lördag 31 maj 2008

Det där pusslet

Redan innan jag fick kommentaren nedan om SAHMs (Stay at Home Mums) läste jag följande i affärsvärlden: "...det verkar ha utvecklats ett slags nyborgerlig mammaroll – inte av outbildade hemmafruar, utan av supertjejer med toppexamina. Men som på grund av kulturen i sin samhällsklass och kompistrycket väljer att bli riktiga ”mammor” i stället. Visst säger familjerna att de själva väljer fritt. Men hur lätt är det att välja fritt när hela bekantskapskretsen gör samma sak?".

Författaren menar att dett är en anledning till att det fortfarande år 2008 i det förment jämlika Sverige bara är 8 av 294 börs VD-ar som är kvinnor. Förutom glastak och gubbvälde alltså.

Jag tror han har rätt i att det är omöjligt att ha en topp-position och samtidigt vara en sådan mamma som enlikt svenska sociala normer räknas som "bra". Det gäller nog för att vara en "bra" pappa också och de killarna snackas det säkert en del om på tjejmiddagarna men jag lovar att de slipper skitsnack bland sina egna kompisar (eller från sin egen mamma och svärmor). En tjej som inte följer mamma-mönstret med minst ett års mammaledighet och lång helamning får räkna med en del motstånd, även från närstående (och kanske inbegripet mannens kompisgäng).

Jag vet inte om artikelförfattaren har rätt i att fler välutbildade helt ger upp jobbet, men visst har jag förstått att detta fenomen finns både i USA och i England. Jag känner inte alls igen det här i Frankrike dock, franska kvinnor fick vänta ända till efter andra världskriget för att få rösträtt så det släpper inte sitt oberoende så lätt. Och framförallt ser normen och det socialt acceptabla helt annorlunda ut. Välutbildade kvinnor går generellt tillbaka till jobbet rätt snabbt efter förlossningen (ofta efter 10 veckor). Man kan vara föräldraledig i upp till tre år för varje barn men det utnyttjas mest av kvinnor med låg lön eftersom ersättningen inte är så hög, eller efter tredje barnet (det verkar finnas en smärtgräns där då många åtminstone går ner till deltid).

Franska kvinnor talar med fasa om Tyskland eller Schweiz där det inte finns subventionerad barnomsorg och där fortfarande kvinnor tvingas välja: barn eller karriär. De blir också mycket förvånade när man berättar hur mycket svenska kvinnor ammar. De får inte ihop det med det jämställda Sverige där papporna tar så stort ansvar (Får inte papporna ge mat? Varför väljer ni att vara så bundna, ni har ju inga problem med undernäring?). Jag ammade mina barn i sex respektive nio månader och det anses som länge. Många ammar men ofta ett par månader (alltså de tio veckor de har barnledigt).

Via Isobel HK hittar jag en artikel i Aftonbladet om en downshiftande familj. Det som förvånar mig mest är det förvånade tonfallet i artikeln, som om man hittat en unik familj. Det är väl ända inte ovanligt med deltid och flytt ut ur stan när man får barn? Jag trodde det snarast var normen.

Uppdatering: Idag är ju min första dag som "dagledig" och när jag hämtade vid skolan fick jag direkt en inbjudan till ett mamma-fika måndag em. Sådär ser man; en hel hög SAHMs finns det (nu vet jag ju inte om de är föräldralediga, nattarbetare, frilansare, sjukskrivna, arbetslösa eller äkta hemmafruar förstås). Där fick jag för mina tvärsäkra uttalanden!

Men det är klart att det nog är vanligare med hemmamammor i förorten där vi numera bor, när jag var hemma med barnen bodde vi mitt i Paris och det var nästan enbart invandrarkvinnor som var hemma (nu kan ju de här invandrarkvinnorna förstås vara högutbildade som valt att sluta jobba, det vet jag ju inte, bara mina fördomar får mig att anta att de flesta var lågutbildade).

9 kommentarer:

Hanna sa...

Intressanta tankar om hur man får ihop sitt liv som mamma i Sverige och på annat håll. Präktighetsmaffian verkar vara stark, men samtidigt skall man ju vara sååå jämställd. Och sedan går småbarnsföräldrarna in i väggen av alla krav.

Jag som varit hemma 2x10 veckor här i Frankrike känner ibland att mitt val inte accepteras riktigt i Sverige. Men vi är å andra sidan nöjda med vårt familjeliv. Och inte går vi in i väggen heller, trots heltidsjobb och två barn under 2,5 år.

När vi pratar om familj och möjliga lösningar hemma är det tydligt att min franske sambo skulle ha svårt att "assumer" att jag skulle vara hemmafru. Han tycker att det ger signaler om ett ojämställt förhållande och vibbar av ett förgånget samhälle. Själv tycker jag att det är kul att jobba och har inte alls lust att vara hemma, så det passar ju bra att vi har barn tillsammans då.

Charlie Truck sa...

Utbrändhet är en term som fransmännen just lärt sig, och då pratar man nästan uteslutande om personer i höga positioner som har mycket krävande jobb. Men det är som med bokstavsdiagnoser det har ingen hört talas om här, man känner möjligtvis till hyperaktivitet och autism.

Jag vet inte om de här människorna diagnostiseras annorlunda(depression kanske?) eller om det är så att fler svenskar går in i väggen. Jag lutar åt att diagnoserna varier med tiden och platsen men sjukdomen finns överallt.

Men det är klart ju större de upplevda kraven är, desto större risk finns det väl för utbrändhet.

Charlie Truck sa...

Angående att vara barnledig så kan jag tänka mig att du fick en del kommentarer från Sverige. Men normen sätts ju av föräldraförsäkringens utformande, inte av någon expertis på vad som "är bra för barnen". När jag var liten var min mamma hemma i 3-4månader, det var mammaledigheten då och ingen tyckte det var konstigt.

Varken jag eller min man trivs riktigt när jag inte jobbar, jag tycker inte barnledigheterna har varit de bästa perioderna i mitt liv/vårt familjeliv. Så nu hoppas jag att jag hittar jobb snabbt over there!

Hanna sa...

Jo, sedan maxtaxan infördes har ju dagis blivit det bästa för barnen. Särskilt viktigt verkar det vara med rätten till 15-timmarsplats för barn vars föräldrar är hemma med yngre syskon.

Angående utbrändhet, så tror jag att en av skillnaderna ligger just i hur man upplever kraven. Är det kanske svenskt beteende att ta "för hårt" på kraven? En fransman kanske har lättare för att verbalisera (eller utagera) känslan av att situationen är honom övermäktig, snarare än att tyst acceptera? För övrigt har väl diagnosen utbrändhet i Sverige gått från högstatus till att numera ligga på samma nivå som fibromyalgi och reumatism. Kanske samma utveckling väntar i Frankrike?

Lycka till med jobbsökandet!

Pia sa...

Men grejen med familjen är väl att du just inte köpte en dyr villa utan något som var billigare än de hade tidigare? Många köper hus och flyttar ut från city, men då brukar de gå upp i pris och behöva jobba mer.

Jag tyckte det var inspirerande med en "vanlig" familj som skiftat ner på ett mer vanligt sätt. Ofta läser man om de som flyttat ut på landet och renoverat upp ett helt pensionat och så tänker man "det där kan jag aldrig göra".

Charlie Truck sa...

Hej Pia,
Jo du har nog rätt, att byta till billigare boende är nog ovanligt. Jag håller mig dig om gröna-vågen reportagen, de kräver ofta yrken som är flyttbara. Eller en ärvd släktgård...

Jorun sa...

Några tankespån om utbrändhet:
- svenska platta organisationer
- svensk protestantisk arbetsmoral
- fransk högkonsumtion av lugnande & sömnmedel

Det där med jämställdhet och barn och jobb kan man säga mycket om, men även där väljer jag att hålla tyst och jobba. Nu.

Karin S sa...

Mer om utbrändheten. Jag tror knappt att den existerar här. De är ju inte särskilt kränkta heller?
Däremot tror jag att det myglas en hel del med sjukskrivningar, det påstås det ju göras(?) i Sverige också, men här tror jag att saken är mer legio.

Och det som är jobbigt med svenska föräldrar är väl att de vet så väldigt bäst vad som är bäst (för barnen eller om det är för dem själva, oklart) - här känns det lite mer öppet, tycker jag.

Charlie Truck sa...

Inom näringslivet talas det om utbrändhet, speciellt efter en rad självmord bland mellanchefer på stora arbetsplatser. Men som vi skrev ovan, det är ingen som nämner det när det gäller snabbköpskassörskor.

Jo debatten i Sverige blir lätt lite moraliserande och dömande, det hänger kanske ihop med det fortfarande rätt homogegna smahället?