Det här kanske är ett experiment. Ett experiment för att kolla om jag är så oberoende av materiella ting som jag skulle vilja vara? Hur mycket prylar behöver en medelålders västvärldsmänniska egentligen? Hur mycket egna möbler, böcker, kastruller? Eller tusen miljoner andra små pryttlar som på outgrundlig väg letar sig in i ett hem och hänger sig kvar och vägrar slängas?
Jag tror att vi de senaste veckorna sålt, gett bort och slängt ungefär hälften av våra tillhörigheter, inte möbler kanske men prylar och kläder. Otroligt befriande, jag är ingen samlare jag tycker bara att jag tyngs ner och stängs in av alla dessa grejer som aldrig används. C'est encombrant! Överflödssamhället gör mig lite illamående.
MEN jag är absolut ingen asket; jag gillar att handla, jag gillar komfort, vackra saker, vackra kläder, jag vill ha ett fint hem. Men det är de där sakerna man aldrig använder som retar mig, de som sparas utifallatt. Egentligen borde man ha en regel att varje gång man köper nytt så borde man vara tvungen att göra sig av med något. Inte nödvändigtvis slänga men recycla till någon annan. Vad som helst utom att spara i en låda. Då kanske(?) man skulle tänka sig för lite mer innan man köpte nytt?
Men just nu känns experimentet lite extremt; hela vårt hem är nedpackat och står i någon lagerlokal i Paris, barnen är i Sverige med varsin resväska, vi bor på hotell i New York och har med oss lite kläder och våra pass. För första gången på mycket länge har jag ingen fast adress och inget jobb. Våra visum har blivit mycket försenade så vi vet inte alls när vårt flyttlass kommer, kanske inte förenns till jul.
Vad tror ni om det: flytta till USA för att bli antikonsummist eller iallafall anti-samlapåhög och leva minimalistiskt? Men jag har andra lika motsagelsefulla mål här; att fortsätta träna och att äta hälsosammare är två andra. Samt att bli en mer bildad och upplyst människa. Vi får väl se hur det går.
Nu ska vi ner och äta en rätt undermålig hotellfrukost och sedan ska vi till banken, visumadvokaten och fastighetsmäklaren. Och just ja, träna...
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
2 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar