Nedräkning

Den här flytten börjar kännas som en väldigt lång, utdragen förlossning. Och vi har inte ens kommit till utdrivningsskedet än, just nu väntar jag förgäves på peridural. Det känns som om det inte går framåt alls. Hur många centimeter nu då?

I helgen har vi åkt fram och tillbaka till Normandie med vårt kök (alltså vi lämnade vitvarorna där) och ikväll har jag levererat diverse trädgårdsmöbler och jox tvärs över Paris. När jag kom hem försenat med kallnande Macdonaldspåsar stod maken i garaget och argumenterade med en arg gubbe som plötsligt inte ville ha vår bilbarnstol längre medans killarna som skulle köpa TVn och killen som skulle hämta motorcykeln stod i trädgården och såg otåliga ut. Innifrån huset hörde man hur våra barn tog livet av varandra i badet.

Efter ljumma hamburgare och läggning har jag packat barnens väskor för två månader och nu borde jag packa min men jag behöver nog den där periduralen först. (Kan någon snäll läsare bestämma om de behöver både regn- och vanliga jackor? Och hur många par skor?) I morgon åker jag med barnen till Sverige, lämnar dem hos mormor och morfar, åker tillbaka på tisdag och på onsdag kommer flyttbilen så då får jag äntligen börja krysta (den här metaforen börjar kännas lite trött nu...). På torsdag ska här fejas och på fredag morgon är det avsyning (kan det heta så?). Vår dotter har ritat på väggen så vi kan nog se oss i månen efter vår "deposit" (jag orkar inte komma på vad det heter, min svenska börjar verkligen bli dålig när jag är trött). På fredag klockan 14.30 går mitt plan till Newark. Jag räknar med att sova på planet.

Tacka vet jag kejsarsnitt.