Skördefest

När jag tänker efter är väl thanksgiving en skördefest, och skördefester kan jag. De gick av stapeln varje år i Barknåre missionshus och jag älskade det. Det fanns väl ett 15-tal missionshus i fösamlingen och de flesta användes bara en gång om året. I Barknåre hade vi skördefesten.

Barknåre missionshus var ett gult trähus med en gigantisk vedkamin som tillsammans med den samlade kropssvärmen gjorde rummet kokhett. Framme i altarringen hängde en tvättlina med årets samlade mödor: virkade dukar, broderad bonader, stickade vantar, sydda grytlappar. Allt som går att tillverka av textil. Dessutom kakburkar, bullpåsar, limpor, marmeladburkar, äppelmos och det bästa av allt: överraskningpaketen. De gick alltid till hutlösa priser i auktionen och man blev alltid lika glad när man fick ett paket, oavsett innehåll.

Auktionsutropare var pastorn; stor, bullrig och glad. Han skämtade och tanterna i sina småblommiga bommulsklänningar skrattade så att hullet guppade. Alla ropade glatt in en virkad duk till, eller en bullpåse. Ett roligare sätt att ge än i kollekten. Vi barn sprang fram och tillbaka i gången med inropade skatter och tog betalt uppspelta och stolta över ansvaret.

Värmen steg, fönstren immade helt igen och det luktade svett och blaskigt kaffe. Kaffet kokades i gigantiska silverfärgade kannor som måst rymma minst tio liter, de såg ut som samovarer. Det dracks sedan i tunna, tunna koppar med rulltårta, drömmar, finska pinnar och vetebullar fôrstås. Vi fick svag apelsinsaft och med lite tur fanns det också gräddtårta med mandarinlyftor.

Sedan var det lotterier och ett år vann jag en kaffeservis med rosa blommor på vit botten, jag var väl elva och jag sparade servisen tills jag flyttade hemifrån. Jag har nog en kopp kvar någonstans.

Framåt kvällen somnade de minsta i kyrkbänkarna och vi andra fick en tårtbit till i smyg i köket av tant Britta.

Tryggare kan ingen vara. Ett skäl så gott som något att känna tacksamhet.