måndag 31 december 2007

Veckans ord jag gärna skulle ha anledning att använda oftare:

Mellandagar

Ett närmast äktsvenskt* ord tror jag, även om fenomenet med klämdagar och långledighet över julhelgen finns på andra håll i världen. Tänk att ett sådant banalt ord, man kan ju tro att det är helt oviktiga dagar, dagar som är lite mindre värda, kan dölja ett sådant skönt fenomen, ja närmast tillstånd.

Mellandagar är som en lång skön efterfest. Man pular runt lite, tar dagen som den kommer, inga måsten och inga tider. Ofta har man kommit hem till sitt och får sova i egen säng (något som blir skönare och skönare eftersom åren går). Man försöker dra ner på frosseriet men chokladen måste ju trots allt ätas upp och januariduktighetspressen har inte satt in ännu. Man kan i princip göra vad man vill och behöver inte umgås med någon. Egentligen är det nog de enda dagarna på året som det är helt socialt accepterat att såsa runt i morgonrock och vägra svara i telefon.

Så njut medan tid är, snart, mycket snart är det dags för nya föresatser och satsningar, kick-offer och premiärer, det ska tas tag i och sättas igång, förändras och projekteras. Men ännu har vi några timmar kvar av skönt limbo...

* Finns även på tyska -"Zwischen den Jahren" och på bokmål -"Romjul".

fredag 21 december 2007

Stängt för jullov

En fridfull helg önskar jag er alla, var än ni befinner er.

A good cry and a hot cuppa

Benke skriver om amerikanska julfilmer.

Absolut bäst i genren måste vara "Love Actually" fast den väl är brittisk. Jag såg den för vad som måste vara ganska exakt fyra år sedan mitt på eftermiddagen och gravid upp till ögonen (med ett talande franskt uttryck). Där satt jag med min jättemage och grinade floder. Alla är så vackra! Jag menar: Emma Thomson, Colin Firth, Laura Linney, Liam Neeson, Alan Rickman - den absolut snyggaste castingen man kan tänka sig. Jag hade inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Out of Africa efter att ha sagt hejdå till en pojkvän på en tågstation någon gång på 80-talet. Då var det tre timmars katharsis, den här gången ett mer stilla drippdroppande och snörvlande.

Och om ni alltid undrat hur kvinnor (och kanske män, vad vet jag) gör när de inte vill gråta offentligt kolla in den här scenen. Man trycker sådär med den hårda nederdelen av handflatan högst upp på kindbenet. Sedan slätar man till täcket. Alan Rickmans uttal av ordet yogurt får ni på köpet. Och Joni Mitchell.

onsdag 19 december 2007

When in doubt - link

Eftersom jag inte har några egna tankar idag och det ända känns som fredag får det bli lite goda och blandade länkfavoriter. Men först ett citat av Stephen Fry. Bara för att han är Stephen Fry. "Very little is as mutually exclusive as we seem to find it convenient to imagine. In our culture we are becoming more and more fixated with an “it’s one thing or the other” mentality. You like Thai food? But what’s wrong with Italian? Woah, there… calm down. I like both. Yes. It can be done. I can like rugby football and the musicals of Stephen Sondheim. High Victorian Gothic and the installations of Damien Hirst. Herb Alpert’s Tijuana Brass and the piano works of Hindemith. English hymns and Richard Dawkins. First editions of Norman Douglas and iPods. Snooker, darts and ballet."



10x10™
is an interactive exploration of the words and pictures that define the time. The result is an often moving, sometimes shocking, occasionally frivolous, but always fitting snapshot of our world.
Klicka runt och kolla vad som händer i världen NU. Ibland älskar jag internet.

Här har ni konstihistoria for dummies . Bara att klicka sig fram, jättesnyggt.

The Museum of online museums har alla museilänkar (det var väl ett bra ord, tror ni det stavas så?) man kan önska sig.


David Byrne and Thom Yorke on the Real Value of Music från Wired. Jag har faktiskt inte riktigt hunnit läsa allt t ex "David Byrne's Survival Strategies for Emerging Artists — and Megastars" vilket låter spännande men jag tycker diskussioner om hur man bäst ska fixa remunereringen till artister nu i digitaleran är intressanta. Helt klart är ju att artisterna, och skivindustrin i den mån den fortfarande behövs, måste vara innovativa.

Cooking By Numbers
Don't bother going shopping, let's cook with what you have. Detta sa ju redan Kajsa Warg, nu på nätet!
Trevlig läsning!

Jag ville jag vore

Jag kom av mig tror jag, det känns som om jag bara upprepar mig här inne. Jag tjatar om julen för att jag är för lat att blogga om något annat.

Det finns ju en massa att blogga om, diktatorn med tantfrisyrens besök t ex. Beduintält i Elysée-trädgården och Amazonlivvakter. Mediavänligt och totalt absurt.

Eller Sarkozy och Carla Bruni. Men vad ska man säga om det? Kul för dom, det blir nog vackra barn.

OK, svenska nyheter då?
Ett urval av dagens rubriker:

"Hovet rasar mot Aktuellt"
"Nya suven outad i Sex and the City"
"Jetsetsvenskan erkände i natt"
"Kvinna tafsade på tomten i köpcenter"

Näe tror inte det va.

Jag får skärpa mig om jag ska få det här jobbet!

tisdag 18 december 2007

Nu ska jag på julfest och äta ostron!

"Så här års äter Sverige julbord. Ibland sker det frivilligt, lika ofta under tvång. Rent generellt kan man dela upp befolkningen i två delar där den ena utan betänkligheter skulle kunna trycka ett par julbord i veckan, året om, medan den andra äter julbord en gång om året och känner sig smutsig och olycklig efteråt"

Citat från bästa matbloggen alla kategorier: Om jag var din hemmafru.

What I want for Christmas

måndag 17 december 2007

En annan bild av julen

Långt ifrån tindrande barnaögon men lite hoppfullt på slutet ända?





- I could have been someone
- Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
- I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you

Vid närmare eftertanke

Kan det bli mer altermondialistiskt än i vers 1 av min favoritjulpsalm:


Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest
som gläder mest
den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.


Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende som ej skiftar om,
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm.

Melodi komponerades av Jean Sibelius 1895.

Konservativ - moi?

Blir man per automatik mer konservativ när man blir äldre?
Blir man konservativ av att få barn?
Blir man konservativ av att utvandra?
Vad är det egentligen att vara konservativ?

Ska jag skriva fler frågor tycker ni?

Jag har aldrig ansett mig vara speciellt konservativ, heller inte speciellt radikal, men jag tycker inte att jag är rädd för utveckling och modernisering. Jag är teknikvänlig, gillar (viss)samtidsdramatik och (viss) samtidslitteratur, tycker att ordet modernisera i grunden är ett positivt begrepp. Jag tror inte nödvändigtvis att samhället blir hårdare och mer själviskt utan tycker att vi tar ett antal samhällsproblem på allvar som helt ignorerades för 50 år sedan. Viss utveckling är givetvis negativ men i det stora hela känner jag mig inte som en bakåtsträvare.

Utom i vissa lägen då.

Plötsligt finner man sig stå där på svenska kyrkans basar och drömma om något slags Jenny Nyström-land. Man vill så väldigt gärna förmedla något till sina barn som nog kanske är försvunnet i Sverige också. Det finns nog knappast en kulturkonservativare skara än utlandssvenskar. Man vill liksom inte ha dagens Sverige men ett tillrättalagt "gammal-Sverige" med märkliga traditioner (doppa bröd i grisfett - något att vara stolt över?). Jag känner mig inte riktigt bekväm med det där. Det känns mossigt, ungefär som att sjunga Kungssången och hurra för fosterlandet den 6:e juni. Lite jolmigt mysigt och väldigt lite som jag är i resten av livet. Det blir liksom ett skådespel, lite påhittad svenskhet sådär i december.

Men och andra sidan tycker jag ju om lussekatter och julpsalmer. Och att bevara traditioner behöver väl inte nödvändigtvis vara jolmigt bara men fyller dem med innehåll? Eller skapar egna varianter.

Man vill ju inte riktigt slänga ut bebin med badvattnet heller och jag har svårt att tänka mig att bara läsa könsneutrala sagor (som Agneta skrev om i en kommentar, jag förstar dock inte riktigt vad det är) eller sjunga altermondialistiska julsånger. Om det nu är det som är modernt.

fredag 14 december 2007

Månadens ord jag använder för sällan


Påsk

Eller åtminstånde fastan. Plötsligt blev jag matt och trött på den där svenskjulnörden jag blir varje år. Fira Lucia via webcam - hur patetisk får man bli?

Utlandssvensken har nog svenskat klart för den här julen. Barnen får titta klart på julkalendern på webben men sedan blir resten av julen fransk (och då pratar jag inte om senap).

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 5

Lucia förstås. Det bidde ingen strejk och magsjukan är över så att genom att småspringa istället för att gå hela veckan har vi nästan betat av det som skulle göras. Och till barnens förtjusning kom vi iväg till luciafirandet i svenska kyrkan i går kväll. De tycker det är mysigt med ljusen och gott med varmkorv och jag får mina årliga dos av julsånger. Vi lussade för pappa på morgonen och ikväll ska vi lussa för mormor och morfar via webcam. Sedan räcker det tills nästa år.

Det måste betyda något för den nationella folksjälen att gemene man säkert kan (kunde?) 10-20 sånger utantill som bara handlar om lucia och jul. Oftast en 4-5 verser dessutom. Lägg sedan till sommarpsalmer, allsånger, barnvisor, Alice Tégner, Bellman och Taube så har vi väl den svenska sångskatten. Kultur ska ju definieras av mat och språk men vad gäller Sverige skulle man ju vilja lägga till sången.

Läser i DN att Nacka Musikklasser tar 6000 kronor för ett Luciafirande. Jag vet inte varför jag blir så förvånad, egentligen är det väl inte konstigare att de tjänar pengar till skolresor på detta sätt en bullförsäljning. Jag känner mig gammalmodig men att ta betalt var något som aldrig skulle slagit oss in, mina kompisar och jag, när vi med kalla ben i näbbstövlar under lucialinnet tog bussen till sjukhuset klockan sex. Där hann vi med ett par avdelningar, sedan ett par tåg med skolkören och sedan kyrkan på kvällen förstås.

Jag älskade det, luciatåget. Flickgemenskapen, anspänningen innan entrén, fnissatackerna när man gläntade på dörren till den fullsatta kyrksalen, hett stearin som rinner över handloven, hårbotten som kliar av glitter och så den välkända musiken som tonar in. Lite som en bröllopsmarch varje gång. Vi lärde oss långa verser utantill och sedan skrev vi för säkerhets skull upp dem på ljusmanchetten tillsammans med sångordningen. Det var minst 20 flickor i tåget (jag minns inga stjärngossar) och varje år klättrade man en plats närmare lucian. Vid 14 års ålder var jag tillräckligt lång för att med bästa väninnan bilda paret närmast Lucia, då fick man också förtroendet att läsa de längsta verserna. Nästa år är det min tur!

Den våren flyttade vi.

onsdag 12 december 2007

Svenskans fulaste ord?

Vinterkräksjuka.
Är det ens ett riktigt ord? När jag var barn sa man bara magsjuka. Eller är vinterkräksjuka något annat, något värre? Svenskan är ibland ett obehagligt ärligt språk, måste man påpeka att det både är vinter och att man kräks, som om man inte märker det ändå? Lite pudeur tack! Här heter det gastro-entérites, möjligen gastro-entérites aiguës om det är allvarligt.

Jag har hellre gastro-entérites aiguës än vinterkräksjuka, alla gånger.

Oavbockad

Att-göra listan nedan är inte ens påbörjad. Istället blev det
  • ta hand om magsjukt barn

  • försöka jobba

Och sen tog tiden slut...

måndag 10 december 2007

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 4. Att göra-lista andra advent


är inte denna. Utan snarare:
  • Pepparkaksbak - check

  • Lussebullsbak - check

  • Koka glögg - check

  • Julpynta - check

  • Växla mellan en skiva med Carols och en skiva svensk julmusik tills maken börjar klaga högljutt - check

  • Lukta på hyacinter - check

  • Glöggkalas - check

Vi stack knappt näsan utanför dörren!

Denna vecka känns lite tristare:

  • Skaffa nytt pass (= aka till ambassaden på omöjlig öppettid och köa).

  • Handla mat (=trängas i svettig i affär i rusningstid).

  • Försöka ta sig till jobbet trots transportstrejk (joda det är dags igen!).

  • Hitta en lösning för viktiga mötet om jag verkligen inte kommer in (??).

  • Förklara för barnen att Lucia blir inställt pga strejk (buhu).

  • Lussa hemma.

  • Se till att värmekillen verkligen kommer och fixar elementen.

  • Julklappar??

Lussa hemma är det enda jag vill göra på den där listan.... Men todo-listor (som man tydlgen säger på franska) kanske mest innehåller saker man inte vill göra, det är därför man måste skriva upp?

Fler (förutom den här avbildade) kul, konstiga, sorgliga och tänkvärda listor hittar ni här!

fredag 7 december 2007

Lucka nummer 7

Idag är jag gästskribent hos Jorun i hennes adventskalender.

Journalistik

Nu blir det lite klubben för inbördes beundran här där vi pingar varandra fam och tillbaka, men Frenchly Speaking har en intressant artikel idag. I den lär jag mig att varken DN eller SvD har någon skribent i Paris längre vilket jag i min naivitet trodde. Däremot vill de gärna att vi utlandssvenskar skickar bilder. Är detta verkligen framtidens journalistik: suddiga mobilbilder och ögonvittnen på telefon?

Är det inte tidningarna som skulle stå för kvalitetssäkringen i nyhetsflödet nu när alla kan blogga hur helst utan redaktionellt arbete? Vad är mest rimligt, att de stora drakarna inte har egna journalister på plats utan nöjer sig med "medborgarjournalistik" och TT-klipp eller att männskor läser bloggar där de vet från början att de bara får en persons syn på saker och ting?

torsdag 6 december 2007

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 3

Man läser sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton som godnattsaga. Man hör Tages röst och frasering i huvudet och inser efter ett tag att det finns vissa problem med att läsa en bok som innehåller meningar som "Det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur" för en 6 och 3-åring. Man inser att man nog mest läser den för sin egen skull.

Julpaus

Bara sex månader kvar...

onsdag 5 december 2007

F{orvirring

:itt keybord bytte precis frqn azerty till qwerty ;en bqrq i blogger< Hur gick det tillM

(Mitt keybord bytte precis från azerty till qwerty men bara i blogger. Hur gick det till?)

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 2

Man kan i år gå till varuhuset Printems och uppleva Norden, eller iallafall vad deras kreatörer upplever som nordiskt.
Så här poetiskt skriver de på sin hemsida:
Orner leurs villes de mille lumières, c’est ce que font les Scandinaves pour conjurer l’obscurité de l’hiver. Le Printemps s’empare de la féerie Nordik, de ses elfes et de la splendeur de ses paysages immaculés, attise ses délices et embrase ces festivités pour que Noël devienne la plus étourdissante des fêtes. Une promenade à la fois Mode et chaleureuse à travers des histoires qui exaltent le bonheur de partager les délices du cocooning.

Och här kan ni ser deras berömda julskyltning. Är snöugglor (pingviner?) nordiskt?


Printemps Vitrines Animées Noël 2007
Uploaded by br88

Notera vägskyltarna!


Printemps Vitrines Mode Noël 2007
Uploaded by br88

tisdag 4 december 2007

Handbok för utlandssvenskens jul - kapitel 1

I juni skrev jag att det för mig var en svensk månad, men det är ju verkligen ingenting jämfört med december.

Det börjar med det som nog är själva höjdpunkten, paroxysmen, ja ni vet vilket ord jag menar men inte vill använda för att jag inte vill dra till mig märkliga google-sökningar. Det är nog det utlandssvenskaste som finns - julbasaren i svenska kyrkan.

Först högmässa med "beredenväg" och "hosiannadavidsson", utlandssvenskar excellerar i psalmsång. Det känns obekvämt att sjunga psalmer på andra språk så man passar på.

Sedan är det basar med en salig blandning av bonader och tovade tomtar, glasgrunkor och bokmärkesänglar. Men framförallt mat: renstek och lingonsylt, Kalles och Tutti-Frutti-tablettaskar. Allehanda svenska oersättliga specialiteter. Jag har av mig närstående källa fått veta att utbudet nästan är identiskt på basaren i svenska kyrkan i London. Kanske finns en exportör som smidigt exporterar ett lättförpackat Sverige till svenska kyrkor och ambassader runtom i världen? Givetvis i platta paket.

Sedan äter vi oss lätt illamående på korv och prinsesstårta, glögg och julmust.

Publiken består av två kategorier: au-pairerna (som säkert har andra jobb men på min tid innan Erasmus och Schengen var au-pair det enda jobb som fanns) och pensionärerna.

De är inte annat än att man undrar vad de egentligen sysslade med där på rasbiologiska institutet i Uppsala för alla ser exakt likadana ut. Au-pairerna är så ugna, så långa och så blonda. Med lite barnhull kvar och ögonfransar to die for. De förköper sig på knäckebröd och diskuterar bostäder medans deras franska pojkvänner misstänksamt petar i röran av sillsallad, gravlax och pressylta på papperstallriken.

Pensionärerna är av en sort som jag bara ser där, just då. Au-pairer som blivit äldre, lika långa, men smalare, fortfarande blonda och väldigt chica. De manliga pensionärerna har dubbelknäppta kavajer, vit hårman och guldtand. Det måste vara något med svenska gener och franskt vatten för ingen är flintis, jag lovar!

Mätta både på skinka och svenskhet åker vi hem i regnet och sätter upp två adventsstjärnor för att kompensera att vi är de enda i kvarteret som har någon. El-ljusstaken funkar däremot inte, fönsterbrädor väntar fortfarande på att bli uppfunna i Frankrike.

måndag 3 december 2007

Framförhållning

Hade ingen kunnat tala om för mig att det redan var dags för advent? va?
Nu är det lucköppningar och nedräkning och jag hinner inte alls med!

lördag 1 december 2007

Tillfälligt avbrott

Här har det varit tyst. Jag har varit på kurs och då har det måsts jobbas på bloggtiden på kvällarna (och jag ber på en gång om ursäkt för den meningskonstruktionen). Och nu har vi en helg fylld av letande efter adventstjärnor och funderande över var vi ska få tag på julgransljus, pommeransskal och bikarbonat i år. Jul utomlands kommer det nog att handla en del om här, det känns liksom totalt incontournable.

Nu ska jag till frisören och bli aventsfin!

söndag 25 november 2007

Kravfyllt?

A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wall, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, and die gallantly.

Specialization is for insects.

—Robert A. Heinlein from The Notebook of Lazarus Long

fredag 23 november 2007

Skördefest

När jag tänker efter är väl thanksgiving en skördefest, och skördefester kan jag. De gick av stapeln varje år i Barknåre missionshus och jag älskade det. Det fanns väl ett 15-tal missionshus i fösamlingen och de flesta användes bara en gång om året. I Barknåre hade vi skördefesten.

Barknåre missionshus var ett gult trähus med en gigantisk vedkamin som tillsammans med den samlade kropssvärmen gjorde rummet kokhett. Framme i altarringen hängde en tvättlina med årets samlade mödor: virkade dukar, broderad bonader, stickade vantar, sydda grytlappar. Allt som går att tillverka av textil. Dessutom kakburkar, bullpåsar, limpor, marmeladburkar, äppelmos och det bästa av allt: överraskningpaketen. De gick alltid till hutlösa priser i auktionen och man blev alltid lika glad när man fick ett paket, oavsett innehåll.

Auktionsutropare var pastorn; stor, bullrig och glad. Han skämtade och tanterna i sina småblommiga bommulsklänningar skrattade så att hullet guppade. Alla ropade glatt in en virkad duk till, eller en bullpåse. Ett roligare sätt att ge än i kollekten. Vi barn sprang fram och tillbaka i gången med inropade skatter och tog betalt uppspelta och stolta över ansvaret.

Värmen steg, fönstren immade helt igen och det luktade svett och blaskigt kaffe. Kaffet kokades i gigantiska silverfärgade kannor som måst rymma minst tio liter, de såg ut som samovarer. Det dracks sedan i tunna, tunna koppar med rulltårta, drömmar, finska pinnar och vetebullar fôrstås. Vi fick svag apelsinsaft och med lite tur fanns det också gräddtårta med mandarinlyftor.

Sedan var det lotterier och ett år vann jag en kaffeservis med rosa blommor på vit botten, jag var väl elva och jag sparade servisen tills jag flyttade hemifrån. Jag har nog en kopp kvar någonstans.

Framåt kvällen somnade de minsta i kyrkbänkarna och vi andra fick en tårtbit till i smyg i köket av tant Britta.

Tryggare kan ingen vara. Ett skäl så gott som något att känna tacksamhet.

Veckans ord jag använder för sällan


Tacksamhet

Varför har vi inte anammat tacksägelsehögtiden thanksgiving i Europa? Antagligen för att man varken kan sälja sliskiga godishjärtan eller pumpadekorationer.

Men vi vet ju all hur den firas i Nora Ephron-land: Vuxna barn, med respektive och barnbarn, reser i snöglopp till föräldrarna som alltid bor kvar i det gigantiska barndomshemmet; en vacker, vit träkåk i ett snötyngt New England. Ett syskon är homosexuell/har drogproblem, en ligger i skilsmässa, någon har med sig olämplig flickvän och mamma har inte talat om för någon att hon har cancer. Alla är mer eller mindre osams medans de lagar obscena mängder mashed sweet potatos och cornbread. Men det reder ut sig och alla, även den sura grannänkan, samsas till slut runt kalkonen i en tacksamhetsbön.

Nu raljerar jag men egentligen tycker jag ju att det låter fantastiskt! Vi borde nog lite till mans samlas runt bordet och be en bön av tacksamhet. För tacksamma det är vi ju, de flesta av oss, trots allt.

Och nu fick jag äntligen en ursäkt att bjuda på lite Simon & Garfunkel:

onsdag 21 november 2007

Veckans ord jag använder för ofta:


Trött

Efter en dryg veckas transportstrejk (metro, pendeltåg och vanliga tåg) så börjar alla bli mer än lovligt trötta. Jag har kollegor som har gått upp vid 4-5 varje dag för att gå/cykla/lifta till jobbet och både den enorma trängseln i de få tåg som går och bilköerna gör alla irriterade. Långpendlare som inte kom hem förra helgen hoppas verkligen att dagens förhandlingar ska få saker och ting att lossna, och vi med dom. Jag har åkt bil och jobbat hemifran ungefär varannan dag. Det tråkiga är att man grejar inget annat än att fixa det mest basala: hur ta sig till/från dagis/skola/jobbet i tid? Hela tillvaron blir ett SM i logistik och det finns bra två samtalsämnen: gnälla på strejken och hur lång tid tog det för dig att komma in idag? Alla nöjen ställs in, ingen bio, ingen teater, inga restaurantbesök. Ingen business heller. Strejken kostar tydligen 300-400 miljoner euro om dagen och då har man inte räknat in magsåren.

Så, nu ska jag sätta mig i bilen för att köra 10 kilometer på två timmar. Och nej det är inte ett alternativ att cykla, personskadorna i trafiken i Paris har ökat med 70% sedan strejken började. Bilisterna är stressade, cyklisterna ovana och vägarna inte alltid anpassade.

Jag hoppas det är något bra på radion...

tisdag 20 november 2007

Idag

har jag publicerat stavfel i alla mina blogginlägg. Dessutom var de ovanligt många, ovanligt korta och ovanligt (?) innhållslösa. Tur att ni inte sett kvaliteten på mitt riktiga arbete. Dags att gå hem kanske?

Avslappningsövning mot strejkrelaterad stress

Vid mer än två timmars bilköande rekommenderas minst en sketch innan dagens arbete påbörjas:

A Compendium of 150 Monty Python Sketches

Vändning

Karin kommenterar nedan om oväntade vändningar i texter. Jag älskar det och det är ofta det jag letar efter, framförallt i noveller. Det andra perspektivet, den ovanliga infallvinkeln. En clou, en aha-upplevelse eller ett skratt.

Bäst är det när perspektivet förvrids så man ser en helt annan sanning än initialt som i första Matrix-filmen (det gör ju också uppföljarna helt meningslösa). Jag har ett tydligt läsminne från vad måste vara tidiga tonår när jag läste storebrors sci-fi-romaner. En novell som avslutades med att man plötsligt förstod att vårt universum egentligen är ett miniatyruniversum som finns i en bubbla i en otroligt mycket större varelses samling av världar. Ungefär som en insektsamling alltså.

Eller som i Jonas Hassen Khemiris "Montecori" (men där var det kanske bara jag som var trög och inte förstod sammanhangen på en gång). Eller Joanthan Safran Foers "Extremely Loud and Incredibly Close". Fär att bara nämna ett par av mina favortromaner från senare år.

De grabbarna kan skriva.

För övrigt nu när vi ändå talar om litteratur. Finns det någon mer poänglös litteratur än en blogg-bok? Att läsa en blogg i bokform måste vara värre än att läsa en bok i elektroniskt format vilket jag redan är mycket skeptisk inför. Och då har jag inte ens kommenterat kvaliteten på de bloggar som publiceras som böcker...

Nu

är strejken tydligen över, nattmanglingen lyckades (bildstrejken här alltså, den där andra strejken fortgår med ökad styrka).

Plötsligt

har bilderna här försvunnit, iallafall på min dator, kanske de också strejkar?

fredag 16 november 2007

Veckans ord jag använder för sällan

Grötmyndig
Grötmyndig är ett svenskt ord, bekant sedan 1688. Man förbinder myndig med svenskans gröt, men sist­nämnda ord ingår alls inte i sammansättningen utan ett plattyskt grot, stor, (tyska gross), som på svenska blivit gröt. Ordet kan betyda icke blott viktig (myndig) utan även »stor i sitt tal».(citat härifran)
Jag tänkte lägga in en bild här men det blev för elakt...

Love, Like, Want, Indifference, Dislike, and Hate


Through large scale blog analysis, Lovelines illuminates the topography of the emotional landscape between love and hate, as experienced by countless normal humans keeping personal online journals.

Underdog = feg?

Jag har fått ett uppdrag, ett skrivupprag. OK, det är väl inte direkt för The New Yorker utan något modestare på en blogg (men en bra blogg). Det är första gången i mitt liv som någon ber mig skriva något som andra ska läsa, förutom födelsedagskort och gästböcker. Jag är löjligt smickrad. Jag har aldrig varit någon som skriver. Jag har alltid varit avundsjuk på de där tjejerna (jo det är mest tjejer) som alltid släpar runt på en snygg anteckningsbok från Ording och Reda, eller annu värre en Moleskinbok (jag menar Peter Englund använder sådana). De krafsar och skriver och har alltid tusen utstickande lappar i sina filofaxer, och foton, och urrivna tidnigsurklipp. Jag river inte ut artiklar heller. Varför ska jag spara dem? Och vad skriver de om, och för vem? Jag ville ju vara en sådan som skriver dagbok, som tänker och funderar och ritar krumerlurer och skriver. De lyckades ju alltid verka intressanta, som om de hade ett rikare inre liv än jag.

Men jag kände alltid att det maste vara av viss kvalitét, man maste var begåvad för att skriva, annars var det ingen idé. Och jag skulle aldrig, som 18-åring, vågat tillstå att ”jag gillar att skriva”. Jag skulle heller aldrig, som 25-åring, vågat satsa på att bli journalist, eller skribent av något slag. Det kändes ouppnåligt, då måste man ju veta att man skrev bra, att man var begåvad redan innan man påbörjade utbildningen. Dessutom måste man vara bildad och kunna en massa om politik och kultur. Bättre då med civilekonom, det kändes definitvt mindre kravfullt. Visserligen skriver jag ju hela tiden på jobbet men det är annolunda, jag har jobbhatten på, det är inte riktigt ”jag” som skriver utan jag skriver på uppdrag.

Sa gick åren och jag funderar ju inte sa mycket på Molekinboksskrivande 20+tjejer längre men så startade jag den här bloggen, och plötsligt skriver jag ju defakto både här och där. Utan att fundera speciellt mycket på om det jag skriver verkligen är bra, eller begåvat nog, och jag länkar glatt till ”tidningsurklipp”. Däremot bli jag generad när jag inser att människor jag känner läser här. Missförstå mig inte, jag vill ju att de ska läsa (och kommentera!) jag har ju givit dem adressen, men bloggen har ändå kännts anonym. Jag har fått nya kontakter via den, människor som bara känner mitt ”blogg-jag” och inför dem kan jag skriva om det mesta. När människor ur mitt ”riktiga” liv pratar om saker jag skrivit här inser jag plötsligt att det faktiskt finns människor som ägnar 5 mintuer av sin dyrbara tid åt mina tankar och infall. Det är därför man blir så glad av kommentarer.

Så nu är frågan, på samma sätt som jag inte skrev så ritade jag heller aldrig (kan inte, totalt obegåvad) vilket resulterade i att jag aldrig vågade ta en kurs i oljemålning eller ens drejning, inte var jag händig heller (hantverk) och jag kan inte spela ett instrument. Men med min uppväxt känns det som att det knappast kan finnas något outforskat där, jag kämpade trots allt med ett motsträvigt piano och en entusiastisk mamma i flera år.

Jag tycker att den här ”jag kan ju ingenting-mentaliteten” är lite insmickrande, koketterande och feg, jag har faktiskt inte dåligt självförtroende (och bara for the record, jag skyller varken på Luther eller Jante). Jag känner mig som de där klasskompisarna som inte hade läst en enda rad till provet och ända hade alla rätt. Man visste att de ljög. Jag får skärpa mig helt enkelt och våga testa. Man vet aldrig jag kanske snart publicerar en alldeles egentillverkad akvarell här, eller en hemtovad vante?

onsdag 14 november 2007

Tainspotting à la fraçaise


Murphy's law

Transportstrejk+regn= internet hemma ligger nere. Givetvis. Jag skriver mina blogginlägg på kvällen, sparar ner dem på ett USB-minne och publicerar på jobbet. Tyvärr är det svårare att jobba så, speciellt när man inte kan ta sig till jobbet. I morse väcktes jag, inte av lövblåsarna som alltid startar okristligt tidigt just på vår gata, utan av grannarnas bilar. Vid fem-snåret gav granne efter granne sig iväg för att undvika köer. Själv samåkte jag med kollega, vi stack vid sju och en och en halv timme senare var jag på jobbet. Vi får se hur det blir i morgon när jag nog måste lämna i skolan först. Problemet är kedjereaktionen; vi behöver lämna tidigt och hämta sent men fritids har kortare öppettider och barnvakten kan inte komma för deras tåg står också stilla.

Nå kommer tid kommer råd, eller vad det kan heta. Kanske funkar internet imorgon?

Urban

Det bästa med att bo i hus är tvättstugan. Och att man har plats att hänga tvätt i källaren så att man slipper hammam i badrummet och vingliga tvättställningar mitt i vardagsrummet. Sedan finns det förstås andra fördelar: mer än dubbelt så stor boyta, trädgård, förrådsutrymmen, man slipper grannar och man kan säga till barnen att gå upp på övervåningen och leka.

Men för att kunna bo i hus har vi flyttat ut från stan, förstås.

Det är absolut inget fel på vår närförort, det finns matbutik, bageri och boucherie, bra skola och bra kommunikationer. 15 minuter in till triumfbågen och 20 minuter till jobbet.

Men ändå, jag längtar ofta tillbaka in till stan. Kanske inte till de 75 kvadratmetrarna vi bodde på, men till kvarteret. I sex år bodde vi mitt bland kineser och afrikaner, trendiga barer och trista caféer fulla med arbetslösa nordafrikaner. Vi hade tre-fyra olika matmarknader att välja på och gatulivet var färg-, doft- och ljudrikt, och rätt smutsigt och stökigt. I sonens klass pratade 7 av 30 barn inte ett ord franska vid terminsstarten.

Nu bor vi i trevliga förorten där allt är så - vitt. Och medelklassigt. Skolan är säkert lugnare men jag kan ändå tänka att barnen förlorat något i bytet. Det är givetvis inte "landet" och vi har alla möjligheter att njuta av Paris ändå, men inte riktigt på samma naturliga sätt.

Kanke är det ett resultat av att ha växt upp på bondvischan. Ända sedan jag var ung har jag sjungit för full hals med Eva Dahlgren :
Måste ner till Folkungagatan
Och känna doften av vimlet
Måste bort från öde nojan
Som jag får på Fjällgatans fik

Fast om man får ödenoja på Fjällgatan då har man ingen aning om hur det är att bo i en by som heter Skrikböle.


Eva DahlgrenSommarbarn

måndag 12 november 2007

Upplösning

För er som legat sömnlösa efter förra veckans cliffhanger: nej jag gick inte på föräldramöte. Jag orkade inte (ok, ville inte) skaffa barnvakt så jag låg i soffan tätt, tätt intill sonen och tittade på denna utmärkta serie istället. Det var Greker och Perser och Alexander den Store om jag inte missminner mig. Fast jag somnade nog en stund mitt i krigen.



Och jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för det (det går sådär). Men jag har nog förverkat min rätt att klaga på att skolan inte informerar och bjuder in oss föräldrar...

fredag 9 november 2007

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill...

...skolka från föräldramötet ikväll...

Mer latblogg

Barnens favorit: djurläten på olika språk (även detta wikipedia).

Anka:
marockansk arabiska: "bat-bat"
danska: "rap-rap" (bäst effekt fås med ett skorrande r)
engelska: "quack"
svenska: "kvack"
norska: "kvakk"
finska: "kvaak"

Gris:
engelska: "oink"
franska: "groin-groin"
japanska: "ブウ", "buu"
kinesiska: "hulu-hulu"
svenska: "nöff"
norska: "nøff"
finska: "röh"

Groda:
engelska: "ribbit" ("croak")
franska: "coa-coa"
polska: "kum kum"
svenska: "kvack"
japanska: "ケロケロ","kero-kero"

Mus:
engelska: "squeak"
japanska: "チュウ", "chuu"
svenska: "pip"

Ko:
engelska: "moo"
franska: "meuh"
nederländska: "boeh"
svenska: "muu"
norska: "mø"
finska: "ammuu"

Tupp:
engelska: "cock-a-doodle-doo"
franska: "cocorico"
svenska: "kuckeliku"
tyska: "kickeriki"
finska: "kukko kiekuu" (ordagrant: tuppen gal)

Veckans ord jag använder för sällan

Rotvälska
Rotvälska, obegripligt eller förvirrat språk. Uttrycket kommer närmast från tyska och danska, i vilka ordet snarast betecknade "tjuvspråk". I svenska är ordet känt sedan 1700-talet.

Efterleden -välsk, (från ett gammalt germaniskt ord för allt främmande och icke-germansk), i betydelsen "utländsk" förekommer också i valnöt, välsk och valack.

Källa: Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, via Wikipedia, den late bloggarens husbibel.

Alternativ definition: det som mina barn pratar efter besök hos släkten (fransk eller svensk).
För övrigt: visst låter det onomatopoetiskt?

torsdag 8 november 2007

Hemkomst

Allhelgonahelgen tillbringade vi i min lilla familj var och en på sitt håll. En i Uppsala, en i Stockholm, en i Normandie och en i Boston. Det var första gången vi alla var utspridda och mitt i en stressig och rätt tröttsam höst fick vi alla lite andrum, nya intryck, vila för en del, stimulans för andra. Och den gamla klyschan att det bästa med att åka bort är att komma hem stämmer ju faktiskt ibland, vi hade alla saknat varandra och ibland behövs det för att man ska uppskatta den regniga novembervardagen igen.

Min Stockholmsvistelse var ren lyx. Tre dagar när jag bara behövde bry mig om mig själv och min lilla person (som man säger här). Precis innan jag åkte hade vi besök och levde under några dagar nio personer i storhushåll. Det var härligt och kul och kontrasten blev slående. Men rätt skön. Jag hann träffa många goda vänner det känns bra att veta att de finns där, även när jag är dålig på att höra av mig.

Men jag tror att den egentliga orsaken till att just det här besöket blev så lyckat ligger i min inställning. Under en tid har jag varit så ambivalent när jag åkt hem. Jag har kännt en sorg över att jag inte känner mig hemma längre, en frustration över att samtalen aldrig hinner bli riktigt avslutade, att jag alltid måste gå "mitt i", att jag ofta känner mig missförstådd och det inte finns tid att rätta till. Den här gången var jag mer avslappnad, förväntade mig inte att känna mig hemma och kunde då bättre uppskatta det, och dem, jag tycker om.

Kanske, kanske håller jag sakta på att lära mig det här. Att vara "världsmedborgare", att känna mig trygg utan en tydlig geografisk/nationell hemvist. Att jag inte blir identitetslös bara för att jag inte självklart vet vad jag ska svara på frågan "var kommer du ifrån?". Att "hemma" är människor, inte hus.

Och med tanke på att det nog snart bär iväg igen så är det nog dags att lära sig det där. Att rastlös inte nödvändigtvis betyder rotlös.

tisdag 6 november 2007

Fotoutställningen "Stockholmsbesök" (eller hur många liter kaffe med ljummen mjölk kan man dricka på en helg?)




Svar: Det står i proportion till hur många goda vänner man har. I mitt fall just nu betryggande många.

onsdag 31 oktober 2007

2 filmer, 2 världar, 2 kvinnor, 2 darlings



Dia de los Muertos

Foto av Gene Paul
Det var 1991, vi hade rest länge. Ryggsäck och mycket begränsad budget, bussfärder på 10-tals timmar, pirogbåt och lastbilsflak. Vi kom till Los Todos Santos, de döda helgonens by, en bergsby på 2500 meters höjd i västra Guatemala ett par timmars bussfärd efter Huehuetenango. Här bor Maya-indianer som pratar ännu sämre spanska än vi. Fattigt, kallt, strävsamt. Männen försvinner bort till kustens bananplantager större delen av året.

Mest av en händelse kom vi dit den 1:a November: Dia de los Muertos. En stor och mångfacetterad fest där man firar minnet av döda släktingar, hånar (dåtida och nutida) conquistadorer och söker utlopp under en helg för en livstid av förtryck och umbäranden i sockerrösbrännvin och marimbamusik. Eller snarare för århundraden av förtryck, allt från conquistadorerna till 1980-talets blodiga, USA-stödda militärregim.

Höjdpunkten på festen är hästkapplöpningen, eftersom conquistadorerna förbjöd indianerna att rida (de sa att en indian som sitter upp på en häst dör) så är det forfarande ett tecken på mod och uppror att rida. Männen spenderar ett års sparade medel på att hyra en häst, resten verkar gå åt till brännvin. Så fick deras barn gå skolösa ett år till. Halvt medvetslösa av berusning ställer några hundra ryttare upp i ena änden av en 200-meter lång vägsträcka. Utklädda i conquistador-masker och med plymhattar sätter de av. Det hela går ut på att rida fram och tillbaka ett oändligt antal gånger utan att trilla av, vid varje vändning tas ett sving av flaskan. Men trillar gör de, det ser livsfarligt ut, det är livsfarligt. Blodiga ryttare och hästar som fallit dras av banan, kapplöpningen fortsätter. Alla skriker och så hela tiden den hetsiga marimbamusiken. Ingen vinner vad vi ser, det hela slutar bara i allmän utmattning. I den svinkalla kvällen ligger sedan utslagna män och sover på marken här och var i byn.

Överallt springer barnen, barfota. De bär sina småsyskon och försöker kommunicera med turisterna. För turister är det överallt. Mest ryggsäcksfolk som vi som bor på ett jordgolv runt en öppen eld och betalar rundnätt till kvinnan i famljen för frijoles till frukost, lunch och midag. Hon kan förhandla, det är henne väl unnt det är nog hennes enda sätt att ta in vad hennes man spenderar denna helg. Vi kollar in deras jordbastu, men vågar inte riktigt prova. Det finns bussturister också och amerikanska TV-team.

Nästa dag går hela familjen, med orkester, till kyrkogården där de har pick-nick på gravarna. Turisterna tittar på, TV-teamet filmar.

Det hela är intressant, färgstarkt, absurt men mest av allt sorgligt.

Och vi tittar på.

Veckans ord jag använder för sällan

Förgänglighet
(med anledning av stundade helg)


Beklaga ej, att fröjden i ditt hjärta

med stunden flyktar hastigt bort!

Ack, samma ström kyl äfven af din smärta

och gör din bittra sorg ock kort.

Hvad dig beröfvas, blir dig gifvet,

fort höljer tidens flod dock det.

Den största grämelse i lifvet

är ock dess tröst: förgänglighet.

Ur Spridda Blad av Karl Fredrik Forsman

tisdag 30 oktober 2007

Medelsvensson?

cartoon from www.weblogcartoons.com

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.



Jag hittade denna via Joruns alltid lika trevliga Life de Luxe.

måndag 29 oktober 2007

Himmel über Frankreich

Bilen far fram som en landningskapsel, vi är helt inneslutna min flicka och jag. Himlen ligger som en blöt lovikavante över landskapet. Allt är brunt, beigt, grått, mjölkigt. Fälten breder ut sig; nakna, berövade sitt skydd av grödor, det ser smutsigt, trasigt, fattigt ut. Inget spirar, inget växer, ingen skördar. Vindkraftverken står rakryggade i led och snurrar, en armée beredd till strid. Kanske är de utsända av främmande makt från ett annat solsystem? Några fält av kvarglömd manshög majs står och ruttnar på plats. Varför har ingen skördat? Var är bonden? Har något hänt som gjorde att han inte hann ta in majsen i tid?

Söndag. Byarna ser intill förväxling lika ut. Stenhus, stenmurar, en kyrka, en bistro med en PMU-skylt, ett stängt apotek och ett bageri. Inte en människa, eller kanske en som går över gatan med sin hund och in genom en grind och några tonåringar som hänger på tonåringars vis över sina mopedstyren. Överallt murar, stängda dörrar.

Men gräset i väggrenen är nästan oanständigt ljusgrönt och några gula löv kämpar fortfarande en ojämn kamp mot höstvindarna. Min flicka har somnat med en skumbanan i näven. France Cultur på radion, den enda kanal man får in om man kör längre än tio mil från Paris. De tar med mig på en resa över haven. Några människor ha ägnat år av möda åt att återfinna och sammanställa manuskript från Magellans resor. Det verkar vara ett enormt verk med fotnoter och utvikningar och en oändlig mängd fakta om livet här på jorden under sekelskiftet 1400-1500. Programmet pågår i flera timmar, jag lyssnar av och till, fascinerad av dessa människors idoga arbete, deras passion för en värld som sedan länge försvunnit. Är sådana människor vår garant mot barbariet?

Sedan når vi fram till havet. Det har samma färg som te med mycket mjölk, längre ut mer blekgrönt. Vågorna slår höga, klipporna är vita och kalla. Människor hukar på stranden, jag fyller lungorna.

Något försenat: Förra veckans ord jag använder för sällan

Dagtinga
Göra eftergifter eller kompromissa på ett ovärdigt sätt i en förhandling, eller i överförd bemärkelse med sitt eget samvete (wiktionary).

Ett rätt aktuellt ord som gott kunde användas oftare, eventuellt kanske av vissa självbiografer, men även av undertecknad om jag nu inte ska dagtinga med mitt samvete.

torsdag 25 oktober 2007

Lika som bär?

Jag blandar alltid ihop Anna Mannheimer, Annika Lanz och Sara Kadefors. På samma sätt blandar jag alltid ihop Lenny Kravitz och Terence Trent D'Arby som ju inte alls spelar likadan musik.

Finns det diagnos?

Har jag gjort bort mig nu igen?

Jag har gjort ett misstag på jobbet. Inte speciellt allvarligt, jag äventyrar inte precis företagets framtid, men ett klantigt, dumt misstag. Jag missförstod något och skickade den felaktiga informationen vidare. Jag har rektifierat och det är väl egentligen inget mer med det. Förutom att jag verkligen avskyr att ha gjort fel.

"Alla har rätt att göra ett misstag", "hellre ett felaktigt beslut ibland än att aldrig besluta"... Allt det där är sant och jag tycker så, när det gäller andra. Själv får jag bara ont i magen och kan bli löjligt stressad av ett misstag, eller av rädslan att jag ska göra ett. Varför är det så? Är det "duktig flicka"-syndromet? Eller tar jag mig själv på för stort allvar?

Det fåniga är att jag bara känner så här i mitt professionella liv. I det "riktiga" livet, det som verkligen betyder något med barnen, vännerna, familjen, så är jag inte alls så här. Man gör ju fel hela tiden, speciellt när man uppfostrar barn. Visserligen funderar jag ibland på hur jag borde handlat annorlunda, men jag är mycket mer "jag gör så gott jag kan" hemma än på jobbet.

Men inte ens Margareta Sjödin är ju någon spånig blondin längre, så det finns väl hopp för mig med!

onsdag 24 oktober 2007

“A rough-coated, dough-faced, thoughtful ploughman strode through the streets of Scarborough; after falling into a slough, he coughed and hiccoughed.”

The combination “ough” can be pronounced in nine different
ways. The sentence above contains them all.

Mer jag aldrig lärde mig på engelsklektionen:

  • The longest one-syllable word in the English language is
    “screeched.”
  • “Dreamt” is the only English word that ends in the letters
    “mt”.
  • The symbol on the “pound” key (#) is called an octothorpe.
  • The dot over the letter ‘i’ is called a tittle.
  • The word “set” has more definitions than any other word in the
    English language.
  • “Underground” is the only word in the English language that
    begins and ends with the letters “und.”
  • There are only four words in the English language which end
    in”-dous” tremendous, horrendous, stupendous, and hazardous.
  • The longest word in the English language, according to the
    Oxford English Dictionary,
    is pneumonoultramicroscopicsilicovolcanoconiosis.
    The only other word with the same amount of letters is
    pneumonoultramicroscopicsilicovolcanoconioses, its plural.
  • There is a seven letter word in the English language that
    contains ten words without rearranging any of its letters,
    “therein” the, there, he, in, rein, her, here, ere, therein, herein.
  • The only 15 letter word that can be spelled without repeating a
    letter is uncopyrightable.
  • Facetious and abstemious contain all the vowels in the correct
    order, as does arsenious, meaning “containing arsenic.”
  • The word “Checkmate” in chess comes from the Persian phrase
    “Shah Mat,” which means “the king is dead”.

Språk är kul. Det här var hämtat härifrån.

måndag 22 oktober 2007

Babettes gaestebud

Häromdagen kom 6-åringen hem och sa att de ätit "paddlår" till skollunch (cuisse de crapaud), "grodlår?" undrarde jag. Efter ett tag kom vi fram till att det nog varit anka, eller kanske kyckling. Men under ett kort ögonblick trodde jag nästan att de faktiskt fått, om inte padd-, så grodlår till skollunch. Det låter dyrt kommer jag ihåg att jag tänkte, men jag tyckte inte att det var konstigare än så.

Jag har ingen aning om skolluncherna är bättre i Frankrike än i Sverige, det är inte alls säkert. Men maten tar fortfarande en helt annan plats i människors liv här. Många barn och vuxna, iallafall utanför storstadsområdena, går hem varje lunch och äter. Man äter alltid (även i skolan) förätt, varmrätt och efterrätt. Även om förrätten kan bestå av rivna morrötter (alltid med salladsdressing) och efterrätten ofta är en yogurt. Jag kommer ihåg på dagis när 2-åringarna satt och valde från ostbrickan: "mmm, jag älskar chèvre!". Ingen funderade på om något var för kryddstarkt eller "svårt".

Men MacDonalds finns här, överallt, och "la malbouffe" dvs snabbmat är på frammarch, iallafall i de lägre socialgrupperna. Så även överviktsproblemen, precis som i övriga västvärlden. Men det finns också ett starkt motstånd och söndagsmiddagar hos svärföräldrarna är i många familjer näst intill obligatoriska. En söndagsmiddag som kan pågå från ett-tiden till framåt fem. Som svensk kan man bli lätt klaustrofobisk när ljuvliga vårsöndagar tillbringas bakom fördragna vita nätgardiner ätandes, ätandes och åter ätandes. Lika obligatorisk som söndagspromenaden i den friska luften är i vår protestantiska kultur och vårt nordliga klimat (det gäller att passa på!), lika tvångsmässig kan denna evighetslunch bli.

Det finns mycket att skriva om detta; t ex. att fransmännen ser choklad som ett livsmedel, alltså inte som godis utan snarare som en mjölkprodukt. Fransmän har i regel en rejäl "sweet tooth"!

Barnen kommer hem från skollov hos farmor och farfar och har både plockat och ätit räkor, snäckor och tom sniglar. Men tro mig, de kan trots detta vägra "allt som är grönt" eller gnälla för att de vill ha fiskpinnar när man gjort sig till och gjort lax i ugn. Och när de kommer hem från mormor och morfar så kräver de att få risgrynsgröt varje frukost.

Det känns som om deras Madeleine-kakor kommer att kunna smaka det mesta.

Bästa filmen om nord/syd-konflikter i köket är givetvis Babettes gästabud (byggd på en bok av Karen Blixen).Inte ett speciellt bra klipp, så se om filmen istället!

torsdag 18 oktober 2007

Dagens "snackisar" i Paris

1. Strejken; inga tåg, ingen metro, inga bussar, ibland inga lärare. Resultat: alla välbeställda tjänstemän jobbar hemifrån eller tar semester. Alla som har dåliga arbetsförhållanden (städerskor, barnflickor, daglönearbetare) kan inte ta sig till jobbet och får ingen lön. De strejkande kommer givetvis att förhandla sig till lön för sina strejkdagar. Schysst vänstertänk från facken, någon som är förvånad? Sura jag undrar också, har någon mätt hur mycket extra CO2 det blir när ALLA tar bilen?


No 2. Frankrike har inte längre någon första dam. Och alla spekulerar i franska varianter av frågor som: Vem får nu sitta bredvid Al Gore på Nobelmiddagen? Man kan ju undra om det överhuvudtaget är möjligt att förena ett någotsånär normalt familje/parliv med politiskt arbete på högsta nivå? Eller kräver det "pragmatiska" äktenskap typ Billary och Bernadette&Jacques. Jag hörde Bernadette Chirac på radion i veckan och hon sa ungefär: "Min make är ingen mästare vad gäller uppmuntran inom äktenskpaet" och det lät som om hon vägde sina ord. Med Sarkozy har det varit tvärt om, han har alltid villigt talat om hur fantastisk hans hustru är. Nu i efterhand låter det lite som en besvärjelse....

Jag aka Jonas Hallberg

I morse lyssnade jag på nyheterna på svensk radio. Det var nog i P3 men det kom iallafall från en nyhetsredaktion. Uppläsaren sa
"..kallas alla tjejer över 23 års ålder till en gynekologisk undersökning..."

Varfalls! Vad är det för fel på ordet kvinnor? Skulle man ens komma på tanken att säga "grabbar" eller "killar" i en liknande mening?

undrar,
vän av ordning
p.s.Jag tror veckans ord får bli: förflackning.

uppdatering: pps. Jag fösökte inte vitsa till det om eventuella gynundersökningar för män. Se det som olycksfall i bloggandet. dds.

tisdag 16 oktober 2007

Post a Secret



"PostSecret is an ongoing community art project where people mail in their secrets anonymously on one side of a homemade postcard."

När jag läser här tänker jag att i händerna på rätt författare skulle varje vykort, varje hemlighet som någon skickat in, räcka som uppslag för en riktigt bra roman.

måndag 15 oktober 2007

Blog Action Day!



är det idag, och man ska skriva något klokt och entusiasmerande om miljön. Men det känns som en helt omöjlig uppgift så jag föreslår att ni ser om filmen jag postade nedan. Kan inte toppa den.

(Men jag såg ett TV-program igår kväll där Skandinavien lovordades för vårt (ert) energisnåla byggande. Det var intressanta reportage om superisolerade hus utan klassisk uppvärmning, kloka arkitekter i Alingsås, sopsortering i Malmö och biobränsle i Danmark. När man ser sådana reportage förundras man över varför inte alla bygger sådär smart, det verkar så enkelt. Förutom det tänker jag på att alla ser så otroligt svenska ut: rosor på kind och vindtygsjacka.)

fredag 12 oktober 2007

Mer nobelpris...

Veckans ord jag använder för sällan

Jag startade ju den här bloggen för att främja mitt svenska språkbruk och jag är smärtsamt medveten om att detta inte alltid märks. Därför detta intitativ. Denna vecka ett ord som någon faktiskt använde i ett samtal med mig idag .

Veckans ord jag använder för sällan :
båta - nytta, gagna, hjälpa, tjäna (till).

"Styrkan båtar föga der vett ej fins."
Tegnér

"Han grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta."
Viktor Rydbergs "Tomten"

"Och säkert enades alla i förhoppningen, att vad som i försvarsfrågan inom kort skulle behandlas och avgöras hos folkets valda representanter måtte lända Sverige till båtnad.
Nordisk Familjebok: Om Bondetåget.

TGIF

Den perfekta fredagen bestod länge av Bengt Ohlsson-krönika i (pappers) DN På Stan till frukost, spanarna med Jonas, Jonas och Helena klockan 14.00 i P3, lammburgare på Hannas, extremt hög musik och dålig sikt i Hannas källare och sedan Riche, både vänstra och högra.

Numera återstar bara Bengt, fast pa nätet i STHLM, på torsdagar. Spanarna finns visserligen på ipod, och den Jonas som är kvar kör fortfarande samma spaning som då det begav sig. Sedan blir det pizza med de små framför Stuart Little.

Inte sa illa det heller.

torsdag 11 oktober 2007

Jag älskar spöket!

Och plötsligt, utan att jag ens bett om det, kommer "Across the Universe". Visserligen i en cover av någon Fiona Apple. Men ända.

Dessutom har jag nu länkat den till min Facebooksida som styrs, inte av ett spöke, utan av en oberäknerlig demon som pluppar dit kryptiska ikoner innan jag hinner blinka. Så nu ser det ut som om jag har jättesofistikerad musiksmak fast jag inte ens hört talas om flera av artisterna som spelats. Det gäller bara att välja en tillräckligt arty och hemlig artist och sedan sköts ens Facebook-image helt automatiskt. Himla praktiskt.

Jag börjar dock få en obehaglig känsla av att alla redan haft radio.fm-konton i ett par år redan....

Det sjungande spöket i datorn

Jag har precis installerat http://www.last.fm/ på datorn och den blev ett Frankensteins monster som lever ett eget liv. Musiken bara spelar och spelar och jag får inte tyst på den. Jag stänger ner websiten och ny musik jag aldrig hört förut fortsätter att rinna ur högtalarna. Rätt magiskt, men jag undrar vad resten av familjen kommer att tycka om att lyssna till “Joni Mitchell’s Similar Artists” till döddagar.

Tur att jag inte skojsade till det och valde Markoolio.

Dagens givna bloggämne

Arkivfoto: Martin Cleaver/AP

Trevligt. En grand old dam som jag läst. Och uppskattat.
Mer kan ni läsa överallt, t ex i DN.
Hon ser lite ut som min mormor gjorde, hon gillade ocksa katter.
Tillägg: alltså jag trodde att jag läst flera av hennes verk men jag blandar nog ihop henne med en massa andra damer (typ Murdoch, Drabble och Gordimer - bara för att de är kvinnor, över 60 och engelskspråkiga, skäms!) "The Grass is Singing " har jag iallafall läst, den står hemma i Billy och skall nu läsas om omedelbums!

tisdag 9 oktober 2007

Däremot har tiden satt andra spår...

- Jag byter kläder så fort jag kommer hem från jobbet.
- Jag äger en skjortblusklänning.
- Jag använder ord som skjortblusklänning.
- Igår lutade jag mig fram över bordet, strök håret ur pannan på min dotter och mumlade något om att "man ser ju inte ens ögonen på dig...".

Nu ser jag inte bara ut som min mamma, jag är min mamma.

Det där man inte föds till utan blir


Parisiennes av Catherine Millet, Madeleine Chapsal, Marie Darrieussecq, Denis Grozdanovitch

Vissa saker trodde man ju att man skulle lärt sig vid det här laget. Bara genom att åren gick så skulle viss saker bli självklara. Ändå står jag där, fyllda 42, framför sminkdisken och känner mig som 13 . Jag har använt make-up i över 20 år och ändå, i det där vita, starkt doftande, otvedydligt kvinnliga rummet blir jag osäker. Försöker göra mig osynlig för om en expedit får tag i mig vet jag med bestämdhet att jag kommer att gå hem med tre svindyra, oanvändbara burkar.

Läppstift, absolut men vilken färg? Inte för orangt, inte för brunt, inte för knalligt. Rosa kanske? Men rött är ju fint på kvällen. Beigt? Syns ju knappt men det ska ju vara "nude" look numera, eller?

Kajal, används det fortfarande? Vill inte se ut som Liz Taylor i Kleopatra, eller som i "Vem är rädd för Virginia Woolf" heller för den delen. Drömmen om att se ut som Audrey Hepurn övergav jag någon gång vid 14. Dessutom är det svårt att sätta på när man är så närsynt som jag, näsan slår i spegeln.

Ögonskugga, brunt på blåögda har jag lärt mig någon gång, men det är säkert ett lika modernt skönhetstips som 100 tag med borsten varje kväll. Tycker svarta, sotiga ögon ser häftigt ut men det går ju bara inte. Det kräver Eva Greens ansikte.

Mascara - de heter saker som: Lash design, Double delux extra lenght, Super voluminizer. Jag måste provat 50 olika sorter, en som inte kladdar och är lätt att ta av, finns det?

Underlagskräm, foundation, fond de teint - absolut värst. Det är krämer och mousser och puder. Antingen pancake eller ingen effekt alls. Alltid fel färg.

Till slut blir det en till brun-beige ögonskugga, tre olika läppstift och en underlagskräm jag redan vet att jag knappt kommer att använda. För en hemlig summa pengar.


Andra saker som borde var självklara vid det här laget:
- hur man får och behåller vackra naglar. Underkategori: hur man målar naglarna på höger hand.
- att äga en välkomponerad garderob (i Elle och Marie-Claire har alla garderober fulla av älsklingstrenchen som de ägt över 15 år och basic cachmiretröjor som piffas upp med lite vågade skor och tuffa assecoarer. Yeah right.)
- "Min" frisyr och "min" frisör.

Jag kommer aldrig att våga ansöka om franskt medborgarskap.

fredag 5 oktober 2007

Under tiden i resten av världen

Kan ni roa er med att ta reda på vad

"January joiner" betyder (Joining the gym in January, over it by February)
eller
"dandruff" (One who always ditches, or "flakes" on group activities)
eller
"shoulder surfing" (chatting it up, but always scoping someone better to talk to)

Se: Urban Dictonary

Note to self (the master of procrastination)

Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget.Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget.

Capice?

torsdag 4 oktober 2007

Wikipedia om det jobbiga vädret:

Brittsommar är en ovanligt varm period, med temperaturer över 20 grader, som kommer efter en period av kyligt väder i höstens inledning. Uttrycket brittsommar hänger samman Birgitta och Britta, som har namnsdag 7 october. Det var då det hölls Brittmässa (ibland skrivet Brittmäss), en officiell höstmarknad. Ofta inträffar en riktig brittsommar i den perioden.
Uttrycket indiansommar, som är en motsvarighet till brittsommar, kommer av att de nordamerikanska indianerna brukade gå på buffeljakt om det var en varm och solig höst. Brittsommar har även benämnts som britmässesommar, fattigmanssommar och gräflingssommar (tiden då grävlingen är ute och samlar till sitt förråd av livsförnödenheter för vintern).

9 grader på morgonen, 20 grader på eftermiddagen. Äntligen kan man med gott samvete lyssna på fransk smörpop när den är som bäst.

Joe Dassin - L'été indien




On ira où tu voudras, quand tu voudras
Et on s'aimera encore, lorsque l'amour sera mort
Toute la vie sera pareille à ce matin
Aux couleurs de l'été indien

...och med lärde män på latin...

Saxat ur presentationen:
Du splittras av alla krav. Vissa vill att du ska vara tuff och tydlig. Andra önskar att du ska lyssna och visa medkänsla. En del kräver analys och struktur. Och mitt i alla projektioner ska du hitta din egen personlighet. Inte lätt! Man kan inte begå våld på sig själv. Allt chefskap utgår ifrån dig själv och dina erfarenheter.

Stora Chefsdagen handlar i år om att hitta sin egen personliga ledarstil. Lyssna på kända chefer och förebilder som lyckats för att de vågat gå sina egna vägar. Inga managementböcker här inte! Mer av livets hårda skola. Samtal varvas med intervjuer och föreläsningar och dagen kännetecknas av humor och värme.

Våra gäster använder konferensen som en mötesplats där de knyter nya kontakter, utbyter erfarenhet och fylls med inspiration, inlevelse och igenkännande. Nytta blandas med inspiration och vi räknar liksom tidigare år med en fullsatt konferens, det vill säga över 200 chefer! Det är en rejäl energispruta som räcker vintern ut.

Ur programmet:
Göran Persson - Senoir Advisor JKL
Mats Qviberg, finansman och styrelseproffs - Modigast i affärsvärlden!
Kristina Axén Olin, finansborgarråd, Stockholms stad - Jag slutade vara duktig flicka!
Ebba von Sydow, f.d. chefredaktör, Vecko-Revyn - Man kan vara chef i cashmere och röda pumps!

Snälla, säg att någon i Killinggänget skrivit det här? Extrapoäng för att på en rad lyckas få in inspiration, inlevelse, igenkännande och inspiration igen, samt det obetalbara "energispruta". Bonus: utropstecken efter varje föreläsningstitel! Om någon skulle missa poängen!
Läs resten här. Because you're worth it.

onsdag 3 oktober 2007

Gissningslek

Vad används Facebook mest till:

1) Kolla om gamla ex har gått upp i vikt/ser gamla och slitna ut.
2) Kolla om gamla ex är listade som married/in relationship.
3) Kolla om gamla ex har många vänner, och om några av ens egna vänner finns där, kanske utan att finnas i ens egen vänlista!

Jag undrar om användandet av Facebook står i proportion till hur länge man var single/it's complicated och hur många ex eller could-have-been-ex man hann samla på sig. Jag undrar om den där osnutna 23-åringen Zuckerberg riktigt anar vidden av denna applikation. mycket effektivare än att googla någon och bara få upp en massa resultatlistor från Lidingöloppet -97.

Som ni ser har jag nu helt anammat Facebook-svenskan, dvs att en del av meningen är på engelska. Jag har också en nyuppväckt kärlek till kursiv stil.

Charlie is babblar på bloggen in lieu of jobba.

En sådan dag...

När barnvakten har fel på bilen så man kastar sig från jobbet hals över huvud med laptopen under armen, småspringer till tåget, hem och ta bilen, iväg och hämta barn. Senare än vanligt givetvis så alla är trötta och brittsommaren gör att svetten rinner. Grinig stämning, alla är hungriga, ingen vill äta det som finns på bordet. Stresspänning i axlar och nacke.

Men nu så, nu är tänder borstade, godnattpussar utdelade och alla har blivit sams. Vi har även kört extrarundan med hämtade vattenglas och nya toabesök. Så man plockar upp sin dator och inser att man varken har de antecknignar eller den externa CD-läsare som behövs för att göra det som göras skulles ikväll. Man har bara släpat på den där datorn med vidhängade dåligt samvete i onödan.

Det blir en tidig morgon imorgon...

Auto-kanonisering

Är det jag som är cynisk eller varför blir jag alltid extra misstänksam mot personer som ideligen yttrar saker som: "Jag är för snäll helt enkelt och det har man aldrig något för" och "Jag är ju en sådan person som alltid hjälper andra, människor anförtror sig gärna åt mig, de vet att jag ger goda råd...". Gärna med ett litet tillägg om hur slitigt det är att vara en sådan stöttepelare för alla andra.

Borde inte glorior lysa utan att man ska behöva putsa upp dem själv?

tisdag 2 oktober 2007

Anpassningsbarhet, fåfänga och andra karaktärsdrag

Jag vet att jag lovade att inte blogga om facebook men det är ju som att lova att inte blogga om kvällspressen, man missar alla godbitarna. Men jag kan lova att inte blogga om Alex Schulman.

Jag kollade precis, Sveriges nätverk har 404 432 medlemmar (av cirkus 9 miljoner innevånare), Frankrikes nätverk ligger på 179 417 medlemmar (av 60 miljoner). Det skulle varit kul att kolla om Sverige tom slår USA i procent av befolkningen men de har ju lokala nätverk och jag tänker inte sätta mig och addera. Jag undrar hur snabbt det har vuxit? Jag blir alltid lika fascinerad av svenskars förmåga att ta till sig nymodigheter, jag tror det är en verklig kvalitet. Sedan man kanske borde sålla lite ibland men den positiva attityden "jag testar det kan vara kul" är ändå väldigt sympatisk.

Och inte speciellt fransk om man säger så.

Parentes: Som jag antytt har har företaget jag jobbar på precis fått nya ägare, och det är rätt fascinerande att se att de som gnällde mest på den gamla ledningen är de som är tveksammast gentemot den nya. Plötsligt var det bättre förr, fast inget var bra då.

Däremot tänker jag inte dra några som helst slutsatser om nationalkaraktärer för det, nehej då. Det får i lista ut själva. Slut på parentesen.

Mitt problem just nu är att jag i tre dagar funderat på det här med fotot. På facebook alltså. Det är ju meningen att man ska ha ett sådant, ett riktigt där det syns vem man är så att folk kan veta att de hittat rätt person.

Det känns läskigt. Jag är van att internet ska vara anonymt. Forum, bloggar etc, man vet ju inte alltid vilka folk egentligen är och det är rätt bra så kan jag tycka. Plötsligt ska man visa upp hela sitt jag men födelsedatum, foto, livsåskådning, politiska åsikter, civilstånd och jag vet inte allt.

Och folk fyller glatt i, men hur jobbigt måste det inte vara att ändra från gift till skild? Inför hela världens facebookare i realtid. Det blir rätt kul också eftersom det varje gång man uppdaterar annonseras som vore det en nyhet: "Mia har just gift sig", eller "Mia är inte gift längre" som det blev för en av mina facebookvänner bara för att hon ångrade sig och inte tyckte att hon ville lägga ut den infon offentligt.

Så nu letar jag ett foto där man ser att det är jag, men inte för tydligt, gärna ett där jag är lite bortvänd, eller ett lite arty foto med en hand över halva ansiktet. Samt att jag ska vara snygg i håret. Om barnen är med ska vi se ut att ha en härligt naturlig relation, de ska skratta men inte synas för tydligt i bild, jag är ändå i centrum (jag är ju inte bara mamma yadayada). Jag har letat igenom 2532 foton i vår picasa utan att hitta detta foto, märkligt.

När hemlängtan blir för svår...

...tittar jag på den här.

fredag 28 september 2007

Jättehemligt

Sitter på jobbet och väntar på ett jätteviktigt telefonsamtal. Då ska den jättehemliga hemlisen avslöjas och jag ska sedan kabla ut den över världen; eller iallafall i lite emailboxar och på websidor och sådant krafs.

Givetvis inträffar min viktigaste jobbdag (som faktiskt även har bestått i lite författande av texter, inte bara sändandet av dem) på en fredagkväll. Med en make på kurs, en barnvakt som fick ta med sig barnen på danslektion och en hungrig väninna ända från Sverige som väntar på mig. Nu har jag sagt åt henne att äta utan mig, det här kan tydligen ta tid.

Nu har ju alla Europas börser stängt, kan de inte snabba på och skriva på?

Jag surfar runt på Youtube under tiden, någe kul ska man ju ha.

Flight of the Conchords - Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros

onsdag 26 september 2007

This said, ingenting slår en gitarr, en röst och en text.

Sunset is an angel weeping
Holding out a bloody sword
No matter how I squint I cannot
Make out what it's pointing toward
Sometimes you feel like you live too long
Days drip slowly on the page
You catch yourself
Pacing the cage

I've proven who I am so many times
The magnetic strip's worn thin
And each time I was someone else
And every one was taken in
Powers chatter in high places
Stir up eddies in the dust of rage
Set me to pacing the cage

I never knew what you all wanted
So I gave you everything
All that I could pillage
All the spells that I could sing
It's as if the thing were written
In the constitution of the age
Sooner or later you'll wind up
Pacing the cage

Sometimes the best map will not guide you
You can't see what's round the bend
Sometimes the road leads through dark places
Sometimes the darkness is your friend
Today these eyes scan bleached-out land
For the coming of the outbound stage
Pacing the cage
Pacing the cage

(Bruce Cockburn - Pacing the cage)

Istället för Prosac

Kör bil. Ensam. Musik på så hög volym att rutorna skallrar. Någon av makens alla technoskivor. Basen dunkar i bröstbenet upp till bihålorna. Ovanpå ligger en synt som mest liknar en telfonsignal och plippar. Den enda texten som pratsjungs lyder: DJ, sex, music and rythmmmm. DJ, sex, music and rhythmmmmm. Plippp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. Ovanpå allt GPS-damens neutrala stämma "Dans quatre cent metres, tournez à droite". Den låter insamplad. Plipp, plipp, plipp, dunk, dunk, dunk. A86:ans svarta band. Billyktor, regnstänk. För hög musik. Inte ens min musik.

"DJ, sex, music and rhythmmmmm". Plipp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. "Preparez vous à tourner à gauche. Prenez la prochaine sortie".

måndag 24 september 2007

Deauville

(Foto av Monazimba på Flickr)

Här tillbringade vi vår söndag. Sol, vind, hav. Barnen badade och samlade snäckor, själv satt jag som en engelsk dam påklädd på stranden och läste. Men jag hade ingen schalett, det borde jag haft.

Anger management

När man läser det här kan man undra om inte vissa författare borde ägna sig åt det här för att lugna nerverna. De kan ju ta en bok de verkligen inte gillar och gå lös på.

Eller så kanske de borde skaffa en hobby, samla pennor borde väl passa?

(Båda länkarna har jag hittat hos Dooce.)

fredag 21 september 2007

Börja helgen med en Berglin!


(Från SvD. Klicka på bilden om det är svårt att läsa)

onsdag 19 september 2007

Mlle passive-agressive

Anders skriver om barn som hoppar och sura grannar. Jag känner direkt hur blodtrycket rusar i taket när jag minns henne.

Tjejen var säkert inte 30 ens men snabbt going on 85. Hon bodde under oss och skickade en dag efter polisen klockan 18 för hon tyckte att våra barn sprang så mycket att hon inte kunde koncentrera sig på sin bok. Hon ringde på var och varannan dag nästan i tårar för att hon inte fick sova middag ifred. Långt hår, ängalikt utseende, huvudet på sned:

"Jag har rätt till min sömn, jag betalar hyra".
"Men de är knäpptyst hos oss varenda kväll efter klockan 20, vi betalar också hyra, våra barn bor här!"

Hon var lärare (no comments) och förklarade tålmodigt med den ängalika visk-rösten att hon jobbade i en problemskola och visste hur man skulle tas med svåra barn. Hon tyckte vår 2-åring var ouppfostrad för att hon sprang i lägenheten istället för att gå tyst. Hon skrev till hyresvärden och klagade. Vi hyschade och hyschade, tjatade och tjatade och började smyga i trapphuset för att inte möta henne. Vi blev nästan galna.

Sedan flyttade hon, vi borde haft fest.

Men nu börjar jag undra. Stackars sorgliga människa, hur kan man leva mitt i Paris och tåla så lite? Vi bodde på en jättetrafikerad gata, bilarna tutade hela tiden. Vad hade hänt henne så att hon inte tålde barnsteg? Vad händer om hon själv får barn? Kommer hon att kräva att barnet alltid är knäpptyst så att hon får sin lugna stund med sin bok? Man får väl hoppas att modersinstinkt är något som finns iallafall...

Men ofta när ungarna rusar runt i huset vi bor i nu tänker jag på henne och njuter av att bara daggmaskarna lider.

måndag 17 september 2007

Limbo

Vi väntar på stora organisationsförändringar på jobbet, och då menar jag i storleksordningen att ingen vet om vi har jobbet kvar om ett par månader. Givetvis är det meningen att vi ska jobba på som vanligt men jag har så otroligt svårt att vara motiverad när jag inte vet om det jag producerar någonsin kommer att användas.

Jag har varit med om det här förut; blivit uppköpt, nedlagt, omstrukturerad. Det är alltid samma sak, osäkerhet på arbetsplatsen tar fram det sämsta i oss människor. Stämningen är usel och alla blir defensiva och på dåligt humör. Det snackas och viskas och man ser direkt vilka som ser det här som en möjlighet och vilka som är övertygade om att det går mot katastrof. Halvfullt eller halvtomt, det verkar inte finnas något mittemellan.

Och jag tänker att om jag lärt mig något är det att inte överinvestera känslomässigt i min arbetsplats. Det låter kanske trist men jobbar man i näringslivet kan brutala saker hända och det är inte ens nödvändigtvis någons fel. Då hjälper det att ha lite distans, och en familj.

Förändringar = möjligheter, right?

lördag 15 september 2007

Flickr

Nu när vi ändå pratade om internets möjlighet att dela med sig av mer eller mindre kreativa alster så kunde jag inte låta bli att lägga in en till sång av JoCo. Vem har inte klickat runt på Flickr och förundrats över att någon tagit alla de där bilderna och börjat fantisera om deras liv...

Musiktipset

Det blev tyst här, och fasligt dystert. Lånar lite gott humör från Jonathan Coulton, en amerikansk musiker som bjuder ut sin musik i princip gratis och uppmanar lyssnarna att göra vad de vill med musiken. Resultatet (mest diverse mer eller mindre bra hemmagjorda videos) kallas då JOCO Project och valsar runt på internet, på så sätt får han reklam och kan ta in pengar på live-framträdanden. "Creative commons" heter konceptet som är ett försök att se hela fildelningsfrågan från ett nytt perspektiv. Han skriver kul sånger om zoombies som jobbar på kontor, olyckligt kära monster och blyga programmerare som sitter i sina cubicles och spanar på receptionisten.

Som alla utlandssvenskar identiferar jag mig sjukligt med IKEA så jag kunde inte motstå den här sången. Kolla in fler alster här.



Long ago in days of yore
It all began with a god named Thor
There were Vikings and boats
And some plans for a furniture store
It’s not a bodega, it’s not a mall
And they sell things for apartments smaller than mine
As if there were apartments smaller than mine

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

So rent a car or take the bus
Lay your cash down and put your trust
In the land where the furniture folds to a much smaller size
Billy the bookcase says hello
And so does a table whose name is Ingo
And the chair is a ladder-back birch but his friends call him Karl

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Ikea: plywood, brushed steel
Ikea: meatballs, tasty
Ikea: Allen wrenches
All of them for free
All of them for me

I’m sorry I said Ikea sucks
I just bought a table for 60 bucks
And a chair and a lamp
And a shelf and some candles for you
I was a doubter just like you
Till I saw the American dream come true
In New Jersey, they got a goddamned Swedish parade

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Boktipset



Jag har just slagit igen denna vackra bok. Rekommenderas varmt! Jag vet inte hur översättningen är men det vore synd att inte läsa den på originalspråket, som är mycket vackert. Han beskriver på ett fantastikst sätt hur konventioner och rädsla hindrar all form av kommunikation, trots att kärleken finns där.

DNs recesion beskriver bra vad jag tycker.
Här finns mer informatin om Ian McEwan.

tisdag 11 september 2007

My "Kennedy is dead" moments

13 december 1981
Frukost i köket med första pojkvännen som sovit över på en tältsäng i vardagsrummet efter luciafesten i plugget. Morgonyheterna: "General Jaruzelski har infört krigstillstånd i Polen". Först misstro; i Polen fanns ju Wałęsa och Solidarność. Sedan resignation; bilder av Ungern -56 och Prag -68 på näthinnan. 1981 kunde stövelklacken ännu trycka ner den rörelse som 8 år senare skulle svepa med sig hela östblocket.

13 oktober 1985
Det osannolika har hänt, det är så osannolikt att det kanske inte ens har hänt? Det känns som om en kär, välvillig och rolig morbror gått bort. Tage, vi behövde dig längre här ibland oss, framförallt under året som skulle komma.

28 februari 1986
Jag vaknar i ettan utan kök och dusch men med fyra meters takhöjd. Jag vaknar av att tidningen kittlar mig i ansiktet. DN ligger spridd över täcket, min rumskomis har lagt den där innan hon gått till jobbet som städerska på Ackis. "Palme skjuten" står det. Jag knäpper på TVn och det tar ett tag innan jag fattar att han vekligen är död. Jag ringer Mor och Far. Resten av dagen tittar jag på TV och lyssnar på radio, jag borde plugga till en statistiktenta. Jag väntar hela dagen på att de ska annonsera att mördaren gripits. På kvällen är det minnesstund på Martin Luther Kings plan nedanför vårt fönster.

26 april 1986
Vi vaknar med snö på fötterna, det har snöat så mycket under natten att sovsäckarna är täckta, vindskydden räckte inte riktigt till. Det luktar kall rök, alla fryser men de små scouterna är tappra och tycker att det är ett äventyr. Vi har ingen aning om giftmolnet som dragit in över Uppland. I veckor efter vågar vi inte sitta i gräset utanför HumC på rasterna. Vi lär oss ett nytt ord: becquerel. Vi dricker knappt mjölk och det blir ingen svampplockning den hösten. Det är inget bra år i konungariket.

17 januari 1991
Sitter i ett stort hus i Quito, Equador, tittar på TV och väntar på kriget. Jag längtar intensivt hem. Deadline är paserad med något dygn. CNN: "Nu, nu börjar det", första bomben. Krig som skådespel, vita linjer på himlen över Bagdad, journalister med hjälmar.

Vi har köpt dyra biljetter med KLM hem. "Om det blir krig blir det ont om olja och flygbiljetterna blir dyra". Totalt misslyckad geopolitsk analys. Ingen vågade flyga, planet var nästan tomt, Shiphol var som en spökstad.

4 december 1994
åsa har inflyttningsfest på söder. Fullt med folk, kära vänner, roliga polare. Vi drar vidare till Riche, förstås, och senare till Trap Bar, som jag alltid kallade "skärselden". Vi dansar, vi tappar bort varandra, vart gick alla, till Sture för att äta frukost? Jag cyklar hem, det är snart morgon och kallt. Klockan 8 ringer det, det är åsa: "skulle bara kolla att du är OK, har du hört?". Strax efter ringer Far: "Jag förstår att du låg hemma och sov, men vi ville bara kolla". Sedan ringer jag. Alla. Vänner, bekanta, gamla pojkvänner: "Hej, ville bara kolla att du lever".

11 September 2001
Jag går omkring i lägenheten i Paris som ett djur i bur med telefonen vid örat, TVn påslagen och en bebis i famnen. Storebror med familj i London, föräldrar i Sverige, maken på jobbet. "Du tar inte tunnerbanan idag och håll dig borta från börsen och Eiffeltornet"

19 mars 2003
Semester i Thailand. En vecka tidigare har WHO utfärdat en global varning för SARS; flygplan och flygplatser är farligast, speciellet i Asien. Vi ska byta plan i Bangkok. Nu bombar USA Irak. Några dagar senare oändlig flygning hem hållandes en mask över tvååringens mun.

26 december 2004
Luxor i Egypten, julsmester med sarkofager och pool. Vi ligger alla fyra i samma säng med TV-ljudet på minimum. Vi kan bara titta på nyheterna när barnen sover, bilderna är för hemska. En grotesk, egoistisk tanke snurrar på repeat: vi var en knapptryckning från att köpa flygbiljetter till Thailand istället.

Uppdatering: Läs även hos Helena.