onsdag 30 december 2009

Nyårslöfte 2

Gå mer på teater i New York även om det kostar skjortan. Biljetterna ligger runt 100 dollar eller mer för bra platser (att betänka när man begrundar kulturbudgeten, utan subventioner finns bara privatteatrar) men jag skulle gärna sett God of Carnage i originluppsättningen md James Gandolfini, Hamlet med Jude Law och förstås A Streetcar named Desire med Cate Blanchett under Liv Ullmans regi.

Kanske borde man se Carrie Fisher i Wishful Drinking? Eller Scarlett Johansen i A view from a bridge? Eller James Spader i Race av David Mamet (jag missade Jeremy Piven i hans Speed the Plow också),

Hm, man kan ju undra om jag vill se på teater eller kändisar, speciellt som flera av de här fått rätt dålig kritik? Men vem orkar leta efter obskyra off off off Broadwaypjäser? Och om man någon gång ska se Hollywoodstjärnor på riktigt är det väl här? Eftersom jag aldrig känner igen dem på stan, jag har haft pinsamt få Lassie-ögonblick sedan jag kom hit, får de väl bli på teatern. Jag såg Marie Louise Parker i Hedda Gabler dock (rätt medioker). Och jag kan berätta att hon som spelar den där rättsläkaren i den där dåliga serien gick på Avatar med sin son för ett par veckor sedan. Det gjorde min man och son också, själv såg jag samtidigt Prinsessan och grodan eller vad den kan heta. Hon hade väldigt mörk röst när hon beställde popcorn kan jag meddela den intresserade allmänheten.



Och så fick vi gratisbiljetter till Billy Elliot häromhelgen. Biljettinnehavarna var insnöade i förorten.

Så nu kan vi äntligen svara JA på frågan vi alltid får från europeer om vi sett någon Broadwaymusikal. När vi kom ut från den var det snöstorm och det pågick ett intensivt, improviserat snöbollskrig på Times Square, det var lätt surrealistiskt och definitivt det roligaste med den kvällen. Halvgamla musikaler på Broadway, nej då tror jag trots allt det är roligare att se Hollywoodstjärnor i vanliga pjäser.

måndag 28 december 2009

In Winter Wonderland

Vi är i Vermont och har jullov. Vi hittade i sista stund ett hus att hyra för en billig penning av ett par universitetsprofessorer som skulle till Venedig över jul. Just nu befinner vi oss mitt i Olles skidfärd! I går var Gumman Tö på besök, idag har Farbror Frost fixat snöfall konstant i snart tio timmar och i natt ska Kung Bore komma med temperaturer ner mot minus 20. Nu är det ett sagorike ute med tung kramsnö som hänger sig kvar på granarna, vi tog en promenad och har inte hört en sådan tystnad på länge.

Jag skrev på Twitter att det ser ut som Jämtland här, fast mer Järpen än Åre. Blånande berg och bondgårdar, gamla halvt övergivna kyrkogårdar och helt övergivna bilvrak. Vi är verkligen på landet, nästan uppe vid den Kanadensiska gränsen. Har ni sett White Christmas, ni vet filmen med Danny Kaye och Bing Crosby som sången kommer ifrån? Den utspelar sig på ett tjusigt värdhus i ett snögt romantiskt Vermont. Vermont symboliserar det urbana östkustbornas bild av landet, det jungfruliga, äkta, goda. Med glada grisar, små skolkasser och sunda värderingar.

Men vi har i ärlighetens namn inte sett så mycket förutom det som finns på gångavstånd. Maken har tagit bilen till närmaste snabbköp en gång, det är allt. Annars har vi promenerat, spelat Scrabble på tre språk (en familjespecialitet som kräver förtroende för medspelarna om man inte behärskar alla språken!), läst, åkt pulka, ritat och lekt med julklapparna. Ganska skönt att ha låga ambitioner och få såsa i pyamas framför brasan. Sen är det ju lite svårt att få sitta i fred där när man har två barn med ett omättligt behov av att spela Monopol.

Vi firade julen här och jag försöker att inte sakna allt det (och alla de) jag tyker är jul för mycket. I december var jag både på ett litet luciatåg och julkonsert i Svenska kyrkan så en del  julstämning har jag ju fått. Man kan ju tycka att jag borde vara van, har inte firat jul i Sverige på många år och både i Frankrike och USA firas ju julen trots allt. Såg mer av New York-julen i år än förra året, fantastiska granar och dekorationer i alla skyskraporna i Midtown, Frälsningsarmen med grytorna som plingar i varje gathörn, skridskoåkare i Central Park, julmuzak och konsumtionshets som vore recessionen ett minne blott, och till och med snö. Men samma sak blir det ju inte, så är det bara.

God fortsättning på er!
Detta helsvenska uttryck som är så praktiskt (liksom för "Tack fär senast" hittar jag ingen översättning på andra språk.)

fredag 18 december 2009

Blogging by proxy

Läs hos Tomas Nilsson om ni vill veta hur jag har det. Han skriver ungefär vad jag tänker just nu och hans bilder är betydligt bättre...

Jag kommer tillbaka, jag lovar, men förutom bloggovana, decemberstress och en distraherande stor fläck på kjolen har jag dessutom ramlat i trappen med min vackra MacBook Air. Så nu är den på reparation, får tillbaka den till jul och då ska det bloggas!

Vi ses i marschallens skugga...

Nyårslöfte 1

1. Blogga mer

Eller vad tycker ni?

söndag 6 december 2009

Kalenderbitare

Förutom Joruns och Lottens klassiker tycker jag ni ska titta in till Kajsas fina adventskalender Författare framför bokhyllor.

Där kan man få tips på fina julklappsböcker som ni inte hittar på lastpallar på B&W i den där hemska inbindningen, lite för stora, med billigt poröst papper och hårda blanka pärmar (vad heter det, inte är det väl kartonage, nej nu är jag nog ute och far).

lördag 5 december 2009

Skriverier

Hej,
Om jag nu inte skriver här har jag ändock haft äran att skriva i Joruns adventskalender idag. Det är lika kul varje år, och lite jobbigt. Men jag var lite mer avslappnad i år och inte lika självkritisk. Sen när jag nu läser om texten är det givetvis mycket jag skulle vilja ändra, men så är det kanske alltid att bli publicerad, jag vet inte, jag har aldrig blivit publicerad "på riktigt" någonstans. Men i morse hade jag fått ett snällt mejl där avsändaren kallade mig för skribent! Det ni, det skulle man ju vilja ha på visitkortet.

Jag tycker inte en av mina grundidéer med texten framgår så tydligt, den hur absurd den kan tyckas den här kontorsvärlden, och hur starka och trots allt homogena koderna ändå är. Någon annan gång ska jag prata om skillnaderna i olika kulturers kontorskoder (jag har jobbat i Sverige, Tyskland, Frankrike och USA) men i stort fungerar det ju på samma sätt överallt.

På tal om publicering och ändrig i texter länkar jag här till en några veckor gammal (jag ligger efter där med) artikel, eller egentligen recension av Stephen King som recenserar en biografi över Raymond Carver. Tydligen hade Carver en väldigt stark förläggare som är ansvarig för stora andringar i Carvers texter, nu har "originalen" kommit ut och man kan jämföra.

En parentes bara, visst är det kul att Stephen King skrivit recensionen? Hur komemr det sig? Eller han kanske är känd som litteraturrecensent också? I vilket fall måste det vara underbart att vara chefredaktör för en tiding där i princip alla vill skriva. Och en parentes i parentesen, jag har aldirg läst någon bok av Stephen King men hans senaste, Under the dome, blir jag faktiskt lite sugen på.

Nåväl, det jag ville säga var att jag tänker aldrig på förläggarens roll när jag läser en bok. Jag tänker aldrig att författaren kanske skulle velat att hans bok såg annorlunda ut, hade ett annat slut? I film kan man ju forstå att manusskrivare och skådisar ibland blir missnöjda, de har ju inte alls kontroll över slutresultatet, men jag har inte tänkt på att det även kan gälla böcker.

onsdag 2 december 2009

Dagens citat

Reklam är inte ens ett opium för folket; det är en mycket sämre drog.
Embryo

(Så trött på amerikansk TV som visar mer reklam än program. Nu till jul är det olidligt.)

Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?

onsdag 18 november 2009

Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

måndag 16 november 2009

Ehh, det är jag igen...

Jo, jag vet tydligen fortfarande hur man gör för at komma in här. Var tvungen att logga in på blogger för det var så länge sedan jag var här! Har tänkt ut säkert 20 blogginlägg (mer eller mindre intressanta) under min frånvaro. Men tiden och kanske lusten att sätta dem på pränt har saknats. För mig är bloggning väldigt mycket ett vanearbete, kommer jag ur vanan har jag svårt att komma i gång igen.

Men jag har läst, albeit lite försenat. Värdelösast blir twitter som verkligen inte lämpar sig för att läsa ikapp. När det gäller bloggar kan det vara rätt bra att läsa sent, diskussionerna har hunnit bli intressanta, även om det ju innebär att man inte riktigt kan deltaga själv.

Har alltså varit i Europa en sväng, vi behövde förnya våra visum (eller de är redan förnyade men enligt byråkratlogik måste man ut ur landet för att få passen stämplade) och hade rendez-vous på amerikanska ambassaden i Paris. Vi kombinerade det hela med en semetervecka hos farmor och farfar för barnen och jobb för oss. Samt väldigt mycket mat känns det som. Jag hann även träffa en rad vänner samt min bror med familj i London dit jag åkte för att jobba en dag. Jag nästlade mig in med hjälp av ett franskt carte de séjour, ett svenskt körkort (det var tullmänen helt ointresserade av, men visst är det ett officiellt id-kort i Sverige?) och ett makulerat pass, mitt pass låg ju på amerikanska ambassaden och handlades i tre dagar. Kan man få ett vanligt id-kort i Sverige? Vet knappt om jag ägt något.

Blev fast i tullen ett par timmar i går kväll när vi kom också, mina fingeravtryck stämde inte. Jag har verkligen alltid problem med det, går det att göra något åt? Hur fördjupa sina fingeratryck?

Nu börjar veckan!

tisdag 3 november 2009

Skvallerpress

Lång artikel om The first Marriage i helgens New York Times. Härligt för oss som aldrig läser vecko- eller kvällstidningar, äntligen fick vi lite flärd och skvaller!

En stilla undran. Hur kan det komma sig att Obamas, som väl visserligen är mediatränade men kommer helt utan namn, ställning, arv eller extraordinär uppfostran, grejar de där gränsdragningarna privat/offentligt, personlig/officiell, intressant/neutral, glamorös/en vanlig man/kvinna/familj/par så otroligt mycket bättre än några kungliga man sett? De som ändå har tränats inte bara sedan barnsben utan sedan generationer? Är det kasnke avsaknaden av arv, fadersfigur och namn som är lösningen?

Tänk bara på Bush Jr. och Jean Sarkozy, det kan ju aldrig bli bra när pappa redan varit president. En sak är iallafall säker, när Sasha förlovar sig blir det ingen hemmavideo!

Idag har Bloomberg vunnit en tredje mandatperiod som borgmästare i New York. Han kanske håller på att installera sig som kung? Rik som en kung är han iallafall, han har spenderat 65 miljoner dollar i egna pengar på sin valrörelse!

måndag 2 november 2009

Månaden för roliga förkortningar.

Den här siten, NaNoWriMo, var jag inne och kikade på ett antal gånger för några veckor sedan. Men 50 000 ord på en månad? 175 sidor, det blir ju jag vet inte hur många sidor per dag?

Men idén är kul, kanske NaBloPoMo, är lite mer doable? Hittills har jag ju faktiskt skrivit en bloggpost varje dag i November!

Ikväll lyssnar jag på en ovanligt lyckad cover.

Oh you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you darling
And I would still be on my feet
Oh I would still be on my feet.


Bildspelet är gräsligt, blunda och lyssna.

Landet där man tar upp båten ur sjön på hösten.

Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.

Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.

Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Jag kan hålla på i oändlighet.

Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.

söndag 1 november 2009

Jag lever


Kanske är bäst att meddela det menar jag, om jag nu har kvar någon läsare därute. Det blev en lite ofrivillig, eller i allafall oplanerad, paus här.

Först hade jag nog vad Jorun kallar livsafasi. Inte mycket lust till någonting alls och allt jag tog mig för syntes mig futtigt och mediokert. Oförmögen att ta några som helst beslut ville jag bara ligga i soffan och titta på väldigt dåliga TV-serier. Typ Brothers and Sisters. Ja, just så dåliga. Under denna period lyckades jag tydligen iallafall få iväg några CVn, mest för att slippa skämmas när jag skulle svara på frågan "Vad har du gjort idag då?". Ett par av dessa ledde rätt oförtjänt till intervjuer och vips var jag med jobb. Här går allting väldigt fort, de erbjöd mig jobbet på onsdagen och ville att jag skulle börja dagen efter. Jag fick dem att vänta till efterföljande måndag men de vunna dagarna fylldes snabbt av barnflickeletande och skoputsande (samt en del tittande på Brothers and Sisters då).

Så sedan i veckan har jag jobbat. På en riktigt jobb som kräver att jag går hemifrån 7.45 och kommer hem klockan 6 (tidigast) och inte twittrar, facebookar, bloggar eller surfar utan sitter på min rumpa och jobbar. Så som de allra flesta har det alltså, äntligen tillhör jag kanske verkligehetens folk igen?

Rätt skönt faktiskt. Rätt skönt att hamna i ett mindre dekadent samanhang än mitt lösdrivarliv. Rätt skönt att få göra lite rätt för sig. Rätt skönt med lön.


I vilket fall har jag störtat hem, avlöst barnflickan och svimmat i soffan typ. Man kan nog säga att resten av familjens liv förändras nästan lika mycket som mitt. Vi har alltså hittat en tjej som hämtar barnen i skolan och är hemma med dem tills jag och/eller maken kommer hem vid sex. Vilket faktiskt är en hel timme tidigare än vi kom hem i Paris, man jobbar helt klart kortare dagar här. Vi pendlar ca 30 minuter vilket är helt okey i den här stan. Just nu är det väldigt mycket prat om almenackor, hemkomsttider, veckomatsedlar och logistik här hemma. Skönt det med. Schysst att få upp tempot lite, schysst att dela lite mer på hemsysslorna. Just den här veckan har vi ju inte delat så mycket alls dårå för jag har inte gjort ett dugg förutom försökt försäkra mig om att jag har hela strumbyxor på mig (inte ens bloggat!) men jag ska väl vänja mig.

Mitt i det här händer en massa annat som jag också blir matt av att bara tänka på men det får vi ta senare.

Och jobbet då? Jo det kan nog bli bra, svårt att säga än så länge. Och jag är bara provanställd så vi får väl se.
Bilderna visar vad jag ser utanför fönstret om dagarna numera.

fredag 23 oktober 2009

My Parents Were Awesome

Jag vet precis vilka foton jag skulle kunna skicka in till My parents were awesome. Jag har aldrig tidigare tänkt på att alla kanske har sådana foton på sina föräldrar, eller morföräldrar för den delen.

Ni vet de där svartvita fotona som ligger i en röra i nedersta lådan i stereomöbeln. Foton tagna innan jag fanns, innan brorsan fanns. Små, små kort från 50-talet med morsan i Jean Seberg-frisyr och farsan i jättesmal slips och hatt!

Eller de från fjällen, de sitter mot en stugvägg och solar i läderpjäxor och fina maskinstickade tröjor, de skrattar mot kameran med rynkfria ansikten. Far matar mor med en limpskiva, det ser ut som de fnissar.

Eller det där mor står i ett okänt kök med sömnrufsigt hår, storebror som en räka på axeln och decinficerar nappflaskor iförd babydollnattlinne. Ett jättekort babydollnattlinne!

De är så vackra, de ser vuxna och väldigt unga ut på samma gång. De ser lyckliga ut, fria.

Nu när jag minns bilderna minns jag också alla historierna. Om när de flyttade som nygifta och nyexaminerade från Uppsala till Lesjöfors. De var en 23 år gamla och byskolan hade nästan bara finsktalande elever som knappt kunde någon svenska. När det var lingonsäsong eller älgjakt kom inte barnen till skolan. De hade en gigantisk lärarbostad utan möbler, de spelade fotboll med varandra i övre hallen. Flera meter djup snö och Mor fick åka rälsbuss i två timmar till barnmorskan. De kan idag, 50 år senare, fortfarande namnen på alla eleverna de hade i den skolan.

Eller när mor bodde inneboende i Bollnäs när hon var 15 år och hade hoppat av läroverket. Hur hon tjänade 125 kronor i månaden som bokhandelsbiträde. Hyresrum med mat kostade 100 kronor och tåg hem på helgerna 25. Hur hon slog sönder några stenkakor och gick ner i källaren och grävde ner dem i jordgolvet för hon var så rädd för bokhandlartanten. När jag var 15 var den historen helt magisk. Att ha en sådan frihet och samtidigt vara så ensam!

Fotona från innan vi fanns bevisade för mitt tonårsjag att de varit människor en gång, innan de blev föräldrar. På torsdag fyller min mor 75.

torsdag 22 oktober 2009

Perspektiv

De är arbetskraftsinvandrare, de har inte flytt från förtryck eller fattigdom utan helt enkelt emigrerat bara för att tjäna pengar. De får 30% högre lön än i hemlandet på nattskiftet på fabriksgolvet. De bor 5, 6 stycken hopträngda i en lägenhet, upphängda filtar skärmar av en madrass på golvet bakom TVn. Egentligen får bara tre personer bo här enligt kontraktet, och grannarna har klagat på spring så de är rädda för att bli utslängda. Men samtidigt säger de att en sådan här hyresrätt skulle de aldrig kunna få i hemstaden, man får stå i kö en evighet. De säger att bidragssystemet är jättebra, man kan ligga hemma sjukskriven i två år med full lön, "alla utnyttjar systemet". De bryr sig inte om integration, vet inte vad de största politiska partierna eller ens statsministern heter, de lever och jobbar med landsmän.

Meningen var att de skulle stanna ett par år för att tjäna i hop så mycket pengar som möjligt till... nej inte ett hus hemma i Bosnien, eller mammas sjukhusräkning i Marocko, utan till att resa.

Resa?

Jo, för det handlar om svenska gästarbetare i Oslo (programmet finns som podradio). Unga svenskar som drar till Norge några år för att tjäna pengar. De gör så som människor alltid gjort, flyttat dit där jobben finns och lönerna är högre. De är vad man i den svenska debatten lite föraktfullt brukar kalla ekonomiska invandrare. Jag har aldrig förstått varför sökandet efter bättre levnadsvillkor inte skulle vara ett fullgott skäl till invandring?

För människor som är emot invandring måste jag vara värsta sorten, jag bara flyttar runt utan hänsyn till om jag inkräktar på någon annans fosterjord eller om jag uppluckrar någon annans kultur. Jag har varit invandrare i fyra länder i sammanlagt ungefär en tredjedel av mitt liv, mest bara för att jag haft lust. Jag har förväntat mig att om inte välkomnas med öppna armar så att åtminstone accepteras som en like. Jag har räknat med att få arbeta, studera, bo, betala skatt och ta del av det sociala skyddsnät som finns. Jag lär mig språket och försöker anpassa mig till rådande kultur i värdlandet men bara till en viss gräns, jag anser också att jag har rätt att utöva min egen kultur och religion. Jag har aldrig sett att värdlandets kultur skulle hotas av att jag sjunger Luciasånger och dricker glögg.

Självklart tycker jag detta även ska gälla de som väljer att slå ner sina bopålar i mitt land. Vem tror på allvar att fredagsmys, skogränser, lådvin och antalet pappalediga hotas av invandring?

Och vad skulle alterntivet vara? Vad är det egentligen de är ute efter i SD och de andra partierna med liknande partiprogram över världen? Ett land där man kan vara säker på att helgonet från Medelhavet representeras av en blond flicka? Et land där man inbillar sig att koldålmar och köttbullar är inhemska upfinningar? Där man tror att Uppsala Domkyrkas norra port är gjord av svenska konsthantverkare?

Nu har jag inte läst Jimmy Åkessons senaste utspel, jag har inte riktigt lust att ägna honom eller hans kumpaner någon tid eller energi. Men jag ser hans åsiktspolare flimra förbi på Fox news och jag minns mycket väl när Le Pen gick till andra omgången i det franska presidentvalet. Så nära har jag aldrig varit att packa mina väskor. Så på uppmaning av Karin Friberg säger jag också ett självklart nej!

onsdag 14 oktober 2009

Bloggeri bloggera boggerallanla

Ulrika skriver om bloggen som scen och jag spinner vidare.

Jag har har i princip funderat sedan jag började blogga på hur privat jag vill vara, det tror jag alla gör. Som jag ser det kan man välja lite olika vägar:

1. Total transparens. Man bloggar med namn och foto, skriver var man jobbar och var man bor. Här har vi ett par undergrupper

1.1 De professionella. Dvs de som bloggar som en del i sitt professionella utövande, eller iallafall som en marknadsföringskanal för sin övriga verksamhet. Politiker, PR-konsulter, journalister, socialmedia-guruer etc. Ja, ni känner nog till en hög så jag länkar inte.

1.2 De privata. T ex mammabloggarna och modebloggarna (de mindre kända alltså, de kända hamnar väl i 1.1). Dessa bloggare fotar och skriver ofta ut namn både på barn och vänner. Min favorit i kategorin privatlivsblogg just nu är Försök att inte se så snygg ut.

1.3. Intressebloggarna: Deckare, stickning, pappersdockor. You name it.

1.4. De som är både och (eller alla tre). Ulrika Good ovan är ett bra exempel. Började som en reklamblogg men har blivit mer privat. Det känns som hon skriver vad hon tycker utan allt för mycket filter. Karin Friberg är en annan som hittat en bra balans. Hon skriver ovanligt mycket om sitt jobb men även väldigt personliga texter om extensiella frågor. Ingen av dem skriver direkt något negativt om sina arbetsplatser men de verkar å andra sidan trivas bra båda två.

Min undran är lite hur man gör när man inte trivs så bra på jobbet längre, eller om man får sparken. Hur ärlig vill man vara? Sedan beror det kanske på vad man har för jobb också, en advokat, läkare eller socialsekreterare kanske har svårare att skriva om jobbet.

2. De helt anonyma. Den mest lysande stjärnan i den grenen i den svenska bloggosfären är väl fd Hemliga mamman numera Messersmitt men hon skriver själv att det börjar bli svårt att fortsätta vara anonym. Lite synd tycker jag det är för hon skulle kunna skriva debattartiklar och liknande, på det här sättet hörs hon ju bara som en anonym åsikt, å andra sidan kanske hon inte vill att chefen ska ha koll på hennes politiska åsikter. Och hon har ju ett jobb, hon kanske inte tycker att hon behöver uppmärksamheten, vilket på något sätt känns hedervärt.

En annan fin anonym blogg är Suziluz, som ibland skriver helt hudlöst. Vackert. Ett amerikanskt exempel är Mimmi Smartypants, som har en anonym och känd blogg sedan 1999. Det har tom givits som bok (inga signerade exemplar där inte).

3. Och så har vi kategori 3, oss mittemellan, som jag tänkte att jag tillhörde. Men egentligen tillhörde jag väl kategori 2 när jag började och ligger nu i kategori 1. 2. Det funkar ju som bekant inte riktigt att både ha kakan och äta upp den.

Jag började anonymt av den enkla anledningen att jag inte ville att bloggen skulle vara det första man fick upp när man googlade mitt namn. Jag ville att potentiella arbetsgivare skulle få upp pressreleaser jag skrivit och seminarier jag organiserat hellre än mina funderingar om man kan bära strumbyxor med hål på hälen. Och vad man sen gör när man måste ta av sig stövlarna.

Anonymt i mitt fall betydde att jag inte skrev ut mitt namn men jag skickade däremot bloggadressen till alla jag kände. Jag ville ju ha läsare! Tanken från början var väl också att det skulle bli lite som brev hem till nära och kära i Sverige. Så har det ju inte blivit alls, de få läsare jag har som känner mig IRL kommenterar sällan. Vi kommunicerar hellre i privata kanaler.

Jag har aldrig skrivit speciellt mycket om mitt jobb heller, först för att jag inte trivdes där jag var och hade svenskspråkiga kollegor. Senare för att det inte blivit så, bloggen har blivit allt det som inte var jobb i mitt liv. Eller kanske allt det som inte var jobb och inte familj, för mina barn och min man skriver jag inte så mycket om heller och jag lägger bara upp suddiga bilder, eller bilder på barnnackar typ.

Det där med barnen var ett rätt omedvetet beslut men som blivit medvetet nu. Jag lägger inte upp bilder på mina barn på facebook heller vilket kanske kan verka paranoidt (hur i allsin dar stavas det, med t?). Jag brukar inte vara det, paranoid, men nu har jag hört en historia för mycket om någons barnbild som dök upp som på en föräldrasite utan förfrågan. Nästa gång kanske det inte är så oskyldigt som en föräldrasite och eftersom jag har vår adress på mitt FB konto vill jag inte ha för mycket bilder. Men jag skickar bilder per mail till min vänner.

Sedan tror jag också att bloggen blivit mitt egna rum. I bloggen regerar inte barnens behov av middag eller jobbets krav på att möta deadline. Här bestämmer jag och jag skriver om vad jag vill när jag vill. Eller inte alla när jag inte vill. Dessutom skriver jag på svenska vilket var en poäng när jag började för jag kände att min svenska började bli sämre av för lite träning, Däremot har ju detta uteslutit en stor del av min bekantskapskrets inklusive min man. Så på det sättet är det brev hem, hem till Sverige, hem till mina rötter kanske?

Så, nu till dagens dilemma. Jag söker jobb, och jag jobbar med marknadsföring och kommunikation. Söker man jobb inom marknadsföring eller kommunikation idag så står det ALLTID i annonsen: ska ha erfarenhet av sociala medier. Då vore det ju rätt korkat att i ansökningen inte visa att man både bloggar och twittrar. Sedan skriver jag ju mest på svenska så ingen fattar väl men det är viktigt at visa att man är van vid medierna. Dessutom vore det väl ingen katastrof om en arbetgivare kikade in här, sånt sprängstoff står här ju inte. Men det känns lite knäppt. Det här var ju mitt område, min sfär.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer obekymrad, helt klart är ju transparans och en stor närvaro på nätet en karriärbooster numera. Men jag har ju skaffat mig en svensk internetpersona, vilket ju inte var så strategiskt. Jag följer visserligen en del amerikanska bloggar och twittrare men jag har ingen egentlig närvaro på engelska på nätet. Kanske är det vägen jag får ta, behålla den här mer privata, intima bloggen och öppna en annan på engelska. Men vad ska stå där och hur i allsindar ska man hinna med det?

Ja några svar, se det har jag inte!

söndag 11 oktober 2009

Dagens New Yorkers

I'm proud to present: Central Park Dance Skaters Association.

Ett 20-tal personer som dansar/åker till dunkande discomusik mitt i parken varje helg. De flesta i femtioårsåldern men jag såg någon tonåring och en dam som måste varit runt 70, hon var väldigt atletisk. Inga barn, det här är serious business, de dansar koncentrerat, riktiga dicomoves och samtidigt åker de runt, runt. De flesta har jeans, t-shirt och rullskridskor av den gamla sorten med två hjulpar, medans andra har scenkläder av varierande art. Vissa ler och vinkar åt publiken och skulle nog inte vara där om ingen tittade medan andra verkar helt inne i musiken och groovet.


Det här var vår favorit. Jag är säker på att de långa plösarna är en medveten stylingeffekt. Han dansade nonstop hela tiden vi stod och tittade, helt inne i sin egen värld, ett med musiken. Jag undrar om han rullskridskodansade som barn eller om det är något han tog upp när studio 54 la ner?
Jag dansar inte så bra men titta vilken fin gulddräkt jag har, det ser ut som vingar!

Jag måste beundra amerikanernas entusiasm inför de mest märkliga saker, och deras totala brist på rädsla för att göra sig löjliga. I Stockholm är alla för ängsliga och i Paris för snobbiga, aldrig att det här skulle kunna finnas. Inte på allvar. Rullskridskodisko skulle i Sverige bli ett kick-off och möhippejippo och i Paris något som barn gör.

Det finns något väldigt rörande i amerikanernas sätt att strunta i om de gör sig löjliga, de har en positiv barnslighet. Det är ju kul, vad finns då att invända?

Vad ska jag göra idag? Jag tar på mig mina roliga brallor, rullskridskorna och sätter några plastburkar på huvudet, sedan åker jag runt, runt och försöker se till att de inte ramlar ner.

Hemlängtan



Det finns stigar du trampat,
Som aldrig försvann
Fastän snön la sitt täcke,
Fastän skogarna brann
Och du hörde ett rop,
Det är därför du går
Genom din bank av minnen,
Genom tjugo långa år

Skogarna tiger
Men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
Har de som slutit en ring
Runt glädjen och skräcken
Runt verklighet och dröm
Du ser huset på håll
Och allting svajar en sekund.

Det tänds ett ljus I fönstret
När du kommer I allén
Lille grabben han är vaken,
Trots att timmen är sen
Och alla somrar de far,
Som en rysning inom dig
Det är härifrån du kom,
Det här är sanningen om dig.


Nu ser du honom klart
Och du ropar hans namn
Och han springer emot dig,
Hoppar upp I din famn.
Ta lyft honom så högt
Att han ser världen bortom byn.
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn
Säg att livet bara börjat ta det svarta ur hans syn


Note to self: Lyssna inte på Tomas Andersson Wij när det är efter midnatt och du längtar hem. Hem? När du längtar efter det som var ditt hem.

fredag 9 oktober 2009

Grön och gul och vit och svart

Alyssa, Camerin, Ariana, Sheilla, Selah, Jose, Giavonni, Kayla, Antonio, Linda, Dante, Josue, Skylah, Destiny, Richard, Cole, Shi, Hillary, Ashlee.

Det här är är förnamnen på min sons klasskamrater. Igår kom han hem och sa: "Vet du mamma jag kom på en sak idag, det är bara jag och fröken i klassen som inte har bruna ögon!"

Tänker barn på ras? Jag vet inte. Man säger ju att det första man omedvetet ser hos en människa är kön, sedan ras, sedan ålder (jag tror det var i den ordningen). Alltså vi ser någon i busskön och hjärnan registrerar: 1. kvinna, 2. en vit kvinna, 3. en gammal, vit kvinna. Det hela går givetvis på en ögonblick och sker helt omedvetet.

Är det så också hos barn? Mina barn har aldrig direkt kommeterat någons rastillhörighet tror jag. De säger att han pratar spanska, eller hon kommer från Kina, eller att någon är tjock eller har fint hår. Men de beskriver aldrig sina klasskompisar i termer av ras. Det är ingeting vi direkt pratar med dem om heller.

När de började i nya skolan noterade vi att vår son nästan var ensam om att både vara etniskt och rasmässigt vit. (Här gör man skillnad, etniskt vita är non-hispanic. När man söker jobb får man ange både etnicitet och ras*). Det är liksom omöjligt att inte se det när man kommer från homogena Sverige. Nästan utan att tänka på det diskuterade vi om han skulle tycka det var jobbigt, om han skulle känna sig i minoritet. Vilket ju var löjligt för han bryr sig inte alls och alla har ju dessutom olika etniciteter, en med kinesiskt ursprung känner sig ju inte mer som en puertorican än var vår son gör.

Han verkar faktiskt väldigt omedveten, eller han verkar inte bry sig. Om det är så att barn inte bryr sig om ras, om de är "color blind" som man kallar det här, när lär vi oss då att ras är så viktigt? När lär vi oss att det definierar en människa? Att det gör en männsika annorlunda?

* Man kan frivilligt ange etnicitet, ras och kön när man söker jobb, amerikanska företag hävdar att de strävar efter en heterogen arbetskraft. Det är lite konstigt det där och jag fattar inte riktigt hur det funkar för du anger aldrig ålder eller kön i ditt CV, heller aldrig om du har barn eller är gift och du inkluderar aldrig ett foto (som man alltid gör i Frankrike). Det är också förbjudet att fråga om dessa saker under en anställningsintervju. Detta för att undvika diskriminering. Men samtidigt uppmanas du ange ras för att du ska kunna kvoteras in? Känns lite motsägelsefullt.

onsdag 7 oktober 2009

Nu blir det bilddagbok igen


Vi har varit och hälsat på Ängeln igen. För en dryg vecka tag sedan var det Yom Kippur och skolan var stängd. Högtidsdagarna avlöser varandra, veckan innan var det Rosh hashana och Eid al-Fitr (så säger man tydligen på svenska, på franska heter det Aïd el-Fitr och på engelska Eid ul-Fitr. Nästa helg är det Columbus Day och då är skolan stängd igen.

Nåväl, sommaren verkar vara oändlig i år och på Yom Kippur gjorde vi en tur till Central Park efter att ha hämtat nya pass till barnen på franska konsulatet som ligger precis bredvid.

Visst är hon fin?

Och hon med!


Tydligen är Yom Kippur Korean Wedding Day. Jag tror att de är koreaner iallafall. På en halvtimme såg vi tre brudpar med följe.

Alla hade samma upplägg: en brud i avancerad gräddbakelseklänning, en brudgum i något vitt frackliknande och konstig frisyr, ett par finklädda vänner som best man och tärna, några kompisar i jeans, kortkort och gympadojjor samt en fotograf med avancerad utrustning. Inga föräldrar eller äldre människor över huvud taget. Har de rymt hemifrån?
Här ser ni brudgummen med sina bröllopsgäster, i jeans! Eller så har det inte firat bröllop alls, utan är bara här för att ta foton? Se här hur avanerat ett koreanskt bröllop kan vara (klicka på bilderna för att se ordentligt).

Konflikter

Varför tycker jag att alla svenska kultur- och politikdebatter känns som bråk? Är tonen ofta affekterad eller är det jag som är ovanligt konflikträdd? Kanske är det både och.

Framförallt blir det jobbigt när två personer man uppskattar bråkar, jag känner mig som skillsmässobarn. Nu bråkar mamma Ekman och pappa Englund och de säger inte ens till mig att jag inte ska oroa mig och att allt ska bli bra! Kan de inte bara vara sams? Kan han inte bara se att Kerstin känner sig missförstådd och ensam och kan inte Peter få tycka att det är lite kul med guld och paljetter nu när han precis valts till det allra heligaste. Men vad vet jag, de kanske inte alls är osams, de kanske skålar och fnissar när de ses (fast inte på Freden då) och det vi ser är just en debatt, inte ett bråk.

Iblad tror jag att jag blir räddare och räddare för konflikter, eller det där var nog fel. Jag vet inte om jag är konflikträdd men jag tycker det är obehagligt, jag blir nedstämd, får ont i magen. Borde det inte vara tvärt om, att man får tjockare skinn med åren? Det säger ju alltid alla käcka "tjejer" på 40 plus. "Numera låter jag ingen sätta sig på mig! Numera sager jag vad jag tycker! Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker!" (sådana uttalanden sägs alltid med utropstecken). Sådär känner jag inte alls, inte det att jag nödvändigtvis har blivit mesigare med åren, men jag blir osäkrare och osäkrare. I betydelsen jag blir osäkrare på om jag har rätt, om det finns en sanning. Eller det kanske kallas mesighet? Jag skulle välja att kalla det ödmjukhet, om det inte vore så att kalla sig själv för ödmjuk väl är det minst ödmjuka man kan tänka sig. Och jag bryr mig jättemycket om vad andra tycker. Klart man måste bry sig om det, hur kan man tro att man själv har hittat sanningen om hur man bör leva?

Jo, jag missförstår väl lite avsiktligt här men det finns en sådan självtillräcklighet i vissa människors högljudda självförtroende som jag tycker är jobbigt. Nu pratar jag inte längre om Ekman och Englund alltså, men det har ni nog fattat.

För debatt vill man ju ha, jag gillar att slänga käft, alla kan ju inte tycka lika. Men man kan ju tycka om varandra ändå, eller? Man behöver väl inte bli osams, eller behöver man det, blir det ingen udd i debatten annars?

tisdag 6 oktober 2009

Love Cake



Ukulele OCH kazoo. Kan det bli bättre?

måndag 5 oktober 2009

Pardon this film's french



Visst känns det som man redan träffat på den här snubben några gånger?

söndag 4 oktober 2009

Läsning

Hej!

Vad är det med blogger? Nu har det jag skrivit försvunnit flera gånger och den här texten blir tråkigare och tråkigare för varje omskrivning.

Dagens lästips kommer från Taffel. Två bra texter som inte handlar ett dugg om mat (jag tycker den borde utvecklas till en matsajt med kultur- och nyhetsavdelningar, med tanke på alla nyhetssajter det finns som har matavdelningar). Jag är inte speciellt matintresserad, iallafall inte på det där nördiga sättet som de ofta är på Taffel, men de har många bra skribenter (men jag gillar verkligen att ÄTA, för att citera Julia Childs igen).

Först en text av Margit Richert om Den feminina energin wtf. Jag har inte kollat just det exempel hon talar om närmare (jag gav upp när jag kom till den feminina själsenergin)men kvasi (eller helt o-) vetenskapliga new ageaktiga guruer är det ju gott om. NYT had en lång artikel om kvinnliga spiritual life-coaches (jag vet, bara ordet får en ju att cringe). Vad är det med alla dessa människor som tror de kan få hjälp av en 33-årig brud som förläst sig på Deepak Chopra?

Sedan en text om litteraturkritik av Lisa Förare Winbladh. Hon har många poänger, och hon skriver bra. Missa inte diskussionen i kommentarsfältet. Bl a skriver hon;" ...trots att jag egentligen hyllar Arthur Koestler som ansåg att läsa boken och sen möta författaren var lika givande som att äta gåslever och sedan möta gåsen."

Och jag är nog böjd att hålla med efter att i veckan som gick varit på min första författarafton, Nick Hornby kom till min lokala Barnes & Noble. För en gång skull en författare jag tycker är kul och som jag läst mycket av inom räckhåll! Det var packat med folk, alla stolar upptagna och vi var säkert över hundra som trängdes stående bakom stolarna. Hornby läste ur sin nya bok, Juliet, Naked, som verkar vara en väldigt typisk Hornbybok och stämningen låg någonstans mellan rockkonsert och väckelsemöte, folk kluckade instämmande redan innan han hunnit börja läsa. Vilket var väldigt passande då boken på Hornbymanér handlar om en Peter Pan-typ som avgudar en obskyr rockstjärna. Ett riktigt fan alltså. Jag tror inte Hornby behövde leta så länge för att hitta inspiration!

Det var kul att höra Hornby läsa och boken lämpar sig till den här typen av övning, men sen blev det inget mer, några trista frågor från publiken bara (vad har du i din iPod typ). Jag trodde att man skulle få en diskussion om hans författarskap med någon litteraturkritiker eller journalist, han hade ju ändå kommit hela vägen från London. Men nej, den stora grejen var tydligen själva signeringen som alla köade stoiskt till. Vad är grejen med det? Varför är det viktigt att ha en signerad bok? Jag browsade bokhyllorna istället.

Uppdatering: Nu såg jag att Taffel ska ha Boksalong. Det som jag ju alltid velat ha (här skulle det varit en länk men sökfunktionen i blogger lämnar en del övrigt att önska)! Fast tilltuggen blir nog betydligt bättre hos Matälskaren än de skulle blivit hos mig (ifall jag nu skulle haft en boksalong alltså). Lyllos er som kan gå, det låter väldigt trevligt!

Uppdatering 2: Och som ett brev på posten efter Lisas artikel lanseras idag en ny litteratursektion på Huffington Post (den site jag en gång trodde att Newsmill ville likna, oh boy vad fel jag hade). HuffPost är en av de tongivande nyhetssiterna på Internet teamar upp med New York Review of Books, det kanske mest traditionstyngda av alla amerikanska litterära magasin. Ser ni en webbplats ger ny läsekrets till en ärevördig pappersprodukt som ger content och prestige till webbpublikationen. Så ska det göras!

ps. Jag har inte hunnit läsa mycket än men låt er inte avskräckas av att siten är rätt ful, med mycket blinkande reklam och stora foton som får det att se ut som boulevardpress.

onsdag 30 september 2009

Vardag

Det är väldigt mycket vardag idag. Trist vardag. För samtidigt som jag ibland tycker att livet är sådär fantastiskt som det lät i inlägget nedan är det ett varannandagstillstånd. Varannan dag tycker jag är rätt trist. Jag slutade mitt jobb i augusti, sedan dess har det varit semester,besök från Sverige, skolstart och nu senast en kamp mot huvudlössägg som tvingade dottern att vara hemma ett par dagar.

Men nu, just NU är det vardag och har jag inte så många ursäkter kvar till att inte sätta igång med jobbsökandet. Jag vill ha jobb alltså, absolut. Det är söka jobbet jag inte har lust med. Jag har gjort det förr, alltid i lika härliga ekonomiska klimat, och jag blir inte bättre på det. Jag sökte inte jobb 1929 men annars så sökte jag jobb 1991-92 (förra fastighets- och börskrisen), 2001 (internetbubblan) och jag söker jobb nu. Blir jag arbetslös ska ni sälja aktierna. Det är ett insidertips.

Jag försöker bestämma tidsramar då jag tvingar mig att jobba koncentrerat men det går långsamt framåt. Dessutom blir jag isolerad och sällskapssjuk när jag inte jobbar. Förra veckan var maken borta och efter några dagar insåg jag att jag knappt pratat med en vuxen människa på hela veckan förutom per telefon.

Men det är bekvämt också, jag har tid för mig själv som jag inte haft på länge, och det är farligt lockande att passa på att läsa, surfa, gå på Whitneymuseet och se Georgia O'Keeffe etc. Och jag kan ju göra det med, måste bara känna att det blir en bra balans och sen inte ha för dåligt samvete när jag gör något annat än skickar CVn och hänger på LinkedIn.

Jag är rätt övertygad om att det finns jobb, och att det finns jobb som passar mig. Problemet är bara hur jag och jobbet hittar varandra, jag tror det kan ta tid. Och först måste jag nog börja söka lite mer ambitiöst. Sedan behöver jag ett nytt arbetstillstånd också men det ska tydligen (?) komma med posten vilken dag som helst.

Den här låten har dykt upp på flera bloggar och på twitter på senste tiden och den känns som ett bra ackompanjemang idag.

söndag 27 september 2009

Höst

New York har varit på sitt bästa humör den senaste tiden, högsommarvärmen har dröjt sig kvar länge men folk är tillbaka i stan och allt har dragit igång. Ibland kan jag bli så där otroligt lycklig bara av det faktum att jag får leva här ett tag. Det är en fantastisk stad, inte lik någon annan jag bott i.


Utsikt från vårt lokala Thaihak.

Häromkvällen gick jag ut rätt sent och köpte mat och på vägen hem dånade Viva La Vida i min ipod, ljumma vindar smekte och alla jag mötte såg glada och avspända ut. Jag tänkte att en vanlig tur till ICA fortfarande är ett litet äventyr för mig, jag tycker att folk är så exotiska, jag blir fascinerad av alla dessa människor som kommit från jordens alla hörn för att slå sig ner här. Kanske för livet, kanske bara några månader, men just nu, just denna onsdagskväll finns de just här. De går på samma gata som jag och jag vet inte vilka de är, var de kommer ifrån eller vart de är på väg. Men de Lever Livet med mig just nu.


Annars har vi varit på picknick med sonens gamla klasskompisar i Central Park, en riktigt majsig sensommarsöndag.



Och i fredags kväll var det Welcome Pot-Luck Dinner and Dance på nya skolan. 500 ungar+föräldrar+skolpersonal+buffe+en DJ på skolgården. När vi kom dånade I've got a feeling över kvarteret och visst blev det en bra kväll.
Ungarna dansade som besatta, alla killarna till Thriller alla tjejerna till All the Single Ladies och alla mammorna till Macarena och så spelades YMCA förstås, vi bor ju trots allt i Chelsea.
Och alla dansade linedancing till the Cha cha slide! Jag har sagt det förr linedansing is da shit!


Mörkret sänkte sig och det blev becksvart vid lekställningen förutom neonringarna som barnen hade fått och allt blev ett spännande äventyr. Varför gjorde vi inte sådant här när jag var barn? En fest på skolan där föräldrar, grannar, kompisar och rektor dansar tillsammans. Man känner att skolan är en viktigt centrum "for the community" här, och att det kan få vara en plats där man har kul också!

onsdag 23 september 2009

Bon Appetit!

Har Julie och Julia haft premiär i Sverige?
Det är mig veterligt den första succébloggen som blev succébok som blev stor hollywoodfilm. Med Meryl Streep och manus av Nora Ephron och hela paketet.

Ni vet hur jag alltid klagar på maten här?
Denna film handlar om Julia Child som faktiskt en gång i tiden lärde amerikanerna att laga mat. Hon var en uttråkad diplomathustru i Paris som bestämde sig för att bli Cordon Bleukock. Sedan skrev hon det stora referensverket Mastering the Art of French Cooking som var en kokbok för amerikanska hemmafruar som ville kunna laga fransk mat. Boken kom ut 1961 och fanns snart i var kvinnas kök och Julia blir den första egentliga TV-kocken. Hon var en stor personlighet, och även en stor kvinna rent fysiskt med genomträngande röst och bestämda åsikter. Hon är en del av det amerikanska folkloren, alla har sina Julia Childminnen från TVs barndom.



2002 börjar den frustrerade sekreteraren Julie Powell en projekt att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på ett år och dokumentera det i en blogg. Bloggen blev populär, bokkontrakt skrevs och sedan skrev Nora Ephron alltså ett filmmanus grundat både på bloggen och på Julia Childs liv. Filmen följer parallellt de båda kvinnorna medans de är frustrerade och oupptäckta. Paret Child kommer i onåd under McCarthyeran och hamnar i Norge där Julia sitter i en träkåk och längtar tillbaka till Paris. Bloggerskan knäcker nästan sitt äktenskap med sitt galna matlagningsprojekt (534 recept på ett år medans hon jobbade heltid, och de handlar om komplicerade franska klassiska maträtter). Filmen slutar med att de båda får sina bokkontrakt, Julia Child kommer i TV och nu finns hennes kök på the Smithsonian Museum of American History. Julie Powells nya liv går att följa här.

Jag tycker att filmen är en riktigt bra feelgoodfilm. Kanke för att den handlar om smarta, uttråkade kvinnor (utomlands i ena fallet) som sedan får bokkontrakt och når framgång? Min man satt och knuffade mig i sidan hela filmen och undrade när jag skulle publicera min blogg och bli filthy rich på köpet. Hmm, ja. Dessutom har de båda två kärleksfulla äktenskap med stöttande män vilket man så sällan ser på bio (min man tyckte säkert om den delen med!). Porträttet av Julia Child i Paris och andra platser är speciellt fint och Meryl Streep är alldeles lysande som matmatrona. Bakom det frejdiga vispandet i köket kan man ana både politik (det ändrade klimatet i USAs utrikespolitik under efterkrigstiden, "They don't like people like us, we lived in China, they'll never like us") och personlig sorg (paret Child fick aldrig några barn). Och det är en verklig hyllning till det franska köket och den franska inställningen till bordets förnöjelser!

Bon Appetit!

En parentes, ser man Julia Child och har franska referenser tänker man direkt på Maïté, kolla här när hon avlivar och skalar en ål! Vem hade vi i Sverige? Ria Wägner? På den tiden gick TV-kockarna genom rutan utan att konstant skrika sig igenom programmen. Och tempot sedan, att vispa ett ägg tog så lång tid som det tar att vispa ett ägg och bildrutan visar... ägget som vispas!

Flip ...och flop

Dagens hit i viral marketingvärlden från Moveon.org (1,5 miljoner tittare på 24 timmar)



Och dagens flop (som är från Augusti men håller än). Det finns en hel serie på youtube.



Jag riktigt ser framför mig hur många parodier på de här launchparty-filmerna som just nu spelas in i olika kök! Det finns något rörande i att stora starka Microsoft är så rudis vad gäller sociala medier.

tisdag 22 september 2009

Dagens New Yorker - The Barber


Överallt på Manhattan finns det små, billiga barbershoper. De ägs ofta av ryssar, precis som kemtvättarna nästan alltid ägs av kineser, men barberarna kommer från världens alla hörn.


Igår var det dags för hösttrimning, Jurij klipper både son och dotter och snackar med kunder och kollegorna som kommer från Puerto Rico och Cuba.


En äldre man som alla kallar "the colonel" kommer in. Kanske har han varit överste, kanske är det ett smeknamn. "Hur vill du ha det?" säger den kanske ännu äldre barberaren på sin brutna engelska. Kunden skrattar till lite nervöst, "Äh inte vet jag, det finnns inte så mycket att göra av det här" säger han och drar händerna över skulten.

"You will get a good haircut", säger barberaren allvarligt och kammar håret noggrant, "I will make you a good haircut". Sedan klipper han, länge och koncentrerat, han masserar och nästan smeker den gamle mannens huvud. The colonel blundar, barberaren klipper tyst. Det finns en sådan ömhet i gesterna och jag tänker att kanske är det den enda kroppskontakt denne äldre man fått på länge. Men vad vet väl jag, han kanske både har en fru och en älskare.


Skolväg



Förra året åkte vi tunnelbana till skolan med sonen via både Times Square och Grand Central Station.

Till nya skolan har vi 10 minuters gångavstånd och barnen åker sparkcykel. Miljön med sina uteserveringar, gayfilmklubbar, barbershops och delis med blommor är dock fortfarande långt ifrån mn barndoms skogsväg.

måndag 21 september 2009

Survivors

I mitten på 70-talet fanns en brittisk TV-serie som hette Survivors. Den handlade om att jorden drabbades av en epedemi (aha nu förstår jag plötsligt varför mitt omedvetna tänkte på detta just nu!) orsakad av en slarvig laboratorietekniker som spillde ut något giftigt. Jag var väldigt fascinerad av denna domedagsserie och minns framförallt scenen när en av huvudpersonerna förstår att hon är den enda överlevaren i sin by. Hon begraver sin man, klipper håret kort, tar en dusch, klär sig i oömma kläder, packar kombivolvon full med förnödenheter och bränner upp sitt hus innan hon ger sig iväg för att leta efter sin son som är på boarding school.

Här är ett klipp från när hon inser att hon är ensam överlevande i hela byn, innan hårklippningsscenen som jag inte hittade (men som ni kan läsa som en trevligt retro bildnovell här).



Orkade ni hålla ut till slutet, vilket tempo de hade i filmerna på den tiden! Serien var jättespännande och jag minns en del annat också men mest den här scenen om hur hon praktiskt förbereder sig för att överleva katastrofen. Jag blev (och kan bli fortfarande) irriterad på filmer där hjältinnorna (hjältarna struntade jag i) springer runt en hel film i nylonstrumpbyxor och klackar och inte ens tar med sig en swiss army knife. Vore jag jagad av gangsters/aliens/FBI så nog skulle jag se till att ha en polotröja, långbyxor, gympaskor, axelremsväska och en varm men ändå snygg jacka. Inte larviga klackar och stretande blusar, det verkar så obekvämt!

Jag brukade ligga på kvällen och göra upp planer för vad jag skulle göra vid inbrott/brand/plötslig flykt pga aliens/epedemi/krig. I dessa fantasier ingick alltid vad jag skulle ha på mig och med mig, och i vilken väska. Pengar, pass, foto på familjen, extra underbyxor, tändstickor och en vattenflaska. Hade jag svårt att sova packade jag hela kombin. Numera brukar motsvarande fantasi mest handla om vad som ska i jobbväskan nästa morgon, alternativt barnens ryggsäckar.

Kolla här förresten vilken gräslig remake de gjort, vilken ljudbild! Den verkar faktiskt osannolikt dålig.

söndag 20 september 2009

Hosewives desperately seeking jobs

Eftersom USA ofta framställs som ett hemmafruparadis där alla verkligen kan göra som de vill och man inte behöver skämmas för att vara hemmafru, och jag dessutom just skrivit att det finns en trend att amerikanska välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma, måste jag visa er detta från lördagens New York Times: "Recession Drives Women Back to the Work Force".

Siffrorna är fortfarande nya men tydligen ser man att just dessa välutbildade kvinnor mer och mer går tillbaka till arbetsmarknaden efter ibland rätt långa uppehåll. 78% av de som blivit uppsagda i USA är män, ofta har de familjer att försörja, dessutom har ofta värdet på dessa famljers sparkapital, pensionssparande och fastigheter sjunkit dramatiskt. Man kan ju även tänka sig att deras omkostnader inte sjunker så lätt med barn som ska till college, åldrande föräldrar och vikande fastighetsmarknad.

Intressant i artikeln är också att den initiala hypotesen om att välutbildade kvinnor mer och mer har valt att stanna hemma tydligen ifrågasätts kraftigt från vissa forskare. Om man har tre timmars pendlingsväg, kan man då verkligen säga att man stannar hemma med sina barn bara för att man vill? Om man bara har tio dagars ledigt på hela året och ingen VAB? Den totala kalkylen blir kanske att det är bäst för familjen men betyder det verkligen att kvinnan inte skulle velat jobba om det vore möjligt?

Dessutom säger artikeln det som vi alla vet, hemmafruarna består mest av de fattigaste kvinnorna som har låga löner som inte betalar barnomsorgen, och de rikaste. Just de två grupperna har vi ju knappt i Sverige, framförallt eftersom barnomsorgen är subventionerad. Medelklassen, den med köksbord ni vet, jobbar mest.

"...women with a college education who are 25 to 44 years old and living with a spouse, the proportion of those working or looking for work increased to 78.4 percent in the first half of 2009. "

Bara drygt 20 procent väljer alltså att var hemma i detta hemmafruheaven.

Varje gång någon pratar om att USA är så fritt, att man får välja själv, att inte dumma staten lägger sig i ser jag rött. OK, stackars konservativa amerikaner de vet ju knappt bättre, de har aldrig varit utomlands, deras TV visar aldrig reportage från andra länder, de tror på fullt allvar att vi lever i något slags fängelse i Europa. Men svenska, välutbildade ledarskribenter? Hur blind är man om man inte ser att om man inte har sjukförsäkring, barnomsorg, anställningstrygghet eller pension så har man bara friheten att leva fattig och förmodligen dö ung.

lördag 19 september 2009

Dagens New Yorker

On 2nd avenue at 48th street


De här killen som helt lugnt rakade sig på trottoaren med den inglasade busstidtabellen som spegel. Jag såg honom genom fönstret på den Pret a Manger där jag åt lunch efter mitt andra tvåtimmarsbesök på svenska konsulatet utan att de lyckats ta mina fingeravtryck för ett nytt pass. Han sålde rökelse. Sopsäckarna är hans tillhörigheter och tittar ni noga (klicka på bilden) vid hans fötter kan ni se att han tänt rökelse som han stuckit ner i brunnslocket. Doften låg tung över gatan när jag klev ut.

Det blir mycket foton här just nu, och enbart dåliga foton tagna med min iPhone. Jag måste börja ta med mig den riktiga kameran ut, det är så försåtligt lätt at låta allt fotograferande ske via den här rätt mediokra maskinen annars. Dessutom kan mans låtsas att man står och messar när man tar foton, det känns mer diskret!

onsdag 16 september 2009

Eftersom vi har skoltema här




Igår natt satt jag och grinade framför den här filmen, The Principal Story. Jag rekommenderar varmt att se hela programmet här. Det handlar om två rektorer i två olika , väldigt tuffa låg och mellanstadieskolor. Man får följa dem under ett skolår, de har bra lärare och dåliga lärare, duktiga elever och elever sm knappt kommer till skolan, barn till fängelsekunder och hemlösa. Ett barn dör, en lärare blir avskedad, vissa barn gör fantastiska framsteg, skoladministrationen lyssnar inte, pengar saknas, säkerheten är problematisk. Det är lika spännande som en actionrulle.

PBS Den statliga TV kanalen har mycket bra dokumentärer och nyhetsprogram. PBS och BBC World är bäst. Sedan tittar vi på HBO och Showtime för serier och filmer. Ibland står CNN på och TV France Monde. De andra 614 kanalerna skulle vi klara oss bra utan.

Busted!

Äsch, egentligen ville jag ju vara anonym på den här bloggen men eftersom alla har gissat det får jag väl erkänna att det är jag. Förutom att jag heter Mimmi Pigg då.

(Kalle Anka-debatter måste iallafall vara ett vedertaget utryck efter det här. Man kan också kalla det Newsmill-debatter. Jag gissar att nästa inlägg kommer från Linda Skugge.)

tisdag 15 september 2009

Mer strumpor

Att det finns måga etniska och religiösa grupper på Manhattan vet ni ju, och det går inte att låta bli att fundera en del på etnicitet och identitet när man bor här. Det är fascinerande denna dualitet att alla är så väldigt mycket amerikaner, samtidigt som de ofta är så väldigt mycket något annat. Folk säger på fullt allvar "I'm Italian" och när man frågar varifrån i Italien de kommer säger de något svävande om att deras mormors mor kom med båten.

Jag vet inte hur många ortodoxa judar de finns i New York, wikipedia uppskattar att det finns ungefär 500 000 överhuvudtaget varav de flesta i Israel. Men en hel del bor i New York, framförallt i Brooklyn och på söndagarna när sabbaten är över är det shoppingtime.

I söndags när vi handlade höstjackor till barnen såg vi dem överallt; på GAP, Zara ja i alla vanliga affärer. Kvinnor och döttrar (inga män) shoppar och trots att de måste klä sig "modest" verar de tycka att det är roligt att gå i affärer. De har alltid mörka färger, kjolar över knät, långärmat och lågklackat. Gifta kvinnor har hatt, mössa eller schal och ibland peruk (tydligen gjorde Sarah Palinperuker succe förra året).

Och så strumbyxorna då. De är av en sort som jag bara ser på dem och kanske på muslimska kvinnor. Hudfärgade och tjocka även när det är högsommar och, det går inte att komma ifrån, otroligt oklädsamma. Tydligen finns tom precisa regler om hur många dem strumporna ska vara och det verkar som om gifta kvinnor ska ha den där hudfärgade färgen och flickor svart.

Undar hur deras strumplådor ser ut?

Ni har ju redan fixat det!

Ju längre jag bor utomlands ju svårare har jag att förstå den svenska debatten, vilket väl inte är så konstigt. Om man nu tar det däringa livspusslet, ni har ju fixat det! För länge sen!

Det finns jättelång barnledighet (många jag känner håller fortfarande på att ta ut dagar när barnen börjat skolan, de verkar räcka i evighet), ni har VAB, lagstadgad rätt om deltid, skydd för gravida anställda, laglig rätt och mer och mer social acceptans för pappor att vara hemma med sina barn och kanske framförallt subventionerad barnomsorg från det barnen är 1 år gamla.

What's the big deal? Vad mer behöver svenska familjer för att tycka att de får tillräckligt med resurser för barnen?

Vad är det som gör att svenska barn tydligen bara behöver sina föräldrar och inga andra vuxna? Och de behöver föräldrarna hela tiden, helst dygnet runt? Varför behöver svenska barn 12 fritidsaktiviteter i veckan (fast det där är nog ännu värre här)? Varför kan inte svenska ungar klara att byta klasskompisar och lärare varje år? (Det där sista hör inte hit men det verkar som om alla tror att barn alltid är så himla ömtåliga, hur i allsindar ska de klara livet tänker jag ibland).

Och alla dessa behov verkar ha uppstått de senaste trettio åren. Min mamma var hemma sex månader med mig, sedan var det dagmamma. Hon har alltid jobbat heltid och hon är född 1934. Hemmafru var hennes mamma (född på 1800-talet) hon hade fyra ungar men hade gärna jobbat om bara hennes pappa låtit henne få utbildning.

Anledningen till detta utfall är denna heknäppa artikel på Newsmill. Den luktar "nu ska jag skriva något som retar gallfeber på folk!" (och jag föll för betet). Jag hittade den hos Messerschmitt och kunde inte låta bli att kommentera där fast det nog mest var självklarheter jag skrev.

Var hemmafru eller hemmaman om ni vill men skyll inte på att det är omöjligt att ge barnen en bra uppväxt annars. Det är helt enkelt inte sant.

Tillägg: De har sakerna diskuteras både i Frankrike och i USA, givetvis. Här ser man t ex en trend att välutbildade kvinnor blir hemmafruar vilket de nästan aldrig blir i Frankrike (men väl i UK tror jag). Det jag fascineras över är att här skulle man se det som en fantastisk lösning om man fick 12 månaders föräldraledighet eftersom man i princip inte har någon alls. Men tydligen är inte det tillräckligt, det kanske ar det här "mycket vill ha mer" som kallas social utveckling? Men det måste ju ändå betyda att man säger nej till annat, pengarna räcker ju inte i all evighet.

Tilläagg 2: Bara som förtydligande, i Frankrike finns subventionerad barnomsorg från spädbarnstiden och helt gratis från tre års ålder. I UK eller USA är den inte alls subventionerad innan skolan börjar vid 5 år. Jag tror att det är den största bidragande orsaken till andelen hemmafruar i repektive land. Politisk vilja och ekonomi altså, inte omtanke om barnen eller "family values" (fast de politksa besluten ju kan bero på det sistnämnda förstås).

söndag 13 september 2009

Fashion!

Alla fotade tjejen till höger, hon kanske är den nya Linda Evangelista? (jag kan bara namnen på modeller som är över 40).

Det är New York Fashion week igen. Gatan är full av för unga tjejer på för höga klackar som köar för att komma in på den ena eller andra visningen eller festen. Och så en massa fotografer som fotar tjejerna. Taxibilarna köar och tutar utanför vårt fönster.


Själv har jag bara varit på rätt tantiga Macy's och shoppat med min mamma. Hon köpte en grej, till sig själv för en gångs skull. En tröja som kostade 70 dollar men när hon skulle betala fick hon den för 8 dollar. Expediten mumlade att den nog var nedsatt med 75 % (vilket väl inte alls blir 8 dollar?) antagligen var det något fel i datasystemet och hon var för lat för att kolla. Eftersom inget annat blev en lika bra affär köpte vi inget mer, logiskt va? Lunchen på Starbucks var dagens dyraste utgift.
På Macy's har de en avdelning där man kan lämna in sin trötta man.

Jag har blivit så dålig på att köpa kläder, jag orkar aldrig prova och jag blir så trött av allt folk och kanske en annan dag? Här finns ju fantastiskt mycket affärer och kul grejer, mycket utförsäljningar och reor och jag gillar kläder, det är själva shoppingmomentet som förlorat sin charm.
De här killarna är lika förtjusta som jag i att shoppa.

Det är ju nu man borde kolla in vinterstövlar och höstbyxor, innan allt är slut. Och gå igenom strumplådan. Jag gillar att ha klänng och kjol med stövlar på vintern, använder nästan bara ogenomskinliga svarta, bruna eller grå strumbyxor. Men strumbyxlådan är ett svart hål. Det hjälper inte hur många par jag köper, det känns alltis som om alla är noppiga eller har hål på tårna när jag ska ha ett par. Dessutom ser man så dåligt eftersom alla är svarta, de ser likadana ut tills man fått på sig dem och ser nopporna. Jag lovar att ingen på Fashion week har noppiga strumbyxor (om det inte är meningen).

Varför sparar man dåliga strumbyxor istället för att slänga dem på en gång? Svara på det den som kan.

onsdag 9 september 2009

Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.


Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.