Monica Törnell-mood

Vad hände? Jag åkte till Paris och var på så bra humör, resan var mysig och trevlig. Vi fick gjort det vi skulle och visumet blev godkännt. Visumintervjun på amerikanska ambassaden, som jag hade föreställt mig som ett FBI-förhör i ett rum med spegelglasruta (och det vet man ju hur sådana går till!) visade sig vara tre frågor i en lucka, sedan var det klart. I vanlig ordning hade jag nojjat i dagar innan: "Du minns väl hur vi träffades?, Tänk om de frågar om min resa till Guatemala?, Ska vi säga att barnen redan går i skolan eller inte?, Vet de redan att vi hyr lägenhet?" etc. Och trevligt hade vi, se nedan.

Och nu är jag tillbaka och luften gick ur mig, jag har plötsligt inte lust till någonting. Egentligen är allting bra, allting börjar falla på plats. Jag ska börja jobba i november med så bra villkor jag kan önska mig just nu: en projektanställning, halvtid, anställd i Frankrike (jag har inget arbetstillstånd här än) men placerad här. Jag har tom börjat träna, barnen mår bra, goda vänner kommer snart på besök och nu är det ju bara en fråga om tid innan våra möbler äntligen kommer! New York är dessutom underbart just nu med härligt höstväder. Varje morgon ser ut som öppningen i en Woody Allen-film.

Men jag vet ju egentligen vad det är, jag har kännt mig så här varje gång jag kommit tillbaka till Paris efter att ha varit i Sverige. Ett ofrånkommligt vemod, en liten sorg. För även om vi kanske kommer at bo i Paris igen kommer det ju inte att bli samma sak, vi kommer att vara annorlunda, Paris kommer att ha förändrats. Vi åkte förbi lägenheten dit vi tog hem våra nyfödda från BB, där de lärde sig gå, lägenheten med vattenskadan, möglet, avsaknaden av raka hörn och hiss. Där hängde nya gardiner. Ännu ett hem jag lämnat.