Hôtel Elite***

OK, nu har jag registrerat mig på Facebook. Men vad gör man sedan? Vad ska man ha det där till? Är det inte bara ett jättelikt forum som vilket som helst annat? Eller som Myspace, utan musiken? Jag fattar inte vitsen men efter att ha läst artiklar både i denna veckas Newsweek och Business Week tänkte jag att jag måste testa. Tydligen så är det fler och fler "äldre" (dit jag utan tvekan hör) som reggar sig och det är inte alls en college-grej längre. Men jag fattar fortfarande inte vitsen. Än får man väl tillägga. I artiklarna stod det också en hel del om Facebooks grundare som är hela 23 år och precis har sagt nej till en megacheck från Yahoo.

Detta får mig osökt att tänka på vad jag gjorde när jag var 23: jag penslade tippex över guldstjärnor på vad som absolut är mitt värsta jobb någonsin (i hård konkurrens med ett telemarketing-stint jag gjorde hos Intrum Justitia, det var också ruggigt).

1988 jobbade jag några sommarmånader i en hotelreception i en vintersport-ort i Schweiz. Någon Norman Bates bodde inte där men annars var det som i en skräckfilm. Jag vet inte om ni varit i en vintersport-ort på sommaren, det är som att vandra omkring i en stad efter att den neotronbombats; stängda restauranter, tomma, överdimensionerade parkeringsplatser, fula skidanläggningar, vägarbeten och totalt tomt på turister. Varför Hotel Elite hade öppet är en gåta, vi hade absolut inga gäster förutom en busslast Holländare i vandrarkängor varannan vecka.

Hotellet styrdes av Cruella herself. En mager, klackklapprande, kedjerökande, elak kvinna. Under henne fanns kökschefen; fransman, störig, taskig, snackig och självgod. Han assisterades av någon som jag bäst kan beskriva som Gareth i The Office. Lismande, insmickrande, märklig. Vi var alla övertygade om att han var förälskad i kökschefen och det hela tog en dramatiskt vändning när han blev beskylld och utlämnad som den som var ansvarig för att en gäst fått kall wienerschnitsel (eller vad det var). Hans uppsyn var sinnebilden av en bedragen, sviken, sårad, lojal vän. Eller försmådd älskare. Hell hath no fury like a woman scorned tydligen men han var inte arg, bara oförstående.

Sedan fanns ett snällt par spanjorer; han servitör, hon städerska, vars 5-åring satt instängd på rummet när de jobbade. Dessutom en rad portugiser, italienare och yugoslaver. Ju längre ner i hierarkin, desto mindre franska kunde de och desto snällare och underdånigare var de. Säsongsarbetstillståndet i Schweiz betydde betalda sjukhusräkningar och husbyggen i hemlandet. Det var en snabbkurs i människors olika livsvillkor för en naiv svenska att se dem krypa för Cruellas infall och utfall.

Receptionen styrdes av en mini-Cruella som var den enda infödda schweizaren som jobbade på hotellet, kanske var det därför hon kände sig överlägsen. Men maken till ogin och sur arbetskamrat får man leta efter. Eftersom vi inte hade något att göra hade man gott om tid till att reta upp sig på sina arbetskamrater och jag minns med exakthet hennes trista marinblå kjol, vita blus, platta skor och sura uppsyn. Byxor var förbjudna i receptionen (det här var ju ändå på 1800-talet) och det var ett dilemma för mig som inte ägde så många trista, marinblå kjolar. Jag var aldrig rätt klädd, eller rätt någonting på det där stället.

I timmar och dagar satt jag ensam i den öde receptionen. Den hade den där unkna lukten och looken som barer får i obärmhärtigt solljus. Mörkt trä, jägargrön filtmatta, rökfärgat glas. Dessutom satt Cruella bakom receptionen på sitt kontor och rökte 374 cigaretter om dagen (jag sa ju att det var 1800-tal). När hon inte sov. Hon bodde på hotellet och sov siesta varje eftermiddag klockan 13-17. Min absolut svåraste arbetsuppgift var att avgöra om telefonsamtalen till henne borde släppas igenom eller inte. Jag var totalt inkompetent; antingen blev hon arg för att hon blev väckt, eller för att hon missat ett viktigt samtal.

Min andra arbetsuppgift var jag bättre på. Hotellet hade haft 4 stjärnor men degraderats till 3 så på allt broschyrmaterial, prislistor, visitkort o dyl. tippexade vi över en stjärna! Smart va!

Jag hade av någon anledning också föresatt mig att använda tiden till något matnyttigt så istället för att läsa bestsellers för att få tiden att gå läste jag Pesten av Camus. På franska. Jag kom typ till sidan 20. Det var en del råttor, det är allt jag minns.

Jag minns plötsligt en mängd händelser som när det fattades sprit i baren och Cruella hade 3:e gradens förhör med alla anställda, eller när snälle Mario blev anklagad av en kund att inte ha gett rätt växel tillbaka, eller när vi fotograferade för en ny broschyr och jag utklädd i Falcon Crest-blus och Linda Evans-frisyr poserade framför en helt uppdiktad frukostbuffé, eller personalmatsalen som var en underjordisk betongkammare där vi fick äta maten som inte var fräsch nog att serveras till gästerna alternativt fiskpinnar. En gång räknade jag: vi fick fiskpinnar 9 gånger på 14 dagar. Eller när jag i smyg gjorde riktigt kaffe i espresso-maskinen och hur gott den smakade jämfört med det äckliga personalkaffet, eller hur jag varje kväll körde hela den vindlande alpvägen ner i min CV2 till byn fast jag hade personalboende på hotellet för jag kunde inte förmå mig till att stanna en sekund längre än jag måste, eller när jag hade så långtråkigt att ett toalettbesök kändes som ett större event...

Där satt jag, läste om råttorna och tippexade, och fick ont i magen varje gång telefonen ringde. Det kallar jag arbetslivserfarenhet. Släng dig i väggen Mark Zuckerberg !