onsdag 30 december 2009

Nyårslöfte 2

Gå mer på teater i New York även om det kostar skjortan. Biljetterna ligger runt 100 dollar eller mer för bra platser (att betänka när man begrundar kulturbudgeten, utan subventioner finns bara privatteatrar) men jag skulle gärna sett God of Carnage i originluppsättningen md James Gandolfini, Hamlet med Jude Law och förstås A Streetcar named Desire med Cate Blanchett under Liv Ullmans regi.

Kanske borde man se Carrie Fisher i Wishful Drinking? Eller Scarlett Johansen i A view from a bridge? Eller James Spader i Race av David Mamet (jag missade Jeremy Piven i hans Speed the Plow också),

Hm, man kan ju undra om jag vill se på teater eller kändisar, speciellt som flera av de här fått rätt dålig kritik? Men vem orkar leta efter obskyra off off off Broadwaypjäser? Och om man någon gång ska se Hollywoodstjärnor på riktigt är det väl här? Eftersom jag aldrig känner igen dem på stan, jag har haft pinsamt få Lassie-ögonblick sedan jag kom hit, får de väl bli på teatern. Jag såg Marie Louise Parker i Hedda Gabler dock (rätt medioker). Och jag kan berätta att hon som spelar den där rättsläkaren i den där dåliga serien gick på Avatar med sin son för ett par veckor sedan. Det gjorde min man och son också, själv såg jag samtidigt Prinsessan och grodan eller vad den kan heta. Hon hade väldigt mörk röst när hon beställde popcorn kan jag meddela den intresserade allmänheten.



Och så fick vi gratisbiljetter till Billy Elliot häromhelgen. Biljettinnehavarna var insnöade i förorten.

Så nu kan vi äntligen svara JA på frågan vi alltid får från europeer om vi sett någon Broadwaymusikal. När vi kom ut från den var det snöstorm och det pågick ett intensivt, improviserat snöbollskrig på Times Square, det var lätt surrealistiskt och definitivt det roligaste med den kvällen. Halvgamla musikaler på Broadway, nej då tror jag trots allt det är roligare att se Hollywoodstjärnor i vanliga pjäser.

måndag 28 december 2009

In Winter Wonderland

Vi är i Vermont och har jullov. Vi hittade i sista stund ett hus att hyra för en billig penning av ett par universitetsprofessorer som skulle till Venedig över jul. Just nu befinner vi oss mitt i Olles skidfärd! I går var Gumman Tö på besök, idag har Farbror Frost fixat snöfall konstant i snart tio timmar och i natt ska Kung Bore komma med temperaturer ner mot minus 20. Nu är det ett sagorike ute med tung kramsnö som hänger sig kvar på granarna, vi tog en promenad och har inte hört en sådan tystnad på länge.

Jag skrev på Twitter att det ser ut som Jämtland här, fast mer Järpen än Åre. Blånande berg och bondgårdar, gamla halvt övergivna kyrkogårdar och helt övergivna bilvrak. Vi är verkligen på landet, nästan uppe vid den Kanadensiska gränsen. Har ni sett White Christmas, ni vet filmen med Danny Kaye och Bing Crosby som sången kommer ifrån? Den utspelar sig på ett tjusigt värdhus i ett snögt romantiskt Vermont. Vermont symboliserar det urbana östkustbornas bild av landet, det jungfruliga, äkta, goda. Med glada grisar, små skolkasser och sunda värderingar.

Men vi har i ärlighetens namn inte sett så mycket förutom det som finns på gångavstånd. Maken har tagit bilen till närmaste snabbköp en gång, det är allt. Annars har vi promenerat, spelat Scrabble på tre språk (en familjespecialitet som kräver förtroende för medspelarna om man inte behärskar alla språken!), läst, åkt pulka, ritat och lekt med julklapparna. Ganska skönt att ha låga ambitioner och få såsa i pyamas framför brasan. Sen är det ju lite svårt att få sitta i fred där när man har två barn med ett omättligt behov av att spela Monopol.

Vi firade julen här och jag försöker att inte sakna allt det (och alla de) jag tyker är jul för mycket. I december var jag både på ett litet luciatåg och julkonsert i Svenska kyrkan så en del  julstämning har jag ju fått. Man kan ju tycka att jag borde vara van, har inte firat jul i Sverige på många år och både i Frankrike och USA firas ju julen trots allt. Såg mer av New York-julen i år än förra året, fantastiska granar och dekorationer i alla skyskraporna i Midtown, Frälsningsarmen med grytorna som plingar i varje gathörn, skridskoåkare i Central Park, julmuzak och konsumtionshets som vore recessionen ett minne blott, och till och med snö. Men samma sak blir det ju inte, så är det bara.

God fortsättning på er!
Detta helsvenska uttryck som är så praktiskt (liksom för "Tack fär senast" hittar jag ingen översättning på andra språk.)

fredag 18 december 2009

Blogging by proxy

Läs hos Tomas Nilsson om ni vill veta hur jag har det. Han skriver ungefär vad jag tänker just nu och hans bilder är betydligt bättre...

Jag kommer tillbaka, jag lovar, men förutom bloggovana, decemberstress och en distraherande stor fläck på kjolen har jag dessutom ramlat i trappen med min vackra MacBook Air. Så nu är den på reparation, får tillbaka den till jul och då ska det bloggas!

Vi ses i marschallens skugga...

Nyårslöfte 1

1. Blogga mer

Eller vad tycker ni?

söndag 6 december 2009

Kalenderbitare

Förutom Joruns och Lottens klassiker tycker jag ni ska titta in till Kajsas fina adventskalender Författare framför bokhyllor.

Där kan man få tips på fina julklappsböcker som ni inte hittar på lastpallar på B&W i den där hemska inbindningen, lite för stora, med billigt poröst papper och hårda blanka pärmar (vad heter det, inte är det väl kartonage, nej nu är jag nog ute och far).

lördag 5 december 2009

Skriverier

Hej,
Om jag nu inte skriver här har jag ändock haft äran att skriva i Joruns adventskalender idag. Det är lika kul varje år, och lite jobbigt. Men jag var lite mer avslappnad i år och inte lika självkritisk. Sen när jag nu läser om texten är det givetvis mycket jag skulle vilja ändra, men så är det kanske alltid att bli publicerad, jag vet inte, jag har aldrig blivit publicerad "på riktigt" någonstans. Men i morse hade jag fått ett snällt mejl där avsändaren kallade mig för skribent! Det ni, det skulle man ju vilja ha på visitkortet.

Jag tycker inte en av mina grundidéer med texten framgår så tydligt, den hur absurd den kan tyckas den här kontorsvärlden, och hur starka och trots allt homogena koderna ändå är. Någon annan gång ska jag prata om skillnaderna i olika kulturers kontorskoder (jag har jobbat i Sverige, Tyskland, Frankrike och USA) men i stort fungerar det ju på samma sätt överallt.

På tal om publicering och ändrig i texter länkar jag här till en några veckor gammal (jag ligger efter där med) artikel, eller egentligen recension av Stephen King som recenserar en biografi över Raymond Carver. Tydligen hade Carver en väldigt stark förläggare som är ansvarig för stora andringar i Carvers texter, nu har "originalen" kommit ut och man kan jämföra.

En parentes bara, visst är det kul att Stephen King skrivit recensionen? Hur komemr det sig? Eller han kanske är känd som litteraturrecensent också? I vilket fall måste det vara underbart att vara chefredaktör för en tiding där i princip alla vill skriva. Och en parentes i parentesen, jag har aldirg läst någon bok av Stephen King men hans senaste, Under the dome, blir jag faktiskt lite sugen på.

Nåväl, det jag ville säga var att jag tänker aldrig på förläggarens roll när jag läser en bok. Jag tänker aldrig att författaren kanske skulle velat att hans bok såg annorlunda ut, hade ett annat slut? I film kan man ju forstå att manusskrivare och skådisar ibland blir missnöjda, de har ju inte alls kontroll över slutresultatet, men jag har inte tänkt på att det även kan gälla böcker.

onsdag 2 december 2009

Dagens citat

Reklam är inte ens ett opium för folket; det är en mycket sämre drog.
Embryo

(Så trött på amerikansk TV som visar mer reklam än program. Nu till jul är det olidligt.)

Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?