Redan innan jag fick kommentaren nedan om SAHMs (Stay at Home Mums) läste jag följande
i affärsvärlden: "...det verkar ha utvecklats ett slags nyborgerlig mammaroll – inte av outbildade hemmafruar, utan av supertjejer med toppexamina. Men som på grund av kulturen i sin samhällsklass och kompistrycket väljer att bli riktiga ”mammor” i stället. Visst säger familjerna att de själva väljer fritt. Men hur lätt är det att välja fritt när hela bekantskapskretsen gör samma sak?".
Författaren menar att dett är en anledning till att det fortfarande år 2008 i det förment jämlika Sverige bara är 8 av 294 börs VD-ar som är kvinnor. Förutom glastak och gubbvälde alltså.
Jag tror han har rätt i att det är omöjligt att ha en topp-position och samtidigt vara en sådan mamma som enlikt svenska sociala normer räknas som "bra". Det gäller nog för att vara en "bra" pappa också och de killarna snackas det säkert en del om på tjejmiddagarna men jag lovar att de slipper skitsnack bland sina egna kompisar (eller från sin egen mamma och svärmor). En tjej som inte följer mamma-mönstret med minst ett års mammaledighet och lång helamning får räkna med en del motstånd, även från närstående (och kanske inbegripet mannens kompisgäng).
Jag vet inte om artikelförfattaren har rätt i att fler välutbildade helt ger upp jobbet, men visst har jag förstått att detta fenomen finns både i USA och i England. Jag känner inte alls igen det här i Frankrike dock, franska kvinnor fick vänta ända till efter andra världskriget för att få rösträtt så det släpper inte sitt oberoende så lätt. Och framförallt ser normen och det socialt acceptabla helt annorlunda ut. Välutbildade kvinnor går generellt tillbaka till jobbet rätt snabbt efter förlossningen (ofta efter 10 veckor). Man kan vara föräldraledig i upp till tre år för varje barn men det utnyttjas mest av kvinnor med låg lön eftersom ersättningen inte är så hög, eller efter tredje barnet (det verkar finnas en smärtgräns där då många åtminstone går ner till deltid).
Franska kvinnor talar med fasa om Tyskland eller Schweiz där det inte finns subventionerad barnomsorg och där fortfarande kvinnor tvingas välja: barn eller karriär. De blir också mycket förvånade när man berättar hur mycket svenska kvinnor ammar. De får inte ihop det med det jämställda Sverige där papporna tar så stort ansvar (Får inte papporna ge mat? Varför väljer ni att vara så bundna, ni har ju inga problem med undernäring?). Jag ammade mina barn i sex respektive nio månader och det anses som länge. Många ammar men ofta ett par månader (alltså de tio veckor de har barnledigt).
Via
Isobel HK hittar jag en artikel i Aftonbladet om en
downshiftande familj. Det som förvånar mig mest är det förvånade tonfallet i artikeln, som om man hittat en unik familj. Det är väl ända inte ovanligt med deltid och flytt ut ur stan när man får barn? Jag trodde det snarast var normen.
Uppdatering: Idag är ju min första dag som "dagledig" och när jag hämtade vid skolan fick jag direkt en inbjudan till ett mamma-fika måndag em. Sådär ser man; en hel hög SAHMs finns det (nu vet jag ju inte om de är föräldralediga, nattarbetare, frilansare, sjukskrivna, arbetslösa eller äkta hemmafruar förstås). Där fick jag för mina tvärsäkra uttalanden!
Men det är klart att det nog är vanligare med hemmamammor i förorten där vi numera bor, när jag var hemma med barnen bodde vi mitt i Paris och det var nästan enbart invandrarkvinnor som var hemma (nu kan ju de här invandrarkvinnorna förstås vara högutbildade som valt att sluta jobba, det vet jag ju inte, bara mina fördomar får mig att anta att de flesta var lågutbildade).
