Mångfalld

På min arbetsplats skryter vi med att vi har medarbetare med en mängd olika nationaliteter. Det ses som en stor tillgång och att ha en internationell bakgrund är viktigt. Vi pratar mest engelska och franska men även tyska och svenska hörs i korridorerna. I teorin lär vi oss av varandra och blir tolerantare.

I praktiken har jag aldrig hört så många fördomar eller generella plattityder om andra folkslag som här. "Jamen han är ju libanes, så det får du ju räkna med", "det blir inget beslut i år, de är ju svenskar", "han kommer aldrig bli klar i tid, du vet ju hur de är". Det värsta är att efter ett tag tycker man att det stämmer. Det är som om själva konceptet kräver att vi alla blir ännu tydligare i våra nationella identiteter för att vi ska kunna läsa och förhålla oss till varandra. Tyskarna kommer alltid i tid, fransmännen aldrig, libanesen skriker i telefon och italienaren är nervig.

Vi odlar våra skillnader, någon smältdegel är det verkligen inte tal om.