Who's that girl?

Frågesport: Vilken kvinna beskrivs i Sveriges största tidning av en (tror jag) rätt välkänd feminist (hon har iallafall varit redaktör för en feministisk bok) med orden: "Men mest av allt är hon det största kvinnliga geniet genom tiderna."

Sedan mänskligheten tog sina första stapplande steg på den här planeten till år 2008 är alltså den kvinna som bäst försvarar sin topplacering i genialitetsrankingen bland Goethe, Mozart och da Vinci, ja vem? Hypatia?, Maria Gaetana Agnesi?, Sofia Kovalevskaya?, Marie Curie?

Nej, tydligen är det största geniet som den kvinnliga delen av mänskligheten bidragit med

- Madonna.

Om det är sant tycker jag också att vi bör bindas fast vid spisen. Madonna som fredsmäklare i Mellanöstern? Madonna som mänsklighetens hopp att lösa cancerns gåta? Madonna gör oss oberoende av fossila bränslen? With friends like Elin Alvemark, who needs nobelkomitéer och annat som påstar att det inte finns välmeriterade kvinnor? Eller föresten Madonna har ju skrivit barnböcker, vi kanske kan kräva att hon ska få det i litteratur?

Therese skriver bra om artikeln även ur ett annat perspektiv: "Det är även märkligt att hävda att Mozarts, Goethes och Leonardo da Vincis storhet skulle bestå i "en genial känslighet inför samtiden" - det är givetvis omöjligt att skapa konst i nåt slags tidsmässigt vaacum, men för att konst ska fortsätta att vara relevant efter 500 år krävs det givetvis att den gör NÅGOT MER än förhåller sig till sin samtid."

Och så fattade jag inte alls passagen om att hon satt upp afficher på sig själv naken (författaren alltså) - tyckte hon det var ett bevis på genialitet eller inte?

Uppdatering: Nu har jag läst om artikeln och inser att hon väl enbart pratar om konstnärlig genialitet (även om hon inte skriver det). Så jag får väl ta tillbaka det där om att stanna i köket då. Men ändå, skulle Madonna vara kvinnosläktets mest betydande bidrag till konsten? Eller hon kanske snävar ner det ännu mer till den artist som bäst läser sin samtid? Men då tycker jag att We were the Mulvaneys säger betydligt mer om vår tid än Bedtime Stories (de publicerades ungefär samtidigt).

Här får Elin en liten läslista av mig, den tog mig fem minuter att googla fram och jag undrar om det inte finns ett antal farliga medtävlare till titeln det största kvinnliga geniet genom tiderna gömda här. Eller menade hon egentligen det största kvinnliga marknadsföringsgeniet inom musikindustrin under sent 1900-tal /tidigt 2000-tal? Man då kunde hon väl skrivit det?¨

Women artists Wikipedia
Women artists links
Museum of women in the Arts
Women composers
The celebration of women writers.

Uppdatering 2: Jag tror att det jag verkligen inte kan smälta med den här artikeln är hur otroligt sexistisk den är. Tänk er att någon på allvar skulle hävda at David Bowie är det största manliga geniet genom tiderna.

Lördagmorgon

Jag sitter vid köksbordet, eller snarare någon slags köksö med helt hopplösa barstolar runt. Man skrapar undersidan på låren varje gång man man kliver ner. Dessutom finns bara plats för benen på en sida av ön så man får sitta på snedden. Ja, ja, någon gång ska väl vårt bord korsa Atlanten.

Familjemedlemmarna befinner sig i olika stadier av påklädning, barnen leker affär i sitt rum, maken kollar OS-resultat, jag tittar på grannarna. Mitt emot oss har lägenheterna jättestora fönster och det är som att titta in i ett dockskåp att se de olika familjerna vakna till liv, göra frukost, leva sina liv. Kvinnan mittemot sitter också vid sin skärm medans hennes son hoppar på sängen. Nu vänder hon sig om, ska hon säga åt honom att hon behöver vara ifred och skriva klart? Hon kanske bloggar? Nej, de skrattar och nu går de ut ur rummet tillsammans. Man skulle kunna gör en Hitchcock-rulle här. Eller skriva en novell om kvinnan som aldrig blir klar med sin avhandling/uppskovsansökan till kronofogden/Dear John-brev/kondoleansemail/adoptionsansökan/internetshopping/jobbansökan för att hennes son hoppade på sängen. Sedan ringde telefonen och hon fick jobbet/fick sparken/förlät mannen/fick dödsbudet/blev bortbjuden/fick testresultaten... Och vem vet vad som hände sedan?

Vi har fortfarande runt 27 grader varmt och otroliga åskväder nästan varje dag. De kommer snabbt, på en kvart har himlen blivit svart och det börjar mullra. Sedan vräker regnet ner, och jag menar verkligen vräker. På tropiskt vis. En halvtimme senare är det över och solen tittar fram igen.

Ja just det, för er som följt följetongen: vi skrev in dottern på en förskola i torsdags. Den ligger långt bort men verkade vara det bästa alternativet. I går gick vi plötsligt förbi en skola vi inte visste om på en tvärgata 150 meter från lägenheten, jag ringde, de har plats. Jag ska dit på måndag och så fick jag sudda bort bocken jag hade gjort framför "förskoleplats" högst upp på min mentala to-do lista.

När jag vaknade i morse tänkte jag på på första gången jag kysste en pojke, plötsligt välde en flod minnen upp från när jag var 10-11. Jag undrar vad jag drömt?

Nu börjar det hoppas på sängar här snart. Tror ni telefonen ringer?

Dumstrut

Det finns en blogg av en känd svensk intellektuell som jag brukar följa. Kommentarerna där brukar hålla hög klass och ibland undrar man om alla är professor emeritus (och ibland undrar jag om de bara svamlar). Iallafall brukar jag inte våga kommentera men idag gjorde jag det. Jättekort, lite beigt inlägg (dessutom i ett ämne jag inte riktigt behärskar). Nu ser jag att jag lyckats peta in hela två stavfel i mitt mini-inlägg. Dessutom försökte jag vara rolig och jag är inte säker på att det går fram.

Vad skulle jag dit och göra? Men de verkade ju ha så roligt de där insatta och ingen hade kommenterat på det här inlägget än. Nu inser jag att inläggen är modererade och att de bara inte är publicerade ännu. Det betyder att mitt fåniga inlägg kommer at vara nummer 15 när diskussionen redan tagit en helt annan vändning och nått en annan nivå.

Jag skulle så gärna vilja vara lite mer bildad och jag har så svårt att göra något åt det. Jag läste företagsekonomi, marknadsföring och franska på universitetet. Ni fattar? Inte riktigt de studier landets intelligentia skulle ägna sig åt. Och vad i allsindar gjorde jag på gymnasiet? Jag minns ingenting. Det känns som om jag skulle behöva minst två års heltidsstudier vardera i ämnena: filosofi, historia, statskunskap, religionshistoria, geopolitik, konstvetenskap, litteraturhistoria och säkert ett par ämnen till innan jag ens kommer med i matchen. Innan jag ens börjar kommentera på vissa bloggar.

Men livet är långt right?

You know where you heard it first...

Här.

Idag från New York Times:
"Sites aimed primarily at women, from “mommy blogs” to makeup and fashion sites, grew 35 percent last year — faster than every other category on the Web except politics, according to comScore, an Internet traffic measurement company. Women’s sites had 84 million visitors in July, 27 percent more than the same month last year, comScore said."

Sen kan jag ju tycka att det är trist att man alltid måste kategorisera alla bloggar som mammabloggar, kvinnobloggar, dagboksbloggar, politikbloggar etc. Men, men vårt behov av segmentering verkar oändligt...

Charlie's view in Wordle

(klicka på bilden)
Jag är lite besviken på resultatet, känns som jag kör en total metablogg som bara handlar om sig själv (kommentarer, länkar, Charlie...), men det blev ganska snyggt! Jag gjorde copy-paste, när jag försökte lägga in RSS tog den bara de senaste dagarnas inlägg. Titta hur det blir då:

Deprimerande va?

Testa själva på: http://wordle.net/.

Uppdatering: Den första bilden tog ju med texten som ligger under alla inläggen, så den blir helt fel. Jag vet inte om man kan "förbjuda" vissa ord, då skulle det bli ett bättre resultat. Det får bli en annan dag!

Snart sista inlägget om förskolejakten

Maken har cyklat till jobbet, dottern sover och sonen tittar på något intelligensdödande asiatiskt tecknat på TV. Ni vet en sådan där film där de har jättestora ögon, spretigt hår och flyger omkring. Vi brukar inte ha TV-tid på morgonen (vill jag genast försäkra er om innan ni hinner slå numret till BRIS) men just nu använder vi ursäkten "de lär sig nog lite engelska" om de mest depraverade uppfostringsmetoder. Allt för att få en egen stund med kaffe och laptop. Fördelen med tidsskillnaden är att många svenska bloggar uppdaterat medans jag sover, det finns mycket nytt att läsa.

Alltså den här förskolegrejen är verkligen stressande, eller rättare sagt jag blir otroligt stressad. Jag har en väl utvecklad förmåga att oroa mig för saker, speciellt klockan fyra på morgonen när jag absolut inte kan göra något åt dem. Och då finns det absolut ingen lösning utan vi går alla mot evig förtappelse oavsett allvarlighetsgraden på det jag oroar mig för. Men, men, det verkar inte alls så hopplöst längre. Stället vi var på igår verkar helt OK, om än lite långt bort, och jag ska till ett annat idag, ett i morgon och ett nästa tisdag. Dottern älskade det, hon satte sig direkt och ritade med de andra barnen och tittade på fröken, som sa saker hon inte förstod, med stora ögon. Modershjärtat värmdes.

Det visade sig at dessa preschools som är så förbålt svåra att komma in på ofta är skolor som har förskoleklasser. Föräldrarna vill ha in barnen så tidigt som möjligt alltså redan vid 4 år. Sedan finns det nurseries, dvs dagis, som också tar emot barn upp till 5-6 år, det är sådana vi tittar på nu. Eftersom en hel del tappar barn som går till riktiga skolor vid 4 så verkar det finnas en del platser. Jag tycker nog att det bara är bra om det är lite mer dagis och lite mindre skola, hon kommer att ha nog med att lära sig språket och det är ju inte så att hon förbereder Harvard direkt. Vi väntar med det tills hon fyller fem.

Allt detta är sant om man kan betala förstås, money talks, vad gäller barnsomsorg som allt annat. 2,5 timmar förskola om dagen betalas av New York State så det får alla 4-åringar gratis (fast jag fattar inte hur det funkar om man inte hittar någon plats). Man kan välja att bara gå de timmarna men vill man ha mer tid får man pröjsa, och det rundligt. Om inte annat förstår man vad barnomsorgssubventioner egentligen kostar... Men jag ska inte klaga, det här visste vi så vi får det hela betalt av makens arbetsgivare. Men så kan det ju knappast vara för det stora flertalet.

Så det löser sig nog och jag har spridit lite ångest i onödan...och jag lovar att jag ska sluta blogga om det här nu. Snart iallafall.

Nu ropar sonen: come on, come on, come on! Ni ser att han lär sig nyttiga engelska utryck, han har nog nu en vokabulär på 7 ord.

Stress 2

I går kväll var dottern så i gasen att hon inte kunde somna utan kom upp säkert tio gånger. I morse vaknade hon med ett ryck:
- Mamma, nu ska vi gå till skolan!
- Ja, vi ska gå och titta på en skola.
- Tror du det finns någon som heter Corinne där? Jag får nog många kompisar! Det ska bli så kuuuul! Jag ska säga "Hello" när jag kommer fram. Sen lär jag mig engelska fort.
- Jo säket, du vet vi ska bara hälsa på idag, vi vet inte om du ska gå i skolan där.
- Du behöver inte gå med, jag kan hälsa på själv, så kan jag leka!
- Vi går tillsammans, vi ska inte stanna så länge idag, bara titta en stund! Imorgon ska vi titta på en annan skola.
- När börjar skolan?
- Om nästan tre veckor, när storebror börjar.
- Näää, vad länge, jag vill gå i skolan NU!

Om jag inte hittar en lösning bli jag en farlig kandidat till titeln sämsta föräldern alla kategorier...

Stress

Vi har en 7,5-åring och en 4,5-åring. Storebror har vi efter en del funderande och velande skrivit in i en privat fransk-amerikansk skola. Mest för att han precis håller på att lära sig läsa och skriva och det kändes lite tufft att ha två språk som vi måste träna helt på egen hand på fritiden. På det här sättet blir det bara svenskan som vi som vanligt får försöka köra på loven. Dessutom vet vi ju inte hur länge vi blir här och vi vill inte att det skulle bli för svårt att flytta tillbaka igen.

Dottern stod på reservplats till samma skola och vi har nog lite naivt antagit att hon skulle komma in. Vi har kollat lite på andra skolor och skrivit in henne på den statliga skolans väntelista men inte direkt trott att vi skulle bli tvungna att göra så mycket åt saken. I morse fick jag äntligen tag i någon på skolan som varit stängd hela sommaren och det blev - nej. Det finns nu definivt ingen plats och hon är inte ens först på väntelistan. Gulp.

Så jag började googla på "preschools manhattan" och då får man upp sådana här artiklar: "Manhattan Preschool Admissions More Competitive Than Harvard." eller den här bloggen.

Gulp, gulp. Alltså hon är snart fem, hon har gått i förskolan i ett år, hon är van att ha kompisar, tider, rutiner och nya aktiviteter ungefär var 10:e minut. Jag tror inte det skulle vara bra för varken min eller hennes mentala hälsa (för att inte tala om vår relation) om vi tillbringade 24 timmar om dygnet med varandra hela hösten. Jovisst jag överdriver säkert men hon längtar till skolan, hon vill gå, och nu inser jag att vi borde skrivit in henne i en 10-15 skolor redan för ett år sedan (även om vi för ett år sedan inte alls visste om vi skulle flytta hit). Dessutom måste hon ju få kompisar sa att hon lär sig språket. Så blir det när man är svensk och har bott hela sin småbarnsmammetid i Frankrike med gratis skolor med plats för alla från 3 års ålder. Jag känner mig så himla korkad!

Nu är det eftermiddag och den där panikklumpen i magen har tryckts ner något. Jag har suttit klistrad vid telefonen och fräst till barnen att de får leka själva men nu har jag hittat ett par skolor med platser kvar, vi ska hälsa på en i morgon. Visserligen kommer det att bli, vad ska vi säga, "logistically challenging" kanske är den euphemism jag söker, att lämna och hämta. Och så ska jag kanske kolla att den inte drivs av scientologer eller nå't. Eller så ska jag inte kolla det för då kanske jag inte hittar någon skola alls. Huvudet i sanden har ju gått sa bra hittills!

Aristocats

Fungerar även för katt.
Jag såg mitt livs första kattbarnvagn idag. Det heter väl egentligen kattvagn men då förstår man inte hur mycket barnvagn det här ända måste vara, på något plan iallafall. Jag tror det var en kattflicka, vagnen var rosa. Förra året såg jag en liten hund med skor på Union square.

Uppdatering efter 10 dagar.

Så här fint ska jag ocksa skriva om New York snart. Jag känner mig lite insatt och hemtam när jag känner igen en del han skriver om (dörrhandtagen) även om jag inte varit på så många takfester direkt. Men i lördags hade vi vårt första dinnerparty, på taket. Eller det var min kusin som kom hit och hjälpte oss lyfta upp ett bord på takterassen och sedan stannade på middag, men ändå, det kändes bra att ha gäster (eller en gäst då om det nu ska vara så noga!). Det betyder att man är hemma, inte på semester. Det var mysigt att sitta på taket i den varma natten med värmeljusen från Ikea.

Jag ligger (obekvämt) i sängen och skriver, nu åker brandkåren förbi igen. Det finns en station på vår parallellgata och de har utryckning minst ett par gånger per natt. Och de använder alltid sirenen. Dels den vanliga som liksom sjunger och så det där stora brölet som lägger sig ovanpå. Det låter som Hill Street Blues varje natt här och jag hoppas förgäves att det ska få mig att drömma om Captain Furillo.

Vi tittar på 2008 ars motsvarighet: Wired säsong 2. Det är visserligen Baltimore men idag när vi åkte taxi längst med Hudsonfloden såg det lika nerslitet ut. Hur går det ihop, världens mest överhettade bostadsmarknad och ändå massor av övergivna industrilokaler, sunkiga parkeringshus, skräp och obebyggda tomter? Igår gick vi förbi något som såg ut som ett nedgånget garage då dottern säger: titta en häst! Och mycket riktigt, det var ett stall mitt på Manhattan. Det luktade häst i hela kvarteret.

Så let's be careful out there!
ps. visst var hans lite galna fru mycket mer sympatisk än den där iskalla brunetten?

IKEA Hacker

Om man nu, som jag, är otroligt trött på Billy, Ivar och Pax finns hjälp att få! På IKEA hacker får man massor av tips om hur man kan göra om fula FIRA lådor till ett tjusig smyckesskåp eller Ivar bokhyllorna till bostäder för ens degus (en liten gnagare fran Chile enligt sidan). Det finns också "hackeas" (quick and easy Ikea hacks) för den som inte har så mycket tid.

Har man ännu mindre tid kan man här på "Quickea" få tips på hur man grejar att åka till IKEA och enbart köpa de 100 värmeljus man behöver på rekordtid.

Jag hittade också IKEA fans men det verkar ju lite besatt...

Uppdatering: Alla är inte lika nöjda...

08.08.08 at 08.08 (nästan)

Det bidde bara en tumme...

Nu har jag fyra påbörjade inlägg i draftläge. De är skittråkiga. Ett handlar om Dora och att hon här pratar engelska där hon i Frankrike pratar franska och spanska där hon i Frankrike pratar engelska och att jag antar att hon i Sverige pratar svenska istället för engelska och engelska istället för spanska? Och varför repeterar denna skrikande tvådimensionella färgblinda seriefigur alltid femton gånger ord på språket barnen redan kan istället för på språket de ska lära sig? Sac à dos! Sac à dos! Backpack! Backpack! Sedan kom det någon fundering om den globaliserade barnkulturen/konsumtionen.

Ni ser, helt opublicerbart.

Jag hade ju tänkt att efter en sommar med högst ojämn interntaccess och även, måste jag erkänna, allmän blogglusttorka, skulle jag spruta ur mig tankeväckande och spirituella inlägg när jag väl var installerad här on 18th streeth.

Ähum.

De svenska debatterna (debatten?) har jag helt tappat bort. Inte ens när jag var i Sverige läste jag tidningarna ordentligt. Om man inte ville läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador fanns det ingenting kvar av tidningen förutom TV-programmen (oh, brittisk deckare, surprise!). Och jag ville absolut inte läsa om Engla-rättegången eller Kallur-skador. Så jag läste Falu-kuriren där man toppade ettan med "Gravid fick stå på buss!". Jag har inte så mycket att skriva om det heller.

Hur är det här då? Jotack, bra. Jag lever lite Nanny Diaries-liv med barnen: går på museum och utforskar stadens parker. Det är fortfarande runt 30 grader varje dag så idag ska vi nog leta reda på en simbassäng. Har inte så mycket att skriva om det heller.

Om sanningen ska fram är det nog så enkelt att jag inte tänker så många tankeväckande och sprituella tankar just nu.

Words That Don’t Exist but Should

Carbonara Footprint - Obvious and deleterious effects of overindulgence in creamy pasta dishes.
Inshopnia - A disorder marked by making unnecessary online purchases in the wee hours due to insomnia.
Staremaster - Gym dandies who constantly check themselves out in the mirror.
Earnest Hemorrhage - A man who is oppressively forthcoming with every thought and feeling. Antonym: Ernest Hemingway, linguistically stingy author.
Blamestorming - A meeting whose sole purpose is to discuss why a deadline was missed or a project failed and who was responsible.
Teenile - Used to describe someone who is way too old for what she is wearing.

Many more at Daily Candy.

Strandliv

Söndagen tillbringade vi på stranden: Long Beach en timme med tåg ut på Long Island. Det såg ut som en lagom trist förort föutom att det fanns en oändligt lång och ganska bred sandstrand. Bakom stranden låg vad som såg ut som en amerikansk motsvarighet till ett miljonprogramsområde. Inte så mysigt kanske men med ett avslappnat folkliv med beachvolley och strandtennis. Och mina fördomar kom på skam för människorna är definitivt inte fetare än i Europa. Vattnet var kallare än i vår tjärn i Dalarna men vågorna var desto mer imponerande och solen betydligt starkare. Badvakterna har sådana där röda flytbojar som Pamela Andersson brukar springa snyggt med och röda shorts som sig bör.

Det var en skön dag, kanske mest för att barnen tycker att det är så otroligt kul med sandslott och höga vågor. Själv håller jag nog med Peter Englund när han beskriver strandlivet bättre än jag någonsin skulle kunna. Men det är skönt att vid behov så lätt kunna ta sig ut ur stan.

Sommarläsning

På väg ut från biblioteket där i Leksand ryckte jag åt mig två böcker från tillbakalämnat-hyllan: "Och var hör du hemma" av Anne Tyler och "En familjeangelägenehet" av Rohinton Mistry.

Parfois la chance fait bien les choses.

"Och var hör du hemma" (Digging to America) handlar om två amerikanska familjer som adopterar flickor från Korea. Den ena familjen är invandrad från Iran och den andra "helamerikansk". Det handlar inte så mycket om adoption men desto mer om tillhörighet, kultur, familj och en fint porträtt av en iransk farmor som hela sitt vuxna liv definierar sig som det hon inte är, dvs en icke-amerikan. Ett citat:

"You can start to believe that your life is defined by your foreignness," she says, trying to explain her feelings of isolation. "You think everything would be different if only you belonged. 'If only I were back home,' you say, and you forget that you wouldn't belong there either, after all these years." "You belong just as much as I do," Dave stubbornly replies, adding, "We all think the others belong more." "Sometimes it seems to me that most of the adapting in this country is done by Americans," he complains bitterly to his daughter."

Till skillnad från Anne Tyler är Rohinton Mistry en ny bekanstsskap. En familjeangelägenhet heter i original Family Matters vilket liksom för boken ovan är en betydligt bättre titel än översättningens. Vi följer en familj i Bombay under några år och deras öde är på en gång originellt och universellt. Död, familj, religion, nationalism, svek, hat, kärlek, plikt, åldrande, vansinne - universella teman men i en mycket specifik miljö. Mistry är Parsi Zoroastrian och som ofta när jag läser något från Asien inser jag hur lite jag vet om många av mina medinnevånare på den här planeten. Mistry får mig att tänka på Rushdie, förstas eftersom det är den ende indiske referens jag har, och jag blir nästan lika fascinerad som när jag läste Moor's last sigh (en av mina absoluta favoritböcker). Någon gång måste jag resa till Bombay!

Immigranter

Vi har alltså landat, barnen och jag. På två minuter gjorde de vår rätt tomma lägenhet till ett hem. Deras pappa hade visserligen fixat fint i deras rum med gardiner, matta och lite möbler men annars är här rätt ödsligt. Men de travade runt och erövrade varje vrå ("Här ska jag sitta när vi äter frukost, det är min plats!") och så var det inget mer med det. Efter en månad i blåbärsskogen dimper de ner i asfaltsdjungeln och tycker allt är självklart. Vi var i Central Park igår och de tyckte det var lika kul att titta på ekorrar där som på hästarna i hagen på landet. Dessutom fanns det ju hästar som drog vagnar så det saknades i princip ingenting. De hittade en kul gunga och vips har de slutit New York till sina hjärtan. Staden med den roliga gungan. Nar förlorar men den där underbara anpassningsförmågan?

Familj

Familjen är äntligen samlad. Det är som att dra på sig favorithandskarna den första höstdagen; varmt, skyddande, bekvämt, hemtamt, de är kanske lite nötta och slitna på vissa ställen men har perfekt passform - omslutande men inte för trånga.

Högtryck

Nu är jag i Ernst-land. Jag tror att han egentligen är han som bestämmer i Sverige. Han tassar barfota runt och får folk att dyrka såpaskurade trägolv och trasiga stolar. Allt som är gammalt och nött.

Fast nej, svenskar gillar ju det som är nytt och modernt så det där stämmer ju inte alls.

Det är högtryck i Siljansbygden och sommaren har gått upp i brygga och blir det mer sommar så spricker alltihop snart tror jag. Här målar jag härbreväggar med falu rödfärg och rensar hängrännor, badar tre gånger om dagen, ror eka, plockar vildhallon och äter krusbär!

I går hade vi fem-kamp, det är en ny släkttradition. Vi har en vandrignspokal, en XX Memorial Trophy där XX är min morfars namn. Pokalen är ett jättestort älghorn från en älg som vi tror att morfar jagat. Alla var med; min mor och hennes två bröder, deras respektive, barn och barnbarn. Deltagarna var mellan 2 månader upp till 74 års ålder. 74, det är min mor, hon är numera doyenne (heter det så?) i vår släkt. Men hon kastade boll i hink och sprang terränglöpning ändå. Min far den fd folkskolläraren organiserade. Alla i min släkt är lärare, om ni någon gång undrat hur pensionerade lärare roar sig så gör det sådant här; leker skola igen, organiserar och räknar poäng. Det är alltid levande charader och tio städer på programmet vid släktkalas. Alla barnen vann, de fick varisn glass och hemgjord medalj.

Det föll mig in att gårdagen skulle kunnat utspela sig på femtitialet, om man undantar kusinernas foppa-tofflor. Ernst kanske har vunnit slaget ändå.

En kvarts uppkoppling

på stadsbiblioteket i Leksand medans barnen inventerar Bamse- och Barnahedenhöshyllorna. Fri wifi, det kallar jag välfärdsstat! Fast det ska ju finnas i parkerna i New York också, även om jag aldrig fick det att funka. Det kanske är den skillnaden som skattesatsen ger: i Sverige funkar det. Jag publicerar ett par inlägg från veckan som gått. Nu blir det nog mer bloggpaus ett par veckor, kan ju inte sitta på biblioteket i det friska Sverigesommarvädret!

Homeward Bound

Tar man tåget från Penn Station mitt på Manhattan för att åka till Newark International Airport åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sedan har storstaden förvandlats till sumpmarker beströdda med industrier och lagerlokaler med oändliga uppställningsplatser för tusentals lastbilar, kraftverk, motorvägar och gamla vattentorn med flagnande ortsnamn. New Jersey, Bruce Springsteen-land, ser här ut som en skitig bakgård till Manhattans flotta fasad. Köksingången via vilken stadens alla förnödenheter kommer. Det är dystert, smutsigt, fult och 34 grader varmt.

Efter åtta timmar i en plåtkapsel suspenderad både i tid och rum kommer man till Arlanda. Tar man tåget norrut åker man först genom en tunnel. När man kommer ut på andra sidan ser man böljande sädesfält och röda trähus med gröna gräsmattor, vita flaggstänger och blå hoppmattor. Mellansverige, Ulf Lundell-land, har öppna landskap och välskötta bondgårdar och ser ut som en välordnad visthusbod. Det ser ungefär likadant ut från Uppsala till Leksand, det platta landskapet börjar lite blygt kuperas mot slutet på min resa men björkdungarna, skolorna, grusvägarna, busskurerna, insjöarna och traktorerna ser förvillande lika ut. Det är fridfullt, rent, lite ödsligt och 15 grader varmt.

Jag sitter med näsan tryckt mot fönstret och tar in så mycket björkgrönska och rallarrosviolett som det är möjligt på tre timmars tågresa. I Avesta-Krylbo har någon satt upp en fin skylt på bruket: “Brukscluben” . Det är lite hjärtskärande, någon har velat så mycket; “Vi räddar bruket och startar konferenscenter! Med ett flott lite internationellt namn!”

På lokaltåget mellan Borlänge och Leksand sitter tre unga kinesiskor och tar kort ut genom tågdörren varje gång tåget stannar. Tänk er den fotoboken: lokaltåg från Ystad till Haparanda - 100 mil bygd, 50 mil skog, 50 mil fjäll. Iallafall är det så Sverige ser ut i min föreställningsvärld. Om nu tågen fortfarande stannar någonstans norr om Hudiksvall.

Tidig morgon i en tom lägenhet

Vi har nu flyttat in, så nu gör vi allt baklänges. Vi sover den första natten på luftmadrasser utan kuddar och med jackan som täcke. Dagen efter gör vi en räd till nyöppnade IKEA i Brooklyn. Man kan åka gratisbåt dit och på köpet få en fin skylineutsikt med Frihetsgudinnan i förgrunden. De har monterat New York-ska brandtrappor på den blå ladan, det ser komiskt ut och jag tror att de enbart har svarta anställda. Inga godisbilar i matbutiken och om möjligt ännu äckligare mat än i Paris i kafetarian. Men de levererar allt till dagen därpå.

Hela vårt bohag har blivit försenat och kommer antagligen inte förrens i november. Vi som precis har gjort oss av med det mesta onödiga, dubletterna, det överflödiga är nu tvungna att köpa nytt av sådant vi redan har. Man upptäcker snabbt att det är mycket man har svårt att leva utan: stekspade, badlakan, golvtrasa, täcken, stolar, lampor…mm, mm, mm. Så där sprack drömmen om ett liv med mindre prylar! Men vi får väl börja sälja på Ebay igen när containern väl landar.

Ordlistor?

Hej Internet!
Kan du ge tips på bästa svenska ordlistan och svensk/engelska lexikonet on-line?
Tack på förhand.
Din förbundna,
Charlie

Frukost

Äter frukost på Starbucks vilket känns lite som att äta frukost på Mc Donalds. Först boddde vi på Lower East Side och där fanns det jättetrevliga fik med wifi (88 on Orchard Street, ett tips för er som hänger på Spuntino kanske?) och god granola och yougurt med bär. Nu har vi flyttat till ett hotell i Tribeca och här är det mest trendiga butiker och resturanter med vita dukar. Så det blev Starbucks idag. Jag är ensam ett par dagar, maken har åkt iväg på jobb och han har precis ringt och sagt att hans plan är 8 timmar försenat. På tre resor tror jag vi tillsammans kommer upp i över 20 timmar ackumulerad försening. Får man igen den tiden i ett senare liv tror ni?

Det är fortfarande runt 30 grader varmt men luftfuktigheten har gått ner så det är lättare att andas. Jag gör inte så mycket, åker till mina nya kvarter och försöker lära mig hitta. Det är mycket blandade kvarter, det finns det mesta och det är rätt rörigt, men livligt och trevligt. Annars försöker jag utröna hur vi ska få förskoleplats till dottern. Sonen ska gå på en liten fransk-amerikansk privatskola och dottern står på väntelista. Om hon inte kommer in försöker vi med vanlig amerikansk pre-school, problemet är att hon bara är fyra och skolan är obligatorisk från fem så hon kanske inte får plats. Men jag behöver inte oroa mig för att vi inte har några visum, jag har just läst att skolan är förbjuden att fråga om föräldrarnas status och alla barn under 19 som är inskrivna i skolan har gratis sjukförsäkring oavsett föräldrarnas immigrationsstatus. Där ser man, lite rättigheter har de illegala invandrarna iallafall.

Så nu ska jag ut i värmen igen, ACn på det här fiket kommer att ge mig snuva.

Home sweet home

Fick just besked om att lägenheten är vår. Så från och med tisdag har jag en adress igen. Det bli nog bra, eller hur? (Om du tänker nej, var vänlig kommentera ej.)


(Tack till Jorun för musikillustrationer)

First impressions

Minikjolar vart man går. Jag trodde amerikanskor var pryda men här är det hotpants, kortkort och urringat på kvinnor i alla åldrar och storlekar. Mycket mer casual än i Paris, de flesta ser mest ut som om de är på stranden.

Däremot har alla kvinnor välmanikyerade naglar och tår, vilket syns eftersom de flesta har flipflops.

Alla har Blackberrys som de knappar på non-stop.

De som inte har en Blackbery sitter på fik med sin MacBook.

Det finns visst gott kaffe överallt, det är svårare med gott bröd (som man aldrig får till maten, det saknar jag).

Jag hade glömt hur många mysiga och bra restauranter det finns överallt, och hur sköna sommarkvällarna blir när det är 30 grader varmt på dagen.

Dollarkursen är trevlig, gör att det mesta är överkomligt (förutom hyrorna då).

Det är helt omöjligt att titta på TV, även om programmet mot förmodan skulle vara bra är det reklampaus var tionde minut. Förutom på HBO.

Det skrivs överallt om Gernation Kill som börjar sändas på söndag.

Nyheter från en varm ö

Kulturkrock kallas det visst. Och den här hette duga, det spelar ingen roll hur mycket vi läst och hört om fastighetsmarknaden i New York, det går liksom inte att förbereda sig. Jag tror jag just genomlevt några av de stressigaste dagarna i mitt liv. Allt går i warp-speed här, och allt är dyrt, verkligen dyrt. Vi ringde på vår första annons måndag förmiddag och vid onsdag lunch hade vi sett ett 20-tal lägenheter med tre olika mäklare. Vi travar runt i 30-gradig värme och en luftfuktighet som får New York att kännas som Bangkok.

Vi insåg snabbt att de 3-4 sovrum vi ville ha måste bli 2 och de kvarter vi helst ville bo i är utom räckhåll. Hyrorna ligger på 3-4 gånger priserna i centrala Paris och lägenheterna finns max på marknaden 2-3 dagar. Så man ser en annons på nätet, man ringer, man tittar, man bestämmer sig. Och fastighetsmäklarna är som damsugarförsäljare på speed. De kan ringa 5 gånger på en förmiddag, plus sms och email, för att höra om man bestämt sig, föreslå andra lägenheter och försäkra sig om att man inte gått till någon annan.

Egentligen är det nog inte tempot som gör mig så stressad, utan mer rädslan at ta fel beslut, att det inte ska bli bra, att vi inte ska trivas. Vilket ju är lite löjligt för lägenhetsvalet kan ju knappast garantera att det här projektet lyckas. Men det känns viktigt. Så vi listar kriterier och prioriteter; avstånd till skolan, kvadratmeteryta, kvarter, renoveringsbehov, pris....

Nu har vi lämnat in en ansökan om en lägenhet som vi tror skulle bli riktigt bra (även om den är både mindre och dyrare än vi tänkt oss) så nu väntar vi på svar från ägaren som tydligen har ett antal ansökningar att välja emmellan. Det ger lite tid att andas även om det också är en form av stress, mycket för att jag inte har lust att börja om på måndag.

Stängt pga utmattning

I'm in real estate hell. Aterkommer när jag kommit upp till ytan och kan andas igen.

Charlie 43, hemlös

Det här kanske är ett experiment. Ett experiment för att kolla om jag är så oberoende av materiella ting som jag skulle vilja vara? Hur mycket prylar behöver en medelålders västvärldsmänniska egentligen? Hur mycket egna möbler, böcker, kastruller? Eller tusen miljoner andra små pryttlar som på outgrundlig väg letar sig in i ett hem och hänger sig kvar och vägrar slängas?

Jag tror att vi de senaste veckorna sålt, gett bort och slängt ungefär hälften av våra tillhörigheter, inte möbler kanske men prylar och kläder. Otroligt befriande, jag är ingen samlare jag tycker bara att jag tyngs ner och stängs in av alla dessa grejer som aldrig används. C'est encombrant! Överflödssamhället gör mig lite illamående.

MEN jag är absolut ingen asket; jag gillar att handla, jag gillar komfort, vackra saker, vackra kläder, jag vill ha ett fint hem. Men det är de där sakerna man aldrig använder som retar mig, de som sparas utifallatt. Egentligen borde man ha en regel att varje gång man köper nytt så borde man vara tvungen att göra sig av med något. Inte nödvändigtvis slänga men recycla till någon annan. Vad som helst utom att spara i en låda. Då kanske(?) man skulle tänka sig för lite mer innan man köpte nytt?

Men just nu känns experimentet lite extremt; hela vårt hem är nedpackat och står i någon lagerlokal i Paris, barnen är i Sverige med varsin resväska, vi bor på hotell i New York och har med oss lite kläder och våra pass. För första gången på mycket länge har jag ingen fast adress och inget jobb. Våra visum har blivit mycket försenade så vi vet inte alls när vårt flyttlass kommer, kanske inte förenns till jul.

Vad tror ni om det: flytta till USA för att bli antikonsummist eller iallafall anti-samlapåhög och leva minimalistiskt? Men jag har andra lika motsagelsefulla mål här; att fortsätta träna och att äta hälsosammare är två andra. Samt att bli en mer bildad och upplyst människa. Vi får väl se hur det går.

Nu ska vi ner och äta en rätt undermålig hotellfrukost och sedan ska vi till banken, visumadvokaten och fastighetsmäklaren. Och just ja, träna...

Hälsning från Orchard Street, Lower East Side

Aha - Manhattan Skyline

Det regnar. Latbloggar med musik, återkommer när jag sovit igen sex timmars flygförsening och jetlag. Vi såg 4th of July-fyrverkerier från flygplanet, det var första gången jag såg fyrverkerier uppifrån, de såg små ut. Nu en indier på 6th street, sedan sömn.

Mittinassa i ett tomt hus

sitter jag i det kalla skenet från min lapptopskärm. Här finns jag, en luftmadrass, några resväskor, en gammal banan, diverse rengöringsmedel, en make och inte så mycket mer. I går morse kom ett gäng stora starka haitier och packade in vårt liv i små prydliga röda och vita paket. De såg ut som persongalleriet i "The Wire", jobbade från 8.00 till 18.00 utan paus och knappt utan att ett ord. Ibland diskuterade de lågmält någon knepig packningsfråga på sjungande creol. Jag gick runt och nästan stoppade pizza direkt i munnen på dem, de ville inte ens ta paus för lunch.

Idag är huset helt tomt, vi har fejat och åkt till sopstationen, sålt damsugaren och tagit adjö av grannarna. Sedan tog jag ett långt bad och försökte göra slut på alla flaskor och krämer vi hade kvar i badrummet och så rotade vi fram finkläder ur resväskan och gick på avskedsmiddag i goda vänners lag. Jag åt gambas men borde nog valt råbiff, vem vet när man får tillfälle nästa gång?

Imorgon (eller egentligen lite senare idag) lämnar vi nycklarna och Paris.

Nedräkning

Den här flytten börjar kännas som en väldigt lång, utdragen förlossning. Och vi har inte ens kommit till utdrivningsskedet än, just nu väntar jag förgäves på peridural. Det känns som om det inte går framåt alls. Hur många centimeter nu då?

I helgen har vi åkt fram och tillbaka till Normandie med vårt kök (alltså vi lämnade vitvarorna där) och ikväll har jag levererat diverse trädgårdsmöbler och jox tvärs över Paris. När jag kom hem försenat med kallnande Macdonaldspåsar stod maken i garaget och argumenterade med en arg gubbe som plötsligt inte ville ha vår bilbarnstol längre medans killarna som skulle köpa TVn och killen som skulle hämta motorcykeln stod i trädgården och såg otåliga ut. Innifrån huset hörde man hur våra barn tog livet av varandra i badet.

Efter ljumma hamburgare och läggning har jag packat barnens väskor för två månader och nu borde jag packa min men jag behöver nog den där periduralen först. (Kan någon snäll läsare bestämma om de behöver både regn- och vanliga jackor? Och hur många par skor?) I morgon åker jag med barnen till Sverige, lämnar dem hos mormor och morfar, åker tillbaka på tisdag och på onsdag kommer flyttbilen så då får jag äntligen börja krysta (den här metaforen börjar kännas lite trött nu...). På torsdag ska här fejas och på fredag morgon är det avsyning (kan det heta så?). Vår dotter har ritat på väggen så vi kan nog se oss i månen efter vår "deposit" (jag orkar inte komma på vad det heter, min svenska börjar verkligen bli dålig när jag är trött). På fredag klockan 14.30 går mitt plan till Newark. Jag räknar med att sova på planet.

Tacka vet jag kejsarsnitt.

Coffea arabica

Hamnade på Starbucks igår och tänkte att nu blir det så här. Från och med nästa vecka har jag inte längre tillgång till en outsinlig, konstant källa av gott kaffe. I Frankrike kan man gå in på vilken sunkig bar som helst och alltid få en kaffe gjord i en riktig expressomaskin. I USA, ja ni vet... alla har vi sett tusentals filmer och TV-serier med människor som sitter på diners och serveras kaffe av någon som alltid heter Sheryl och bär uniform. Och alltid grimaserar polisen/rånaren/läkaren med nattjour/han som flyr från FBI så fort han tagit sin första klunk. Och vi vet alla att kaffet smakar - ja, för att inte bli vulgär kan man kanske säga att det smakar allt annat än kaffe.

Så då återstår bara Starbucks et. al. med visserligen godare men ändå inte riktigt samma sak. En grand crème och en tartine med beurre på ett standard Paris-café en regnig morgon är en smakupplevelse som mäter sig med hummer. Iallfall om man går efter min subjektiva njutningsgrad.

Det andra stora smakavbräcket blir ju brödet. Det gick väldigt fort att vänja sig vid att ständigt ha färskt gott bröd runt knuten, och jag tror att avvänjningen kommer att bli tuff. I vår lägenhet i 11e arrondissementet hade vi ett bageri i bottenvåningen och nu här i förorten har vi ett i gathörnet. Och det finns inte bara baguette, det finns Pain tradition, Sansfacon, Pain au siegle, Pain campagne och givetvis les viennoiseries dvs croissenter och pain au chocolat. Och pain au raisin och ... j'en passe.

Men istället får jag ju ... Jell-O?

Dagens aktiviteter

Tillbringar bl a dagarna med att vaska guldkorn på Craigslist, ett slags gigantiskt Blocket där allt som det finns efterfrågan på kan köpas. Jag törs inte tänka på hur mycket pengar som omsätts där per dag och hur de har lyckats bli state of the art med en så otroligt ful och oergonomisk website är en gåta. Lägenhetsannonserna är frustrerande värdelösa; små, dåliga bilder som oftast föreställer toaletten eller fasaden. Detta kompenseras med hysteriska kommetarer av typen: TOP-NOTCH BOSCH MICROWAVE!!!! eller TONNS OF CLOSET SPACE!!!! Alla lägenheter är unika, fantastiska, once in a lifetime-opportunities. Det är helt omöjligt att göra en bedömning av hur lägenheterna egentligen ser ut.

On n'est pas sorti de l'auberge som man säger här.

Det har blivit svalare sedan gårdagens tropiska värme och nu ska jag och dottern åka till Emmaus med 6 kartonger kläder och sedan kommer en rad Ebay-köpare och hämtar en soffa, en bärsele, två cykelbarnstolar och en gigantisk hög stenläggningsstenar.

See ya!

Summer in the City

Det var fortfarande nittiotal och jag hade varit två veckor på Kreta och kom hem till ett Stockholm som dallrade i hettan fast det nästan var september. Jag hade bruna ben och någon tunn, kort, blommig sak som knappt kändes mot huden och som jag aldrig vågade använda igen. Skånegatan var som en bakugn fast kvällen redan var svart och inne på Hannas var alla speedade på värme. Skratten ljöd högre, gesterna blev yvigare och alla var glada att vara tillbaka i stan, vår stad, som vi ägde. Någon var där, som så ofta förr och om det var värmen, eller klänningen, eller semesterkänslan av att allt är möjligt men plötsligt innebar det en möjlighet, kanske ett löfte.

Vidare upp längs gatan, in på nästa bar där det var ännu trängre och ännu fler vänner eller vad som skulle kunna vara vänner. Ner till Riche, natten var vår och jag var var vacker och stark och glad. Senare åt jag ostron för första gången i mitt liv på det där stället i Kungsträdgården. Värmen gjorde Stockholm till en annan stad och vi blev till andra människor. I taxin fick jag komplimanger jag aldrig tidigare fått och det inte bara var som i en film, jag tror att det verkligen var en film.


Eagle-Eye Cherry - Save Tonight

RAS

RAS beyder "Rien à signaler", dvs "allt är lugnt" eller vad nu den svenska motsvarigheten kan vara till det där som nattvakterna ropar efter att ha ringt i klockan, eller det säkerhetsstyrkorna väser i sina headset efter att ha stormat ett tomt kokainnäste.

Förutom att våra visa (visum? hur ser pluralformen ut?) plötsligt har blivit väldigt försenade och utan visum lastas inte ens möbelcontainern på båten, vi får inte jobba, vi får inga social security-nummer och barnen får inte börja skolan. Bland annat.

Men det där är ju bara världsliga saker.

Midsommarhumör

Jag har varit sur hela dan. Irriterad, ängslig, trött. Det är högspänning hemma; barnen är trötta, föräldrarna stressade. Inte fanns det något roligt att läsa heller, RSS-flödena stod tomma, ingen uppdaterade sin blogg. Efter senaste veckans FRA-aktivism verkar det vara stendött. Det tog mig ett tag att inse att alla svenska bloggskrivare sitter på någon skärgardsö och käkar sill, jag hade tom glömt bort att det var midsommarafton. Hur patetiskt är det att blogga klockan 20.00 på midsommarafton?

Men så mitt i min självömkande dag kom posten. Och med posten en present! En jätterar, genomtänkt, personlig och omtänksam present. Jag blev nästan löjligt glad. Sedan ringde brorsan och sa att han tittar förbi ikväll. Det var något anslutningsplan som var försenat och han var strandsatt i Paris. När man bor utomlands är detta något som aldrig händer. Släktingar och gamla vänner tittar inte bara förbi, det är en omöjlighet. Utom ikväll när storebror får låna soffan innan han tar tåget hem till London imorgon. Så nu ska vi fira midsommar ihop! Var ställde jag sillen?

Sportchauvinism och mediahierarkier

(Högst poäng i år för diskrepans prettorubrik/blajinnehåll)

Nick Hornby skriver i sin blog om fenomenet sportchauvinism. Ni vet, det finns "fotbollsländer"; Brasilien, Italien, Frankrike, England och (reluctatly) Holland och Tyskland. Och så finns det uppstickare. Och istället för att tycka det är kul att lite nya länder dyker upp räknas de inte riktigt. Det får mig att tänka på Melodifestivalen. Det känns som de västeuropeiska deltagarna (OK Sverige då, de andra bryr sig inte) inte riktigt tycker att länderna från fd östblocket räknas. Är de verkligen Europeer? I vilket fall är de fortfarande framförallt fd östblocksländer och det gills liksom inte riktigt om de vinner. Vad är de här för östrasism?

Ikväll tittar jag alltså på fotboll, vilket ju hitintills (det blev just 2-0) är lite deprimerande. Jag har redan klämt i mig en hel saucisson sec och en halv chokladkaka, jag skulle behöva lite sällskap. Nick Hornby kunde gärna få komma och ge expertkommentarer, och Peter Englund. Jag vet inte om han gillar fotboll men det gör han säkert, intelligenta män gillar alltid sport. Intelligenta kvinnor skakar alltid på huvudet i förundran. Ok, inte alla Isobel Hadley-Kamptz är fotbollstokig tror jag. Hon får gärna komma, hon verkar vara lite ledsen och skulle behöva en glad fotbollskväll (den här fotbollskvällen verkar kanske inte så kul men med männen som nu sitter i min soffa tror jag att det blir trevligt ändå).

Sedan skulle jag nog bjuda Elsie Johansson också, så skulle vi gå ut i köket och koka kaffe och prata om hennes senaste bok som jag vill läsa NU medans de andra tjoar framför TVn.

En parentes: när de tittas lite mer seriöst på fotboll här hemma så stängs ljudet på TVn av och det lyssnas på radiokommentatorerna med öronsnäcka. Det här är något jag känner igen från min barndom. Visst ses radioreportar alltid som bättre? Eller är det bara att de som lyssnar inte kan se spelet utan all information kommer via ljudet, ergo kommentarerna blir bättre? Jag älskar verkligen att blogga om saker jag inte vet något om. Slut på parentes.

Klädnostalgi

Bara så att ni vet: jag kan fortfarande ha mina gamla röda läderbrallor, så det så! Det som desperat saknas nu 10-15 år efter deras storhetstid är tillfällen när de skulle passa...

Jag rensar klädkammaren och hittar gamla festblåsor, kjolar i konstiga längder, kavajer i märkliga snitt och gamla slitna favoriter som jag har svårt att göra mig av med. Vissa kläder har man bara haft förmycket kul i (typ röda läderbrallor).

Jag inser plötsligt att vi bara bor två veckor till i det här huset, i det här landet. Veckor som desutom är intensiva; packning, administrativt fixande, ett otal läkarbesök för hela familjen, kompisbesök, släkt och tusen och en detaljer. Och så ska jag åka fram och tillbaka till Sverige och lämna barnen på sommarlov. Vi har fortfarande inte fått våra visum och innan vi får dem kan vi inte skicka våra möbler eller hyra lägenhet.

Så vi djupandas och bockar av på våra listor. För varje bock lägger vi till något längst ner.

Annars är jag gräsänka den här veckan och slipper alltså titta på fotboll utan kan sitta uppe halva nätterna och överdosera på "Brothers & Sisters". Jag lägger mig alltid för sent när jag är ensam vuxen hemma.

Theresa Andersson - Na Na Na

Hon kommer från Gotland, bor i New Orleans och jobbar ihop med Tobias Fröberg.
Mer här.

Mitt liv som hemmafru

Ursäkta tystnaden här, i mitt nya liv som hemmafru är jag så otroligt busy så det är lite svårt att hinna med allt! Så vad har hänt sedan sist?

Jo, i måndags var jag på mamma-fika hos grannen. Det var trevligt och väldigt mycket folk, säkert ett 20-tal mammor. Jag tror alla utom jag hade minst tre barn, ofta fyra. Här var inte konversationsöppnarfrågan som i andra samanhang "Vad sysslar du med?" (eller "Var bor du?" som den var i Stockholms city 1991-1999) utan "Hur många har du?". Kändes rätt futtigt med mina två, jag kvalificerar nog inte riktigt till hardcore hemmamamma. Jag fick bita mig i tungan för att inte lägga till "Fast jag har varit gravid fyra gånger och jag ammade jättelänge" för att bättra på mitt CV men jag var rädd att det snarare hade satt stopp för vidare konversation.

Desstutom insåg jag att alla utom lata jag hade haft sina ungar hemma på lunch. Det är nämligen skollunchen som är franska mödrars "sendagishämtnings-noja". Jag tror jag skrivit om detta förut men "ute i landet" (inte så ofta i Paris pga långa transporter) åker många människor hem och äter lunch, både barn och föräldrar. Numera finns alltid skolmatsal men många barn äter aldrig där, de går hem. Att äta tillsammans i familjen är viktigt. Skolans tider är 8.30-11.30 och 13.30- 16.30 så det finns gott om tid och därav dessa berömda franska 2-timmarsluncher. Men jag som är svensk och bara nojar över hämtningstider tycker det är utmärkt med skolmatasal för annars försvinner hela min dag i hämtning och lämning fyra gånger i skolan. Man kan lita på kvinnors uppfinningsrikedom när det gäller att hitta saker att ha dåligt samvete för!

Det där blev en lång parentes. Kaffestunden var i allafall mycket trevlig. En tonårsmamma berättade horrorstories om en söndagmorgon när de insåg att 14-åringen inte ens sovit i sin säng och de inte visste var han var och vad som egentligen försigår på barnens partyn. Vi småbarnsmammor satt med hakorna i knät och kved och jag börjar redan lägga upp strategier för att förhindra den där framtida musikfestivalen.

Befriad

Det finns inte lägre några trasiga leksaker i vårt hus; inga trehjulade bilar, inga enarmade dockor, inga urpysta bollar, inga torra tuschpennor och inga äckliga McDonaldsleksaker som spelar tre takter gräslig musik om och om och om igen. Barbiedockorna ligger snällt i samma låda som Ken och piraterna har hittat hem till sitt piratskepp för första gången på ett år eller så. Det står två kartonger som det står "loppis" på i källaren och soptunnan är full.

Barnen hittade en massa roliga grejer de glömt att de ägde och jag känner mig alldeles...lätt. Det kan vara otroligt tillfredställande att städa!

Groupie

Jag ser framför mig hur hon år 2021 kommer att vallfärda till Skellefteå på någon obskyr 90-talsrevivalfestival, sova under en gran och dansa i leran.

Min dotter på fyra har bestämt att det bara finns EN bra skiva: C60 med This Perfect Day. Jag har försökt med Blur och Oasis och testade Wannadies utifall det var dialekten hon ville åt men ingenting duger. "Den prickiga skivan, den prickiga skivan" skriker hon, sätter på den här låten så högt att rutorna skallrar och headbangar loss med brorsan så att möblerna flyger.

Tankar vid mjölkdisken

Kan någon förklara för mig varför den biologiska mjölken bara finns att köpa i plastflaskor? Betyder det att den är biologiskt, odlad höll jag på att skriva, framställd får man kanske säga, men inte ekologisk i ett större perspektiv? Eller är det rent av bättre med återanvända plastflaskor än plastfilmsförsedd papp(eller vad nu tetra är)?

Vi gnäller på livspusslet men det riktigt svåra är ju att få ihop ekopusslet. Ska jag ta franska jordgubbar, de har ju inte fraktats så långt men tänk om de besprutar mer i Frankrike än i Spanien? Och de rättvisemärkta produkterna hur miljövänliga är de? Och alla dess svanar och bio-märken, det är ju en djungel.

Jag såg i ett reportage på TV om ett försök där man gav familjer wattmätare som mätte exakt hur mycket energi de gjorde av i realtid. Satte man på diskmaskinen åkte mätaren i topp. (Ett sidospår: wattmätare fanns det också på träningscykeln på gymet (ser ni hur snyggt jag fick in att jag faktiskt provat de där maskinerna nu?), kunde man inte leda tillbaka den energi man alstrar när man cyklar in i maskinen igen? Eller det kanske är det som är att cykla på en vanlig cykel?)

Jag skulle vilja ha en mer global miljömätare, en liten dator där jag kunde knappa in mitt yougurtmärke och få ett utlåtande. Man kanske kunde kombinera det med internetbutiken, man handlar och får en faktura i euro och en i miljöförstöring. "Det blir 78:50€ och förkortad livslängd för planeten Tellus med 3 dagar. Pip."

Mummybloggers

Med anledning av den lilla hemmafrudiskussionen (och även de eviga frågorna om vad man väljer att publicera och inte) som vi hade tidigare kom jag att tänka pa fenomenet mummybloggers. Mamma-bloggare, eller föräldrabloggare, finns ju i Sverige och alla andra länder också, dvs personer som mest bloggar om sina barn och sin familj.

Men i USA har de tagit det till en annan nivå. Mycket populära mamma-bloggare, som ofta börjat blogga när de sagt upp sig från jobbet för att ta hand om familjen, har så många besökare att företag som säljer mot deras målgrupp vill annonsera på deras bloggar. Vipps har bloggandet blivit ett yrke och en inkomst och så var de inte hemmafruar längre. Inte genom att blogga för någon tidning, som verkar vara fallet i Sverige om man ska leva på sin blogg, utan genom att de själva säljer annonsplats på sina bloggar. Bloggen blir på detta sätt mer en hemsida med annonser och ofta utvecklas de med diverse tips om produkter, heminredning o dyl.

När man kollar närmare på de här bloggarna visar de sig att de inte bara är mammor som börjat blogga av en händelse när de fått barn. Oftast är de antingen fd anställda inom IT-sektorn eller frilansskribenter.

Det gemensamma för de här bloggarna är att de är roliga, frispråkiga och att de skriver mycket bra, det märks att det ofta är professionella skribenter. De är också väldigt självutlämnande och delar med sig av de jobbiga sidorna av livet. Man får följa deras missfall, postnatala depressioner, barns sjukdomar och skilsmässor. Deras mest intima problem följs av tusentals människor. De skriver även ofta utlämnande om barn, make och övrig familj och de flesta publicerar foton och fullständigt namn. Givetvis disktueras säkerhetsaspekten, det här är ju ändå USA och de verkar alla få sin beskärda del av hatmail, och den moralsika aspekten av att utlämna sin nära på detta sätt. Men de argumeterar att många (hemma-)mammor känner sig mycket ensamma och att deras bloggar ger möjlighet till gemenskap och kontakter.

Några länkar till välskrivna och framförallt kul bloggar (av mammor och pappor):
Dooce - drottnigen bland mummybloggers. Hon jobbade på ett webföretag tills hon fick sparken pga sin blogg. Hon blev berömd på kuppen (numera kallas det to gete dooced).
Finslippy
Sweet Juniper
Laid-off Dad
Fussy
Mightygirl

Uppdatering: It's called the momosphere! Givetvis. Länken kommer fran BlogHer, en kvinnoblogarcommunity och handlar om Blog Carnivals, vilket jag tror kallas bloggutmaningar på svenska .

Dagledig

En till som tydligen inte riktigt vet vad han ska göra nu när han inte har något jobb längre.

Jag kan rekommendera lite vattengympa, det var jättetrevligt. Ett gäng damer som var så snälla fast jag varken hade badmössa, badskor eller vattensflaska. Jag är en sådan träningsrookie! Nu är jag trött i kroppen och nöjd med mig själv. När man som jag inte egentligen gillar att träna får man så gott samvete efteråt, lite som om jag har gjort en god gärning för min kropp.

Nya tag

Igår köpte jag nya träningskläder, nu har jag varit och köpt ett månadskort på ett gym och på torsdag har jag tid med en instruktör som ska göra ett program för mig och förhoppnigsvis förklara lite om hur de där tortyrinstrumenten fungerar. I eftermiddag tänkte jag mjukstarta med lite vattengympa.

Jag känner mig som om jag vore en medlem av den där nyupptäckta indianstammen i Brasilien när jag går omkring där på gymet. Som en analfabet på bibliotek, jag kan inte koderna, är helt utanför mitt element. Jag har gått på gym tidigare, men det var längesedan och jag har aldrig hållt ut särskilt länge. Dessa allvarliga människor som står tysta och svettas bredvid varandra bland krom och dånande musik, så främmande.

Men åren går, kroppen blir inte yngre och att bygga upp lite muskler och flås känns rätt nödvändigt. Jag tror aldrig jag har känt mig vältränad, undrar hur det känns? Jag har förgäves försökt finna den där endorfinkicken eller vad det är man ska få när man springer, jag börjar tro att det är nys.

Fortsättning följer.

Saker ni inte visste om mig (1)

Jag har en gång gett bort en läderslips i julklapp till en pojkvän. Den var gul och smal. Jag fick en nalle av honom, det tyckte jag var genant.

Förstar ni hur osannolikt gammal jag är?

Det där pusslet

Redan innan jag fick kommentaren nedan om SAHMs (Stay at Home Mums) läste jag följande i affärsvärlden: "...det verkar ha utvecklats ett slags nyborgerlig mammaroll – inte av outbildade hemmafruar, utan av supertjejer med toppexamina. Men som på grund av kulturen i sin samhällsklass och kompistrycket väljer att bli riktiga ”mammor” i stället. Visst säger familjerna att de själva väljer fritt. Men hur lätt är det att välja fritt när hela bekantskapskretsen gör samma sak?".

Författaren menar att dett är en anledning till att det fortfarande år 2008 i det förment jämlika Sverige bara är 8 av 294 börs VD-ar som är kvinnor. Förutom glastak och gubbvälde alltså.

Jag tror han har rätt i att det är omöjligt att ha en topp-position och samtidigt vara en sådan mamma som enlikt svenska sociala normer räknas som "bra". Det gäller nog för att vara en "bra" pappa också och de killarna snackas det säkert en del om på tjejmiddagarna men jag lovar att de slipper skitsnack bland sina egna kompisar (eller från sin egen mamma och svärmor). En tjej som inte följer mamma-mönstret med minst ett års mammaledighet och lång helamning får räkna med en del motstånd, även från närstående (och kanske inbegripet mannens kompisgäng).

Jag vet inte om artikelförfattaren har rätt i att fler välutbildade helt ger upp jobbet, men visst har jag förstått att detta fenomen finns både i USA och i England. Jag känner inte alls igen det här i Frankrike dock, franska kvinnor fick vänta ända till efter andra världskriget för att få rösträtt så det släpper inte sitt oberoende så lätt. Och framförallt ser normen och det socialt acceptabla helt annorlunda ut. Välutbildade kvinnor går generellt tillbaka till jobbet rätt snabbt efter förlossningen (ofta efter 10 veckor). Man kan vara föräldraledig i upp till tre år för varje barn men det utnyttjas mest av kvinnor med låg lön eftersom ersättningen inte är så hög, eller efter tredje barnet (det verkar finnas en smärtgräns där då många åtminstone går ner till deltid).

Franska kvinnor talar med fasa om Tyskland eller Schweiz där det inte finns subventionerad barnomsorg och där fortfarande kvinnor tvingas välja: barn eller karriär. De blir också mycket förvånade när man berättar hur mycket svenska kvinnor ammar. De får inte ihop det med det jämställda Sverige där papporna tar så stort ansvar (Får inte papporna ge mat? Varför väljer ni att vara så bundna, ni har ju inga problem med undernäring?). Jag ammade mina barn i sex respektive nio månader och det anses som länge. Många ammar men ofta ett par månader (alltså de tio veckor de har barnledigt).

Via Isobel HK hittar jag en artikel i Aftonbladet om en downshiftande familj. Det som förvånar mig mest är det förvånade tonfallet i artikeln, som om man hittat en unik familj. Det är väl ända inte ovanligt med deltid och flytt ut ur stan när man får barn? Jag trodde det snarast var normen.

Uppdatering: Idag är ju min första dag som "dagledig" och när jag hämtade vid skolan fick jag direkt en inbjudan till ett mamma-fika måndag em. Sådär ser man; en hel hög SAHMs finns det (nu vet jag ju inte om de är föräldralediga, nattarbetare, frilansare, sjukskrivna, arbetslösa eller äkta hemmafruar förstås). Där fick jag för mina tvärsäkra uttalanden!

Men det är klart att det nog är vanligare med hemmamammor i förorten där vi numera bor, när jag var hemma med barnen bodde vi mitt i Paris och det var nästan enbart invandrarkvinnor som var hemma (nu kan ju de här invandrarkvinnorna förstås vara högutbildade som valt att sluta jobba, det vet jag ju inte, bara mina fördomar får mig att anta att de flesta var lågutbildade).

Champagne et macarons

Bilden kommer från Paris Breakfasts.

Sista dagen på jobbet. Jag bjöd på champagne och macarons pa min "pot". En "pot" motsvarar det svenska tårtfikat som man har när någon slutar. Man samlas i ett trist konferensrum vid 4-snåret, dricker skumpa, mumsar godsaker och håller tal/blir talad till. Sedan får man en present och så pussas alla på kind och önskar lycka till.

Nu har jag just lagt de små och sitter på balkongen i en bekväm solstol men i en obekväm keyboardställning. Jag har utsikt över grannarna som äter middag i trädgården vid 21.00 varje kväll fast de har barn som inte är större än våra.

(Kort avbrott av sonen här som inte kunde sova för pyamasbyxbenen plötsligt var olika långa.)

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Jag trivdes inte där jag var och det var dags för mig att lämna, jag har ett fullgott skäl eftersom jag ju faktiskt ska flytta till en annan världsdel. Men mina tidigare erfarenheter av att plötsligt halka från den närande till den tärande sektorn är inte så bra (men vem har bra erfarenheter av arbetslöshet och jobbsökeri?). Jag får väl hoppas att jag lärt mig en del och jag planerar att undvika en del redan begångna misstag.

Och tänka så mycket tid jag får till att blogga!

J'avais une ferme en Afrique...

Jag har bott här i åtta år men vissa saker går bara inte att vänja sig vid. T ex att i ett land som man ändå tror försvarar en viss civilsation och kulturell förfining så säger Baronessan Blixen på en stor statlig kanal på bästa sändingstid "J'avais un ferme en Afrique..." med en gräslig dubbningsröst (och då gar jag inte ens in på hur hon utalar "Bror" på franska...). Alltså det går ju bara inte, filmen är inte alls samma sak utan Meryl Streeps släpiga fejkdanska brytning. På kabelkanalerna kan man oftast välja orginalversionen men inte på de stora kanalerna. Men man kan ju alltid stänga av ljudet och beundra hennes snygga kläder.

Somebody beg to differ

Nu kan jag ju inte släppa det här med att bada efter maten. På "How stuff works" tycker de visst att man ska vänta en timme efter maten med att bada. Så nu är jag tillbaka på ruta ett.

Här finns också tips och råd vad gäller åsknedslag innomhus.

Svar på alla livets viktiga frågor alltså. Har ingen aning om hur man källkontrollerar den här siten dock.

Mångfalld

På min arbetsplats skryter vi med att vi har medarbetare med en mängd olika nationaliteter. Det ses som en stor tillgång och att ha en internationell bakgrund är viktigt. Vi pratar mest engelska och franska men även tyska och svenska hörs i korridorerna. I teorin lär vi oss av varandra och blir tolerantare.

I praktiken har jag aldrig hört så många fördomar eller generella plattityder om andra folkslag som här. "Jamen han är ju libanes, så det får du ju räkna med", "det blir inget beslut i år, de är ju svenskar", "han kommer aldrig bli klar i tid, du vet ju hur de är". Det värsta är att efter ett tag tycker man att det stämmer. Det är som om själva konceptet kräver att vi alla blir ännu tydligare i våra nationella identiteter för att vi ska kunna läsa och förhålla oss till varandra. Tyskarna kommer alltid i tid, fransmännen aldrig, libanesen skriker i telefon och italienaren är nervig.

Vi odlar våra skillnader, någon smältdegel är det verkligen inte tal om.

Oväder

Stormen ryter, regnet slår, åskan dundrar och blixtrarna avlöser varandra ovanför vårt takfönster. Jag har stängt fönsterluckorna, äter kakor i sängen och känner mig lite ensam. Jag har tom dragit ur TV-antennen, det har man ju lärt sig. Precis som att man inte ska bada efter att man ätit. Undrar om de där eviga sanningarna fortfarande gäller?

Jag gillar åskväder, det har jag gjort sedan jag var liten. Naturens urkraft som vi inte rår på. Spänningen, känslan av undantagstillstånd, de vanliga reglerna gällde inte och vad som helst kunde hända. Hade man tur blev det strömavbrott och vi tog med starinljus till gillestugan och grillade korv i öppna spisen till middag.

Numera blir det sällan strömavbrott.


Uppdatering: Här fick jag påpassligt svar om badandet, kanske kommer en artikel om åska snart?

Överväxel

Sista veckan på jobbet och barnens far är i Kina på studieresa. Jag skulle kunna tänkt mig att byta.

Men veckan har hitintills varit förvånansvärt bra. Jag har tagit veckan "à bras le corps" som man säger här. "Tagit tag i" är en jättedålig översättning, "S'investir totalement dans la résolution d'un problème, l'affronter avec détermination" förklarar man här. Termen kommer från brottningen och det är just det man ser framför sig, hur man liksom tar tag i hela problemet, sluter det i sin famn, brottas och bemästrar det. Lite som om man håller fast en hysterisk person.

Ett av dessa utmärkta oöversättbara uttryck.

Detta har iallafall inneburit att jag har fått mer gjort en någonsin. När man har lyxen att bara vara ensamstående någon vecka då och då är det rätt kul. Missförstå mig rätt, men när man vet att man inte har någon annan att lita/skylla/bli besviken på eller dela med så är det ju bara att hugga i. Dessutom gör man ju precis som man vill; inga förhandlingar, diskussioner, (bort-)förklaringar behövs. Där spar man en del tid.

Den här helgen hade jag möte med hyresvärden, gick till kommunen och bokade bord till loppis, handlade mat, köpte nio(!) par skodon i storlek 26 och 31 (alla skor och tofflor var plötsligt trasiga), köpte baddräkter och kepsar och annat småkrafs, tog foton på barnen till nya pass, beställde födelsebevis, bokade flygbiljetter, deltog i judo-tävling (eller jag var åskådare, sonen deltog), cyklade i parken, tvättade och grävde i rabatterna. Allt med två faktiskt rätt glada och hjälpsamma barn i hasorna. Jag var mycket nöjd med mig själv och somnade efter Polens bidrag. Och nu firar vi stora "avsluta-alla-jobbprojekt-veckan".

Dessutom har man ju som ni märker hjälteglorian nyputsad och stadigt fäst på sitt huvud, mormor tycker synd om en i telefon, man har världens bästa ursäkt för att vara sen med ditt och datt och man har ju också anpassat de sociala ambitionerna efter läget, dvs de ligger vid nollpunkten.

Men en vecka räcker.

Fête de mères

06.30 väcks jag av sonen.
- Mamma, var är min skolväska?
- Ehh, vad ska du med den till?
- Jag har inte gjort läxan!
- Men, klockan är halv sju på söndag morgon, du behöver väl inte göra det nu?
- Jo, jag vill.
- Ok, den står bredvid garderoben i ditt rum.

23 sekunder förflyter.

- Mamma, lyssna!
Sedan läste han i rekordfart en dikt de lärt sig utantill i skolan och lämnade stolt som en tupp över ett egenhändigt tillverkat konstverk.

Hur bra kan en dag starta egentligen? Ibland är det så lyxigt att vara mamma.

Jag ljög lite nyss

Melodifestivalen sänds faktiskt på den tredje största TV-kanalen så jag antar att det finns en del tittare. Det hela kommenteras av Julien Lepers och Jean-Paul Gaultier vilket är det roligaste med hela grejen. Julien Lepers är en slags Oldsberg som nomalt leder tävlingsprogram för daglediga på seneftermiddagarna och Gaultier känner ni ju till.

De kämpar tappert för att ha någonting att säga överhuvudtaget.

Nu har de hunnit till Finland, metal, vilken överraskning! Nummer åtta, hur länge håller det här på egentligen?

Nu tyckte precis Lepers att polskan är snygg och Gaultier höll inte med. Om ni undrar.

Uppdatering: Ja, hur är det nu man sâger "Mycket skrik för lite ull sa kärringen som klippte grisen" eller kanske med Shakespeare "Much Ado About Nothing"?

Milstolpe

Jag har gjort slut med CSN. Pga långvarig söndring har jag slutligen betämt mig. Inga mer små kärleksbiljetter med den röda loggan i övre vänstra hörnet. Inget mer magont när jag med darrande händer öppnar kuvertet för att se vad han vill ha av mig den här gången. Hur många gånger ska jag behöva betala för mina ungdomsmsynder? Ja vet, det var dumt att bli beroende på det här sättet men kan de inte vara glömt och förlåtet nu?

Jag behöver aldrig mer frukta hans ilska över att jag är försenad. Han kommer aldrig mer att kunna skicka sin hejdukar från Intrum Justitia för att jag inte berättat vart jag flyttat. Inget mer "om jag glömmer bort honom försvinner han nog". Jag bjuder inte hans kompisar på banken på fler svindyra överföringssavgifter. Inget mer bönande och bedjande om att: nej, jag har ingen inkomst, jag är hemma oavlönad med barn och i landet jag bor sambeskattar man sa jag har ingen egen skattsedel och kan inte bevisa detta.

Vår relation startade 1985 och det känns som om hans krav inte minskat sedan 1990. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav av mig själv, han ville bara ha mer och mer. Destruktiva relationer ska man bryta. Så nu, enough is enough. Free at last.

Eurovisionquoi?

Jag tror att absolut ingen i det här landet, möjligtvis med undantag för eventuella studenter i nordiska språk som skriver uppsats om svensk kvällspress, vet om att det är melodifestival ikväll.

The American Life

Har lyssnat på radio hela kvällen. Upptäckte via Martin Gelin, som skriver nästan den enda blogg på en tidningshemsida som jag läser (jag läser Thente också som är kul även om jag inte alltid fattar inläggen), att The American Life givetvis finns som podcast.

Det här är så bra radio kan bli. Lyssna till exempel på den sista historien i programmet "Babysitting", (det tredje programmet i den här listan, denna historia börjar minut 32). Två syskon berättar om hur de uppfann en familj att sitta barnvakt hos så att systern skulle kunna komma oövervakad ur huset. Hör henne berätta om sin barndom och den mamma som hon, fast hon nu själv är 70, fortfarande skyddar och sköter om. Hjärtskärande.

Eller det här: Kid Logic.

När jag så småningom får lite tid (om inte förr så i den där fängelsecellen) ska jag förutom de 2968 sidorna läsning lyssna på hela det här radioarkivet.

Det här kommer från TV-versionen:

Every Marriage Is a Courthouse.

Lägesrapport

Fredag klockan 22.20.

Inomhus 20 grader.
Utomhus 20 grader.

Jag gick precis ut med soporna iklädd pyamas; ljumma vindar, tung blomdoft, skratt på avstånd - sommaren är nära.

Tvåtusenniohundrasextioåtta tidstjuvar

Bokpaketet kom, 2968 sidor totalt. Den där Vollmannhistorian är jättetjock. Hur tänkte jag här? Jag har ju inte ens någon egentlig semester i sommar. Jag får väl göra som när jag var liten, tjyvläsa med en ficklampa under täcket.

Nu kan vi alla behöva lite Bill Withers - jag bjuder:

Lite gospel efter lunch är aldrig fel. Vrid upp volymen, bjud in kontorsgrannen, sjung med och försök få till världens snyggaste handklapp!

Sedan kan man med fördel fortsätta med lite härligt soulgung: Aint no sunshine och Just the two of us. Och kanske avlsuta med Lovely Day innan vi går in i nästa möte?

Se där alla ler stort!

Ensam

Alla mina kontakter i hotmail har försvunnit. Puts väck! Det betyder i princip alla mina privata mailadresser. Vem skriver upp mailadresser för hand någonstans?

Så nu får jag vänta tills folk skriver till mig...

Det blir nog ett sorgligt avskedskalas, tre grannar och apotekarn på hörnet? Eller vadå menar ni att jag ska skriva brev?

Uppdatering: Jag har glömt min mobil hemma också. No man is an island, utom jag.

Skrattfest?

Jag tittar på min inköpslista från Amazon igen:

En bok om ett mord på ett barn,
en om rasism och sexuellt våld,
en om ett blodigt våldsdåd,
en om en trasig människa som begår självmord,
en om nazismen och stalinismen,
en om människor som försvann i förintelsen.

Tror ni att de skickar med en burk Prozac?

Tips till journalistwanabees

• Tag denna artikel från New York Times.


• Översätt rakt av.


• Byt genomgående ut "Park Slope" mot "Södermalm".


• Skicka in till DN på stan alternativt Nöjesguiden.


• Vill du ha fame skaffa dig ett tvåstavigt förnamn med ett "i" i som slutar på "a", skriv sedan en krönika på detta tema i Expressen. Välj sida; är du en strollermum-hatare som tycker att småbarnsföräldrarna omvandlar innerstan till suburbia eller är du en urban macchiatoförälder som kräver kostnadsfri barnvagnsparkering på Debaser?


• Stava inte macchiato fel, då förlorar du all cred.


• Luta dig tillbaka och njut av den intellektuellt högstånde debatt som omedlebart följer hos alla krönikörerna med "i" i förnamnet, hos alla deras possie-bloggare och till slut även på debattsidorna.
  
• Skriv en bok: "En lattemammas bekännelser eller hur jag ammade mig från Djursholm till Danvikstull via broarna i Gamla Stan med konstant vätskeintag."


• Casha in.

En del kvar...

Jag har bara läst ca 20% av de böcker som finns på den här listan. Gills det om man sett pjäsen, eller filmen? Fast å andra sidan var den enda svenska boken Pippi Långstrump så man får det se det som att experterna har dålig koll på litteratur på små språk. Men det är klart jag har ju inte läst sa många isländska, persiska eller bulgariska böcker heller och vore listan allomfattande kanske inte ens Pippi kom med.

Jag kan inte låta bli att undra om folk verkligen går till biblioteket en regnig tisdagseftermiddag och lånar hem något av Dante eller James Joyce. Det känns som om man bara läser en viss typ av böcker under tvång, för att "det kommer på tentan". Eller under några ångestfyllda ungdomsår.

När jag var yngre tänkte jag mig ibland att det vore praktiskt att bli inspärrad i en fängelsecell några år, då skulle man kunna läsa igen allt det man aldrig hann (i.e. orkade) med.

Nu har jag handlat på Amazon; fyra böcker jag länge tänkt läsa och två nyare upptäckter. Ingen av böckerna finns på listan ovan.

Les Ames grises - Philippe Claudel
Blonde - Joyce Carol Oates
In Cold Blood - Truman Capote
To Kill a Mockingbird - Harper Lee
Europe Central - William T. Vollmann
The Lost: A Search for Six of Six Million - Daniel Mendelsohn

Tipslådan

Igår natt när jag borde sovit hittade jag en boksite, www.goodreads.com, där man kan recencera böcker, diskutera, skaffa vänner (givetvis), hitta lästips och även handla via Amazon eller andra. Dessutom hade de en snygg widget så att man kan skryta med hur mycket man hinner läsa som jag genast måste testa (se nedan till höger). Nu blir jag tvungen att läsa lite mer så att jag kan uppdatera!

Nu skulle jag precis beklaga mig över att jag inte hittat en svensk site med motsvarande features men då hittade jag en 29-åring från Göteborg som är "currently reading" samma bok som jag och har halva bokhyllan full med "mina" böcker. Sedan hittade jag en rad medlemmar som tydligen läser på svenska. It's a brave new word och Goodreads har givetvis böcker på en massa språk, varför begränsa sig till ett?

Tanken är givetvis att om man gillar samma böcker kan man lättare tipsa varandra. Samma prinicp finns ju på www.lastfm.com och www.deezer.com för musik.

Det finns ju numera en oändlig mängd intresseklubbar och nätverk, plus alla bloggar man vill läsa och debatter man vill delta i. Lägg sedan till det vanliga nyhetsflödet. Och facebook. Och mailen, den privata och jobbets....

Ett rätt bra hjälpmedel i den här röran är www.netvibes.com. Man skapar sin egen förstasida så att när man öppnar datorn på morgonen har man de RSS-flöden man vill redan updpatetade och kategoriserade. Man kan även lägga till facebook, bokmärken, nämda deezer, vädret, hotmail, flickr.....Allt ordnat is nygga flikar. En liten virtuell personlig assistent som talar om vad som hänt sedan sist, smidigt värre!

aka Sisyfos

Hemma med en son som hade väldigt ont i halsen i går kväll och i morse men som sedan 11-snåret verkar hur pigg som helst. Sådär pigg som han bara blir på barnalvedon. Han spelar nu ett dataspel som kom med frukostflingorna, men man får ju som bekant vad man betalar för så det där spelet kräver support från help-desk (dvs yours truly) en gång var femte minut. Själv försöker jag beta av åtminstone en halv punkt på att göra-listan som numera är längre än jultomtens.

Vittjade brevlådan och upptäckte fyra lappar om rekommenderade brev.

?

Det tog en stund innan jag insåg att det var brev som vi skickat. Man använder rekommendrade brev för all officiell korrespondens här och varje gång måste man gå till posten för att lämna och hämta. Vi har tydligen skrivit mottagaradressen och avsändaren i fel rutor och skickat avstängningen av vattnet och mobilabbonemanget till oss själva. Så nu måste man till posten igen och hämta breven för att skicka om dem till rätt mottagare.

Förstår ni nu varför listan liksom aldrig blir kortare...

Mellan hägg och syrén

Är det ju inte alls längre utan snarare midsommargrönska. Vi stängde iallafall butiken, dvs flyttstressen, och flydde under pingsten till havet i Calvados. En region jag kan rekommendera för lite natur- och kultursemester. Stort hav, långa stränder, små pittoreska byar, böljande rapsfält, Bayeux-tapeten, väldigt många kossor och så mycket D-day memorabilia som man orkar med (och lite till). Amerikanska kyrkogården (och för de specialintresserade den kanadensiska, skottska, brittiska, tyska...), bunkrar, konstgjorda hamnar och ett litet museum i varje by. Eller åtminsotne en tanks uppställd på torget.

Man blev lite matt på militärgrönt och flaggor till slut och även om historien givetvis är intressant och värd att minnas så tycker jag nog att krigsminnesturismen lätt kanar över i krigsromantik.

Men det kanske är för att det känns så overkligt. Även om man ser otaliga journalfilmer om de uppskattningsvis 425 000 allierade och tyska soldaterna och de kanske 20 000 franska civila som dog, skadades eller försvann (siffrorna kommer härifrån), så förstår man ju inte riktigt att det hände just där, där man sitter och gräver sandslott på Omaha beach.

Fantastiskt väder hade vi också, runt 25 grader hela veckan (även om det nog bara var en 15 i havet som bara barnen provade). Det kändes lite tufft att sätta mor och far på flyget hem till det här.

Änglakomp

Jag gick precis förbi en harp-affär, alltså inte en musikinstrumentaffär, utan en affär med enbart harpor. Stora, små, vita, bruna - ja säkert 20 harpor syntes genom fönstret. Och inte en enda klingande cymbal.

Dinner

Vårt hus kom med vinkällare och gräsmattefanatikern aka the french husband (TFH i vardagslag) hittade ett nytt fritidsintresse. Eller inte riktigt, för han dricker fortfarande knappt något vin alls (jo genetiskt är han fullblodsfransman, där fick ni biologister!) men det blev kul att läsa in sig, att handla, fynda på vinmässor (på höstarna har man "foire au vin" överallt i Frankrike, även på simplaste snabbköp) ja egentligen allt runtikring. Mitt bidrag består mest av konsumtion och lämpliga aaahanden och uppskattande smackanden. Jag är trots åtta år här fortfarande rätt rudis på olika slott och cepages.

Men källaren har växt och nu visade det sig vara rätt knepigt att få med sig vinförrådet över Atlanten så häromkvällen kom en kompis över och köpte med sig rubbet hem. Eller nästan, några flaskor sparade vi och vi har ju inte så många veckor på oss så nu funderar jag på om jag ska ta en Chateau-Neuf-du-Pape 2002 eller St Emilion 2000 till fiskpinnarna?

Jag äter ensam i kväll och funderar på vem jag skulle vilja dela min hårdpanerade fiskrens med. Jag kom fram till att jag ikväll skulle bjuda Madeleine Albright, Simone Veil, Elisabeth Badinter, Gro Harlem Brundtland och Nadine Gordimer. Så skulle jag sitta tyst i ett hörn och febrilt anteckna medan de snackade feminism, geopolitik, religion och kärlek. Sedan skulle jag fråga varför de inte bloggar eller skriver kåserier i kvällspressen. Alternativt tar över världsherraväldet.

Det blev den här

1980 började jag nian i en ny skola i en ny stad. Första lektionen i svenska hade vi en vikarie som hade med sig ett långt brev från den ordinarie läraren som han läste upp för klassen. Och jag undrade vem den där läraren egentligen var som hade tagit sig tid att skriva en lång novell till oss bara för att vi hade vikarie. För en novell var det, en mycket rolig novell.

Ett par veckor senare fick jag då träffa den lärare som jag utan jämförelse minns bäst från min skoltid. Jag minns inte så mycket av vad vi gjorde på lektionerna, jag antar att vi hade litteraturhistoria och grammatik. Men jag minns hans sätt att bre på med närkingskan när han njutnigsfullt uttalade ordet "pregnant" eller "prekär", eller kanske "morbid" eller "chimär". Ord vi aldrig använde och knappt förstod men vad vi förstod var att språk och litteratur kunde vara njutning och nöje.

Vi skrev och skrev och skrev, och lyssnade på varandras alster. Vi försökte givetvis allihop vara lika underfundiga, asburda och roliga som Magistern vilket kanske inte alltid var så lyckat. Jag minns också att det inte alltid var de elever man kunde vänta sig som skrev de originellaste historierna och klassens slacker-punkare fick nog en hel del bättre självkänsla av de där svensklektionerna.

Jag minns också en revy som vi satte upp, jag tror den hette "Doktor Mabuses Testamente", en hänvisning som gick oss helt förbi. De enda nummer jag minns är "The Pyamas Show" med Staffan och Tomas (jag kan inte riktigt smälta att jag lyckades hitta en länk om den, internet, jag säger bara det, internet) samt en påhittad sång på ryska. För att det skulle låta ryskt så bestod hela texten av namn på ryska författare och litterära gestalter. Jag kan fortfarande humma: "Pusjkin, Tolstoj, Fjodor Dostojevskij ... Solzjenitsyn, Tjechov, Kolontaj!"

Jag vet inte med vilket mått man ska mäta en bra lärare men jag har aldrig mött någon som förmedlat mer lust till sitt ämne. Och vi tjatade: "Magistern, du måste skriva en bok! Magistern du borde bli författare, vi lovar att köpa boken!".

8 år senare kom den första boken och jag är säkert inte den enda fd eleven som alltid köper hans böcker och som alltid gillat dem, partiskt, helt utan någon som helst förmåga till objektiv kritik.

När jag läser de första meningarna hör jag hans röst i mitt huvud, jag har en inbyggd talbok.

"Jag är inte som andra människor.
Och vill inte vara det. Om jag någon gång i mitt liv hittar
en grupp där jag känner att jag hör hemma, kommer det
bara att betyda att jag blivit avtrubbad. Att även jag slipats
ner till sedvänjornas och dumhetens urberg. Det är så det
är, ingenting förmår ändra på dessa grundläggande villkor."

Och nu när jag flyttar till Manhattan ska han flytta hem.

Radioskugga

Jag går alltså in i radioskugga ikväll, sex dagar utan internet i en stuga där det knappt finns en radio. Jag laddar upp med böcker. Bland de olästa böckerna hemma finns två böcker som väl får kallas ett slags uppslagsböcker den här och den här. De passar nog att läsa omgiven av barn, en liten snutt i taget mellan strandtennisen och Uno-partierna.

Sedan har jag senaste Nesser-deckaren och uppföljaren till den där drakflygarboken om Afghanistan på franska med mig också . Jag lovar att tala om vad (eller om) jag läste när vi ses på tisdag.

Lev väl!

Om ni undrar varför jag inte bloggat på ett tag...

Dessutom har vi haft kärt besök av släkten. Föräldrar kom från Sverige och storebror med familj från London. 11 personer som sovit på soffor, på golvet, skafötters eller inte alls - men kul hade vi! Kusinerna ses tyvärr inte så ofta men det tar de igen med besked när tillfälle ges. De leker på svensk-fransk-engelska och det går utmärkt. Nästa gång kanske det blir enbart på engelska? Men de kan ju alltid bråka om uttalet:



Idag är jag tillbaka på jobbet en snabbis efter fem dagars ledighet, ikväll sticker vi ut till havet ytterligare sex dagar. Det känns som en bra rytm, speciellt med det här vädret.

Så jag säger som Tigger: Well, I gotta go, now! I got a lot of bouncing to do! Hoo-hoo-hoo! TTFN! Ta ta for now!

Livets tunna tråd

Igår på hemvägen gick det en tjej framför mig på trottoaren med en kille. Hon var väl några och tjugo och hon gick lite stolpigt och svajade nästan. Hennes kappa var smutsig på ryggen. Plötsligt skrek hon rakt ut "Mamma!", började storgråta och föll nästan ihop. När jag vek runt hörnet såg jag hur killen stod och höll om henne och strök henne över håret, hon hulkade fortfarande.

Det var ett så förtvivlat skrik att jag bar det med mig hela kvällen. Jag kunde inte låta bli att undra över vad hon råkat ut för. Om det gällde hennes mamma, eller om hon ropade på henne i ren förtvivlan.

Barnen är på vårlov i Normandie hos farmor och farfar (varför tror ni jag har bloggat dubbelt så mycket som vanligt?), det är så tomt och tyst här. Jag tror att jag blir extra uppmärksam på livets skörhet när de inte är nära. Jag går omkring med en liten förhöjd beredskap på att saker kan gå fel, katastrofer kan inträffa.

Men igår fick jag också veta att en släkting efter flera år av hopp och förtvivlan är gravid. Ibland sker det under också!

Nu ska jag packa min matsäck i bilen och åka och hämta mina små.