På förekommen anledning.
Idag tar Darth Vader metron
-
Här kan man också se instruktionerna för hur man ska släppa fram de som går
av. Darth Vader var mycket väluppfostrad.
1 dag sedan
fredag 29 juni 2007
Working Class Hero
Peter Englund skriver i sin blogg ett inlägg om klassresenärer. Jag citerar ett stycke som känns igenkännande när man utvandrat:
Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.
Finns det månne paralleller? Där har ni något att fundera över.
Nu: God Helg!
Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.
Finns det månne paralleller? Där har ni något att fundera över.
Nu: God Helg!
Om dagis/förskola igen
I denna artikel som inte är så ny säger Nina Björk om dagis:
"Min äldsta, Olga, är fem år. Hon är där nio till två, fyra dagar i veckan. Det är okej. Min son Linné fyllde just tre, och det... känns inte bra. Han tycker inte om att vara där. Han borde inte behöva klara av att vara utan oss. Behöva hantera att andra barn är dumma."
Denna åsikt skulle ses som mycket udda här, nästan skadlig för barnen. Socialisering av barnen, gärna tidigt, ses som väldigt viktigt och att lära sig hantera att "andra barn är dumma" ses nog som något som gör att man blir en självständig individ.
När min son var 5 skulle han tråkats ihjäl av att bara gå fyra förmiddagar i veckan, han skulle helst vilja vara kvar på fritids till klockan sex om han fick. Varför är alltid "minst dagis bäst" i Sverige? Så stökigt är det väl inte på dagis?
"Min äldsta, Olga, är fem år. Hon är där nio till två, fyra dagar i veckan. Det är okej. Min son Linné fyllde just tre, och det... känns inte bra. Han tycker inte om att vara där. Han borde inte behöva klara av att vara utan oss. Behöva hantera att andra barn är dumma."
Denna åsikt skulle ses som mycket udda här, nästan skadlig för barnen. Socialisering av barnen, gärna tidigt, ses som väldigt viktigt och att lära sig hantera att "andra barn är dumma" ses nog som något som gör att man blir en självständig individ.
När min son var 5 skulle han tråkats ihjäl av att bara gå fyra förmiddagar i veckan, han skulle helst vilja vara kvar på fritids till klockan sex om han fick. Varför är alltid "minst dagis bäst" i Sverige? Så stökigt är det väl inte på dagis?
La maternelle
Sonen går ut sista året på förskolan nu och kom hem med sina "betyg" igår. Förskolan här är frivillig och gratis från 3 års ålder. Det är en förskola med betoning på skola får man nog säga. Mycket pyssel och art plastique, gympa och sång men skolbänkar, 30 elever per lärare och rätt mycket "skolarbete" med skrivövningar, uppgifter att utföra efter instruktioner etc. Väldigt styrt, inte mycket tid till fri lek.
"Betyget" är väl snarast vad man skulle kunna kalla för skolmognads-utvärdering. En lång lista på allt från social kompetens (kan arbeta i grupp, vänta på sin tur....) finmotorik (kan rita en rund ring, färglägga utan att det kommer utanför), mognad (kan förstå instruktioner...) etc. Inte ett betyg i egentlig mening alltså. Men varje arbetsinsats i skolan blir utvärderad med en glad eller sur gubbe (som en smiley alltså) beroende på resultat och (förmodar jag) arbetsinsats.
Vi har väl tyckt att det hela fungerat relativt bra, sonen trivs och verkar rätt oberörd av sina gubbar och det är inget vi disktuerat så mycket. Men så igår så började han plötsligt ge en lång utläggning om vilka som var "bäst" och "sämst" i klassen. Och jag tänkte att nu börjas det, nu finns det ingen återvändo. Hädanefter mäts och vägs och bedöms allt han gör i skolan. Och jag tänkte på de små killarna Q. och T. som tydligen var "sämst på allting" och att de redan vet om det, vid 6 års ålder. Hur iallsindar ska de stå ut 10-15 år till i skolan?
Det finns en otrolig fokusering på barnens skolresultat här. Vissa föräldrar har inga andra samtalsämnen. När bekanta träffas efter att inte har setts på ett tag så kommer långa utläggningar om betyg, intagningsprov, position i klassen (man vet för det mesta vem som är klassetta) etc.
Delvis beror det förstås på hög arbetslöshet och en oro för ens barns framtid. Men också på ett skolsystem som inte är speciellt förlåtande mot den som inte håller tempot och en elitism som är en del av nationalkaraktären.
Det känns ibland som om den svenska och franska skolan är något slags antipoder. I Sverige verkar det vara svårt att få stimulans om man är för duktig, i Frankrike ingen hjälp om man inte håller måttet. Den ena jämnar ut nedåt så att alla håller samma nivå, den andra lämnar en stor del av barnen längs väggrenen.
Ska det vara så svårt att skapa en skola med lugn och ordning, där man lär sig mycket men på ett lustfyllt sätt? Där det finns utrymme och stimulans både för den som är snabb och duktig och för den som är skoltrött och stökig? Där man inte är rädd att prova nya saker men inte heller kastar all erfarenhet av pedagogiskt arbete överbord så fort det kommer en ny utredning? Där föräldrar, lärare och ev. skolpsykologer, socialtjänst etc. jobbar tillsammans med gemensamma mål? Med kunniga och engagerade lärare? Där det är kul att gå (och man får god mat)?
Varför känns det som om jag beskriver någon slags total utopi?
"Betyget" är väl snarast vad man skulle kunna kalla för skolmognads-utvärdering. En lång lista på allt från social kompetens (kan arbeta i grupp, vänta på sin tur....) finmotorik (kan rita en rund ring, färglägga utan att det kommer utanför), mognad (kan förstå instruktioner...) etc. Inte ett betyg i egentlig mening alltså. Men varje arbetsinsats i skolan blir utvärderad med en glad eller sur gubbe (som en smiley alltså) beroende på resultat och (förmodar jag) arbetsinsats.
Vi har väl tyckt att det hela fungerat relativt bra, sonen trivs och verkar rätt oberörd av sina gubbar och det är inget vi disktuerat så mycket. Men så igår så började han plötsligt ge en lång utläggning om vilka som var "bäst" och "sämst" i klassen. Och jag tänkte att nu börjas det, nu finns det ingen återvändo. Hädanefter mäts och vägs och bedöms allt han gör i skolan. Och jag tänkte på de små killarna Q. och T. som tydligen var "sämst på allting" och att de redan vet om det, vid 6 års ålder. Hur iallsindar ska de stå ut 10-15 år till i skolan?
Det finns en otrolig fokusering på barnens skolresultat här. Vissa föräldrar har inga andra samtalsämnen. När bekanta träffas efter att inte har setts på ett tag så kommer långa utläggningar om betyg, intagningsprov, position i klassen (man vet för det mesta vem som är klassetta) etc.
Delvis beror det förstås på hög arbetslöshet och en oro för ens barns framtid. Men också på ett skolsystem som inte är speciellt förlåtande mot den som inte håller tempot och en elitism som är en del av nationalkaraktären.
Det känns ibland som om den svenska och franska skolan är något slags antipoder. I Sverige verkar det vara svårt att få stimulans om man är för duktig, i Frankrike ingen hjälp om man inte håller måttet. Den ena jämnar ut nedåt så att alla håller samma nivå, den andra lämnar en stor del av barnen längs väggrenen.
Ska det vara så svårt att skapa en skola med lugn och ordning, där man lär sig mycket men på ett lustfyllt sätt? Där det finns utrymme och stimulans både för den som är snabb och duktig och för den som är skoltrött och stökig? Där man inte är rädd att prova nya saker men inte heller kastar all erfarenhet av pedagogiskt arbete överbord så fort det kommer en ny utredning? Där föräldrar, lärare och ev. skolpsykologer, socialtjänst etc. jobbar tillsammans med gemensamma mål? Med kunniga och engagerade lärare? Där det är kul att gå (och man får god mat)?
Varför känns det som om jag beskriver någon slags total utopi?
torsdag 28 juni 2007
Men jag är iallafall inte ensam...
Svenskar väljer livet utomlands skriver SvD. Men bara en tredjedel flyttar för gott.
Vem jag inte är längre
- någon som behöver ett näringsintag varannan timme. Alla utlandssvenskar jag känner retar sig på mattiderna i Sverige. Jag menar seriöst; 11-kaffe!! Vad är det för påhitt, man ska ju äta lunch 12. Vilken unge är hungrig till lunch om han ätit vetekrans och sockekaka klockan 11?
Sedan är det mellanmål (eftermiddagskaffe me' dopp!) klockan 15 och sedan middag 17.00. Helt omöjligt! Sedan ska man givetvis käka the och mackor igen vid 20.00...
Nu när jag andå är igång kommer annat jag numera retar mig på:
Sedan är det mellanmål (eftermiddagskaffe me' dopp!) klockan 15 och sedan middag 17.00. Helt omöjligt! Sedan ska man givetvis käka the och mackor igen vid 20.00...
Nu när jag andå är igång kommer annat jag numera retar mig på:
- Kvällspressen.
- En enda debatt i taget-mentaliteten.
- Pseudodebatter (väskor för 70 000 som inte kostade 70 000, Littorin-examina...).
- Väder-fixeringen.
- Skuldbeläggandet av arbetande mammor (trots att alla i princip jobbar!).
- Ammningstalibanismen (men det kanske har blivit bättre?).
- Synen att det är så synd om småbarnsföräldrar.
- Och det är mest synd om barnen också.
- Det är väl helt enkelt synd om männskorna!
- Trots detta verkar de flesta tycka att Sverige är det enda landet i världen där barnen har det riktigt bra.
- Hela det där kollekitva tänkandet; småbarnsföräldrar, löntagare, medelklassen... vilka är det egentligen, halva befolkningen?
- Hur många krönikörer behövs det egentligen i ett land med 9 miljoner innevånare?
- Uppfattningen att enbart Sverige har socialbidrag, föräldraledighet, förbjuden barnaga i skolan, frisk luft, sommarlov, a-kassa...
Tvåspråkighet
Eftersom vi nu diskuterar svenska rötter lite varstans vill jag tipsa om denna Parismammas text om tvåsparkighet. Det finns en hel rad länkar till andra bloggar i samma ämne också.
Vem är jag?
Jaha, nu var det dags för veckans kvart av extensiell ångest igen. Nej, nu tog jag i; funderandet har pågått i några dagar och det har inget alls med ångest att göra, inte i närheten. Mest en liten undran: vem är jag? Vadå svår fråga, det borde man väl veta så här i sitt fyrtioandra levnadsår?
Jag har susat runt och diskuterat på diverse bloggar (fr a Karins) och tjatat om det här men givetvis inte kommit närmare svaret. Det hör ju liksom till sådana här filosofiska frågeställningar att det inte riktigt finns något svar.
Det lustiga är att jag mår ganska bra just nu, jag brukar fundera på sådant här i de svarta stunderna, när det inte finns något alternativ, tankarna bara finns där. Men nu har jag kommit på att man ska fundra på sådana här svåra saker när man mår bra, när livet rullar på.
Jag har alltid hävdat att jag inte tyckt det varit något speciellt med att vara svensk, jag har aldrig förstått det där med att "vara stolt" över sitt land. Jag har alltid rest mycket, velat beblanda mig, anpassat mig, världsmedborgare ni vet.
Så fick jag barn utomlands med en man från ett annat land. Plötsligt blev det svenska; språket, kulturen, arvet livsviktigt. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att mina barn får ta del av sitt svenska arv men problemet är mest att jag inte vet hur svensk jag är själv längre.
Men på vilket sätt har jag påverkats av att bo här?
Jag har susat runt och diskuterat på diverse bloggar (fr a Karins) och tjatat om det här men givetvis inte kommit närmare svaret. Det hör ju liksom till sådana här filosofiska frågeställningar att det inte riktigt finns något svar.
Det lustiga är att jag mår ganska bra just nu, jag brukar fundera på sådant här i de svarta stunderna, när det inte finns något alternativ, tankarna bara finns där. Men nu har jag kommit på att man ska fundra på sådana här svåra saker när man mår bra, när livet rullar på.
Jag har alltid hävdat att jag inte tyckt det varit något speciellt med att vara svensk, jag har aldrig förstått det där med att "vara stolt" över sitt land. Jag har alltid rest mycket, velat beblanda mig, anpassat mig, världsmedborgare ni vet.
Så fick jag barn utomlands med en man från ett annat land. Plötsligt blev det svenska; språket, kulturen, arvet livsviktigt. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att mina barn får ta del av sitt svenska arv men problemet är mest att jag inte vet hur svensk jag är själv längre.
Men på vilket sätt har jag påverkats av att bo här?
- Bättre på att fickparkera.
- Kör bil agressivare.
- Petigare med kvalitéten på maten. Frigående kycklingar, bra kött, fräscha grönsaker etc.
- Synen på barnomsorg/skola har nog ändrats (men jag hade inga barn i Sverige så vad visste jag...).
- Gillar mitt kött rött, nästan blodigt numera!
- Har inte mjölk i kaffet efter maten längre.
- Har oftare högklackade skor (men det kanske är åldern?).
- Äter middag betydligt senare på kvällen.
Jaha, det var ju verkligen svaret på min fråga. Rött kött och fickparkering definierar väl ens värderingar? Får nog fundera vidare lite...
Teknik
Jag kan bli så barnsligt upprymd över vad dagens teknik kan åstadkomma. Det enda man hör är att ungdomar inte kan skriva längre pga MSN och SMS, att journalister bara bloggar utan källkritik, att författare inte skriver böcker längre för de publicerar sina bloggar istället, att vi inte träffas för vi messar och mailar, barnen leker inte i solen längre de sitter bara framför Nintendo....
De mesta av de där tycker jag faktiskt är pessimistiskt gubbsureri. Om jag jamför med min generation måste jag säga att dagens ungdomar verkar både kreativa och kommunikativa. Och de har så bra självförtroende! Varenda 15-åring verkar ha sin tonårsångest-blogg, de skaffar kompisar på Lunarstorm och de messar till killar de gillar, eller spelar in en kärlekssång på youtube.
Sedan kanske de borde vara mer utomhus men den saken har väl inte ändrats nämnvärt även om vi lyssnade på Ted på kassettspelaren istället för att spela World of Warcraft. Jag tror alla föräldrar i alla tider i Sverige tyckt att tonårsbarn "borde passa på att gå ut nu när det är sol". Och tonåringar har alltid föredragit att ligga på sängen och göra något meningslöst. Det har knappast med teknik att göra.
De mesta av de där tycker jag faktiskt är pessimistiskt gubbsureri. Om jag jamför med min generation måste jag säga att dagens ungdomar verkar både kreativa och kommunikativa. Och de har så bra självförtroende! Varenda 15-åring verkar ha sin tonårsångest-blogg, de skaffar kompisar på Lunarstorm och de messar till killar de gillar, eller spelar in en kärlekssång på youtube.
Sedan kanske de borde vara mer utomhus men den saken har väl inte ändrats nämnvärt även om vi lyssnade på Ted på kassettspelaren istället för att spela World of Warcraft. Jag tror alla föräldrar i alla tider i Sverige tyckt att tonårsbarn "borde passa på att gå ut nu när det är sol". Och tonåringar har alltid föredragit att ligga på sängen och göra något meningslöst. Det har knappast med teknik att göra.
onsdag 27 juni 2007
Kommungubbar
(Brasklapp om nu någon skulle undra: Kommungubbar kan i denna text givetvis vara av båda könen)
I Frankrike finns det 36500 kommuner. De flesta är mycket små; en stad, en by och ibland verkar det bara vara några hushåll. De flesta "Maire"(borgmästare) är frivilliga som jobbar gratis vid sidan av sitt vanliga jobb. "La mairie" dvs kommunalhuset el. stadshuset om ni så vill brukar vara ett trevligt stenhus, som visserligen troligtvis är byns största hus men ändå smälter in bra i byns helhet.
Och så finns det det här som jag gick förbi på lunchen idag:
(I verkligheten är det vit marmor, med ståtliga fontäner framför)
Den diskussionen skulle man velat höra:
- Hörrni vi har en massa pengar kvar på budgeten, vad ska vi göra? Dagisplatser, skolpersonal, närakut, lekparker? Några förslag?
- Jag tycker mitt kontor är lite trist, kan vi inte bygga ett nytt komunalhus?
- Ja, ett jätte-jättestort. Lite Stalinistinspirerat sådär!
- Bra idé, gamla Sovjet var bra på statsägda byggnader som verkligen fick medborgarna att tänka sig för två gånger innan de kom och störde politrukerna med sina klagomål.
- Ja, jag har alltid vela tjobba i "The ministery of Truth".
- Bara arkitekten gillar Wagner så är jag nöjd.
tisdag 26 juni 2007
Släkt
På tal om rötter och rotlöshet har jag gjort något som jag är mäkta stolt över; jag har skapat en släktblogg. På min mors sida finns ett 40-tal männsikor i tre generationer som känner varandra väl, uppskattar varandra men som så ofta idag träffas alltför sällan. Vi är tre kusiner som bor utomlands och de andra är utspridda över landet även om vi har ett gemensamt sommarparadis. Denna blogg har blivit en sådan succé att jag är alldeles mållös. Nästan alla har skrivit; barndomsminnen, anekdoter, skämt, vardagliga uppdateringar om familjelivet, foton... Framförallt är jag imponerad av kvalitén på det som skrivs, och öppenhjärtligheten. Plötsligt lär jag känna mina släktingar på ett nytt sätt, med andra ord. En morbror dog i vintras och många inlägg skrivs om honom och också om andra som inte finns med oss längre.
Jag blir alldeles förundrad över hur denna ofta så belackade "teknik" har berikat oss. Vi kommunicerar och dokumenterar, skrattar och gråter tillsammans fast vi sitter i olika länder. Min drygt 70-åriga mor skriver en kommentar på det 14-åriga syskonnbarnbarnets inlägg. Som ett långt kafferep, fast man kan gå tillbaka efteråt och njuta.
För mig har det här plötsligt blivit livsviktigt, jag läser högt för barnen, vi tar foton och publicerar. Titta vi är med, vi hör ihop!
Det finns knep för att råda bot på rotlösheten!
Jag blir alldeles förundrad över hur denna ofta så belackade "teknik" har berikat oss. Vi kommunicerar och dokumenterar, skrattar och gråter tillsammans fast vi sitter i olika länder. Min drygt 70-åriga mor skriver en kommentar på det 14-åriga syskonnbarnbarnets inlägg. Som ett långt kafferep, fast man kan gå tillbaka efteråt och njuta.
För mig har det här plötsligt blivit livsviktigt, jag läser högt för barnen, vi tar foton och publicerar. Titta vi är med, vi hör ihop!
Det finns knep för att råda bot på rotlösheten!
Det svenska
Jag har bott här i 7 år och jag tror jag funderar på det här med att vara utlandssvensk varje dag. Iallafall ur något perspektiv (och perspektiven känns oändligt många). I glada stunder tycker jag att det är berikande och gläder mig åt att min barn är två-språkiga och åtminstone delvis dubbel-kulturella. Jag kämpar på med Bamse och Lucia, midsommar och saffransbullar. Svenska böcker, somrarna i Dalarna, Bullerbyn på DVDn.
Men ibland känns det rätt fåfängt, som Karin skriver i kommentaren nedan är det ju massor som inte riktigt går att förmedla om man inte bor i ett land året runt. Det kanske inte ens går att förmedla om den ene föräldern är av en annan kultur/nationalitet. Och är det isådanafall verkligen en nackdel? För sanningen är ju också att det finns mindre ljusa sidor av "det svenska" och jag måste erkänna att viss omprövning av mitt svenska arv har varit nyttig, om än smärtsam.
Det finns oändligt mycket att skriva om det här och jag känner att jag vill säga för mycket på en gång.
Den enda egentliga frågan är kanske "Vem är jag?". Jag är inte säker på att ens geografiska hemvist hjälper en att svara på den frågan. Och min barn blir nog tvugna att själva svara på den frågan en dag, utan min hjälp.
Men ibland känns det rätt fåfängt, som Karin skriver i kommentaren nedan är det ju massor som inte riktigt går att förmedla om man inte bor i ett land året runt. Det kanske inte ens går att förmedla om den ene föräldern är av en annan kultur/nationalitet. Och är det isådanafall verkligen en nackdel? För sanningen är ju också att det finns mindre ljusa sidor av "det svenska" och jag måste erkänna att viss omprövning av mitt svenska arv har varit nyttig, om än smärtsam.
Det finns oändligt mycket att skriva om det här och jag känner att jag vill säga för mycket på en gång.
Den enda egentliga frågan är kanske "Vem är jag?". Jag är inte säker på att ens geografiska hemvist hjälper en att svara på den frågan. Och min barn blir nog tvugna att själva svara på den frågan en dag, utan min hjälp.
I denna ljuva sommartid...
Jag tror att jag känner mig extra svensk den här årstiden. Det är något med juni som är så otroligt svenskt. Augusti är franskt, juni är svenskt. Skolavslutning, konfirmation, dop, studentmottagning, bröllop, midsommar...en evighetslång räcka av kyliga och ljusa juninätter.
Det där juninattsljuset är ju så speciellt, framförallt för att det lockar fram halvt bortglömda minnen. Juni är också sentonårens tid. Jag känner i kroppen hur det känns framåt fem på morgonen när man suttit på en kall sten hela natten och snackat om allt och inget, man har byltat på sig fler och fler filtar och till slut cyklar man hem. Man cyklar mellan knallgula rapsfält, fåglarna sjunger, solen står redan högt och dimman lättar. Man blev inte kysst den här natten heller men just nu gör det ingenting för man cyklar med bästa vänninan, fort, fort för det är fortfarande rätt kallt. Och så sjunger vi för full hals: "Du lindar av olvon en midsommarkrans..." Vi rör oss nästan själva till tårar, fast vi inte riktigt förstår vad texten handlar om, men sorgligt låter det.
Sedan sängens värme och mjukhet och mor och far som gläntar på dörren för att se om man kommit hem ordentligt. Trygghet.
Det där juninattsljuset är ju så speciellt, framförallt för att det lockar fram halvt bortglömda minnen. Juni är också sentonårens tid. Jag känner i kroppen hur det känns framåt fem på morgonen när man suttit på en kall sten hela natten och snackat om allt och inget, man har byltat på sig fler och fler filtar och till slut cyklar man hem. Man cyklar mellan knallgula rapsfält, fåglarna sjunger, solen står redan högt och dimman lättar. Man blev inte kysst den här natten heller men just nu gör det ingenting för man cyklar med bästa vänninan, fort, fort för det är fortfarande rätt kallt. Och så sjunger vi för full hals: "Du lindar av olvon en midsommarkrans..." Vi rör oss nästan själva till tårar, fast vi inte riktigt förstår vad texten handlar om, men sorgligt låter det.
Sedan sängens värme och mjukhet och mor och far som gläntar på dörren för att se om man kommit hem ordentligt. Trygghet.
fredag 22 juni 2007
torsdag 21 juni 2007
Semesterplaner
Bokpaket från Amazon kom idag:
"Saturday", Ian McEwan
"On Chesil Beach", Ian McEwan
"The Emperor's Children", Claire Messud
"The Good Life", Jay McInerney
"Everyman", Philip Roth
"On Chesil Beach", Ian McEwan
"The Emperor's Children", Claire Messud
"The Good Life", Jay McInerney
"Everyman", Philip Roth
"I'm a stranger here myself", Bill Bryson
"The History of Love", Nicole Krauss
"A spot of bother", Mark Haddon
Nu ska jag bara bryta foten så att det blir sängläge.
onsdag 20 juni 2007
Fêtes!
I morgon firas Fête de la Musique över nästan hela världen. Men när jag tittar i programmet och letar efter Sverige så läser jag....Slovaquie, Soudan, Suisse...Sverige är inte med! Tom på Seychellerna firar man denna fest men inte i Sverige. Förklaringen är givetvis enkel, Musikens Fest firas sedan över 20 år alltid den 21 juni, midsommarveckan. Finns väl inte plats i Sverige för en fest till.
Det är verkligen synd för detta skulle passa Sverige perfekt med sina körsångare, kommunala musikskole-elever och (numera) sambaorkestrar. Fête de la Musique betyder att alla som överhuvudtaget musicerar eller sjunger uppträder någonstans. Organiserat på gatuscener, i kyrkor, i aulor och restauranter och för de som inte får plats på gatan på eget initiativ. Vi andra lyssnar, sjunger med och dansar. Det är kyrkokörer, barockmusik, popband, ensam-man-med-gitarr, små barn med blockflöjter, megakonserter med stjärnor, dirketsänd TV....
Det är en fransk uppfinning av Jack Lang, fd kulturminister och det är jättestort här. Varenda byhåla med självaktning ordnar konserter och Paris blir en enda stor, väldigt blandad utomhuskonsert. Denna sed har sedan spritt sig över världen och den 21 juni har blivit musikens dag, för alla utom svenskarna då.
De är bra på sådana här stora, lite galna upptåg, fransmännen. I Paris har vi också "La Nuit Blanche" (natten man inte sover) varje höst, det är som kulturnatta i Uppsala upphöjt i hundra. Det är modern konst till folket, på natten. Konstiga installationskonstverk i stadshuset, en dam i en jättesäng som läser sagor högst upp i Eiffeltornet, gigantiskt tetris-spel på en höghusfasad med hjälp av mobiltelefoner, morsemeddelanden som skapades av att invånarna på en gata knäppte på och av ljuset vid bestämda klockslag. Mycket neonljus, love &peace, konst i simbassänger etc. Allt gratis och hur mycket folk som helst.
En annan sådan här "manifestation" är givetvis "Paris Plage". Flera ton sand, parasoller, hängmattor, sandskulptörer, beachvolley, boulebanor, vattensprutor, temporär simbassäng.... Längst med Seine, på den avstängda genomfartsleden, under två månader på sommaren. Det låter helt galet men funkar faktiskt om man kan stå ut med att se bikinisar mitt i stan.
Allt det här är verkligen "festligt, folkligt och fullsatt" fast på franska. Det blir aldrig vattenfestival eller Kiviks marknad. Inga öltält, inget (märkbart) drägg, inget tingeltangel, inget gyros-os, inga reklamskyltar. Varför är det så annorlunda?
Jag har en teori; i Frankrike måste man inte ordna speciell utskänkning. Fransmännen avnjuter de här spektaklen, sedan går de till den vanliga kvarterskrogen och äter på porslinstallrik och dricker ur glas-glas. Alternativt går man hem och äter middag. Det finns inga korv/kebab/älgburgar-stånd och framförallt inga (nästan) plastglas. På Paris Plage finns ett par, rätt dyra och tråkiga caféer. Jag tyckte det var jättedåligt till jag insåg att jag kunde gå till det vanliga bageriet och köpa min pick-nick-baguette för en tredjedel av priset. Och det finns tillräckligt med terasser i Paris, man behöver inte ställa ut långbord för att det ska vara fest.
Och eftersom jag är svensk i Paris får jag fira både Fête de La Musique och Midsommar!
Det är verkligen synd för detta skulle passa Sverige perfekt med sina körsångare, kommunala musikskole-elever och (numera) sambaorkestrar. Fête de la Musique betyder att alla som överhuvudtaget musicerar eller sjunger uppträder någonstans. Organiserat på gatuscener, i kyrkor, i aulor och restauranter och för de som inte får plats på gatan på eget initiativ. Vi andra lyssnar, sjunger med och dansar. Det är kyrkokörer, barockmusik, popband, ensam-man-med-gitarr, små barn med blockflöjter, megakonserter med stjärnor, dirketsänd TV....
Det är en fransk uppfinning av Jack Lang, fd kulturminister och det är jättestort här. Varenda byhåla med självaktning ordnar konserter och Paris blir en enda stor, väldigt blandad utomhuskonsert. Denna sed har sedan spritt sig över världen och den 21 juni har blivit musikens dag, för alla utom svenskarna då.
De är bra på sådana här stora, lite galna upptåg, fransmännen. I Paris har vi också "La Nuit Blanche" (natten man inte sover) varje höst, det är som kulturnatta i Uppsala upphöjt i hundra. Det är modern konst till folket, på natten. Konstiga installationskonstverk i stadshuset, en dam i en jättesäng som läser sagor högst upp i Eiffeltornet, gigantiskt tetris-spel på en höghusfasad med hjälp av mobiltelefoner, morsemeddelanden som skapades av att invånarna på en gata knäppte på och av ljuset vid bestämda klockslag. Mycket neonljus, love &peace, konst i simbassänger etc. Allt gratis och hur mycket folk som helst.
En annan sådan här "manifestation" är givetvis "Paris Plage". Flera ton sand, parasoller, hängmattor, sandskulptörer, beachvolley, boulebanor, vattensprutor, temporär simbassäng.... Längst med Seine, på den avstängda genomfartsleden, under två månader på sommaren. Det låter helt galet men funkar faktiskt om man kan stå ut med att se bikinisar mitt i stan.
Allt det här är verkligen "festligt, folkligt och fullsatt" fast på franska. Det blir aldrig vattenfestival eller Kiviks marknad. Inga öltält, inget (märkbart) drägg, inget tingeltangel, inget gyros-os, inga reklamskyltar. Varför är det så annorlunda?
Jag har en teori; i Frankrike måste man inte ordna speciell utskänkning. Fransmännen avnjuter de här spektaklen, sedan går de till den vanliga kvarterskrogen och äter på porslinstallrik och dricker ur glas-glas. Alternativt går man hem och äter middag. Det finns inga korv/kebab/älgburgar-stånd och framförallt inga (nästan) plastglas. På Paris Plage finns ett par, rätt dyra och tråkiga caféer. Jag tyckte det var jättedåligt till jag insåg att jag kunde gå till det vanliga bageriet och köpa min pick-nick-baguette för en tredjedel av priset. Och det finns tillräckligt med terasser i Paris, man behöver inte ställa ut långbord för att det ska vara fest.
Och eftersom jag är svensk i Paris får jag fira både Fête de La Musique och Midsommar!
tisdag 19 juni 2007
Sällskapsresan
Uppladdningen pågår för fullt. Jag känner hur jag för varje år blir mer och mer lik en parodi på en utlandssvensk. I lördags var vi på IKEA och storhandlade sill och knäckebröd och i går kväll övade vi på Små grodorna och Björnen sover hemma i sovrummet.
Detta kan inte vara nyttigt.
Detta kan inte vara nyttigt.
Rörelse
"Flyplanet simmar" sa 3-åringen tittandes ut på himlen vid frukostbordet.
" Flygplanet flyger väl? För att simma behöver man vatten" svarade den fantasilösa mamman.
"Han gör som han vill, simmar eller flyger" replikerade 3-åringen och följde flygplanets färd genom den gråmulna himlen med blicken.
" Flygplanet flyger väl? För att simma behöver man vatten" svarade den fantasilösa mamman.
"Han gör som han vill, simmar eller flyger" replikerade 3-åringen och följde flygplanets färd genom den gråmulna himlen med blicken.
måndag 18 juni 2007
Just ja
... det har varit val igen. Parlementsval denna gång. Om man ser hur mycket jag skrev om Presidentvalet jämfört med detta val så inser man ungefär hur mycket man hört om parlamentsvalet i media här. Det har varit väldigt tyst. Men vänstern (socialisterna) tog sig något och Front National fick inte ett enda mandat. Kommunistpartiet gjorde även de ett väldigt dåligt val. Frankrike är det enda landet i Europa som fortfarande har tre Trotskijistiska (kan man skriva så?) partier. Jag får analysera varför någon annan gång. Det nya mittenpartiet gjorde även de ett väldigt dåligt val. Så det blir mer och mer ett två-partisystem här à l'americaine!
Läs mer i DN.
Läs mer i DN.
Peter Gabriel - Sledgehammer
1988 delade jag en rätt trist lägenhet med en tjej. Det enda jag egentligen kommer ihåg från det halvår jag väl bodde där är att vi tittade på MTV. Hela tiden. Till frukost, lunch och middag. Allt för att slippa plugga antar jag. Sedan 15 år har jag knappt sett en musikvideo, tills Youtube plötsligt dyker upp och man sitter där klistrad igen. Märkligt.
fredag 15 juni 2007
För vi har tagit studenten...
Häromkvällen gick ett debattprogram på TV som handlade om franska som hotat språk. Det var de vanliga diskussionerna om att "ungdomarna" inte längre kan prata och skriva. SMS och chatt fördärvar språket, ingen skriver ordentligt utan det är bara förkortningar, fonetisk text och slang.
Samma gamla trötta diskussion som vanligt alltså. Jag tycker nog att det tyder på kreativitet att använda sitt språk på ett nytt sätt. Om man jamför med Sverige där man väl allt som oftast har samma diskussion tycker jag nog att man borde lugnas av att i veckan 600 000 elever skriver sin studentexamen.
Studenten, le baccalauréat, består av en rad skrivningar i olika ämnen, samma över hela landet och rättade anonymt. Först ut är alltid filosofiskrivningen, det var i måndags. Det är viktigt här och omnäms alltid på TV-nyheterna, då får alla i ens närhet tillfälle att minnas sin egen (mycket svårare än dagens givetvis) filosofibac...
Jag blir alltid lika imponerad. 600 000 17-åringar som i flera timmar skirver en filosofiuppsats. I snygg skrivtsil, med bläckpenna alt. reservoarpenna.
Ämnena är lite olika beroende på vilken inriktning man går men alla skriver en filosofiskrivning, även om man går teknisk eller konstnärlig linje.
2007 års filosofiämen:
- Toute prise de conscience est-elle libératrice ?
- Les œuvres d'art sont-elles des réalités comme les autres ?
- Expliquer un extrait de Ethique à Nicomaque d'Aristote sur le thème de la responsabilité.
- Le désir peut-il se satisfaire de la réalité ?
- Que vaut l'opposition du travail manuel et du travail intellectuel ?
- Expliquer un texte de Hume extrait d'Enquête sur les principes de la morale sur le thème de la justice.
- Peut-on en finir avec les préjugés ?
- Que gagnons-nous à travailler ?
- Expliquer un texte de Nietzsche extrait de Humain, trop humain sur la morale.
- L'art nous éloigne-t-il de la réalité ?
- Peut-on se passer de l'Etat ?
- Trois questions issues d'un texte d'Epictère sur la liberté.
Däremot finns ingen studentmössa, diplomceremoni, caper, baler eller lövade lastbilar med skrålande ungdomar. Och definitivt ingen smörgåstårta...
Läs mer i Le Monde: Le bac
Samma gamla trötta diskussion som vanligt alltså. Jag tycker nog att det tyder på kreativitet att använda sitt språk på ett nytt sätt. Om man jamför med Sverige där man väl allt som oftast har samma diskussion tycker jag nog att man borde lugnas av att i veckan 600 000 elever skriver sin studentexamen.
Studenten, le baccalauréat, består av en rad skrivningar i olika ämnen, samma över hela landet och rättade anonymt. Först ut är alltid filosofiskrivningen, det var i måndags. Det är viktigt här och omnäms alltid på TV-nyheterna, då får alla i ens närhet tillfälle att minnas sin egen (mycket svårare än dagens givetvis) filosofibac...
Jag blir alltid lika imponerad. 600 000 17-åringar som i flera timmar skirver en filosofiuppsats. I snygg skrivtsil, med bläckpenna alt. reservoarpenna.
Ämnena är lite olika beroende på vilken inriktning man går men alla skriver en filosofiskrivning, även om man går teknisk eller konstnärlig linje.
2007 års filosofiämen:
- Toute prise de conscience est-elle libératrice ?
- Les œuvres d'art sont-elles des réalités comme les autres ?
- Expliquer un extrait de Ethique à Nicomaque d'Aristote sur le thème de la responsabilité.
- Le désir peut-il se satisfaire de la réalité ?
- Que vaut l'opposition du travail manuel et du travail intellectuel ?
- Expliquer un texte de Hume extrait d'Enquête sur les principes de la morale sur le thème de la justice.
- Peut-on en finir avec les préjugés ?
- Que gagnons-nous à travailler ?
- Expliquer un texte de Nietzsche extrait de Humain, trop humain sur la morale.
- L'art nous éloigne-t-il de la réalité ?
- Peut-on se passer de l'Etat ?
- Trois questions issues d'un texte d'Epictère sur la liberté.
Däremot finns ingen studentmössa, diplomceremoni, caper, baler eller lövade lastbilar med skrålande ungdomar. Och definitivt ingen smörgåstårta...
Läs mer i Le Monde: Le bac
onsdag 13 juni 2007
Meningslösa möten
Det har varit tyst här. Jag har varit upptagen med saker som vattkoppor och möten. Ungefär lika kul bägge delarna.
Ett möte var i Bryssel, det tar bara 1,5 timmar med tåg härifrån men jag har ända aldrig varit där tidigare. Nu har jag åtminstone besökt tågstationen och ett mötesrum i ett högst ordinärt kontor. Det finns nog mer att upptäcka i Bryssel. Det var för första gången jag deltog i denna typ av möte, och vad kan man säga... jaaa, att ibland känns det som att arbeta är sådant vuxna gör när de inte har något bättre för sig.
Vi diskuterade på längden och tvären ett förslag som tydligen hade varit på tapeten i två år. Vid rundfrågning visade det sig att ingen egentligen var villig att betala för att få detta projekt gjort, dessutom var det oklart vad värdet av det hela egentligen skulle bli. Men när någon helt frankt föreslog att vi skulle slopa hela idéen blev det bara en generad tystnad. Jag menar man har ju diskuterat det i två år, det kan man ju inte bara kasta bort! Bäst att bordlägga en gång till, idéen kanske har blivit bättre nästa gång?
Ett möte var i Bryssel, det tar bara 1,5 timmar med tåg härifrån men jag har ända aldrig varit där tidigare. Nu har jag åtminstone besökt tågstationen och ett mötesrum i ett högst ordinärt kontor. Det finns nog mer att upptäcka i Bryssel. Det var för första gången jag deltog i denna typ av möte, och vad kan man säga... jaaa, att ibland känns det som att arbeta är sådant vuxna gör när de inte har något bättre för sig.
Vi diskuterade på längden och tvären ett förslag som tydligen hade varit på tapeten i två år. Vid rundfrågning visade det sig att ingen egentligen var villig att betala för att få detta projekt gjort, dessutom var det oklart vad värdet av det hela egentligen skulle bli. Men när någon helt frankt föreslog att vi skulle slopa hela idéen blev det bara en generad tystnad. Jag menar man har ju diskuterat det i två år, det kan man ju inte bara kasta bort! Bäst att bordlägga en gång till, idéen kanske har blivit bättre nästa gång?
onsdag 6 juni 2007
Min favorit-Povel
Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.
Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla Hästen heter Sverker.
Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp Kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.
Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla Hästen heter Sverker.
Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp Kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar, hur skall lillan orka?
Minnesförlust
Vanliga vardagsmorgnar stoppar jag två barn i bilen, kör till dagmamman, parkerar, lämnar barn, stoppar ett barn i bilen, kör till skolan, parkerar, lämnar barn, kör hem, parkerar på vår gata, går till tåget, åker till jobbet.
Jag gör detta 2-3 morgnar i veckan sedan snart ett år tillbaka. Ok det går väl lite på autopilot men jag måste ju ändå köra bil och prata med två oförskskämt pigga ungar, en mycket pratglad dagmamma och en inte alls pratglad skolfröken, så lite vaken måste jag ju ändå vara.
Igår när jag kom hem från jobbet stod där ingen bil på gatan. Jag tittar igen, börjar gå lite tveksmt längst gatan, "var ställde jag den nu igen?". Ingen bil.
Jag går hem, ringer maken, han har inte flyttat på bilen. Nu finns det tre obehagliga möjligheter:
1) Någon har stulit bilen,
2) polisen har flyttat på bilen,
3) jag har glömt kvar bilen vid skolan.
I en dryg timme försöker jag minnas. Jag minns att jag lämnde sonen i klassrummet på skolan, nästa minnesbild är från tågperrongen. Total minneslucka.
Låste jag? Parkerade jag utanför en utfart? Glömde jag bilen? Gick jag till tåget? Ingen aning.
Manen kom hem, åkte och kollade och hittade bilen parkerad utanför skolan.
Jag har fortfarande inget minne av att ha lämnat skolan och gått till tågstationen.
Det kanske hade varit bättre om bilen varit snodd....
Jag gör detta 2-3 morgnar i veckan sedan snart ett år tillbaka. Ok det går väl lite på autopilot men jag måste ju ändå köra bil och prata med två oförskskämt pigga ungar, en mycket pratglad dagmamma och en inte alls pratglad skolfröken, så lite vaken måste jag ju ändå vara.
Igår när jag kom hem från jobbet stod där ingen bil på gatan. Jag tittar igen, börjar gå lite tveksmt längst gatan, "var ställde jag den nu igen?". Ingen bil.
Jag går hem, ringer maken, han har inte flyttat på bilen. Nu finns det tre obehagliga möjligheter:
1) Någon har stulit bilen,
2) polisen har flyttat på bilen,
3) jag har glömt kvar bilen vid skolan.
I en dryg timme försöker jag minnas. Jag minns att jag lämnde sonen i klassrummet på skolan, nästa minnesbild är från tågperrongen. Total minneslucka.
Låste jag? Parkerade jag utanför en utfart? Glömde jag bilen? Gick jag till tåget? Ingen aning.
Manen kom hem, åkte och kollade och hittade bilen parkerad utanför skolan.
Jag har fortfarande inget minne av att ha lämnat skolan och gått till tågstationen.
Det kanske hade varit bättre om bilen varit snodd....
måndag 4 juni 2007
Ingen rast och ingen ro
Är man nödvändigtvis Rotlös för att man är Rastlös? Eller blir man till slut Rotlös av att leva för Rastlöst? Kan man få både och; en rastlös själ i en väl rotad kropp? Nja, en rastlös själ i en väl rotad knopp får det väl bli i sådana fall (om nu själen sitter i knoppen men ni förstår säkert bilden).
Jag vill gärna vara Rastlös men aldrig Rotlös.
"Rotlös, hemlös har jag irrat kring verlden" skrev Topelius. Det bådar inte gott.
Från SAOB:
RASTLÖS
som icke kan njuta ngn vila gm sömn, sömnlös.
som icke ger sig ngn vila; ständigt (o. ivrigt) värksam l. rörlig o. d., stundom närmande sig l. övergående i bet.: trägen l. outtröttlig; ofta med bibegrepp av nervositet l. oro, övergående i bet.: rolös l. orolig l. jäktig o. d.; dels om person (l. djur), dels om ngt sakligt (t. ex. tanke, iver, flit, ansiktsuttryck, lynne, tid): som utmärkes av l. visar l. ger intryck av sådan egenskaper särsk. (om värksamhet o. d.): som äger rum utan rast l. vila, stundom: oavlåtlig o. d.; äv. ss. adv.: utan rast l. vila, stundom: oavlåtligt o. d.
ROTLÖS
om person som saknar rotfäste.
Jag vill gärna vara Rastlös men aldrig Rotlös.
"Rotlös, hemlös har jag irrat kring verlden" skrev Topelius. Det bådar inte gott.
Från SAOB:
RASTLÖS
som icke kan njuta ngn vila gm sömn, sömnlös.
som icke ger sig ngn vila; ständigt (o. ivrigt) värksam l. rörlig o. d., stundom närmande sig l. övergående i bet.: trägen l. outtröttlig; ofta med bibegrepp av nervositet l. oro, övergående i bet.: rolös l. orolig l. jäktig o. d.; dels om person (l. djur), dels om ngt sakligt (t. ex. tanke, iver, flit, ansiktsuttryck, lynne, tid): som utmärkes av l. visar l. ger intryck av sådan egenskaper särsk. (om värksamhet o. d.): som äger rum utan rast l. vila, stundom: oavlåtlig o. d.; äv. ss. adv.: utan rast l. vila, stundom: oavlåtligt o. d.
ROTLÖS
om person som saknar rotfäste.
Det bästa med affärsresor
...är att man får säga; "När jag var i Barcelona förra veckan så... "(valfritt slut på meningen) samt att man slipper vår trista lunchmatsal. Synd bara att Barcelonaresan denna gång enbart innebar: tåg, flygplats, flyg, taxi, hotel, möten, 27 kanaler spansk TV och ingen godnattpuss, hotelfrukost (den var bra!) mer möten, taxi, flyglpats, flyg, tåg.
Jag såg havet på cirka 3 kilometers avstånd, av Ramblas eller katedral inte ett dyft.
Men de har Zara på flygplatsen, och ett besök i en Zara-butik till var ju exakt vad jag längade efter "jamen de har säkert ett annat sortiment här en i de två butiker jag passerar varje dag på väg hem från jobbet".
Men trots mer än 10 år av sådana här resor tycker jag fortfarande att det är kul. Jag undrar varför? Är det bara för att det får mig att känna mig lite viktig? För att komma bort från vardagen? Delvis säkert, men det är något oemotståndligt i själva resandet. Oavsett om det är jobb eller semester, långt bort eller nära; det ligger alltid ett löfte i en resa, en möjlighet. Jag blir löjligt glad av att kliva på ett flygplan!
Och när anhöriga (läs föräldrar) suckar uppgivet åt min rastlöshet kan jag bara lugnt säga; you gave me the travel bug, big time!
I samma stund inser jag vad jag gör med mina barn som jag släpar runt halva jordklotet, antingen kommer jag aldrig att se dem eller så kommer de inte att lämna byn där de slår sig ner.
Jag såg havet på cirka 3 kilometers avstånd, av Ramblas eller katedral inte ett dyft.
Men de har Zara på flygplatsen, och ett besök i en Zara-butik till var ju exakt vad jag längade efter "jamen de har säkert ett annat sortiment här en i de två butiker jag passerar varje dag på väg hem från jobbet".
Men trots mer än 10 år av sådana här resor tycker jag fortfarande att det är kul. Jag undrar varför? Är det bara för att det får mig att känna mig lite viktig? För att komma bort från vardagen? Delvis säkert, men det är något oemotståndligt i själva resandet. Oavsett om det är jobb eller semester, långt bort eller nära; det ligger alltid ett löfte i en resa, en möjlighet. Jag blir löjligt glad av att kliva på ett flygplan!
Och när anhöriga (läs föräldrar) suckar uppgivet åt min rastlöshet kan jag bara lugnt säga; you gave me the travel bug, big time!
I samma stund inser jag vad jag gör med mina barn som jag släpar runt halva jordklotet, antingen kommer jag aldrig att se dem eller så kommer de inte att lämna byn där de slår sig ner.
Testet jag inte borde gjort
Testa dig själv: Är du en bra lyssnare? uppmanar SvD i sin nya serie om Lyssnadet. Är sådana här test verkligen relevanta? Resultatet visar väl lika mycket vilken självbild man har som om man är en god lyssnare eller inte? Det säger sig självt vilka svar som är "rätt" och vem vill tillstå att man avbryter, tänker på annat, inte blir provocerad av kritik etc.
Dessutom tror jag det är mycket subjektivt vem som uppfattas som en bra lyssnare. Vissa som är tysta och bara hummar med kanske har tanken helt på annat håll medan att säga emot och tom avbryta kanske kan vara ett bevis på att man egentligen lyssnar?
Tänk om det är guld att tala?
(Sade den pratglada hoppningsfullt och inte alls surt för att hon bara fick 11 poäng som tack för att hon var ärlig.)
Dessutom tror jag det är mycket subjektivt vem som uppfattas som en bra lyssnare. Vissa som är tysta och bara hummar med kanske har tanken helt på annat håll medan att säga emot och tom avbryta kanske kan vara ett bevis på att man egentligen lyssnar?
Tänk om det är guld att tala?
(Sade den pratglada hoppningsfullt och inte alls surt för att hon bara fick 11 poäng som tack för att hon var ärlig.)
onsdag 30 maj 2007
Anekdot
Det var ett par år sedan. Restaurant Prinsen, bästa gamla vänninorna på fd stamstället. Efter att ha avhandlat hur vi nu plötsligt blivit de där runt 40-kvinnorna som vi för 15 år sedan himlat med ögonen åt (även om deras Busnel och scarves alt. björkfärgad tältklänning, träsmycken och Gotlandssomrar bytts mot vår generations boots, jeans och Gotlandssomrar) hade vi i princip exakt den diskussion som jag skrev om tidigare.
Vi eldade upp oss mer och mer : "Hur kan hon sälja så mycket, det är ju bara skräp!" Vi enades om att om man nu vore författare (vilket ingen av oss är givetvis, men vi nog alla mycket väl skulle kunna tänka oss, om det inte vore så svårt och jobbigt) så vill man ju ha cred. Men eftersom vi lever på 2000-talet vill man ju ha läsare också. Lösningen är givetvis att göra en Jan Arnald; bestsellers under pseudonym, intellektuella storverk under riktigt namn. (Här måste jag nog lägga in en parentes, jag har lät Arne Dahls deckare med viss behållning men bara kommit 3 sidor i den enda Jan Arnald-bok jag försökt mig på, så jag kanske ska kliva ner från mina höga hästar en stund). Alternativet är givetvis att skriva den stora svenska samtidsromanen, älskad och läst av alla.
I vilket fall så ångade diskussionen på, spydigare och elakare eftersom den framskred. "Och hon då" gapade jag med den vanliga torndönsstämma jag använder för intima samtal. "Hur kan man skriva en hel bok som handlar om vilken koboltblå nyans hjältinnan ska ha på väggarna i restauranten hon öppnar och sedan ligga etta på bestseller-listan vecka efter vecka?". "Precis, och jag har hört... "tog någon annan vid och så fortsatte det en stund. Inte speciellt snällt, men givetvis roligt, tyckte vi.
Plötsligt bleknar vänninan mitt emot mig och pekar lite diskret med huvudet till vänster mot toalettkön.
Sensmoral: Prata aldrig litteratur på restauranter som kan ha författare som gäster. Prinsen är väl i princip Stockholms sämsta val....
Vi eldade upp oss mer och mer : "Hur kan hon sälja så mycket, det är ju bara skräp!" Vi enades om att om man nu vore författare (vilket ingen av oss är givetvis, men vi nog alla mycket väl skulle kunna tänka oss, om det inte vore så svårt och jobbigt) så vill man ju ha cred. Men eftersom vi lever på 2000-talet vill man ju ha läsare också. Lösningen är givetvis att göra en Jan Arnald; bestsellers under pseudonym, intellektuella storverk under riktigt namn. (Här måste jag nog lägga in en parentes, jag har lät Arne Dahls deckare med viss behållning men bara kommit 3 sidor i den enda Jan Arnald-bok jag försökt mig på, så jag kanske ska kliva ner från mina höga hästar en stund). Alternativet är givetvis att skriva den stora svenska samtidsromanen, älskad och läst av alla.
I vilket fall så ångade diskussionen på, spydigare och elakare eftersom den framskred. "Och hon då" gapade jag med den vanliga torndönsstämma jag använder för intima samtal. "Hur kan man skriva en hel bok som handlar om vilken koboltblå nyans hjältinnan ska ha på väggarna i restauranten hon öppnar och sedan ligga etta på bestseller-listan vecka efter vecka?". "Precis, och jag har hört... "tog någon annan vid och så fortsatte det en stund. Inte speciellt snällt, men givetvis roligt, tyckte vi.
Plötsligt bleknar vänninan mitt emot mig och pekar lite diskret med huvudet till vänster mot toalettkön.
Sensmoral: Prata aldrig litteratur på restauranter som kan ha författare som gäster. Prinsen är väl i princip Stockholms sämsta val....
Litteratur
Jag är inte någon speciellt intellektuell person, eller speciellt bildad. Men jag tycker om att läsa, som så många andra och jag är säkert en rätt genomsnittslig läsare: romaner, biografier, ibland en thriller eller deckare. Mest samtidslitteratur, framförallt svenskt och anglosaxiskt.
Jag växte upp i ett hem där det lästes mycket. Inte Kant och Hegel kanske men väl Sven Delblanc och PO Enqvist. Arbetarförfattare och deckare, romaner på svenska och thrillers på engelska. Jag tror att vi är en rätt stor grupp läsare som inte är så speciellt intresserade av den 27:e boken om någon 30-something, hysterisk storstadsmänniska som shoppar dygnet runt alternativt löser mordgåtor i sin lilla hemstad.
Och då blir man rätt rädd när man läser sådant här.
Är det så illa? Jag har ingen inblick i förlagsvärlden och jag har full förståelse för att det är företag som måste gå med vinst för att kunna investera i nya projekt. Så fungerar en marknadsekonomi och jag har inga problem med det.
Men det känns som om det finns en stor folkbildningsuppgift här som ingen (svenska skolan?) tar tag i (usch jag inser att jag precis i princip skrev "ta tag i den biten" - sorry). Varför kan ingen tala om för svenska läsare att en bok kan både vara kvalitetsmässigt bra och lättillgänglig? Det är inte nödvändigtvis jobbigare att läsa Paul Auster än Liza Marklund (ok kanske om man läser Skriptum men inte Brooklyn Follies).
Och som av en händelse var mitt kvalitetsexempel en amerikansk författare och så kom vi till den andra delen av problemet - utbudet. Tänk om efterfågan finns men inte utbudet ? Så kan de väl ändå inte vara? Visst måste förlagen få in kvalitativa manus?
Bland mina favoritförfattare just nu finns: Paul Auster, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer, Nick Hornby, Zadie Smith, Monica Ali... Men också Margareta Strömstedt (när skriver hon en roman igen?), Elsie Johansson, Johan Hassan Kemeri...öhh, ehh.... Jag inser att jag inte läser så mycket svensk litteratur längre, och det är inte bara för att jag inte bor i Sverige. Jag läser gärna äldre litteratur, när jag kommer mig för, men samtidslitteratur blir det inte mycket av.
Jag borde väl inte känna igen mig i judisk medelklass på amerikansk östkust men jag tycker det är betydligt roligare att läsa om än om livet som ung kvällstidningskolumnist i Stockholm. Ingen av de författare jag nämt är svårtillgänglig, ofta skriver de bladvändar-spännande. Det värsta är ju att trots det "svenska deckarundret" så behärskar de ju den genren också...
OK, mindre språk -färre författare. Men inte nödvändigtvis sämre väl?
Karin skriver och länkar också om detta.
Jag växte upp i ett hem där det lästes mycket. Inte Kant och Hegel kanske men väl Sven Delblanc och PO Enqvist. Arbetarförfattare och deckare, romaner på svenska och thrillers på engelska. Jag tror att vi är en rätt stor grupp läsare som inte är så speciellt intresserade av den 27:e boken om någon 30-something, hysterisk storstadsmänniska som shoppar dygnet runt alternativt löser mordgåtor i sin lilla hemstad.
Och då blir man rätt rädd när man läser sådant här.
Är det så illa? Jag har ingen inblick i förlagsvärlden och jag har full förståelse för att det är företag som måste gå med vinst för att kunna investera i nya projekt. Så fungerar en marknadsekonomi och jag har inga problem med det.
Men det känns som om det finns en stor folkbildningsuppgift här som ingen (svenska skolan?) tar tag i (usch jag inser att jag precis i princip skrev "ta tag i den biten" - sorry). Varför kan ingen tala om för svenska läsare att en bok kan både vara kvalitetsmässigt bra och lättillgänglig? Det är inte nödvändigtvis jobbigare att läsa Paul Auster än Liza Marklund (ok kanske om man läser Skriptum men inte Brooklyn Follies).
Och som av en händelse var mitt kvalitetsexempel en amerikansk författare och så kom vi till den andra delen av problemet - utbudet. Tänk om efterfågan finns men inte utbudet ? Så kan de väl ändå inte vara? Visst måste förlagen få in kvalitativa manus?
Bland mina favoritförfattare just nu finns: Paul Auster, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer, Nick Hornby, Zadie Smith, Monica Ali... Men också Margareta Strömstedt (när skriver hon en roman igen?), Elsie Johansson, Johan Hassan Kemeri...öhh, ehh.... Jag inser att jag inte läser så mycket svensk litteratur längre, och det är inte bara för att jag inte bor i Sverige. Jag läser gärna äldre litteratur, när jag kommer mig för, men samtidslitteratur blir det inte mycket av.
Jag borde väl inte känna igen mig i judisk medelklass på amerikansk östkust men jag tycker det är betydligt roligare att läsa om än om livet som ung kvällstidningskolumnist i Stockholm. Ingen av de författare jag nämt är svårtillgänglig, ofta skriver de bladvändar-spännande. Det värsta är ju att trots det "svenska deckarundret" så behärskar de ju den genren också...
OK, mindre språk -färre författare. Men inte nödvändigtvis sämre väl?
Karin skriver och länkar också om detta.
tisdag 29 maj 2007
Översvämning
Jag vet inte vad jag lyckats registrera min email-adress någonstans men de senaste veckorna har min inbox översvämmats av "very special offers only for you".
Just nu vann jag t ex 1 000 000 pund sterling pa det brittiska national lottery, för att inte tala om alla fd afrikanska regeringsmedlemmar som behöver mitt bankkonto för att placera pengar.
Dessutom har vi ju kedjebreven som lovar och hotar med lycka eller olycka om man inte skickar vidare till 10 personer "inom 24 timmar".
Kan inte någon mailbomba med Oscar Wilde-citat eller Tranströmmer-poesi istället, det skulle var mycket mer effektivt.
Just nu vann jag t ex 1 000 000 pund sterling pa det brittiska national lottery, för att inte tala om alla fd afrikanska regeringsmedlemmar som behöver mitt bankkonto för att placera pengar.
Dessutom har vi ju kedjebreven som lovar och hotar med lycka eller olycka om man inte skickar vidare till 10 personer "inom 24 timmar".
Kan inte någon mailbomba med Oscar Wilde-citat eller Tranströmmer-poesi istället, det skulle var mycket mer effektivt.
fredag 25 maj 2007
Babels kaffemaskin
Litauiskan disktuerar animerat på tyska med italienaren.
In kommer svenskan så alla övergår till franska.
Då kommer schweitzaren för sin expresso varvid alla ögonblickligen byter till engelska.
Sådär håller vi på - hela dagarna.
In kommer svenskan så alla övergår till franska.
Då kommer schweitzaren för sin expresso varvid alla ögonblickligen byter till engelska.
Sådär håller vi på - hela dagarna.
Tiden
Den här veckan har vartit ovanligt händelselös, en sträcka vanliga lite enahanda dagar. Allting går som på sparlåga. En mellan-vecka, ingen röd dag, inget speciellt i almanackan. Det är varmt, kroppen och hjärnan är loja. Veckan har långsamt och stadigt gungat fram mot fredag.
Jag tänker att det är sådana här veckor man längtar efter när olyckan slår till.
Ikväll ska det bli åskväder.
Jag tänker att det är sådana här veckor man längtar efter när olyckan slår till.
Ikväll ska det bli åskväder.
onsdag 23 maj 2007
Löpsedlar
En märklig sak här är att det inte finns några kvällstidningar. Det finns kommersiell skval-radio, reality-TV en masse, hur många snaskiga skvaller-veckotidnigar som helst men ingen Aftonbladet, Expressen eller The Sun. Givetvis menar alla fransmän att det beror på att det inte finns läsare till så lågtstående press som man t ex har i England men det har jag svårt att tro.
Däremot finns det flera morgontidningar och en drös veckomagasin av typ Time Magazine. Men de flesta är rätt mesiga och handlar mest om bostadsmarknaden (var är det dyrast att bo i Paris?) eller "avslöjande" reportage om Frimurarna. Ingen har nog tyngden av en "Der Spiegel".
Men man slipper som sagt stirra på orden: chock, kränkt, sprit, skatt, lurad, naken, gråt-attack, sängen, Kungen, Carola och TV när man väntar på tåget.
lördag 19 maj 2007
Gåta:
Vad är det som är blött, kallt, bullrigt, trångt, ohygieniskt, dyrt och som alla under 15 verkar älska?
Svar: äventyrsbad.
Ligger ikväll ohotad etta på listan:
"Saker som jag tror att jag måste göra för att jag är förälder" där det knuffade ner "spela djurmemo med rättvända brickor 17 gånger i rad" utan problem.
Svar: äventyrsbad.
Ligger ikväll ohotad etta på listan:
"Saker som jag tror att jag måste göra för att jag är förälder" där det knuffade ner "spela djurmemo med rättvända brickor 17 gånger i rad" utan problem.
onsdag 16 maj 2007
En klänning och en regering och en gammal statsminister
En solklänning blev det, orange, mycket kort. Ser nog mest ut som ett orangt (det ordet går inte att stava rätt), kort, baraxlat tält när jag nu tänker efter. Men solklänning förutsätter solbränna, eller hur? Bruna ben och kanske shorts under, på stranden. Det kan funka...kanske.
Men det var inte det jag skulle skriva utan om det enda som alla pratar om här: regeringsbildningen. Bara 15 ministrar blir det varav hälften (nåja 7 men vi är inte knussliga) kvinnor. Dessutom har tydligen både centerfolk och tom socialister tillfrågats (ok USA-vänliga rätt otrogna socialister som "Läkare utan gränser"-grundaren Kouchner men han har trots allt partibok). Det bidde bara en tumme kvar för högergubbarna... Har någon tipsat JKL?
På tal om det jag kan inte släppa det här med Göran. Vad är det tänkt att han egentligen ska göra?
- Göran det är kundmöte nu, har du förberett briefen?
- Göran, kom igen press releasen måste vara klar till klockan tre, har du ringt Ekot förresten?
- Göran, vad tror du om Blå Bands varumärke? Hur ska vi få kidsen att äta blåbärsoppa? Vasaloppet håller inte längre, vi får göra något jippo på snowboard-SM, tar du det?
Eller ska han bara äta lunch med gamla partikamrater och kränga någon annans agenda? Mer luncher är väl inte vad Göran behöver?
Men det var inte det jag skulle skriva utan om det enda som alla pratar om här: regeringsbildningen. Bara 15 ministrar blir det varav hälften (nåja 7 men vi är inte knussliga) kvinnor. Dessutom har tydligen både centerfolk och tom socialister tillfrågats (ok USA-vänliga rätt otrogna socialister som "Läkare utan gränser"-grundaren Kouchner men han har trots allt partibok). Det bidde bara en tumme kvar för högergubbarna... Har någon tipsat JKL?
På tal om det jag kan inte släppa det här med Göran. Vad är det tänkt att han egentligen ska göra?
- Göran det är kundmöte nu, har du förberett briefen?
- Göran, kom igen press releasen måste vara klar till klockan tre, har du ringt Ekot förresten?
- Göran, vad tror du om Blå Bands varumärke? Hur ska vi få kidsen att äta blåbärsoppa? Vasaloppet håller inte längre, vi får göra något jippo på snowboard-SM, tar du det?
Eller ska han bara äta lunch med gamla partikamrater och kränga någon annans agenda? Mer luncher är väl inte vad Göran behöver?
Stil
Jag försöker köpa kläder. Denna gång har jag två regler: inte svart och inte grått. Nu är det vår, vi vill ha färg! Jag blir glad när jag går in i affären. Gult, rött, orange, mycket färg och roliga mönster. Glansiga tyger men svåra modeller. Det är vad jag väljer att kalla dem: svåra modeller. Slankiga saker i en svår längd som är för kort för klänning och för lång till byxor. Modeller som kräver Kate Moss-ben och Kate Moss-rumpa och Kate Moss-nyckelben, Jag har inget av detta. Provar och känner mig som en mycket blek (och mycket hes) Cyndie Peters (inget ont om Cyndie Peters men i blek och hes variant är hon inte lika fin).
Men där hänger ju ett par snygga svarta byxor, man kanske kan få prova iallafall?
Men där hänger ju ett par snygga svarta byxor, man kanske kan få prova iallafall?
Isolering
På tåget står vi tätt, tätt. Min näsa i en kostymärm, någons armbåge i min rygg, någon annans hårstrån kittlar min överarm. Vi står så nära varandra som är fysiskt möjligt och vi undviker omsorgsfullt varandras blickar. Knepet är att ha hörlurar i öronen, eller titta i taket, eller på linje-kartan; "vilken station skulle jag till nu igen?", rynkad koncentrerad panna. Läsa är inte att tänka på, det går inte ens att få upp boken ur väskan.
Allas blickar är inåtvända, den påtvingade fysiska näheten kräver en desto större själslig distans.
Det är trångt, trångt. Vi står långt innanför det naturliga avståndet vi har till en samtalspartner. Men vi samtalar inte, jag är ifred, ensam med mina tankar. Detta är min egentid, min mest privata, jag tänker på vad jag vill, ingen stör mig.
Allas blickar är inåtvända, den påtvingade fysiska näheten kräver en desto större själslig distans.
Det är trångt, trångt. Vi står långt innanför det naturliga avståndet vi har till en samtalspartner. Men vi samtalar inte, jag är ifred, ensam med mina tankar. Detta är min egentid, min mest privata, jag tänker på vad jag vill, ingen stör mig.
måndag 14 maj 2007
Lördagkväll
En perfekt försommarkväll, motorn mullrar under oss, vi glider upp runt triumfbågen, nerför avenyn. Förbi japanerna utanför affären med de mycket dyra, rätt fula väskorna, den nu presidentbesökta restauranten, turisterna mitt i gatan somt fotograferar med sina telefoner, på andra sidan Mc Donalds och Cartier. Högt och lågt, exklusivt och billigt. Alla verkar vara ute; turister, tonåringar, affärsmän och uteliggare. Eiffeltornet snett bak till höger, runt Place de la Concorde, Assemblée Nationale, Tuilleriträdgarden, en skymt av Louvren, upp mot Place de la Madeleine. Kvällen är ljum och ljus. Operan till vänster, änglarna på taket glänser pråligt.
Marianne Faithfull på bioduken; stark, orubblig, sorgsen. Ingen försommar i ett grått och schabbigt England. Maken säger att England på film alltid verkar vara ett så svårt land att leva i.
Sedan äter vi indiskt innan vi följer den röda lavaströmmen upp mot först en, sedan nästa triumfbåge.
Marianne Faithfull på bioduken; stark, orubblig, sorgsen. Ingen försommar i ett grått och schabbigt England. Maken säger att England på film alltid verkar vara ett så svårt land att leva i.
Sedan äter vi indiskt innan vi följer den röda lavaströmmen upp mot först en, sedan nästa triumfbåge.
I'll buy the flowers myself....
You're Mrs. Dalloway!
by Virginia Woolf
Your life seems utterly bland and normal to the casual observer, but
inside you are churning with a million tensions and worries. The company you surround
yourself with may be shallow, but their effects upon your reality are tremendously deep.
To stay above water, you must try to act like nothing's wrong, but you know that the
truth is catching up with you. You're not crazy, you're just a little unwell. But no
doctor can help you now.
Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.
Det hade ni inte anat, i de lugnaste vatten...
torsdag 10 maj 2007
Frizon
Visst, fransk populärmusik kanske inte alltid är den mest nyskapande och motsvarigheten till Idol och liknande TV-program funkar även här. Men det är iallafall helt melodifestival-fritt! Inte en artikel, inte en ton i radio, inte en glimt i TV. Man vet knappt vad det är, en relik från 70-talet som numera bara intresserar fd öststater, väl?
La France 10 points!
La France 10 points!
Hemma
Sen så kommer man hem och får två bamsekramar och en andfådd låååång historia om en skalbagge. Man sitter sen länge och snusar i en nackgrop och beundrar starka armmuskler och teckningar av sportbilar. Och längtar inte längre någonstans. Detta är ju hemma, där de finns, vare sig det är Timrå eller Timbuktu. Just så enkelt kanske det är.
onsdag 9 maj 2007
Hemlängtan
Idag är en sådan dag. En dag när jag kopplar in hörlurarna och lyssnar på Eva Dahlgren och Docenterna, läser bostadsannonser i Stockholmsområdet och skrattar högt åt att Göran Persson ska börja jobba på JKL. Sedan titttar jag mig omkring på jobbet och blir lite ledsen när jag inser att jag inte kan dela mina spydiga kommentarer med någon.
Hemlängtan är märkligt för man vet ofta inte ens vad man längtar efter. Föräldrar och familj givetvis, men jag kan ju faktiskt åka hem och träffa dem. Vänner också, men det börjar bli svårare. Jag flyttade för knappt 7 år sedan, på 7 år händer en hel del, allas liv fortsätter ju. Mina vänner finns givetvis kvar men ingen av oss lever det liv vi då levde. Familjer bildas, barn föds, människor flyttar, någon skiljer sig, alla utvecklas. "Loin des yeux, loin du coeur" säger man på franska, och till viss del är det ju så. Fast det är nog till stor del mitt eget fel. Jag har svårt att upprätthålla nära relationer med männsikor på distans. Men de finns ju där trots allt, vid behov, det vet jag nog innerst inne.
Dessutom, och det här är svårare att förstå, har nog Sverige ändrats. Även om jag läser ledare och debattartiklar så är jag inte en del av landet längre, jag hänger helt enkelt inte med. Sedan har givetvis jag ändrat mig, säkert mer än jag inser. Jag tror att jag längtar efter "det svenska" sättet att leva; jämlikheten, enkelheten, de sociala koderna jag tror att jag kan. Men egentligen vet jag ju inte om jag skulle trivas längre, jag kanske skulle bli en odräglig Anita Ekberg som hela tiden skulle tjata om hur man gör på "kontinenten".
Det är därför det ibland blir jobbigt att åka "hem", det är otäckt att inte känna sig hemma i sitt eget land, sin egen stad. Att vara gäst där man en gång hörde hemma är märkligt, och lite sorgligt.
Men naturen, naturen kan man längta efter utan förbehåll. Hav och skog, ja skog! En riktig skog med gran och tall och mossbelupna stenar. Inte de odefinierbara områden bestående av stora lövträd, ris och stubbar som här kallas skog. Eller att skida fram långsamt i den totala tystnaden och böja huvudet för snötyngda grankvistar... Så tyst tror jag aldrig att det blir här! Kärleken till den svenska naturen måste vara den minsta gemensamma nämnare som förenar alla svenskar vare sig vi bor i Timrå eller Timbuktu.
Nu: Bensin i blodet, dha, dha dha, en ensam man på en moped....
Hemlängtan är märkligt för man vet ofta inte ens vad man längtar efter. Föräldrar och familj givetvis, men jag kan ju faktiskt åka hem och träffa dem. Vänner också, men det börjar bli svårare. Jag flyttade för knappt 7 år sedan, på 7 år händer en hel del, allas liv fortsätter ju. Mina vänner finns givetvis kvar men ingen av oss lever det liv vi då levde. Familjer bildas, barn föds, människor flyttar, någon skiljer sig, alla utvecklas. "Loin des yeux, loin du coeur" säger man på franska, och till viss del är det ju så. Fast det är nog till stor del mitt eget fel. Jag har svårt att upprätthålla nära relationer med männsikor på distans. Men de finns ju där trots allt, vid behov, det vet jag nog innerst inne.
Dessutom, och det här är svårare att förstå, har nog Sverige ändrats. Även om jag läser ledare och debattartiklar så är jag inte en del av landet längre, jag hänger helt enkelt inte med. Sedan har givetvis jag ändrat mig, säkert mer än jag inser. Jag tror att jag längtar efter "det svenska" sättet att leva; jämlikheten, enkelheten, de sociala koderna jag tror att jag kan. Men egentligen vet jag ju inte om jag skulle trivas längre, jag kanske skulle bli en odräglig Anita Ekberg som hela tiden skulle tjata om hur man gör på "kontinenten".
Det är därför det ibland blir jobbigt att åka "hem", det är otäckt att inte känna sig hemma i sitt eget land, sin egen stad. Att vara gäst där man en gång hörde hemma är märkligt, och lite sorgligt.
Men naturen, naturen kan man längta efter utan förbehåll. Hav och skog, ja skog! En riktig skog med gran och tall och mossbelupna stenar. Inte de odefinierbara områden bestående av stora lövträd, ris och stubbar som här kallas skog. Eller att skida fram långsamt i den totala tystnaden och böja huvudet för snötyngda grankvistar... Så tyst tror jag aldrig att det blir här! Kärleken till den svenska naturen måste vara den minsta gemensamma nämnare som förenar alla svenskar vare sig vi bor i Timrå eller Timbuktu.
Nu: Bensin i blodet, dha, dha dha, en ensam man på en moped....
måndag 7 maj 2007
Flyttfåglar
Våren är här och nu har de krupit fram ur sina gömslen - cyklisterna. Varje söndag långt in i oktober gör de landsvägarna livsfarliga över hela landet. De är obegripligt många och lätt igenkännbara på sina gula, röda, eller flourecerande gula jackor, tajta cykelbyxor, blanka, svettiga flintar, stenhårda lårmuskler och bulliga trivselkaggar. De är till 90% hanar och har bara ett mål -framåt och det fort (för sen blir det lunch!)
Stavgångarna med sina beiga och marinblå vindtygsjackor häckar dock inte på dessa breddgrader utan siktas bara norr om Bornholm.
Presidentval - epilog
Efter sitt första tal som Frankrikes president åkte Frankrikes nya statsöverhuvud direkt till Fouquet's för att fira med några kompisar, däribland Johnny Hallyday givetvis! Som svensk måste man ju småle, tänk er en Fredrik eller Göran som direkt efter ett valresultat, snabbt levererar ett tal och sedan med hela pressen i hälarna (vi så det i direktsänd TV, i alla kanaler) drar till Operabaren för att fira lite med Ulf Lundell. Ibland är det verkligen en annan värld här...
Presidentval - 4e och sista delen
Jo nu har vi en ny president (om det skulle undgått någon). Jag är nog nöjd, tror jag. Iallafall tror jag mer på Sarkozy än på Royal. Jag vill inte ha en kvinna som jag inte tror på och som jag tror skulle blivit en för svag president, dessutom tycker jag hennes politiska program var vagt och typiskt "bättre för alla och storföretagen får betala"-naivt. Och om man ska se det ur feministiskt perspektiv så har vi nog inte nått till stadiet som Françoise Giroud pratade om då en kvinna har rätt att vara lika inkompetent som en man. Varje kvinna i ledande ställning som inte håller måttet ger alltid en massa "var vad det jag sa"-gubbar rätt.
Sarkozys första tal var rätt statsmannamässigt. Han började lite trist med att prata om "lag och ordning" men öppnade upp och pratade om Frankrikes roll på de förtrycktas sida i världen. Han talade ävens speciellt om ansvaret för förtryckta kvinnor vilket var smart tror jag. Nu är det upp till bevis och motbevisa alla belackare som beskriver honom som en ny Bush eller Berluscuoni.
I en av alla dessa debattstudior efteråt så tog Strauss-Kahn (som förlorade det interna valet hos socialisterna men som trots allt var påtänkt som premiärminister om Royal valts) ungefär 2 minuter efter att valresultatet blivit klart avstånd från Royal. Det går fort i politiken! Han är givetvis på språng inför parlamentsvalet som ska hållas i juni och vill driva sin mer socialdemokratiska linje. Inom socialistpartiet verkar verkligen "vem behöver fiender med sådana vänner" gälla.
För mer utförlig info på svenska kan jag rekomemndera Frenchly Speaking.
Sarkozys första tal var rätt statsmannamässigt. Han började lite trist med att prata om "lag och ordning" men öppnade upp och pratade om Frankrikes roll på de förtrycktas sida i världen. Han talade ävens speciellt om ansvaret för förtryckta kvinnor vilket var smart tror jag. Nu är det upp till bevis och motbevisa alla belackare som beskriver honom som en ny Bush eller Berluscuoni.
I en av alla dessa debattstudior efteråt så tog Strauss-Kahn (som förlorade det interna valet hos socialisterna men som trots allt var påtänkt som premiärminister om Royal valts) ungefär 2 minuter efter att valresultatet blivit klart avstånd från Royal. Det går fort i politiken! Han är givetvis på språng inför parlamentsvalet som ska hållas i juni och vill driva sin mer socialdemokratiska linje. Inom socialistpartiet verkar verkligen "vem behöver fiender med sådana vänner" gälla.
För mer utförlig info på svenska kan jag rekomemndera Frenchly Speaking.
fredag 4 maj 2007
A night out on the town
Vi har varit barnlösa denna vecka, attgöra-listan såg ut ungefär så här:
1) Träffa vänner,
2) gå på bio,
3) eller ännu hellre teater,
4) tandläkarbesök,
5) äntligen utnyttja presentkort på massage.
Istället har jag passat på att:
1) Stå extra länge och välja mellan olika paprikor i grönsaksdisken,
2) suttit kvar och surfat meningslösheter på jobbet eftersom datorn hemma är paj,
3) tittat ut på det fina sommarkvällsvädret genom smutsigt kontorsfönster och inte velat åka hem för huset är tomt,
4) levt på mackor hela veckan.
Imorgon får jag mitt liv tillbaka, tack och lov.
1) Träffa vänner,
2) gå på bio,
3) eller ännu hellre teater,
4) tandläkarbesök,
5) äntligen utnyttja presentkort på massage.
Istället har jag passat på att:
1) Stå extra länge och välja mellan olika paprikor i grönsaksdisken,
2) suttit kvar och surfat meningslösheter på jobbet eftersom datorn hemma är paj,
3) tittat ut på det fina sommarkvällsvädret genom smutsigt kontorsfönster och inte velat åka hem för huset är tomt,
4) levt på mackor hela veckan.
Imorgon får jag mitt liv tillbaka, tack och lov.
No 15 minutes
Häromkvällen strosade jag gatan fram när en man kom fram till mig.
- Hej, jag gör ett fotoprojekt med kvinnors fötter, kan jag få fotagrafera dina? Utan skor.
Jag sa nej. Så nu blir det ingen modellkarriär. Zut.
- Hej, jag gör ett fotoprojekt med kvinnors fötter, kan jag få fotagrafera dina? Utan skor.
Jag sa nej. Så nu blir det ingen modellkarriär. Zut.
torsdag 3 maj 2007
Presidentval 3
STOR TV-debatt mellan Ségo och Sarko igår. Och då menar jag franskt stor, sändes i tio olika kanaler tror jag , vad nu det ska vara bra för. Den pågick i 2,5 timmar och inramades av för- och efter-analysprogram. Mme Royal framstod som väldigt agressiv och jag tycker fortfarande inte att hon egentligen kommer med några konkreta förslag förutom det helt häpnadsväckande att hon vill ha fler poliser. Efter två våldtäkter av kvinnliga poliser så tyckte hon att alla kvinnliga statstjänstemän (eller var det alla kvinnliga poliser?) skulle följas hem av en manlig kollega. Privatanställda får visst fortsätta att lita på pepparsprej.
Sarkozy var sakligare även om jag inte gillar hans ibland lite för tydliga flirtande med le Pen-röstarna.
Kommentarer om debatten hittar ni hos Karin och Jorun.
Lite TV-klipp efter debatten:
Sarkozy var sakligare även om jag inte gillar hans ibland lite för tydliga flirtande med le Pen-röstarna.
Kommentarer om debatten hittar ni hos Karin och Jorun.
Lite TV-klipp efter debatten:
Bloggtankar
Har funderat en del över det här verktyget, bloggen. Det är ett så motsägelsefullt uttrycksätt. En offentlig dagbok, är inte det verkligen en "contradiction in terms"? Jag har aldrig skrivit dagbok, tycker det är tråkigt och känns pretentiöst. När jag har försökt så sitter jag bara och granskar vad jag skrivit med kritisk blick hela tiden och det blir varken naturligt eller bra. Med den inställningen borde väl verkligen inte det här vara något för mig, en dagbok som andra förväntas läsa? Nu har jag ju inga läsare än (förutom en som ramlade in av misstag) men man vill ju vara förberedd om man plötsligt skulle få en hel fanclub av studenter i skandinaviska språk i Japan eller något.
Anledningen till att jag vill börja blogga är ju samma som för så många andra utlandssvenskar; jag känner att språket och kulturen ibland känns långt borta, det här blir ett sätt att upprätthålla "det svenska". Rent rationellt är väl de enda som skulle kunna vara intressearade av att läsa här de närmast sörjande och jag borde säkert skriva en ren dagboksblogg om mig och min lilla familj. Men dels vill jag inte riktigt lämna ut alla så här på webben, dels tycker jag ju att det är tråkigt att skriva dagbok (se föregående stycke).
Ett annat grepp är ju givetvis att ha en tema-blogg; mat-blogg, politik-blogg, litteratur-blogg etc. Men jag är ju av födsel och ohejdad vana en sådan extrem generalist så det skulle bli lite tunnt. Egentligen är jag ju en folkskollärare som inte kommit ut ur garderoben, "jag kan lite om väldigt mycket" som en mig närstående dito brukade säga (eller sa han "lite om ingenting"?). En Paris-blogg skulle förstås vara det naturliga men som småbarnsmamma som jobbar heltid så måste jag tillstå att min koll på vad som händer i Paris är något begränsad... En blogg om vilka dubbade amerikanska TV-serier som går klockan 21 varje kväll på fransk TV kanske vore något? En mamma-blogg bara vägrar jag att skriva även om Sveriges mest lästa blogg enbart verkar handla om kejsarsnitt och magsjuka barn.
Sen ska man ju helst vara rolig också. Det finns vissa bloggar som inte just handlar om någonting men är sa bra och kul skrivna så man vill läsa ända. Här har ni en hemmafru som bor i Salt Lake City med man och barn, numera är hennes man också hemmaman för hon får in så mycket reklampengar på sin blogg som handlar om hur hon lever som hemmafru i Salt Lake City...
Ja, inte kom jag fram till mycket. Nu har jag testat att göra inlägg i kategorierna; "trevlig vardagslivsblogg", "lite pretentiös politikblogg", "nonsensblogg om populärkultur", "tips-och länkblogg". Snart kommer nog "nostalgiblogg" ,"parisblogg", "uppfostrabarniutlandetblogg", "två-språkighetsblogg" mm.
Det får nog bli som det blir. Jag får väl skärpa mig den dagen någon börjar läsa här...
Anledningen till att jag vill börja blogga är ju samma som för så många andra utlandssvenskar; jag känner att språket och kulturen ibland känns långt borta, det här blir ett sätt att upprätthålla "det svenska". Rent rationellt är väl de enda som skulle kunna vara intressearade av att läsa här de närmast sörjande och jag borde säkert skriva en ren dagboksblogg om mig och min lilla familj. Men dels vill jag inte riktigt lämna ut alla så här på webben, dels tycker jag ju att det är tråkigt att skriva dagbok (se föregående stycke).
Ett annat grepp är ju givetvis att ha en tema-blogg; mat-blogg, politik-blogg, litteratur-blogg etc. Men jag är ju av födsel och ohejdad vana en sådan extrem generalist så det skulle bli lite tunnt. Egentligen är jag ju en folkskollärare som inte kommit ut ur garderoben, "jag kan lite om väldigt mycket" som en mig närstående dito brukade säga (eller sa han "lite om ingenting"?). En Paris-blogg skulle förstås vara det naturliga men som småbarnsmamma som jobbar heltid så måste jag tillstå att min koll på vad som händer i Paris är något begränsad... En blogg om vilka dubbade amerikanska TV-serier som går klockan 21 varje kväll på fransk TV kanske vore något? En mamma-blogg bara vägrar jag att skriva även om Sveriges mest lästa blogg enbart verkar handla om kejsarsnitt och magsjuka barn.
Sen ska man ju helst vara rolig också. Det finns vissa bloggar som inte just handlar om någonting men är sa bra och kul skrivna så man vill läsa ända. Här har ni en hemmafru som bor i Salt Lake City med man och barn, numera är hennes man också hemmaman för hon får in så mycket reklampengar på sin blogg som handlar om hur hon lever som hemmafru i Salt Lake City...
Ja, inte kom jag fram till mycket. Nu har jag testat att göra inlägg i kategorierna; "trevlig vardagslivsblogg", "lite pretentiös politikblogg", "nonsensblogg om populärkultur", "tips-och länkblogg". Snart kommer nog "nostalgiblogg" ,"parisblogg", "uppfostrabarniutlandetblogg", "två-språkighetsblogg" mm.
Det får nog bli som det blir. Jag får väl skärpa mig den dagen någon börjar läsa här...
fredag 27 april 2007
Finn fem fel
Visst ser de här männen förvillande lika ut? Samma lätt desperata blick, samma satta kropp, samma hopsjunkna axlar, samma miserabla privatliv.... När kommer "The Bear squad" där de helt enkelt bytt ut huvudpersonen mot en äkta brunbjörn?
Och pa A svarar jag : ja
Och pa B svarar jag: ja
(fraga A lyder: "Tycker du verkligen att det är sa fantastiskt att du kan ladda upp bilder pa bloggen?", fraga B lyder: "har du langtrakigt pa jobbet idag?")
New feature (again!)
Jag hoppas att det uppmärksammades att jag nu även kan lägga in bilder pa bloggen, det här gar ju som en dans!
Lyx
Vid 6-tiden i morse akte maken iväg med barnen till Mamie och Papy. Jag hann tvätta, hänga tvätt, stryka, äta frukost och ända vara pa jobbet 8h30. Vad gjorde man med all tid när man inte hade barn?
Ikväll ska jag ga till frisören och sedan äta middag med trevlig vännina, imorgon aker vi hit:
Nej, det är inte speciellt synd om mig, jag vet...
Ikväll ska jag ga till frisören och sedan äta middag med trevlig vännina, imorgon aker vi hit:
Nej, det är inte speciellt synd om mig, jag vet...
Presidentval 2
Jag trodde inte det var möjligt men nu är det ännu mer M. Sarkozy och Mme Royal i rutan. Vilket ju förstas är som det ska, det är ett viktigt val det franska presidentvalet. Samtidigt känns det som att ju mer de pratar, ju mindre vet jag vad de vill. Just nu kanns det som om de läser upp breven till jultomten. Det lovas till höger och vänster utan större analys av hur HUR saker och ting ska genomföras, eller hur det ska finansieras. Inget nytt under solen alltsa...
Karin, skriver även om detta i sin blogg, läs gärna hennes intressanta inlägg om SD-anhängare ocksa.
Det som jag däremot hör, det är allt som saknas, det som inte sägs: utrikespolitik, Europafragor... Jag läste i nagon svensk artikel att det franska presintvalet är viktigt för att presidenten har makt över kärnvapen och vetorätt i FNs säkerhetsrad. I den inhemska debatten finns inte den aspekten med över huvud taget. Men det är väl ocksa som det brukar, ingen president eller regering har väl valts pa sin utrikespolitik... Om den inte bestar av att ga ut i krig da förstas. Fast jag undrar om inte amerikanerna sag Irak-kriget som inrikepolitk i början, det skulle ju skyddas fran terroratacker pa amerikansk mark genom att kriga i Irak...
Karin, skriver även om detta i sin blogg, läs gärna hennes intressanta inlägg om SD-anhängare ocksa.
Det som jag däremot hör, det är allt som saknas, det som inte sägs: utrikespolitik, Europafragor... Jag läste i nagon svensk artikel att det franska presintvalet är viktigt för att presidenten har makt över kärnvapen och vetorätt i FNs säkerhetsrad. I den inhemska debatten finns inte den aspekten med över huvud taget. Men det är väl ocksa som det brukar, ingen president eller regering har väl valts pa sin utrikespolitik... Om den inte bestar av att ga ut i krig da förstas. Fast jag undrar om inte amerikanerna sag Irak-kriget som inrikepolitk i början, det skulle ju skyddas fran terroratacker pa amerikansk mark genom att kriga i Irak...
torsdag 26 april 2007
Joni Mitchell - California
Nu testar vi nästa fräcka feature - video i bloggen! Jag bjuder pa en oefterhärmlig röst och en dulcimer!
onsdag 25 april 2007
A Short History of Nearly Everything
Eftersom jag nu lärt mig länka maste jag genast tipsa om detta föredrag av roliga Bill Bryson pa The Royal Society. Om ni inte känner till Bill Bryson kan ni kan ni hitta mer av honom här. Rekommenderas varmt!
Rättelse!
Kvantfysik ska det förstas vara, inte ICA-fysik!!! Jag hoppas alla inser att denna felskrivning bara var en illustration av nödvändigheten för mig att skriva denna blogg. Mitt stackars modersmal blir mer och mer deformerat, undanskuffat och degraderat. Jag har dagligen tre olika sprak i hjärnan och pa tungan och det blir de mest märkliga resultat ibland.
Men efter tre försök fick jag till länken iallafall. Nu maste jag bara fixa lilla och stora a (dvs a med ring pa). Den där ctr+0229 grejen far jag inte att funka. Annars kan jag ju inte citera Fröding och sa kan vi ju inte ha det :
gra,
sta
gra,
sta
gra-a-a-a.
Sa är grabergs graa sang
la-a-a-a-a-a-ang.
Det blir liksom inte samma sak....
Jag far väl fraga storebror, det brukar hjälpa.
Men efter tre försök fick jag till länken iallafall. Nu maste jag bara fixa lilla och stora a (dvs a med ring pa). Den där ctr+0229 grejen far jag inte att funka. Annars kan jag ju inte citera Fröding och sa kan vi ju inte ha det :
gra,
sta
gra,
sta
gra-a-a-a.
Sa är grabergs graa sang
la-a-a-a-a-a-ang.
Det blir liksom inte samma sak....
Jag far väl fraga storebror, det brukar hjälpa.
Listening to words
Lust att knäppa av Lanz och lyssna pa Harold Pinter eller nagon MIT professor som prata om kvantumfysik? Här hittar man det mesta! Jag trot definitivt Internet har övertagit radions och TVns roll som folkbildare.
tisdag 24 april 2007
Presidentval 1
Och jag inbillar mig att hela landet drog en lättnadens suck, hela landets bröstkorg hävde sig; fran atlantkusten till Lorraines odefinerade slätter, fran de gra städerna i norr till de soliga torgen i Provence, fran Marseilles förorter till Café Flore, en sa djup suck av lättnad släpptes ut att den maste kännts som en vindpust i Sao Paolo.
Och jag som lever invandrad i dett märkliga land känner även jag att klimatet ändrats, jag känner mig vänligt installd till detta mitt nya "Mère Patrie" som hitintills nog bara varit en styvmor. Kanske kan vi fa en bättre relation nu när det brunskjortade krympt och demokratin faktiskt vunnit en seger? Högt valdeltagande och tva tydliga alternativ inför round 2, för en gangs skull blev det inte ett gnäll- och protestresultat.
Sedan är det en annan sak att ingen av kandidaterna direkt övertygar mig, men den här gangen behöver man iallafall inte skämmas över resultatet.
Nagot har legat och skavt sedan 2002 som nu är borta. Befriande.
Läs Ingrid Hedström för en utförligare analys.
Och jag som lever invandrad i dett märkliga land känner även jag att klimatet ändrats, jag känner mig vänligt installd till detta mitt nya "Mère Patrie" som hitintills nog bara varit en styvmor. Kanske kan vi fa en bättre relation nu när det brunskjortade krympt och demokratin faktiskt vunnit en seger? Högt valdeltagande och tva tydliga alternativ inför round 2, för en gangs skull blev det inte ett gnäll- och protestresultat.
Sedan är det en annan sak att ingen av kandidaterna direkt övertygar mig, men den här gangen behöver man iallafall inte skämmas över resultatet.
Nagot har legat och skavt sedan 2002 som nu är borta. Befriande.
Läs Ingrid Hedström för en utförligare analys.
Cahier de vie
Morgondialog:
Mamma: - Var har du din "Cahier de Vie" som ska med till skolan?
Son: - Varför pratar du franska?
M: - Ok, var har du din, ehhh, skrivbok?
S: - Vad är skrivbok? Jag kan inte skriva!
M: - Nej, jag menar din dagbok, där du ritar vad du gjort i helgen.
S: - Ah, mon "Cahier de vie", j'sais pas! Pourquoi ty dit "bok" ce ne pas un "bok".
M: - Nej, men det heter dagbok, som en bok, fast det kan se ut som ett skriv.. ehh.. häfte!
S: - Vad ar en häfte?
M: - Det heter ett häfte, det är en tunn bok, som man skriver i.
S: - Mais, je ne sais pas écrire!!
M: - OK, jag vet, var är den?
S: - Vilken da?
Sonens "Cahier de Vie" är kanske borta men här har ni min! Välkomna!
Mamma: - Var har du din "Cahier de Vie" som ska med till skolan?
Son: - Varför pratar du franska?
M: - Ok, var har du din, ehhh, skrivbok?
S: - Vad är skrivbok? Jag kan inte skriva!
M: - Nej, jag menar din dagbok, där du ritar vad du gjort i helgen.
S: - Ah, mon "Cahier de vie", j'sais pas! Pourquoi ty dit "bok" ce ne pas un "bok".
M: - Nej, men det heter dagbok, som en bok, fast det kan se ut som ett skriv.. ehh.. häfte!
S: - Vad ar en häfte?
M: - Det heter ett häfte, det är en tunn bok, som man skriver i.
S: - Mais, je ne sais pas écrire!!
M: - OK, jag vet, var är den?
S: - Vilken da?
Sonens "Cahier de Vie" är kanske borta men här har ni min! Välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
