lördag 11 december 2010

Livet som en rodelbana

I år har vi flyttat två gånger, varav en över Atlanten. Barnen har börjat i tre nya skolor var och har nog haft minst fem olika barnflickor som hämtat i skolan. Maken och jag har fått nya jobb, jag på en helt ny arbetsplats. Vi har tagit lån och köpt hus. Och skaffat hund.

Jag säger som Jorun: Livet, rodel.

Men rodel är väl rätt kul?

fredag 10 december 2010

14 Actors Acting


Årets skådisar, eller skådespelare som definierade filmkonsten 2010, korade av New York Times Magazine, brukar göra en videointervju på deras website förutom papperstidningens porträtt. I år visar de vad de kan, de spelar helt enkelt upp en klassisk filmscen.

James Franco är bäst, eller kanske Michael Douglas? 14 historier berättade på ungefär en minut i svartvitt och utan dialog. Specialkomponerad musik till. Vackert.

En imponerande satsning och ett utmärkt exempel på att även webbaserade magasin kan vara kvalitativa, om de har budgeten och kreativiteten. Och både en fransk och en svensk skådis fick plats bland de 14 bästa!

Å vad jag saknar att äta söndagsfrukost med den här tidningen. En riktigt tjock New York Times, en stor kaffe i pappmugg och ett par timmar i parken i hörnet 17th street och 8th avenue förgyller vilken vecka som helst.

tisdag 7 december 2010

Tredje gången gillt.

Nu lovar jag att det är sista gången (på ett tag) som jag länkar till mig själv. Även denna text är fortfarande giltig, i år fick jag ordning på staken till den 2:a advent och sen har jag inte kommit så mycket längre. Men det blir visst jul ändå.

söndag 5 december 2010

Utsikt

Kalendernostalgin hos Jorun fortsätter. För ett år sedan skrev jag ett ode till oss kontorsråttor. Då njöt jag av den här utsikten på dagarna (fler bilder i länken).


Utsikt 2009


Jag satt i en av världens vackraste skyskrapor, the Chrysler building, här ser man en del av en av örnarna som dekorerar tjugoandra våningen: 


Nu, ett år senare, har jag en mindre spektakulär men väldigt Parisisk vy:


Utsikt 2010



Man ser toppen på Eiffeltornet om man tittar noga!

lördag 4 december 2010

Apropå kalendrar

Titta vilket utmärkt initiativ av Jorun. Återanvändningskalender.  Ingen Scooby Doo så lång ögat når. Så idag har jag skrivit utan att ha skrivit, passar min motsträviga blogghjärna perfekt! Innehållet är mer än någonsin giltigt, förutom att sonen sedan dess har firat en jul i Mexico och en i Vermont. I år blir de i ett nytt hem (igen) och sedan vid Sinais fot.

torsdag 2 december 2010

Dagbok

Inte för att det är någon god ursäkt til att inte blogga men så här ser mina statusuppdateringar på FB ut nuförtiden. Dagens skörd:



Det är den andra december och man skyndar, skyndar till affären för att köpa fula för korta ljus till staken och osannolikt gräsliga adaventskalendrar med Scooby Doo i tomteluva och äcklig choklad. Sedan hastar man hem för att upptäcka att man glömt rubbet på jobbet. Då behöver man "Det susar" på högsta volym. Glad Advent på er!

open.spotify.com
This is a link to Det Susar Genom Livets Strid - Anette Johansson, Ulf Lundmark,…. Don't have Spotify? Get it at Spotify.com – it's free and no invitation is needed!
about an hour ago ·  ·  · Share

‎07.15 Jaga hunden runt kvarteret. 07.25 Aha, en lastbil blockerar isbacken! 07.40 Lastbilen lämnade visst blankis, omöjligt att köra, överger bilen. 07.50 Barnen från Frostmofjällen går till skolan (med mor, utan get). 08.20 Ömma modern halkspringer till stationen. 8.50 Ah, ett tåg! 9.40 Bara 10 minuter sen ankomst! Tre fulla trickar går förbi. 9.45 Sillstår i tricken. 10.00 Sätter mig i kontorsstolen. Heja vintern!



usw....

Lysande Stickan, lysande

Jaha, det här gick ju bra. Det är väl en tre veckor sedan jag skrev sist. Det har nu gått så långt att jag får ont i magen när jag ser bloggerloggan och snart unviker andras bloggar för de bloggar ju HELA TIDEN.

Som körsbärpåmoset vet jag nu också hur Obama kände sig när ha fick Nobels fredpris. För titta vad jag fick av tålamodigaste uppmuntrerskan Fransyskan H:



Så nu vet jag att man blir glad och smickrad även av priser man inte förtjänat (än?), och lite stressad också.

Följande regler gäller:

1 Tacka den du har mottagit priset av.
Tack o Tack Helena! Någon gång (snart) ska jag förtjna det. Kanske snabbare än Obama förtjänar sitt?
2 Kopiera prismärket till din blogg.
Done!
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
Oj, nu gör jag det här fort innan jag hinner fundera för mycket:
Ian - On Chesil Beach (ja, jag vet att jag tjatar!)
Selma  - Jerusalem
Fjodor - Bröderna Karamasov
Det var ju inte speciellt originella val, skulle nogl ika gärna kunnat bli Hjalmar, Joyce Carol och Virginia?
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Talkie Walkie, världens bästa systerblogg! Där är de fyra som skriver så jag tycker den rekommendationen räcker.
Så publicera fort nu, innan jag ångrar mig!

söndag 14 november 2010

Times there are a-changin'


Skolväg hösten 2009



Skolväg hösten 2010

Vi har flyttat igen. Vi flyttade från USA i mars, mitt i skolåret och hade en månad på oss från det beslutet togs och tills vi skulle vara installerade med jobb, boende, skolor etc. Så vi hyrde ett litet hus och  sedan dess har vi letat. Efter att ha levt mer eller mindre som nomader i många år, iallafall i vårt förhållningssätt till boende, möbler och till viss del socialt umgänge, tänkte vi oss att vi skulle försöka rota oss den här gången.

Nästan till vår egen förvåning har vi hamnat på landet. Iallafall så mycket landet man kan hamna på och ändå kunna pendla till Paris. Vi som trivdes så bra mitt på Manhattan! Men det känns spännande och kul att prova att leva ett annat slags liv, att njuta av det som var baksidan på myntet när vi bodde i New York. Så istället för söndagsbruncher och galleribesök gäller nu skogspromenader och lövkrattning. 

Huset är varken ett mysigt kråkslott eller arkitektritat hippt. Som jag gissar nästan alla som köper hus krockar ju ens önskelista med utbudet och prisnivån. Men det är bra underhållet, har en fin trädgård och tillräckligt många rum för både gästrum och kontor. Och tvättstuga. Det är lyx!

Byn vi bor i har 5000 innevånare, ett bageri, en post och en gammal stenkyrka. Samt mataffär och kommunalhus förstås, minsta by är en egen kommun i Frankrike. Skogen ligger, bokstavligen, om knuten och det tar 40 minuter med tåg in till Paris.

Än så länge känns det bra, även om jag tillbringar på tok för mycket tid i transporter. Jag uppskattar att ha utrymme, att barnen kan gå ut själva, att sonen kan cykla till skolan utan sällskap och att fotbollsträningarna sker på stora gräsplaner mitt i spenaten, inte inklämt mellan parkeringshus och genomfartsleder. Jag uppskattar att vi varit i skogen hela familjen minst en gång i veckan sedan vi kom hit. Jag jobbar mitt inne i Paris så jag får ju en del storstadspuls, men visst blir det radikalt färre restaurangbesök. Och jag saknar fortfarande New York lite varje dag.

Var sak har sin tid sade ju redan Salomo (Predikaren 3:1). (Eller vem det nu var som egentligen skrev Predikaren). Som vanligt gäller det att komma ihåg att det inte betyder Alla saker har sin tid jämt.

Liket lever!*

Nä nu känner jag att jag bara måste skriva något här!

Så mycket snälla påstötningar, framförallt av Fransyskan som länkar hit och skriver in mig i sina önskelistor fast jag inte ger ett livstecken från mig.

Jag saknar bloggen, och saknar bloggandet, det var inget medvetet beslut att sluta. I mitt huvud har jag inte slutat alls, det var bara väldigt länge sedan jag skrev. Lusten försvann och tiden med, och ni som bloggar vet hur svårt det kan vara att komma igång när man låter tiden gå. Allt jag förskte skriva kändes så egocentrerat och ointressant. Jag slutade med twitter också, och att kommentera på andra bloggar, blev lite trött på online livet. Och så tiden, tiden, den som aldrig räcker till och som man inte alltd lyckas prioritera som man vill.

Nu vet jag inte om jag har så mycket intressant at skriva nu heller men jag känner att jag vill komma igång igen, så vi får väl se!

Så vad har hänt sedan sist?

En hel del förstås och jag gör nog knappast någon längre rekapitulation här. Men för att träna upp bloggmuskeln tänke jag mig en litet fotoalbum med mina dåliga iPhonebilder från det senaste halvåret.

Stay tuned, nu trycker jag på publicera innan jag ångrar mig.

*Vad är det för uttryck egentligen? Vad kommr det ifrån? Finns det någon svensk populärkultursreferensguide online, typ urban dictonary?

onsdag 18 augusti 2010

En liten serie om lägenheter jag bott i - Del 2 Martin Luther Kings Plan

Det var min första lägenhet. Martin Luther Kings Plan. Finare address finns inte i Uppsala, det var hörnhuset precis bakom Universitetshuset. Och, som man sa då, krypavstånd hem från Snerkes nation.

Jag fyllde 21 i den lägenheten och läste första terminen på min utbildning. Jag delade sovrum med bästa vänninnan A som suttit till vänster om mig hela gymnasiet. Det fanns en gammal soffa som vi täckte med ett knallrosafärgat lakan, A skaffade en morotsfärgad stubbfrisyr och jag minns henne i pyamas i soffan. Orange och rosa. Det fanns två stora rum och ett enormt burspråk mot St Olofsgatan, jag har kanske aldrig bott så ljust sedan dess. En liten toalett med ett ännu mindre handfat, två kokplattor men ingen dusch eller diskbänk, det hade varit en läkarmottagning och var inte avsett för boende. Vi diskade i handfatet och lärde oss att man kan tvätta större delen av kroppen i ett handfat.

Sista april hade vi säkert 50 personer på knytsillunch och det var nära till Uppsalas bästa biograf som mest spelade Kieslowskifilmer och franskt. Det är enda gången i mitt liv jag lyckats med att skriva veckomeny och hålla mig till den. Den som kom hem först lagade mat. Pasta med tonfisksås minst en gång i veckan.

En morgon vaknar jag av att DN ligger uppslagen rakt över min mage. PALME SKJUTEN står det med krigsbokstäver. Jag vacklar upp och slår på radion och TVn. Ringer Mor och Far. Det tar ett långt tag innan jag fattar att han faktiskt är död, jag skulle snart ha statistiktenta och försökte förgäves plugga. På kvällen är det minnesstund nedanför vårt hus runt Martin Luther King-monumentet. Jag klarar tentan med en hårsmån.

Vi bodde där ett halvår, hösten efter tror jag A flyttade till Fredhäll. Jag minns inte riktigt vart jag tog vägen. Till Skolgatan och 80cm-sängen hos tanten som rev ner mina uppsatta postrar och knölade ner papperet i matburkarna i kylskåpet kanske?

måndag 19 juli 2010

Söndag

I lördags gjorde jag femiteleva ärenden. Bla bjöd vi nästan i förbifarten på ett hus. I söndags gjorde jag ingenting, förutom youtubegooglade James Bellamy och James Onedin.





TV är inte vad det en gång var, det går inte att komma ifrån. Jag undrar om inte Upstairs, Downstairs är det bästa jag någonsin sett på TV. Hur lär sig dagens ungdomar något om det Brittiska Emperiet eller första världskriget?

söndag 18 juli 2010

Bitar av henne själv

Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om Gun Britt Sundströms språk. Det bottnade i att jag läste "Bitar av mig själv" i Sverige i påskas. Lånad av min mor förstås. Sundström verkar vara en författare man lånar av sin mor. Som Inger Alfvén.

Jag tyckte mycket om boken, framförallt delarna där hon skriver om sin far. De hade tidvis en komplicerad realtion, han var en rätt betydande man inom Missionsförbundet, Sundström lämnade frikyrkan tidigt för ett politiskt engagemang. Men de hade även en nära relation. När hon beskriver barndomsminnen av att sitta bredvid honom i kyrkbänken och scenerna från hans sjukbädd är hon som bäst.

Kanke måste man ha en viss bakgrund för att förstå tyngden av orden "Du är den jag ber mest för" yttrade av en far till sin dotter. Och för att förstå dotterns frustration och skuldkänslor blandade med en oändlig trygghet. Och modern som när Gun Britt kommer till faderns dödsbädd med en självklarhet säger "Nu kommer ögonstenen". "Vem ska nu be för mig?" sörjer Gun Britt, den icke-troende.  Där fadersgestalten fanns finns nu ett svart hål.

Jag tycker mindre om de politska kåserierna, delvis för att jag inte alltid håller med, delvis för att de ibland känns daterade. Men när hon skriver om språkvård är hon rolig. Och det är angenämt att vistas i sällskap med en människa som obehindrat citerar på latin och klassisk grekiska.

Och så språket då, ja, jag skrev upp en rad ord, uttryck och citat på en papperslapp som stoppades i en jeansficka. Jeansen har nu tvättats flera gånger och boken är kvar i Sverige så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att hon använder ord som jag glömt fanns. Vackert är det och nu måste jag läsa "Maken".

Eftersom jag inte har min lapp citerar jag från recensionerna jag läst. Här skriver hon om sin relation till barnen. Mindre skör än den till fadern kanske, mer komplicerad för Gun Britt själv än för dem, iallafall enligt henne.

”Alla säger att man får så mycket bättre relationer till sina barn när de har flyttat hemifrån. Jaså, säger jag. Jaja, de där nya vuxna människorna, de blir ju något att lära känna. Men inte är de någon ersättning för barnen. De små. Min kropp har sorg efter dem.”


 ”När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll. Men när barnen har blivit vuxna och gått sin väg? Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?”


Recension i SvD
Recension i Expressen

Jobb

Jag har alltså börjat jobba. Det har ni väl förstått vid det här laget. Så nu när ingen bloggar för att de är på semester bloggar jag inte för jag jobbar. Eller det är väl en del av förklaringen iallafall. De tre-fyra första veckorna på jobbet åkte jag vid sju och kom hem mellan sju och åtta varje kväll. Och det var jätteskönt!

Det är skönt att vara den som åker först och kommer hem sist. Skönt att få koncentrera sig och anstränga sig för att förstå. Skönt att inse att människor förväntar sig att jag ska prestera. Skönt att gå upp i ett nytt projekt, att ha krav utifrån som gör att man måste tacka nej till en del som det lilla livet kräver. Det får någon annan ta. Iallafall ett tag.

Det är tur att jag har en så smart läsekrets och att Alex Schulman inte läser här så att jag inte känner att jag behöver förklara att jag visst älskar mina barn och vill ta hand om dem, eller hur?

Jag har inte haft ett jobb jag riktigt trivts med på tio år. Av olika anledningar har inte arbetsuppgifterna eller cheferna passat, jag har kanske också prioriterat saker som bekvämt pendlingsavstånd, möjligheter till deltid, bra ratio lön/arbetsinsats eller helt enkelt det faktum att det var just det jobbet jag fick. Och så har jag varit en hel del barnledig/arbetslös. Alltså en del av det man  brukar kalla kvinnofälla, som jag valt helt själv.

Inte vet jag om det här jobbet är lösningen. Kanske sparkar de ut mig efter provanställningen, kanske inser jag att det inte passar trots allt. Det är jobbigt att börja på ett nytt jobb. Man känner ingen, man kan inte produkten, företaget, de personliga relationerna mellan kollegorna, gamla historier och legat som komplicerar tillvaron. Och man ska upp till bevis. Jag är chef också, just nu har jag sju personer som rapporterar till mig, fast en del är sommarpraktikanter. Och jag ska anställa folk. Det är nog dags att jag lär mig den svåra konsten att inte alltid vilja vara omtyckt. Och det ligger inte naturligt för mig. Dessutom måste jag ju dra ner på arbetstimmarna, jag varken kan eller vill jobba 13-timmarsdagar i längden. Det gäller att hitta den rätta distansen, att inte bli uppslukad.

Gun Britt Sundström skriver i sin bok Bitar av mig själv om arbetet. Glädjen det ger och tillhörigheten. Platsen, min plats just nu. Hon citerar någon, också en kvinna jag minns inte vem, som säger "Det här är mitt lilla jobb och det gör jag bra". Just så vill jag att det ska vara. Jag har tyvärr svårt att hitta den känslan utan att lönearbeta. Inte vet jag om det beror på en uppväxt i folkhemssverige, i medelklassen, i frikyrkligheten eller om det är en personlighetsfråga. Eller så är det bara ett barnsligt behov av att vara sedd och bekräftad. Lönekuvertet är en biljett på att jag duger. Att jag inte är lat och oduglig.

Karin Lilja, som verkar ha upplevt en hel del vad gäller arbetslivet, skriver från ett annat perspektiv om arbetsplatsen. Och jag förstår vad hon säger, håller med om en del, men tycker ändå att det är tryggt att ha en arbetsplats att gå till. Iallafall just nu.

Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.

torsdag 1 juli 2010

Swäden

På ärevördiga The New Yorkers förstasida finns just nu hela två artiklar om svenskar. En väldigt positiv recension av Robyns nya skiva och den roligaste sågningen av Millenuimtriologins sista bok jag hittills läst: The Girl who fixed the Umlaut (på engelska heter boken The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest. Nora Ephron driver vilt med Larssons förkärlek för ortnamn och detaljer. 


Jo, Millenietriologin är precis så stor som man säger i Sverige. I USA har 6 miljoner böcker sålts. Sex miljoner. Inte alla förstår varför. T ex inte Stephen Metcalf från Slate,  lyssna gärna på podcasten från Slates Cultural Gabfest.  Det är ett av de program som ligger som prenumeration i min ipod för att återknyta till en av de saker jag aldrig skrev om i bloggen fast jag tänkte. Det är ett rätt pratigt, ojämnt men trevligt program om (populär-)kultur. Perfekt medans man plockar varor i korgen eller åker tunnelbana.


I New York Times var kritiken rätt postiv men amerikanarna är totalt fascinerade av det svenska kaffedrickandet. Det har blivit en egen underdiskussion i den amerikanska blogosfären och självaste MatthewYglesias har skrivit om fenomenet  (och fått 72 kommentarer!) New York Times har också publicerat en väldigt lång ingående artikel om Larsson och problemen runt hans dödsbo. 

Laura Miller från Salon gillar ocksp triologin, även om hon skriver: Certainly the charm doesn't lie in Larsson's prose; it's as flat and featureless as the Scandinavian landscape it ought to be evoking (but doesn't).


I Frankrike tycker jag mest om omslagen, och måste i tysthet applådera det marknadföringsgeni hos publicisten som nu marknadsför Camilla Läckbergs alla böcker med förvillande lika omslag. De kommer säkert att sälja som des petits pains.

söndag 27 juni 2010

Dagens parisare ?


Fredag kväll vid sjutiden på tunnelbanan. Två brudar stiger på klädda i minimala blanka kjolar och toppar som måste vara köpta på underklädesavdelningen. De har klackar högre än Eiffeltornet, långa välfönade hårmaner och en sminkning som inte är ämnad för dagsljus. De är unga men ser helt enkelt... professionella ut. Jag gissade på ryskor, man hör ju så många stories om unga flickor som hamnar i klorna på prostitutionsringar.

Så säger den ena på bredaste skånska: Men asså, jag vill äjta på ett braaa ställe asså! Den andra håller med och sedan följer en mycket vardaglig diksussion. Och plötsligt ser de bara ut som två lite vilsna au-pairtjejer som tagit i lite när de klätt upp sig.

Men vad vet jag.

Frukost i det gröna

Det är söndagmorgon, eller kanske snarare förmiddag, och redan varmt. Så varmt att man vet att eftermiddagen kommer att bli olidlig om man inte tillbringar den i skuggan.

Åh, vad man behöver den värmen, några veckor varje år måste man få klaga över värmen annars blir vintern alltför svår. Det bär jag med mig från min svenska barndom: sommaren måste bli fin! Maken brukar skämta om att jag inte är en riktig svensk för jag fryser jämt. Tycker det är dragigt och ruggigt, sover gärna med raggsockor och tar på mig en tröja till. Men det kanske just riktig svensk jag är, men ett närmast genetiskt underskott på värme? Ljus, det får man ju oavsett väder på sommaren i Sverige. Men värmen! Jag vill ha den dallrande hettan som får en att vilja sova middag bakom stängda fönsterluckor, jag behöver vistas i städer där man väljer den skuggiga trottoaren, jag vill pusta och stånka, bära runt på en vattenflaska. Den där vattenflaskan, kommer ni ihåg de första tågluffarna och charterresorna? Vattenflaskan var nästan en statussymbol: titta på mig jag är på ett ställe som är så varmt att man måste bära runt på en Evianflaska!

Små barn som sovsvettiga lyfts ur spjälsängen, bli befriade från tungnblöjan och sedan rultar nakna ut genom verandadörren till den totala friheten. Vad gör det med ett barn att halva året vara tyngd av vinterstövlar och insnärjd i overall, mössa och vantar? Blir man annorlunda som människa om man lever sin barndom halvnaken, hud mot hud med mamma och lekkamrater? En sak är nog säker, då längtar man inte efter solen och värmen, där är solen hård och farlig. Hos oss är solen livet, hos de som bara har sol kan den betyda döden.

Det kan den ju göra hos oss också. Jag har slutat sola, delvis pga av cancerrisken men kanske mest för att jag får pigmentfläckar och inte vill bli rynkigare fortare än nödvändigt. Lite färg känns väl skönt, på vintern har jag grönvit, svensk hud. Men för solbränd, nej tack. Åldern tar ut sin rätt, hyn tål inte längre vad som helst. Nu sitter jag i skugga och sträcker ut de bara benen i solskenet som en riktig tant. Modet har väl också ändrats kanske? Ligger unga tjejer och steker sig som vi gjorde med en väckarklocka som tog tid när det var dags att byta sida? Jag höll koll på hur många timmar jag hade solat, som vore det ett tränignspass. 13 juni 1984: solat 3 timamr och 25 minuter, övningskört i 2 timmar och en kvart, pluggat till matteprovet: 2 timmar (samtidigt som solningen!). Vilken idioti!

Men idag är det strålande vackert väder, jag har ätit fruksot med barnen i skuggan under syrenen, det kommer att bli runt trettio grader och jag har blåmålade fönsterluckor att sova middag bakom.

fredag 25 juni 2010

Ikväll längtar jag hem

Och ikväll är hem en plats där man tar midnattsdopp och badar bastu, cyklar på grusvägar och plockar ängsklocka, prästkrage, klöver och timotej.


måndag 7 juni 2010

Bilddagbok


Eftersom jag tydligen inte har så mycket att säga visar jag lite bilder istället. Denna från dagens promenad t ex:



Stan börjar bli full av turister. Här ett gäng som jag tror är ryssar. Tjejerna i glittriga linnen och killarna i hatt och solbrillor, alla med kamera.


Canal St Martin. Ahh, att vara 20, läsa franska på Alliance Française, bo i ett minimalt chambre de bonne och tillringarna kvällarna här...


Hur mycket folk som helst samlas på kvällarna längst kajerna på den gamla kanalen. Branta järnbroar tar en över till andra sidan. Ibland kommer en turistbåt framglidande spelandes Piaf. Slussarna är långsamma. Ännu ett lite ruffigt område som numera är fullt av barer och trendiga affärer och dyrare och dyrare lägenheter. Om 20-åringarna fortfarande tågluffade år 2010 skulle de hamna här.


Ingen sommarkväll i Paris är komplett utan förälskat omslingrat par!

Hej, hej

Jo jag är här. Jag lyssnar, läser, pratar, lever. Men tydligen skriver jag inte. Det var inte alls någon medveten bloggpaus det här utan dagarna bara gick. Utan att fråga om lov. Jag har haft en massa bloggideer men inte kommit till skott, och så hamnade jag i det där att "det här borde jag skriva ordentligt om" och "först ska jag skriva om detta för att sedan följa upp med detta" och så blev det för jobbigt. Jag har tagit bilder med min mobil som jag skulle blogga om, och så gick dagarna och bilderna blir gamla, tankarna försvinner och nyheterna man skulle skriva om blir inaktuella. Att skriva om mors dag en vecka efter mors dag känn ju lite töntigt. Speciellt om man inte hade så mycket att säga om mors dag in the first place utan bara ville visa upp 6-åringens söta teckning. Så nu kommer den iallafall!


Saker jag tänkt på men inte bloggat om: ras, rasism, arbete, jämnställdhet i arbetslivet, foton på intressanta personer, bullbakeriet i skolan-debatten, Elena Kagan, vad som finns i min ipod, arbetslöshet, Gun-Britt Sundströms språk, nannys, varför jag inte vill läsa böcker folk rekommenderar för varmt, mat. Samt allt jag redan glömt.

Jaha, det där lät ju inte så muntert, det kanske är lika bra att jag låtit bli? Annars kan ni ju få önska ett ämne som jag kan skriva om?

onsdag 26 maj 2010

tisdag 25 maj 2010

Men ena benet på var sida om Atlanten

är det ju inte speciellt bekvämt att stå, det förstår ju var och en.

"Hur trivs ni då?", frågar folk. "Längtar du tillbaks till New York?"

"Bra" svarar jag, och sedan "ja".

Den här lilla staden känns rätt; den är mysig och lagom stor, den ligger tillräckligt nära Paris för att göra storstadens utbud tillgängligt, det bor mycket utlänningar här vilket gör att det känns mindre provinsiellt, skogen och naturen finns inom räckhåll, folk är trevliga.

Men det är klart. New York. Det är ett speciellt ställe och vi lämnade rätt hastigt. Jag kände inte på långa vägar att jag var klar med den stan. Men vi hann inte heller bli så rotade, jag längtar inte tillbaka på samma sätt som jag kan längta till Sverige. Till Sverige vill jag för familjen, vännerna och naturen. Till New York vill jag för stadens puls och kulturen. Det var ett äventyr att bara gå ut på gatan där, är man det minsta nyfiken av sig finns det varje dag nya fenomen att intressera sig för. Allt är så annorlunda, man är verkligen på en annan kontinent. Det finns en lätthet där, en öppenhet som jag saknar här.

Sedan skanar jag mer konkreta saker som barnens skola, lättheten med vilken vi gick ut och åt med barnen, utsikten frn mitt kontorsfönster. Känslan av att leva i ett undantagstillstånd, att det hela inte riktigt var på riktigt. No strings attached. Friheten.

Jag märker att även om jag bestämt mig för att jag vill leva här så har känslorna inte riktigt hunnit med. Jag är kanske lite "comittment fobic", tanken är ju att vi ska bli kvar hör i krokarna ett tag, vi letar hus och disktuerar hund typ. Det var ett medvetet beslut att flytta hit för att vi skulle rota oss, skapa ett starkare nätverk, engagera oss i det lokala livet, känna att vi hör hemma, ge barnen ett bardomshem kanske.  Ändå har jag t ex svårt att intressera mig för fransk politik, ja tom europeisk. Jag har inte riktigt lust att släppa USA. Jag vill fortsätta känna att den där staden tillhörde även mig en smula, att jag hade min plats där. Jag saknar att det inte står New York i min Facebookprofil.

Men det är klart, en dag som i söndags när vi först flanerar genom den fantastiska lokala matmarknaden och beundrar berg av musslor och ostron, grönsaker och blommor. För att sedan köpa charkuterier, ost och bröd i var sin specialbutik innan vi tar och cyklar direkt hemifrån ut i skogen på pick-nick,. En sådan dag känns livet här högkvalitativt.

Men jag fyller min ipod med podcasts från Slate och The New Yorker där de diskuterar amerikansk politik och kulturfenomen som inte längre har med min vardag at göra. Det känns betryggande att ha dessa amerikanska journalisters röster i öronen, som om det de talar om fortfarande rörde mig. Jag skulle kunna lyssna på podcasterna från College de France eller France Inter, men väljer nästan alltid bort dem. (OK podcastera från College de France är makens idé, de är nästan olyssningsbara, det är liveupptagningar från äkta universitetsföreläsningar och blir lätt rätt torrt utan OH-hjälpmedel. En hel del stolsbensskrap blir det också!)

Och New York finns ju kvar, eller hur?

måndag 24 maj 2010

Jag vet inte hur det är på Eriksdalbadet

men på vårt kommunala badhus är iallafall vattenpipa förbjudet.

Helgens utsikt

I ryggläge

Ännu en flashback

En sådan här kväll hade vi häromkvällen. Inlägget är från maj 2007 och det är nog ungefär så länge sedan vi satt på en motorcykel tillsammans. Middag med vänner sedan en one man show. Rätt kul. Eller först tyckte jag inte inte det var så vidare värst men så tänkte jag att den här stackars killen står alldeles ensam på en scen i över en timme. Då få man ju ge honom en chans, och när jag bestämt mig för att släppa den där surkritiska blicken så kom jag in i showen och kunde till slut knappt sluta skratta. Jag var väldigt trött också så det gjorde kanske sitt till.

Vi var på en one man show i New York, jag tror inte det blev fler trots att New York väl är Mecka för stand-up. Vi slogs av hur helt olika de här föreställningarna var, trots samma förutsättningar: ensam man, ingen rekvisita, ingen kostym, musik. Men då föreställningen i New York byggde helt på den skrivna texten, som i sin tur byggde på skådespelarens liv, byggde Abittans komik på det kroppsliga uttrycket mycket mer. Han dansade, mimade och "gjorde gubbar". Ofta helt utan text eller med påhittat språk. Turkisk matlagnings-TV, arabisk nyhetssändning, nordafrikansk smörsångare, upprepningskomik. Låtsasspråk alltså som han gjorde så bra att det lät trovärdigt och man förstod storyn. Eller man fyllde i med vad man ville förstå kanske.

Efter föreställningen stod vi kvar på trottoaren utanför och Abittan kom ut. Vi tackade lite sådär generat för föreställningen och önskade lycka till. Han sa go kväll och gick iväg längst gatan, ensam. Nu är han på väg hem från jobbet tänkte jag, så kan ett jobb också se ut.

På vägen hem körde vi förbi Notre Dame, korsade Seine och följde den norrut. Louvren, Assemblee Nationale, Eifelltornet blinkande till vänster, Concorde, Champs Elysees och så upp runt triumfbågen. Paris är upplyst som ett juvelskrin på natten och i hörlurarna jättehögt soundtracket till filmen jag var med i.

Man kan leva här med.

torsdag 20 maj 2010

Status Quo

För ett år sedan skrev jag det här. Hepp!

tisdag 18 maj 2010

Tur det inte var videokonferens

Nu har jag varit på sju antällningsintervjuer på fem dagar. Plus ett antal telefonsamtal och emails mellan rekryterare, företagen i fråga och mig själv. Mycket snack blir det. Och mycket funderande på smartaste strategin att få det bästa utfallet av två (tre?) eventuella jobb som inte riktigt är synkade i tid. Försöka förstå vad de vill och vad jag vill, anstränga sig att läsa av människor samtidigt som man gör ett gott intryck. Verka påläst och intresserad. Inte glömma att le. Inte glömma att fråga sig själv "vill jag det här?".

Någon gång ska jag skriva en blogg om jobbsökeri. Eller ännu hellre en fars. En teaterpjäs a la Yasmina Resa eller kanske en film a la Monty Phyton. (Jag hittar inte den där accenten över a på min amerekanska dator, det får ni ta).

Ta t ex fredagens upplägg: två telfonintevjuer för jobb på raken på eftermiddagen. Sonen har skola, dotterns skola är stängd så hon är hemma.

Jag placerar henne framför wiin med stränga förmaningar. Första intevjun går bra, den tar 50 minuter. Nu är det bara tio minuter till nästa och dottern börjar bli rastlös. Vi byter till TV. Det går bra ett tag, sedan komemr hon ner till mig i köket och börjar gestiukulera (hon har ju fått tillsägelse om att inte prata). Jag försöker förstå henne, samtidigt som jag lyssnar i luren. Hon gestikulerar mer och mer. Hon är hungrig. Jag pekar på baguetten och kylskåpsdörren. Jag pratar i luren. 

Hon hittar mina träskor och börjar STEPPA! Jag viftar NEJ NEJ med armen (ni vet de där  poänglösaste av alla föräldragester när man drar stora årtag geom luften snett uppifrån och ner samtidigt som man mimar NEJ) samtidigt som jag försöker svara intelligent på frågan om varför just jag är lämlig för det här jobbet. Hon fortsätter, jag går ut i trädgården. Hon efter. Jag springår runt runt med luren så hårt mot örat att jag är rädd att antigen den eller örat ska gå sönder. Hon steppar efter på stengången och till slut lugnar jag ner mig tillräckligt för att förstå att hon mimar en fråga om hon får använda kniven till att skära brödet. Självklart, ta värsta kökskniven bara du låter mig prata ifred!

Jag undrar fortfarande vad jag sa under den där intervjun. Hoppas jag inte lovade att jag kunde prata flytande mandarin.

I'm a worrier not a warrior

Jag är en sådan som oroar mig. Det finns två sorters människor, de som oroar sig och de som tar dagen som kommer.

(Okey, man kan dela upp mänskilgheten i en miljard andra dikotomier också men just nu känns den här väldigt påtaglig.)

Jag skulle så väldigt gärna ha tillhört den andra delen av mänskligheten nämligen. Min man tillhör den andra delen, och mina barn än så länge. Min mor tillhör nog min kategori liksom ganska många av mina väninnor. Kvinnligt? Ja, kanske. Kommer med moderskapet? Nja, jag oroar mig inte speciellt just för mina barn, Eller jo, det gör jag ju.

Jag är inte speciellt ängslig av mig däremot om ni förstår distinktionen jag gör. När det gäller barnen har jag förstått att jag tar beslut som många föräldrar (ok, det är mammor) i min omgivning aldrig skulle ta. Jag vågar hoppa på nya möjligheter, ta chanser, flytta, byta jobb etc. Det betyder inte att jag inte oroar mig. Jag är en sådan som vaknar vid fyra och inte förstår hur någonting överhuvudtaget ska kunna lösa sig. Ni vet hur det är, i vargtimmen är alla problem oöverstigliga. Speciellt de banala, icke allvarliga problemen får helt apokalyptiska dimensioner innan solen gått upp.

En viss tendens att se glaset halvtomt som är så retsam. För det tjänar ju absolut ingenting till. Ingen människa har väl någonsin löst ett problem genom att oroa sig över det? Oron suger energi och leder tankarna i negativa banor, knappast i banor som erbjuder lösningar. Dessutom blir man odräglig för sin omgivning.

Jag vet inte vad man kan göra åt det, yoga kanske? Sömnpiller? Hur gör alla andra? Lever med oron antagligen. Det man ideligen måste förklara för människor som inte är orosmäniskor är att logik har väldigt lite med saken att göra. Jag vet att jag har haft större problem tidigare som löst sig, jag vet att vi inte sitter i sjön, jag vet att jag har förmåner som den absoluta majoriteten av jordens befolkning bara kan drömma om, jag vet att jag kan prata med den och den och reda ut eventuella missförstånd - jag oroar mig ändå.

Om ni undra hur det går med allt som just nu upptar mitt sinne så var det ju inte så hysteriskt bråttom med det där jobbet när det kom till kritan (det är det ju aldrig). Ingenting är klart än. Vi har i vår tur intervjuat två barnflickor som verkar bra båda två och som kan börja omgående och kommunen har lovat barnen fritidsplats omgående om jag får jobb. Huset har vi bestämt att inte bjuda på, vi tittar vidare.

Så allt löser sig ju, jag vet ju det. Egentligen.

måndag 17 maj 2010

La Condition Humaine

Bilden kommer härifrån, där ni kan se mer.

Via Jorun hittar jag Unhappy Hipsters igen och tycker det är ofantligt roligt. Något i tonen får mig att leta igenom bokhyllan efter den gamla vännen Fred av Rupert Fawcett. Samma lakoniska ton, samma humor som skapas genom ett motsatsförhållande mellan en helt normal person, bild eller text och en helt absurd situation. Eller som de säger i produktbeskrivningen på Amazon: Supported by his wife Penelope, his cat Anthony and his friends Constance, Pip and the Nesbits, Fred makes seemingly ordinary occasions not only extraordinary, but completely outrageous.

torsdag 13 maj 2010

Snillen spekulerar del 2 (samt en lång utvikning)

Lillasyster: Mom, the president has decided all the words!
Modern: Eh, varför tror du det?
Lillasyster: Because he was here first! He is the biggest.
Storebror: Non, ce n'est pas du tout vrai!
Lillasyster: Oui!
Storebror: Non!
Lillasyster: Men vem bestämde då? Hur vet man vad en bil heter?
Modern: Vet du vad presidenten heter?
Lillasyster: Obama!
Storebror: Sakozy!

(Och sedan gav jag någon vag förklaring om hur språket utvecklas av människorna tillsammans, tror inte någon blev så mycket klokare.)


Ungefär så här åter alla våra konversationer. Språkmässigt alltså, inte nödvändigtvis innehållsmässigt. Sonen pratar mest franska, ibland engelska med sin syster och svenska med mormor och morfar. Dottern blandar mer alla tre språken, hon pratar mer svenska med mig, men även engelska.

När vi flyttade till USA var jag lite orolig för deras svenska, men den har överlevt rätt bra. De har visserligen sämre vokabulär och grammatik en svenska barn men de förstår allt och gör sig förstådda utan problem. Det är engelskan som kommer bli utmaningen, de pratar mer eller mindre flytande och vi vill ju gärna att de har möjlighet att behålla det språket. Men i Frankrike hör man väldigt lite engelska och vi pratar det ju inte hemma.

Därför har vi skrivit in dem på en internationell skola, har jag sagt det? Det har vi iallafall. De kom in och sonen går nu två halvdagar i veckan med amerikanska skolbarn i en helamerikansk klass. Dottern börjar till hösten. Det enda problemet är att de inte har fått heltidsplatser, skolan har 9 olika språksektioner, barnen läser alltså två halvdagar på annat språk och resten av veckan på franska med elever från alla språkgrupperna i en vanlig fransk kommunal skola. Detta gör att de har fler platser de två "språkhalvdagarna" än resten av veckan. Så ett stort antal elever delar sin tid mellan en annan fransk skola och den internationella. Detta innebär en logistisk utmaning av mått jag inte hade kunnat ana. De kanske får heltidsplatser till hösten men det är långt ifrån säkert.

Så jag som alltid varit pro vanlig kommunla skola och tyckt att detta jagande efter det utlimata skolaternativet till ens barn varit rätt löjligt sitter nu som en äkta soccermom och skjutsar till höger och vänster hela dagarna. Så kan det gå. Vi har sagt att vi testar och ser hur det funkar, men ska jag vara ärlig är nog min och makens motivation lite större än barnens till att gå parallellt i två skolor med två lärare och två uppsättningar klasskompisar.  Å andra sidan tänker jag på vad de kommer at tycka när de är 18 om de vet att de vid 8 års ålder pratade flytande engelska och nu har glömt nästan allting. Och det är som sagt svårt att lära sig engelska i Frankrike. Levande, talat språk är nog det de är sämst på att undervisa i det franska skolsystemet.

I morgon eftermiddag har jag en anställningsintervju. Vill de ha mig börjar jag på måndag. Måndag. Det låter orimligt men personen jag ersätter går på barnledighet nästa fredag och lite överlämningstid vore nog bra. Just nu har min barn inte ens rätt till skollunch alla dagar för jag jobbar inte. Så i morgon ska jag ha intervju, kanske få jobbet, fixa ett kontrakt, visa upp det på kommunen, boka skollunch, morgonfritids, efterskolanfritids och onsdagsfritids (nej, det är inte nödvändigtvis på samma platser och med samma personal) för båda barnen, samt gärna intervjua ett antal barnflickor som eventuellt alternativ till fritids, samt försöka fixa skjuts för sonen fyra gånger i veckan. Det kommer inte att gå. Torsdag och fredag nästa vecka åker maken till London.

Så nu har jag legat vaken hela natten och oroat mig för att jag inte får jobbet. Sedan låg jag vaken och oroade mig för att jag skulle få det.

Har jag sagt att vi funderar på att bjuda på ett hus också?

Under tiden, på just den här planeten.

Den 11 maj 2010 såg det ut så här hos oss på Tellus.

**********************************
Och så här ser det ut hos mig just nu:

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.


Vilhelm Ekelund. Hittad hos Annanan.
*********************************

Och så får ni inte missa Anders författarporträtt. Jag skrattade högt och formulerade baksidestexter i huvudet.

Nu frukost!

fredag 7 maj 2010

Fördel med att bo i (små)stan del 1.


Man kan ta sig en kaffe på torget i solen den där timmen mellan 4.30 och 5.30 efter skolhämtningen.  (Iallfall så länge man inte jobbar, sedan får väl den berömda barnflickan njuta av solen istället). Torget där det finns en stor matmarknad tre gånger i veckan och de annars placerar ut några bortkomna palmer runt fontänen. Jag skulle ju föredragit rejäla plantaner men man kan inte få allt.

Dottern cyklar  runt, runt, runt med nyfunna cykelkomisar. Sonen är lycklig att få en timme ifred ensam hemma och själv kan man lyssna på veckans This American Life i fred. Denna vecka handlar det om urbana myter som visar sig vara mer sanna än man kunde trott. Den andra delen av programmet handlar passande nog om invandrare, och om hur flyktingar som väntar i läger i exempelvis Afrika hör de mest osannolika historier om USA. De ser Hollywoodfilmer men vet att det ju bara är film. Och så när de kommer till USA så är myterna sanna. Det finns människor som sover med katten i sängen! Det finns hemlösa vars barn inte tar hand om dem! Det finns män som är gifta med varandra! Man kan se män och kvinnor som pussas på stan! Folk har julgransbelysning över hela huset! På tal om olika kulturer och olika seder igen då.

Annars är det ljuvligt vackert här just nu men det har blivit väldigt kallt. Sol men snålblåst och under 15 grader. Men i trädgårdarna är det fest. Blåregnen stömmar över stenmurarna, syrenerna  är tunga av blommor, allt är grönt, grönt, grönt i tusen nyanser. Vår trädgård är i jämförelse väldigt modest men när vi kom från Sverige hade vi fått en liten miniköksträdgård iallafall. Och en syren det har vi.

torsdag 6 maj 2010

Bon Temps Babysitting

Katarina jobbar som läkare och Hans som civilingenjör. På grund av deras jobb har de valt att anlita en vampyr. För tre år sedan flyttade de från Linköping till Ekerö och i början hade de inget kontaktnät i Stockholm.
– Helst skulle vi vilja att mor – eller farföräldrarna då och då tog hand om barnen men eftersom vi inte har de förutsättningarna i Stockholm så var vampyr det näst bästa alternativet, säger Katarina.
De letade på nätet och hittade ett nystartat företag som de kontaktade. Nu tar vampyren Caroline hand om barnen Marcus och Lucas en eftermiddag i veckan. – Vi ser det inte som något negativt att ha en vampyr utan barnen får utbyte av ytterligare en person att relatera till och få inspiration ifrån, säger hon.


Nä jag bara skoja. Det står barnflicka, inte vampyr i artikeln på alltombarn.se. Förstås. En blond, ung, söt och rar barnvakt som de har kollat upp hos polisen, som har pedagogisk utbildning och som testjobbade ett par gånger när föräldrarna var kvar i huset. Ändå låter det på tonen i den här artikeln som det rörde sig om den första familjen i Sverige som testar något het nytt och barnbrytande. En barnflicka, tänka sig. Och de får avlastning, ty denna poliskollade, pedagogikutbildade, testjobbade tjej jobbar en hel eftermiddag i veckan!

Ibland tror jag det är tur att inte svenska föräldrar skribenter på svenska föräldratidningar vet hur vi andra fem miljarder lever. Utropstecknen skulle inte räcka till.

Eller så är det här ett alternativ?


(Jag vet inte varför bliden blir halv, ni får klicka på videon om ni vill se den ordentligt)

tisdag 4 maj 2010

State of the Union

Idag behöver jag inte ens skriva någon bloggpost för två av mina bloggvänner beskriver delar av min livssituation med nästan kuslig precision.

Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.

Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.

Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?

måndag 3 maj 2010

La Suède, dix points!

(Vi kan helt klart tacka Eurovisionsschlagerfestivalen för att alla svenskar kan räkna till tio på franska. Och Eurovisionsschlagerfestivalen är f.ö. det absolut bästa namnet på den tävlingen.)


Det blev en Sverigeresa trots allt, försenad med några dagar men vädret här var underbart så det gjorde just inget. Det var fint i Sverige också, lite kallare bara. Som vanligt med andra ord. Barnen han bara titta på ett halvt bollibompa sedan gick de promt iväg och tillverkade plakat som de protesterade med på gatan utanför mormor och morfars hus. De lärde sig skandera också. Högt. Så att grannen mittemot som tvättar bilen oftare än jag putsar glasögonen inte skulle missa en stavelse: BU FÖR BILAR! BU FÖR BILAR! TA BUSS! TA BUSS! Först stod det TAG BUS, men mormor förbarmade sig över de små demonstranterna och påtalade felet.



Jag blir riktigt varm om hjärtat när jag ser att Sverige inte har gett upp om de samhällstillvända, uppfostrande barnprogrammen. De hör ju till om man ska ha en chans att bli riktigt svensk! Och jag låter kanske spydig här men det är jag inte, men lite nostalgisk kanske.

Annars tankade vi mer Sverige genom att äta allt det där som man inte riktigt vet om det är mat eller efterätt men som barnen (och jag) älskar (blåbär och mjölk, rabarberkräm, risgrynsgröt, nyponsoppa). Sonen tog i år bronsmärket och så årets simborgarmärke förstås. Jag tror han snart vill åka till Sverige bara för de där märkena, vi får se till att åka dit på vintern nästa år så han kan få uppleva den svettiga glädjen i att ta snöstjärnan! Numera är det ju snöiga vintrar i Sverige har jag hört. (Och nej, jag ska inte börja tjata om märkesköldar igen, jag lovar!).

Valår är det också, och jag funderar på om jag verkligen ska rösta i år. I Sverige alltså. Med vilken rätt, liksom. Att min son tar simborgarmärket varje år, räcker det för att kalla sig svensk?


Och så är det ju bröllopsår. Eller The Year of Love som man säger i det svenska kungahuset. Hujedamig. Kvällstidningarna och TV har tydligen åläggande att skriva/visa något om kungahuset minst varannan dag. Om de inte har något på det svenska tar de det danska. Eller något om deras hov. Eller husdjur. Visst hette han Charlie, kungens hund? Man kan nog göra ett minnesprogram över honom, eller över hans skugga. Kungahuset ad nauseam. De här snöbollarna tycker jag var komiskt kitchiga. Nu tror ni kanske att jag hittade dem i någon av nedre Drottningatans mindre nogräknande souvenirshoppar men de står faktiskt i skylten till Turstbyrån vid Hamngatan. Där trodde jag bara de hade glaskonst från hon med dubbelnamnet som jag just nu glömt bort och en och annan Leksandshäst. Men de kanske är ironiska? Designtorget goes kitch? När jag tänker efter ser inte den officiella chokladen lite ironisk ut den också? I betraktarens öga som sagt.

Parentes Utvikning: När jag googlade kronsprinssessparets choklad hittade jag en glasstest i Värnpliktsnytt. Jag tyckte det var så komiskt, jag vet inte riktigt varför, jag har ju aldrig läst värnpliktsnytt. Glasstester kanske är deras grej, jag menar man kan ju fylla ut varje nummer med kräft-, semmel-, grillkols-, och spolarvätsketester nu när det inte finns så mycket försvar kvar att skriva om. På min tid vapenvägrade nästan alla mina kompisar, ett år på dagis eller i brandkåren. Jag har tom en kompis som satt någon månad på öppen anstalt, helt absurt. Kom, kom ta mig härifrån om ni kan... Jag har ändå svårt att tro att det var glasstester i värnpliktsnytt då, då skulle ju protesten ha kännt ännu lamare. Men vad vet jag. Undrar om alla värnpliktsvägrare tycker att de vunnit kampen nu när försvaret är så nedmonterat? När jag tänker efter har jag aldrig tänkt så trots att jag hade ett brutet gevär på jeansjackan (bredvid amnestyljuset) och faktiskt var betalande medlem i kristna freds och allt. Trots Sveriges minskade försvar har ju knappast konflikterna i världen blivit färre eller mindre blodiga...

söndag 2 maj 2010

En Vals för de Frånskilda



Visst är det vackert! Tipstack till Andres Lokko i SvD. Och trevlig verkar hon också. Och det bästa, hon är över 45. Jag ger alltid extra hemliga pluspoäng till kvinnor som är äldre än jag och som verkar göra det de vill, göra det bra och tom med viss framgång. Dessutom är hon charmigt brittisk, hon skriver tom en trädgårdskolumn! Siten hon skriver på, Caught by the river, har programförklaringen: A website that document lazy days out och verkar vara skriven av engelska punkare som blivit medelålders och mest gillar att fiska. Soo Brittish! Tracey Thorne är också rolig på twitter, if you into that kind of thing. (So guardian tells me I should vote for clegg and to rub it in adds that he is HUGE samuel beckett fan. Like friends trying to fix you up)

Den Jens hon sjunger om är alltså Jens Lekman, som hon nyligen samarbetat med. Hon sjunger fortfarande lika bra som i Everything but the Girl eller med Massive Attack. Här tex i denna snygga video signerad en annan urbegåvning, Michel Gondry.



Annars tipsar Bodil Malmsten titt som tätt om Tracey Thorns man och samarbetspartner Ben Watts bok Patient. Den har jag tänkt läsa länge, eftersom Malmsten verkar ha utmärkt litterär smak, men det har inte blivit av. Nu blev jag sporrad igen.

Man kan ladda ner bla denna sång gratis från Tracey Thorns website. Man bara klickar och så hamnar den i iTunes, magic!

måndag 19 april 2010

Snillen spekulerar

I am a gummibear, I am a gummibear, I am a yummi, funny, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]

......

6-åringen: Men vad fanns innan han som var först?
9-åringen: Men först var det apor, som lärde sig att gå och så åt de andra saker och så blev det människor.
6-åringen: Men innan aporna då.
9-åringen: Då fanns det bakterier och fiskar. Eller först bakterier, sedan fiskar.
6-åringen: och hundar!

Diskussionen fortsätter fem minuter till.

6-åringen: Men mamma, innan Big Bang vad fanns då?

......


- Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummibear, Je m'appelle gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger]


- Slutar ni inte sjunga det där snart slutar vi äta gummibears här i huset!
- Men vi äter ju aldrig gummibears?
- Nej, men vi kunde ju börjat!

.....

Barnen lyssnar på Tracy Chapman och sjunger med.

"Men mamma, varför kommer polisen alltid försent?"

(Oväntad bieefekt av att barnen talar engelska, de förstår alla sångtexter. Det är nog tur att vi inte lyssnar på så mycket ganstarap här hemma.)

.....

6-åringen: Det finns så många gamla människor här, I New York finns inga gamla människor.
9-åringen, Gör det väl visst det!
6-åringen: Näe, jag såg aldrig några gamla!
9-åringen: Michael Jackson, han är gammal.
6-åringen: Men jag såg aldrig Michael Jackson.
9-åringen: Han är död.

......


- I am a gummibear, I am a gummibear, I am a gummi, gummi, gummi, gummi, gummibear.... [repeat valrfritt antal gånger. Nu med koreografi.]


......