Homeward Bound

Tar man tåget från Penn Station mitt på Manhattan för att åka till Newark International Airport åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sedan har storstaden förvandlats till sumpmarker beströdda med industrier och lagerlokaler med oändliga uppställningsplatser för tusentals lastbilar, kraftverk, motorvägar och gamla vattentorn med flagnande ortsnamn. New Jersey, Bruce Springsteen-land, ser här ut som en skitig bakgård till Manhattans flotta fasad. Köksingången via vilken stadens alla förnödenheter kommer. Det är dystert, smutsigt, fult och 34 grader varmt.

Efter åtta timmar i en plåtkapsel suspenderad både i tid och rum kommer man till Arlanda. Tar man tåget norrut åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sidan ser man böljande sädesfält och röda trähus med gröna gräsmattor, vita flaggstänger och blå hoppmattor. Mellansverige, Ulf Lundell-land, har öppna landskap och välskötta bondgårdar och ser ut som en välordnad visthusbod. Det ser ungefär likadant ut från Uppsala till Leksand, det platta landskapet börjar lite blygt kuperas mot slutet på min resa men björkdungarna, skolorna, grusvägarna, busskurerna, insjöarna och traktorerna ser förvillande lika ut. Det är fridfullt, rent, lite ödsligt och 15 grader varmt.

Jag sitter med näsan tryckt mot fönstret och tar in så mycket björkgrönska och rallarrosviolett som det är möjligt på tre timmars tågresa. I Avesta-Krylbo har någon satt upp en fin skylt på bruket: “Brukscluben” . Det är lite hjärtskärande, någon har velat så mycket; “Vi räddar bruket och startar konferenscenter! Med ett flott lite internationellt namn!”

På lokaltåget mellan Borlänge och Leksand sitter tre unga kinesiskor och tar kort ut genom tågdörren varje gång tåget stannar. Tänk er den fotoboken: lokaltåg från Ystad till Haparanda - 100 mil bygd, 50 mil skog, 50 mil fjäll. Iallafall är det så Sverige ser ut i min föreställningsvärld. Om nu tågen fortfarande stannar någonstans norr om Hudiksvall.