Dagens möte med real New Yorkers

Jag behövde köpa nya tröjor till sonens skoluniform så jag åkte till det lilla företaget mitt i Garment district på 37:e gatan. Det ligger på 17:e våningen, man ringer på en klocka för att bli insläppt. Sneda, gamla arkivskåp i plåt, små skrivbord som står så tätt ihop att det knappt finns plats att sitta, högar med papper, karbonkopior, skräp, gamla räknemaskiner och handskrivna kvitton. Det skulle se ut som ett sunkigt privatdeckarkontor i en B-film om det inte vore för att företaget också säljer alla sorters upptänkliga klerikala kläder. Långa rader prästrockar och dräkter i guld och karmosinrött, purpur och midnatssblått, vitt och silver.

Telefonen ringer, det är Esther som vill tala med Papi, eller möjligtvis med Joel eller Ari. Ingen av dem är där, bara de namnlösa yngre bröderna eller om det är brorsönerna. Men de lovar att Papi ska ringa tillbaka.

Nu ringer dörrklockan och den skräller som skulle den behöva uppväcka döda. In stiger en storväxt svart dam. Hon hälsas hjärtligt av den unge, korte, troligtvis homosexuelle judiske yngre (bror)sonen.


"But how are you, it's been so long. It's so good to see you. How's the bishop? "
"Oh, she's just doing great, I just popped over to se if you've gotten your new catalogue, I want to be all set with Christmas coming up. Oh, that is a beautiful robe!"
"Well it's not really a robe, it's more of a coat but it comes with this beautiful hat. Does the bishop wear the catholic kind or the evengelical?"

Och så försvinner de in i en entusiastisk och detaljerad diskussion om guldbroderierna på biskopsmössan och hur fin den skulle se ut på biskopen till jul.

Jag får mina tröjor, betalar och går ut i New Yorkkvällen. Det börjar skymma, det är nästan ljumt i luften och gatorna är våta. Jag går bort till Times Square där neonen blinkar lika hysteriskt som vanligt. Jag tar tunnelbanan hem.