Det är något med den där åldern, knappt åtta. Barndomen kommer snart att tippa över i något annat, något som börjar likna tonårstiden. Men ännu är han helt och hållet barn. Och som han njuter av vad som känns som den sista raksträckan oskuld innan omvärlden kommer och pockar på uppmärksamhet.
Han lever så totalt i samklang med sin kropp. Han simmar, dyker, hoppar, sparkar, springer och skuttar. Kroppen är aldrig still, senor spänns och muskler jobbar och på ett sätt är han totalt medveten om vad kroppen klarar av, vilken glädje han har av den. Samtidigt är han så totalt omedveten om den, den finns där men ännu tänker han aldrig på hur den ser ut, han jämför sig inte med andra, han har inga komplex och inget han försöker dölja.
Man skulle ju önska att det kunde förbli så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar