Varför det är så att varje gång någon från jordens nordligare delar reser söderut innehåller resan alltid minst en dansuppvisning? Aldrig får man se konst, skulptur eller enbart musik utan alltid denna dans, dans, dans. Dansarna har företrädelsevis konstfulla kostymer som är mer eller mindre autentiska och ärligt talat uppskattar åskadarna väldigt sällan musiken.
Vi har hunnit med tre uppvisningar på denna resa, två traditionella sydindiska som mest ser ut som en slags pantomim och en Bollywood-uppvisning i discotakt.
Annars är det intressant, annorlunda, vackert, hjärtskärande, fattigt, kul och ibland jobbigt. Nu tar vi sats inför hemresan som börjar inatt 02.00 från Cochin via Abu Dhabi - Paris - Normandie- Paris- New York. Jag tror det kommer att ta runt 50 timmar och innehålla två troligen sömnlösa nätter. Vi kommer förhoppningsvis fram vid 21-snåret söndag kväll New York-tid och sedan är det jobb och skola måndag morgon. Tjohej!
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
9 timmar sedan
2 kommentarer:
Hej och hå, Charlie. Bill Bryson var min väg till din blogg. Jag myste med i dina dans-iakttagelser och skrattade gott åt "there's no limit"-citatet. Jag tror att det är ett enkelt och en smula uppgivet konstaterande som kanske hade mått bra av en inledande suck: "Suck, alltså, det finns fan inga gränser för hur jäkla mycket utländsk valuta som turister kan släpa med sig!" Sen är jag glad att jag slipper sätta mig lite halvrusig i en taxi och beställa en färd till Thiruvananthapuram.
Mycket nöje med både jobb och skola. Vänliga hälsningar och tack för att du fanns där ute just nu. Nu ska jag jaga rätt på lite Bill Bryson. /Thomas i Sverige
Hej och välkommen Thomas! Bill Bryson är alltid ett gott sällskap!
Skicka en kommentar