The fewer the merrier?

Att blogga om att blogga är det det vanligaste bloggämnet, ungefär som den där ständigt återkommande krönikan om att skriva en krönika eller bröllopstalarna som "aldrig varit någon talare"?

Mymlan intervjuas i Resumé och säger det alla populära bloggare säger, att utan läsare skulle hon inte hålla på. Hon får hundratals kommentarer på vissa inlägg. Hundratals! Hjälp vad stressande är det första jag tänker.

Jag har löjligt få läsare på min blogg; 30 läsare en dag blir en spets på min Google Analyticsgraf. Ungefär hälften är människor som googlat på "att bo i Paris" eller "Charlie Truck Polka" (förvånansvärt många!) och som väl antagligen aldrig kommer tillbaka. Aterstår kanske femton, en bra dag... Och de som kommenterar är ännu färre, jag har en tre, fyra trogna som säkert står för tre fjärdedelar av kommentarerna.

Men tänk vilken exklusiv skara! Och tänk hur glad jag blir för varje kommentar. Och när det ibland dyker upp någon ny sa har jag alltid tid att gå in och kolla hans/hennes blogg och blir ofta trogen läsare.

Men jag känner inte alls att jag sitter och ropar ut i rymden, tvärt om, här är ingen "spray and pray" av budskapet utan jag vet ju vilka som (antagligen) kommer att läsa. Dessutom har jag ju turen att ha en intelligent, bildad och rolig läsekrets (som jag ibland smörar lite för så att de stannar kvar).

Jag har gett min bloggadress till i princip alla jag känner men bara en tre, fyra har sagt att de läser den. Jag vet inte varför ingen annan av mina vänner läser, eller kanske gör de det utan att berätta det för mig för de tyckte att det är så mediokert och pinsamt? Jag vet inte, men det gör ingenting. Jag har min läsekrets som jag är jättenöjd med, visst fler får gärna kika in men gör de inte det gör det heller ingenting. I början höll jag på och pingade och grejade men jag har lagt ner det, och jag är aldrig inne på knuff.

En annan sak jag funderar mycket på att jag är nästan den enda i min favoritblogglista (ja, jag räknar in mig själv där) som är anonym, eller som inte skriver ut hela mitt namn, för man kan säkert få fram vem jag är om man verkligen vill. Min enda egentliga anledning till det är att jag har ett ovanligt efternamn och jag ville inte att potentiella arbetsgivare, eller nuvarande chefer och jobbarkompisar, ska få upp bloggen högst upp på en googlesökning på mitt namn. Jag skrev ett tag om att jag vantrivdes på ett jobb jag hade och dessutom känns det helt enkelt för privat. Jag vill inte diskutera blogginlägg vid kaffeautomaten (som om någon skulle bry sig!). Inte för att jag är speciellt privat eller provokativ här men på samma sätt som att jag tycker det är problematiskt att ha kollegor som vänner på facebook (fast ännu mer problematiskt att säga nej) känns det för intimt.

Men i veckan läste jag ett CV på jobbet av en kvinna som hade lagt in sin bloggadress. Bloggen hade ingeting med det sökta jobbet att göra men man fick ju en jättebra bild av henne. I det här fallet var bloggen dessutom välskriven och inte för personlig så hon hade nog allt att vinna. Maken, som anställde kvinnan, tyckte jag borde göra detsamma (men å andra sidan är hans svenska lite comme si, comme ça så han kan nog inte riktigt bedöma kvalitén här...).

Det tål att tänka på, jag jobbar med marknadsföring och kommunikation, för tillfället dessutom inom "webvärlden", så det skulle ju kunna intressera en hugad arbetsgivare att jag skriver ocn använder ett digitalt media. Men nu ska jag ju söka jobb där få talar svenska så problemet är lite fiktivt.