Idén jag kom på här nedan när jag skrev om Sydafrika var att jag skulle göra en positiv "Kennedylista". Alltså skriva om vad jag gjorde och tänkte när jag fått reda på positiva, fantastiska, överraskande världshändelser.
Det gick inte alls.
De enda grejer jag kom på var Nelson Mandelas frigivning den 11:e februari 1990 och Berlinmurens fall den 9:e november 1989. Och så givetvis raden av händelser i det gamla östblocket vid den tiden.
Inte bara det att jag knappt kom på några positiva, fantastiska händelser, jag har ingen aning om vad jag gjorde. Precis när jag fick reda på händelserna alltså. Jag minns Berlinmurens datum för min brorsa fyllde år, jag tänker på det varje gång han fyller nu, men inte vad jag gjorde, med vilka jag var. Mandelas frigivning trodde jag hände tidigare, innan Berlinmurens fall. Ingen ordning alls, det är helt klart så att katastrofer märker mer.
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
1 dag sedan
4 kommentarer:
Jag tror aldrig att jag kommer att glömma den tidiga morgonen då jag klev upp och slog på TV:n och fick höra Obamas segertal.
Jag tänkte också på Obama, förstås. Men jag har följt hans kampanj dagligen under flera månader, och det var faktiskt inte så förvånande att han vann, även om det var fantastiskt.
Mitt kriterium var att det skulle vara överraskande, som en tsunami eller ett felande bogvisir, fast positivt.
Men jag håller med om att Obamavalet har en hög "det-trodde-jag-aldrig-jag-skulle-få-se-i-min-livstid"-faktor.
Det är väl så att positiva händelser kommer som slutresultatet av en lång process. Som berlinmuren, eller för den delen Obama som president. Den processen inleddes ju i någon mening på 60-talet, uner medborgarrättsrörelsen, eller ännu tidigare.
De där positiva beskeden kanske mer handlar om personliga saker, som den dagen då man förstod att man skulle bli förälder, eller dagen då man fick beskedet att man var antagen till den där utbildningen.
Hmm, det har du nog rätt i. Ordet katastrof har väl ingen positiv motsats förresten?
Och ja, föräldrabeskedet minns man ju! Stickan i ena handen och telefonen i andra och hjärtat i knäna och magen i halsen och sus i öronen och jubelpanik i hela kroppen. Det ligger en väldigt bra bloggpost där och lurar, som innehåller mycket drama och platser som Singapore och Bar-le-Duc.
Och jag tror alla som fått det beskedet vet exakt vad jag menar med jubelpanik. Eller hur?
Skicka en kommentar