söndag 7 december 2008

The fewer the merrier?

Att blogga om att blogga är det det vanligaste bloggämnet, ungefär som den där ständigt återkommande krönikan om att skriva en krönika eller bröllopstalarna som "aldrig varit någon talare"?

Mymlan intervjuas i Resumé och säger det alla populära bloggare säger, att utan läsare skulle hon inte hålla på. Hon får hundratals kommentarer på vissa inlägg. Hundratals! Hjälp vad stressande är det första jag tänker.

Jag har löjligt få läsare på min blogg; 30 läsare en dag blir en spets på min Google Analyticsgraf. Ungefär hälften är människor som googlat på "att bo i Paris" eller "Charlie Truck Polka" (förvånansvärt många!) och som väl antagligen aldrig kommer tillbaka. Aterstår kanske femton, en bra dag... Och de som kommenterar är ännu färre, jag har en tre, fyra trogna som säkert står för tre fjärdedelar av kommentarerna.

Men tänk vilken exklusiv skara! Och tänk hur glad jag blir för varje kommentar. Och när det ibland dyker upp någon ny sa har jag alltid tid att gå in och kolla hans/hennes blogg och blir ofta trogen läsare.

Men jag känner inte alls att jag sitter och ropar ut i rymden, tvärt om, här är ingen "spray and pray" av budskapet utan jag vet ju vilka som (antagligen) kommer att läsa. Dessutom har jag ju turen att ha en intelligent, bildad och rolig läsekrets (som jag ibland smörar lite för så att de stannar kvar).

Jag har gett min bloggadress till i princip alla jag känner men bara en tre, fyra har sagt att de läser den. Jag vet inte varför ingen annan av mina vänner läser, eller kanske gör de det utan att berätta det för mig för de tyckte att det är så mediokert och pinsamt? Jag vet inte, men det gör ingenting. Jag har min läsekrets som jag är jättenöjd med, visst fler får gärna kika in men gör de inte det gör det heller ingenting. I början höll jag på och pingade och grejade men jag har lagt ner det, och jag är aldrig inne på knuff.

En annan sak jag funderar mycket på att jag är nästan den enda i min favoritblogglista (ja, jag räknar in mig själv där) som är anonym, eller som inte skriver ut hela mitt namn, för man kan säkert få fram vem jag är om man verkligen vill. Min enda egentliga anledning till det är att jag har ett ovanligt efternamn och jag ville inte att potentiella arbetsgivare, eller nuvarande chefer och jobbarkompisar, ska få upp bloggen högst upp på en googlesökning på mitt namn. Jag skrev ett tag om att jag vantrivdes på ett jobb jag hade och dessutom känns det helt enkelt för privat. Jag vill inte diskutera blogginlägg vid kaffeautomaten (som om någon skulle bry sig!). Inte för att jag är speciellt privat eller provokativ här men på samma sätt som att jag tycker det är problematiskt att ha kollegor som vänner på facebook (fast ännu mer problematiskt att säga nej) känns det för intimt.

Men i veckan läste jag ett CV på jobbet av en kvinna som hade lagt in sin bloggadress. Bloggen hade ingeting med det sökta jobbet att göra men man fick ju en jättebra bild av henne. I det här fallet var bloggen dessutom välskriven och inte för personlig så hon hade nog allt att vinna. Maken, som anställde kvinnan, tyckte jag borde göra detsamma (men å andra sidan är hans svenska lite comme si, comme ça så han kan nog inte riktigt bedöma kvalitén här...).

Det tål att tänka på, jag jobbar med marknadsföring och kommunikation, för tillfället dessutom inom "webvärlden", så det skulle ju kunna intressera en hugad arbetsgivare att jag skriver ocn använder ett digitalt media. Men nu ska jag ju söka jobb där få talar svenska så problemet är lite fiktivt.

7 kommentarer:

mymlan sa...

Du skriver: "Och tänk hur glad jag blir för varje kommentar. Och när det ibland dyker upp någon ny sa har jag alltid tid att gå in och kolla hans/hennes blogg och blir ofta trogen läsare."

Precis så är det för mig också. :)

Och om du jobbar med PR och marknadsföring borde du definitivt länka till din blogg på profilsidor. :) Den är ju din personliga marknadsföringssida.

mymlan sa...

Och så en liten korrigering: Jag kan ha över hundra kommentarer, men det är inte hundra olika kommentarorer. Utan - som jag också sa i Resumé - att det uppstår diskussioner kring ämnen jag skriver om. Det kan alltså vara tio personer som skriver sammanlagt över hundra kommentarer till ett inlägg för att de diskuterar sin emellan. Sedan har jag de där ytterst få inläggen som får hundra unika kommentarer, de är extremt ovanliga men visst hinner jag kolla upp vilka det är som kommenterar.

Charlie Truck sa...

Wow, vad snabb du är, välkommen hit! Jag tror visst att du också blir glad för varje kommentar, framstod något annat var det inte meningen. Jag tror ju inte det är av en händelse som du har både många läsare och långa diskussioner i kommentarsfunktionen (jag läser dig med nöje!)

Men, och detta är inte riktat mot dig du var bara ett exempel på en populär bloggare, mängden läsare har diskuterats mycket tycker jag. Först av Skugge för ett par år sedan, senare av Schulmann et al. och nu hos Tyskungen. Det jag menade var att jag inte alls känner något behov av att ha så förfärligt många läsare, men så har jag ju inte vågat/velat använda bloggen som en personlig marknadsföringskanal heller. Den har fyllt ett helt annat behov för mig (kanske mer just terapeutiskt?). Men jag inser ju att det inte behöver ligga en motsägelse i det...

Jag tror jag skulle bli lite rädd av att ha för många läsare, jag har så svårt för konflikter och de skulle ju oundvikligen komma. Eller så tror jag kanske bara att rönnbären är sura?

mymlan sa...

Tack för välkomnandet!
Ju fler läsare, desto fler troll.
Och ju mer personlig man är, desto mer sårbar.
Konflikter måste man lära sig att ta. (Fast många bloggare ignorerar ju helt enkelt de kommentarer som kan leda till konflikt)

Visst kan det vara skrämmande med många läsare, och som jag också sa til Resumé - jag ångrar nästan varje inlägg, med tanke på vilka som faktiskt kan komma och hitta och läsa dem. Men what the heck - jag är den jag är och försöker att inte skämmas för det och stå för det jag tycker och tänker. Svårare än så behöver det inte vara.

Men visst måste man vara beredd på att ta en hel del stryk, även om jag tycker att det blivit bättre på senare år, när det gäller skitkommentarer i "vuxna" bloggar.

Karin S sa...

Jag håller med dig, Charlie, Mymlan har jag ingen åsikt om eftersom jag inte läst hennes blogg.
Men jag har märkt att ju mer man lägger sig i "debatter" och skriver om sånt som bloggosfären skriver om, desto mer kommentarer och läsare blir det. Å andra sidan är de kommentarerna inte de jag är ute efter, det är som att få in en busslast turister i ett välkänt landskap. De tittar sig omkring, begriper mer eller mindre och åker iväg igen.
Kommer inte tillbaka.

Och dem kan man ju lika gärna vara utan? Jag pingar inte heller, är inte med på några portaler, har lagt ned den biten.
Skriver mina ilskna saker för axessbloggen och tänker att just nu får det vara bra så.
Fast ibland saknar jag den första tiden då jag inte hade någon pejl på det sammanhang en blogg ÄNDÅ befinner sig i på något sätt.
Då kunde jag skriva om min vardag och min familj lite försiktigt. Det har jag inte någon lust med längre, av samma orsaker som du ungefär.

Ska kolla in hos mymlan vid tillfälle.

hej.

suziluz sa...

Hej Charlie. Jag är helt ny hos dig, hittade dig via Anders Sparring, och gillar att läsa det du skriver. Jag tillhör också de där som skriver anonymt för att kunna vara personlig och som inte har jättemånga läsare - jag snittar på mellan 50 och 100 per dag för det mesta, och känner mig också glad varje gång en ny person kommenterar någonting. Välkommen att hälsa på om du vill. ;)

Charlie Truck sa...

Hej allihopa,
Sex kommentarer, jag börjar visst lära mig! Jag förstår vad du säger Mymlan och den här balansen privat/offentlig person kämpar väl alla bloggare med. Ibland hamnar man på ena sidan gränsen, ibland på andra. Troll gör mig lite rädd och obehaglig till mods, jag är för ovan tror jag.

Karin, jag kan tänka mig att läget förändrats en del för dig genom Accessbloggen, eller? För du måste väl få en hel del nya läsare och nya reaktioner? Ens blogg förändras ju precis som du säger och jag tror att antigen skapar man ett slags persona och skriver personligt om den personen (eller delen av sig själv) eller så förblir man anonym. Talar man om vem man är skyddar man sig väl mer, och bör säkert göra det med.

Suziluz, välkommen, vad kul! Jag ska absolut titta in hos dig.