Immigranter

Vi har alltså landat, barnen och jag. På två minuter gjorde de vår rätt tomma lägenhet till ett hem. Deras pappa hade visserligen fixat fint i deras rum med gardiner, matta och lite möbler men annars är här rätt ödsligt. Men de travade runt och erövrade varje vrå ("Här ska jag sitta när vi äter frukost, det är min plats!") och så var det inget mer med det. Efter en månad i blåbärsskogen dimper de ner i asfaltsdjungeln och tycker allt är självklart. Vi var i Central Park igår och de tyckte det var lika kul att titta på ekorrar där som på hästarna i hagen på landet. Dessutom fanns det ju hästar som drog vagnar så det saknades i princip ingenting. De hittade en kul gunga och vips har de slutit New York till sina hjärtan. Staden med den roliga gungan. Nar förlorar men den där underbara anpassningsförmågan?