef som har julgransbelysnig i mantlarna. Musik som antingen består av panflöjtisten och hans polare, manliga grupper med gitarrerna högt under hakorna och kläder som om de vore soldater i en Zorro-film eller någon disco-Macarena-muzak. Och det absurdaste av allt: en stormarknad som hette Super San Francisco De Asis. Snacka om att framkalla konsumtionsångest!

Nyåret tillbringade vi på Cancuns flygplats och vi kom hem i går morse. Det var första gången på många år som jag inte sov en blund en nyårsnatt, tyvärr ingick varken ostron, champagne eller dans utan mest trötta barn och obekväma flygplansstolar. Men egentligen passade det mig rätt bra, jag gillar inte nyår, eller födelsedagar (egna). Det där med att summera och betygsätta, jämföra utfallet med förhoppningarna, tiden som går. Jag blir bara stressad och deprimerad.

Igår tänkte jag blogga hela dagen men det är svårt att komma igång när man har haft uppehåll. Jag slog lovar runt datorn, läste ikapp på favoritbloggar och tidningar, kände det som jag varit offline i ett halvår minst. Ringrostig, bloggande är verkligen en vanesport.

Men nu så, nu har jag inget att skylla på längre.

Allt gott inför 2009!