tisdag 11 september 2007

My "Kennedy is dead" moments

13 december 1981
Frukost i köket med första pojkvännen som sovit över på en tältsäng i vardagsrummet efter luciafesten i plugget. Morgonyheterna: "General Jaruzelski har infört krigstillstånd i Polen". Först misstro; i Polen fanns ju Wałęsa och Solidarność. Sedan resignation; bilder av Ungern -56 och Prag -68 på näthinnan. 1981 kunde stövelklacken ännu trycka ner den rörelse som 8 år senare skulle svepa med sig hela östblocket.

13 oktober 1985
Det osannolika har hänt, det är så osannolikt att det kanske inte ens har hänt? Det känns som om en kär, välvillig och rolig morbror gått bort. Tage, vi behövde dig längre här ibland oss, framförallt under året som skulle komma.

28 februari 1986
Jag vaknar i ettan utan kök och dusch men med fyra meters takhöjd. Jag vaknar av att tidningen kittlar mig i ansiktet. DN ligger spridd över täcket, min rumskomis har lagt den där innan hon gått till jobbet som städerska på Ackis. "Palme skjuten" står det. Jag knäpper på TVn och det tar ett tag innan jag fattar att han vekligen är död. Jag ringer Mor och Far. Resten av dagen tittar jag på TV och lyssnar på radio, jag borde plugga till en statistiktenta. Jag väntar hela dagen på att de ska annonsera att mördaren gripits. På kvällen är det minnesstund på Martin Luther Kings plan nedanför vårt fönster.

26 april 1986
Vi vaknar med snö på fötterna, det har snöat så mycket under natten att sovsäckarna är täckta, vindskydden räckte inte riktigt till. Det luktar kall rök, alla fryser men de små scouterna är tappra och tycker att det är ett äventyr. Vi har ingen aning om giftmolnet som dragit in över Uppland. I veckor efter vågar vi inte sitta i gräset utanför HumC på rasterna. Vi lär oss ett nytt ord: becquerel. Vi dricker knappt mjölk och det blir ingen svampplockning den hösten. Det är inget bra år i konungariket.

17 januari 1991
Sitter i ett stort hus i Quito, Equador, tittar på TV och väntar på kriget. Jag längtar intensivt hem. Deadline är paserad med något dygn. CNN: "Nu, nu börjar det", första bomben. Krig som skådespel, vita linjer på himlen över Bagdad, journalister med hjälmar.

Vi har köpt dyra biljetter med KLM hem. "Om det blir krig blir det ont om olja och flygbiljetterna blir dyra". Totalt misslyckad geopolitsk analys. Ingen vågade flyga, planet var nästan tomt, Shiphol var som en spökstad.

4 december 1994
åsa har inflyttningsfest på söder. Fullt med folk, kära vänner, roliga polare. Vi drar vidare till Riche, förstås, och senare till Trap Bar, som jag alltid kallade "skärselden". Vi dansar, vi tappar bort varandra, vart gick alla, till Sture för att äta frukost? Jag cyklar hem, det är snart morgon och kallt. Klockan 8 ringer det, det är åsa: "skulle bara kolla att du är OK, har du hört?". Strax efter ringer Far: "Jag förstår att du låg hemma och sov, men vi ville bara kolla". Sedan ringer jag. Alla. Vänner, bekanta, gamla pojkvänner: "Hej, ville bara kolla att du lever".

11 September 2001
Jag går omkring i lägenheten i Paris som ett djur i bur med telefonen vid örat, TVn påslagen och en bebis i famnen. Storebror med familj i London, föräldrar i Sverige, maken på jobbet. "Du tar inte tunnerbanan idag och håll dig borta från börsen och Eiffeltornet"

19 mars 2003
Semester i Thailand. En vecka tidigare har WHO utfärdat en global varning för SARS; flygplan och flygplatser är farligast, speciellet i Asien. Vi ska byta plan i Bangkok. Nu bombar USA Irak. Några dagar senare oändlig flygning hem hållandes en mask över tvååringens mun.

26 december 2004
Luxor i Egypten, julsmester med sarkofager och pool. Vi ligger alla fyra i samma säng med TV-ljudet på minimum. Vi kan bara titta på nyheterna när barnen sover, bilderna är för hemska. En grotesk, egoistisk tanke snurrar på repeat: vi var en knapptryckning från att köpa flygbiljetter till Thailand istället.

Uppdatering: Läs även hos Helena.

2 kommentarer:

Karin sa...

Tänk att komma ihåg datumen? Gör du verkligen det? Vad jag gjorde vid vissa av de här tillfällena minns jag ju, men inte alla. Vad det var för väder också, ibland.
Palme, Estonia och 11 september - ja.

Rädd, alltså blekt framtidsrädd var jag nog bara den 11 september.

Vid Estonia märkligt étrange. Det var ju ingen nyhet här. Jag var borta på middag och kände mig gloomy, jag begrep ju att jag antagligen kände folk som varit där, eller som hade anhöriga ombord.
Och ingen utom en i det franska sällskapet hade en aning om att det hade hänt. När han frågade om jag tänkte på eventuella landsmän på sjöbotten började jag gråta.

Man blir extra främling vid sådana tillfällen, kan få en att tänka på dem som flytt ett krig och som kommer till ett land där de flesta inte vet om krigets existens.
Hur erbarmligt ensam man måste vara då.

Charlie Truck sa...

Nej, ska sanningen fram googlade jag fram datumen. Men händelserna minns jag, och många detaljer.
När jag började skriva dett inlägg förvånades jag över hur många sådana här tillfällen jag mindes.

Det där främlingsskapet kände jag när Anna Lind mördades, här var det knappt på nyheterna. Tsunamin känns också svår att diskutera med svenskar, det är sådant fokus på Thailand, svenska turister och ev. band och skandaler. Här handlade det mer om Sri Lanka, Indonesien och männsikorna som bor i området.