Snart sista inlägget om förskolejakten

Maken har cyklat till jobbet, dottern sover och sonen tittar på något intelligensdödande asiatiskt tecknat på TV. Ni vet en sådan där film där de har jättestora ögon, spretigt hår och flyger omkring. Vi brukar inte ha TV-tid på morgonen (vill jag genast försäkra er om innan ni hinner slå numret till BRIS) men just nu använder vi ursäkten "de lär sig nog lite engelska" om de mest depraverade uppfostringsmetoder. Allt för att få en egen stund med kaffe och laptop. Fördelen med tidsskillnaden är att många svenska bloggar uppdaterat medans jag sover, det finns mycket nytt att läsa.

Alltså den här förskolegrejen är verkligen stressande, eller rättare sagt jag blir otroligt stressad. Jag har en väl utvecklad förmåga att oroa mig för saker, speciellt klockan fyra på morgonen när jag absolut inte kan göra något åt dem. Och då finns det absolut ingen lösning utan vi går alla mot evig förtappelse oavsett allvarlighetsgraden på det jag oroar mig för. Men, men, det verkar inte alls så hopplöst längre. Stället vi var på igår verkar helt OK, om än lite långt bort, och jag ska till ett annat idag, ett i morgon och ett nästa tisdag. Dottern älskade det, hon satte sig direkt och ritade med de andra barnen och tittade på fröken, som sa saker hon inte förstod, med stora ögon. Modershjärtat värmdes.

Det visade sig at dessa preschools som är så förbålt svåra att komma in på ofta är skolor som har förskoleklasser. Föräldrarna vill ha in barnen så tidigt som möjligt alltså redan vid 4 år. Sedan finns det nurseries, dvs dagis, som också tar emot barn upp till 5-6 år, det är sådana vi tittar på nu. Eftersom en hel del tappar barn som går till riktiga skolor vid 4 så verkar det finnas en del platser. Jag tycker nog att det bara är bra om det är lite mer dagis och lite mindre skola, hon kommer att ha nog med att lära sig språket och det är ju inte så att hon förbereder Harvard direkt. Vi väntar med det tills hon fyller fem.

Allt detta är sant om man kan betala förstås, money talks, vad gäller barnsomsorg som allt annat. 2,5 timmar förskola om dagen betalas av New York State så det får alla 4-åringar gratis (fast jag fattar inte hur det funkar om man inte hittar någon plats). Man kan välja att bara gå de timmarna men vill man ha mer tid får man pröjsa, och det rundligt. Om inte annat förstår man vad barnomsorgssubventioner egentligen kostar... Men jag ska inte klaga, det här visste vi så vi får det hela betalt av makens arbetsgivare. Men så kan det ju knappast vara för det stora flertalet.

Så det löser sig nog och jag har spridit lite ångest i onödan...och jag lovar att jag ska sluta blogga om det här nu. Snart iallafall.

Nu ropar sonen: come on, come on, come on! Ni ser att han lär sig nyttiga engelska utryck, han har nog nu en vokabulär på 7 ord.