Med anledning av att konsten och kulturen verkar stå högt i kurs i Sverige just nu (knarkförfattare OCH galna ickegalna konstfacksstudenter på samma vecka!)kan jag ju berätta att jag minsann varit på teater. Och sett Peter Stormare i Hedda Gabler. Av alla pjäser som går på Broadway var jag och såg en svensk skådis i en norsk pjäs.
Min ursäkt är att jag äntligen drog ett djupt andetag och hasade mig iväg till ett evenemang annordnat av den där svenska kvinnoklubben som finns lite överallt. Nu skulle här nätverkas och skaffas vänner! Det jag inte fattat var att alla hade med sig sina gubbs, i ordets bokstavliga bemärkelse. Tom jag sänkte medelåldern rejält (och det vill inte säga lite). Även på denna sida Atlanten är kulturbäraren en tant, om än i välfönat, blonderat hår och med vidhängade skeppsredarmake. Men trevliga var de!
Nå åter till pjäsen. Marie-Louise Parker spelade en blek och mager Hedda. Jag gillar henne men inte fick hon mig och förstå varför (obs spoiler!) hon tar livet av sig. Peter Stormare gick omkring och var Peter Stormare, dvs slem seriemördare. Eller det var han ju inte här, men han skulle kunnat vara.
Jag tror han toppar listan av överskattade skådisar. Han spelar ju alltid samma galning med slickat hår som drar ut tänder eller stoppar folk i flismaskiner. Eller förresten jag kom på en ännu mer överskattad skådis: Skarsgård d.ä. Vad är grejen med honom? Har han spelat i en enda bra film? Jovisst han verkar trevlig och han har en massa barn att försörja men som en kritiker skrev om MLP i ovannämda pjäs "you could iron shirts on his face"!
Lite extra vatten på den kvarnen fick jag av att jag på en av dessa oändliga flygresor jag roat mig med den senaste månaden såg "Mamma Mia". Jag säger som alla de sex kvinnliga protagonisterna gör medans de fnittrande slänger sig baklänges på en knirkig säng: OH...MY...GOD!!! Med en miljon utropstecken ty så talar och skriver kvinnor. Har ingen från grekiska ambassaden stämt B&B för förtal och hets mot folkgrupp? Alla grekiskor bär städrockar och hucklen och skakar på huvudet åt de tokiga turisterna. Utom de unga adonisarna på stranden som bara är ute efter en sak. Dessutom hur skulle någon vid sina sinnens fulla bruk kunna välja Pierce Brosnan när Mr Darcy finns i rummet? Det måste vara världens sämsta castingbeslut! I övrigt håller jag med Ulrika.
5 kommentarer:
SWEA?
Jag känner till...
De ger en sorts underlig upplevelse av vad framtiden eventuellt kan bära i sitt sköte, som det väl heter.
I övrigt så gillade jag Mamma Mia, till min stora förvåning. Men jag gillar iofs Sound of Music och A Star is Born och sånt också. Jag gillar show, helt enkelt.
Du är en kvinna full av överraskningar! Jag hade inte sett dig som en "Mamma Mia"-person:)
Visst är det SWEA och här finns det även en hel del yngre med (det är betydligt större än i Paris) men hela grejen representerar för mig ända en sorts 60-tals expatriering. Kvinnor som inte jobbar, aldrig riktigt integrerar sig men som inte heller är svenska längre. Min fördomsbild är att de klagar på skattetrycket i Sverige men gärna sjunger kungssången. Tvärt om mot mig ungefär. Men kanske ska vi alla den vägen vandra... Och jag säger det igen, de är mycket trevliga!
Sound of Music är en all time favorite! Jag kunde hela soundtracket utantill när jag var 13.
Jo, jag håller med dig, det är en annan generation och det är så gott som otänkbart att man skulle hamna i något liknande.
Samtidigt blir ju då frågan: Vad hamnar VI i? Också med tanke på ditt senaste inlägg.
Jag har svenska kompisar som fick barn sent, hon var väl 41 och han 44 och de hade försökt länge. Helt plötsligt ställdes deras liv på ända och frågan de till slut ställde sig var: Var vill vi bli gamla någonstans?
De tyckte inte att de kunde bo kvar i samma trea i innerstan längre, något jag tyckte var rätt konstigt, men okej, den andra frågan var ju trots allt relevant.
Var hamnar man efter liv som våra? Nåja, inte efter, men som pensionerad från liv som våra? Med barn och barnbarn utspridda, utan självklara rötter.
Våra liv bygger i så hög grad på att vi är friska och klarar oss själva, och det kommer vi ju rimligen inte att göra i all evighet.
Vad nu det har med swea att göra.
Ja, och Mary Poppins! (Men bara soundtracket, inte filmen.)
Det där tänker jag jättemycket på! Jag är så morbid så ibland funderar jag på var jag skulle vilja begravas, och vad det betyder att jag inte har ett självklart svar på den frågan (det är ju förstås den senare delen av den tanken som är intressant).
Dessutom har jag haft en rätt svajig karriär, beroende på barnafödande och flytt och antagligen mest på mig själv. Det gör att jag också undrar vad jag ska jobba med de 20+ år jag har kvar till pensionen.
Det blir många obesvarade frågor och även om jag försöker njuta av möjligheterna jag har just nu tycker jag det är rätt jobbigt att inte ha något längre perspektiv.
Men jag vet liksom inte heller hur jag skulle kunna ha det för jag vet nog inte riktigt hur jag vill ha det!
Skicka en kommentar