La maternelle

Sonen går ut sista året på förskolan nu och kom hem med sina "betyg" igår. Förskolan här är frivillig och gratis från 3 års ålder. Det är en förskola med betoning på skola får man nog säga. Mycket pyssel och art plastique, gympa och sång men skolbänkar, 30 elever per lärare och rätt mycket "skolarbete" med skrivövningar, uppgifter att utföra efter instruktioner etc. Väldigt styrt, inte mycket tid till fri lek.

"Betyget" är väl snarast vad man skulle kunna kalla för skolmognads-utvärdering. En lång lista på allt från social kompetens (kan arbeta i grupp, vänta på sin tur....) finmotorik (kan rita en rund ring, färglägga utan att det kommer utanför), mognad (kan förstå instruktioner...) etc. Inte ett betyg i egentlig mening alltså. Men varje arbetsinsats i skolan blir utvärderad med en glad eller sur gubbe (som en smiley alltså) beroende på resultat och (förmodar jag) arbetsinsats.

Vi har väl tyckt att det hela fungerat relativt bra, sonen trivs och verkar rätt oberörd av sina gubbar och det är inget vi disktuerat så mycket. Men så igår så började han plötsligt ge en lång utläggning om vilka som var "bäst" och "sämst" i klassen. Och jag tänkte att nu börjas det, nu finns det ingen återvändo. Hädanefter mäts och vägs och bedöms allt han gör i skolan. Och jag tänkte på de små killarna Q. och T. som tydligen var "sämst på allting" och att de redan vet om det, vid 6 års ålder. Hur iallsindar ska de stå ut 10-15 år till i skolan?

Det finns en otrolig fokusering på barnens skolresultat här. Vissa föräldrar har inga andra samtalsämnen. När bekanta träffas efter att inte har setts på ett tag så kommer långa utläggningar om betyg, intagningsprov, position i klassen (man vet för det mesta vem som är klassetta) etc.

Delvis beror det förstås på hög arbetslöshet och en oro för ens barns framtid. Men också på ett skolsystem som inte är speciellt förlåtande mot den som inte håller tempot och en elitism som är en del av nationalkaraktären.

Det känns ibland som om den svenska och franska skolan är något slags antipoder. I Sverige verkar det vara svårt att få stimulans om man är för duktig, i Frankrike ingen hjälp om man inte håller måttet. Den ena jämnar ut nedåt så att alla håller samma nivå, den andra lämnar en stor del av barnen längs väggrenen.

Ska det vara så svårt att skapa en skola med lugn och ordning, där man lär sig mycket men på ett lustfyllt sätt? Där det finns utrymme och stimulans både för den som är snabb och duktig och för den som är skoltrött och stökig? Där man inte är rädd att prova nya saker men inte heller kastar all erfarenhet av pedagogiskt arbete överbord så fort det kommer en ny utredning? Där föräldrar, lärare och ev. skolpsykologer, socialtjänst etc. jobbar tillsammans med gemensamma mål? Med kunniga och engagerade lärare? Där det är kul att gå (och man får god mat)?

Varför känns det som om jag beskriver någon slags total utopi?