Jag sitter vid köksbordet, eller snarare någon slags köksö med helt hopplösa barstolar runt. Man skrapar undersidan på låren varje gång man man kliver ner. Dessutom finns bara plats för benen på en sida av ön så man får sitta på snedden. Ja, ja, någon gång ska väl vårt bord korsa Atlanten.
Familjemedlemmarna befinner sig i olika stadier av påklädning, barnen leker affär i sitt rum, maken kollar OS-resultat, jag tittar på grannarna. Mitt emot oss har lägenheterna jättestora fönster och det är som att titta in i ett dockskåp att se de olika familjerna vakna till liv, göra frukost, leva sina liv. Kvinnan mittemot sitter också vid sin skärm medans hennes son hoppar på sängen. Nu vänder hon sig om, ska hon säga åt honom att hon behöver vara ifred och skriva klart? Hon kanske bloggar? Nej, de skrattar och nu går de ut ur rummet tillsammans. Man skulle kunna gör en Hitchcock-rulle här. Eller skriva en novell om kvinnan som aldrig blir klar med sin avhandling/uppskovsansökan till kronofogden/Dear John-brev/kondoleansemail/adoptionsansökan/internetshopping/jobbansökan för att hennes son hoppade på sängen. Sedan ringde telefonen och hon fick jobbet/fick sparken/förlät mannen/fick dödsbudet/blev bortbjuden/fick testresultaten... Och vem vet vad som hände sedan?
Vi har fortfarande runt 27 grader varmt och otroliga åskväder nästan varje dag. De kommer snabbt, på en kvart har himlen blivit svart och det börjar mullra. Sedan vräker regnet ner, och jag menar verkligen vräker. På tropiskt vis. En halvtimme senare är det över och solen tittar fram igen.
Ja just det, för er som följt följetongen: vi skrev in dottern på en förskola i torsdags. Den ligger långt bort men verkade vara det bästa alternativet. I går gick vi plötsligt förbi en skola vi inte visste om på en tvärgata 150 meter från lägenheten, jag ringde, de har plats. Jag ska dit på måndag och så fick jag sudda bort bocken jag hade gjort framför "förskoleplats" högst upp på min mentala to-do lista.
När jag vaknade i morse tänkte jag på på första gången jag kysste en pojke, plötsligt välde en flod minnen upp från när jag var 10-11. Jag undrar vad jag drömt?
Nu börjar det hoppas på sängar här snart. Tror ni telefonen ringer?
Kornet har sin vila
-
Att jag inte hann fram har ingen betydelse. Min farbror var där. Det var
odramatiskt. Bara ett steg till på en vandring. Jag tänker att jag kan
välja vilke...
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar