tisdag 13 maj 2008

Det blev den här

1980 började jag nian i en ny skola i en ny stad. Första lektionen i svenska hade vi en vikarie som hade med sig ett långt brev från den ordinarie läraren som han läste upp för klassen. Och jag undrade vem den där läraren egentligen var som hade tagit sig tid att skriva en lång novell till oss bara för att vi hade vikarie. För en novell var det, en mycket rolig novell.

Ett par veckor senare fick jag då träffa den lärare som jag utan jämförelse minns bäst från min skoltid. Jag minns inte så mycket av vad vi gjorde på lektionerna, jag antar att vi hade litteraturhistoria och grammatik. Men jag minns hans sätt att bre på med närkingskan när han njutnigsfullt uttalade ordet "pregnant" eller "prekär", eller kanske "morbid" eller "chimär". Ord vi aldrig använde och knappt förstod men vad vi förstod var att språk och litteratur kunde vara njutning och nöje.

Vi skrev och skrev och skrev, och lyssnade på varandras alster. Vi försökte givetvis allihop vara lika underfundiga, asburda och roliga som Magistern vilket kanske inte alltid var så lyckat. Jag minns också att det inte alltid var de elever man kunde vänta sig som skrev de originellaste historierna och klassens slacker-punkare fick nog en hel del bättre självkänsla av de där svensklektionerna.

Jag minns också en revy som vi satte upp, jag tror den hette "Doktor Mabuses Testamente", en hänvisning som gick oss helt förbi. De enda nummer jag minns är "The Pyamas Show" med Staffan och Tomas (jag kan inte riktigt smälta att jag lyckades hitta en länk om den, internet, jag säger bara det, internet) samt en påhittad sång på ryska. För att det skulle låta ryskt så bestod hela texten av namn på ryska författare och litterära gestalter. Jag kan fortfarande humma: "Pusjkin, Tolstoj, Fjodor Dostojevskij ... Solzjenitsyn, Tjechov, Kolontaj!"

Jag vet inte med vilket mått man ska mäta en bra lärare men jag har aldrig mött någon som förmedlat mer lust till sitt ämne. Och vi tjatade: "Magistern, du måste skriva en bok! Magistern du borde bli författare, vi lovar att köpa boken!".

8 år senare kom den första boken och jag är säkert inte den enda fd eleven som alltid köper hans böcker och som alltid gillat dem, partiskt, helt utan någon som helst förmåga till objektiv kritik.

När jag läser de första meningarna hör jag hans röst i mitt huvud, jag har en inbyggd talbok.

"Jag är inte som andra människor.
Och vill inte vara det. Om jag någon gång i mitt liv hittar
en grupp där jag känner att jag hör hemma, kommer det
bara att betyda att jag blivit avtrubbad. Att även jag slipats
ner till sedvänjornas och dumhetens urberg. Det är så det
är, ingenting förmår ändra på dessa grundläggande villkor."


Och nu när jag flyttar till Manhattan ska han flytta hem.

3 kommentarer:

Jorun sa...

Vilket fint porträtt av en favoritlärare! Och vilken förvåning att det var en som jag känner till och har läst! Jag hoppas du skickade en länk till honom - det borde värma ett magisterhjärta att du blivit en så bra skribent, du också!

Charlie Truck sa...

Tack Jorun, efter den här uppmaningen får jag nog skicka en länk!

Det fascinerande är att jag inte minns så mycket av vad vi gjorde men jag minns hur roligt vi hade och så minns jag hans röst så tydligt. Känslominnen kan sitta i länge.

Linda sa...

Good teachers are worth everything and some (more) - NYC? Oj! That's interesting... Bon voyage! :)