Anekdot

Det var ett par år sedan. Restaurant Prinsen, bästa gamla vänninorna på fd stamstället. Efter att ha avhandlat hur vi nu plötsligt blivit de där runt 40-kvinnorna som vi för 15 år sedan himlat med ögonen åt (även om deras Busnel och scarves alt. björkfärgad tältklänning, träsmycken och Gotlandssomrar bytts mot vår generations boots, jeans och Gotlandssomrar) hade vi i princip exakt den diskussion som jag skrev om tidigare.

Vi eldade upp oss mer och mer : "Hur kan hon sälja så mycket, det är ju bara skräp!" Vi enades om att om man nu vore författare (vilket ingen av oss är givetvis, men vi nog alla mycket väl skulle kunna tänka oss, om det inte vore så svårt och jobbigt) så vill man ju ha cred. Men eftersom vi lever på 2000-talet vill man ju ha läsare också. Lösningen är givetvis att göra en Jan Arnald; bestsellers under pseudonym, intellektuella storverk under riktigt namn. (Här måste jag nog lägga in en parentes, jag har lät Arne Dahls deckare med viss behållning men bara kommit 3 sidor i den enda Jan Arnald-bok jag försökt mig på, så jag kanske ska kliva ner från mina höga hästar en stund). Alternativet är givetvis att skriva den stora svenska samtidsromanen, älskad och läst av alla.

I vilket fall så ångade diskussionen på, spydigare och elakare eftersom den framskred. "Och hon då" gapade jag med den vanliga torndönsstämma jag använder för intima samtal. "Hur kan man skriva en hel bok som handlar om vilken koboltblå nyans hjältinnan ska ha på väggarna i restauranten hon öppnar och sedan ligga etta på bestseller-listan vecka efter vecka?". "Precis, och jag har hört... "tog någon annan vid och så fortsatte det en stund. Inte speciellt snällt, men givetvis roligt, tyckte vi.

Plötsligt bleknar vänninan mitt emot mig och pekar lite diskret med huvudet till vänster mot toalettkön.

Sensmoral: Prata aldrig litteratur på restauranter som kan ha författare som gäster. Prinsen är väl i princip Stockholms sämsta val....