Överväxel

Sista veckan på jobbet och barnens far är i Kina på studieresa. Jag skulle kunna tänkt mig att byta.

Men veckan har hitintills varit förvånansvärt bra. Jag har tagit veckan "à bras le corps" som man säger här. "Tagit tag i" är en jättedålig översättning, "S'investir totalement dans la résolution d'un problème, l'affronter avec détermination" förklarar man här. Termen kommer från brottningen och det är just det man ser framför sig, hur man liksom tar tag i hela problemet, sluter det i sin famn, brottas och bemästrar det. Lite som om man håller fast en hysterisk person.

Ett av dessa utmärkta oöversättbara uttryck.

Detta har iallafall inneburit att jag har fått mer gjort en någonsin. När man har lyxen att bara vara ensamstående någon vecka då och då är det rätt kul. Missförstå mig rätt, men när man vet att man inte har någon annan att lita/skylla/bli besviken på eller dela med så är det ju bara att hugga i. Dessutom gör man ju precis som man vill; inga förhandlingar, diskussioner, (bort-)förklaringar behövs. Där spar man en del tid.

Den här helgen hade jag möte med hyresvärden, gick till kommunen och bokade bord till loppis, handlade mat, köpte nio(!) par skodon i storlek 26 och 31 (alla skor och tofflor var plötsligt trasiga), köpte baddräkter och kepsar och annat småkrafs, tog foton på barnen till nya pass, beställde födelsebevis, bokade flygbiljetter, deltog i judo-tävling (eller jag var åskådare, sonen deltog), cyklade i parken, tvättade och grävde i rabatterna. Allt med två faktiskt rätt glada och hjälpsamma barn i hasorna. Jag var mycket nöjd med mig själv och somnade efter Polens bidrag. Och nu firar vi stora "avsluta-alla-jobbprojekt-veckan".

Dessutom har man ju som ni märker hjälteglorian nyputsad och stadigt fäst på sitt huvud, mormor tycker synd om en i telefon, man har världens bästa ursäkt för att vara sen med ditt och datt och man har ju också anpassat de sociala ambitionerna efter läget, dvs de ligger vid nollpunkten.

Men en vecka räcker.