Jag har bott här i 7 år och jag tror jag funderar på det här med att vara utlandssvensk varje dag. Iallafall ur något perspektiv (och perspektiven känns oändligt många). I glada stunder tycker jag att det är berikande och gläder mig åt att min barn är två-språkiga och åtminstone delvis dubbel-kulturella. Jag kämpar på med Bamse och Lucia, midsommar och saffransbullar. Svenska böcker, somrarna i Dalarna, Bullerbyn på DVDn.
Men ibland känns det rätt fåfängt, som Karin skriver i kommentaren nedan är det ju massor som inte riktigt går att förmedla om man inte bor i ett land året runt. Det kanske inte ens går att förmedla om den ene föräldern är av en annan kultur/nationalitet. Och är det isådanafall verkligen en nackdel? För sanningen är ju också att det finns mindre ljusa sidor av "det svenska" och jag måste erkänna att viss omprövning av mitt svenska arv har varit nyttig, om än smärtsam.
Det finns oändligt mycket att skriva om det här och jag känner att jag vill säga för mycket på en gång.
Den enda egentliga frågan är kanske "Vem är jag?". Jag är inte säker på att ens geografiska hemvist hjälper en att svara på den frågan. Och min barn blir nog tvugna att själva svara på den frågan en dag, utan min hjälp.
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
5 timmar sedan
10 kommentarer:
Det där som du kallar omprövningen av ditt svenska arv, och som vi ju blir tvugna att göra - det är väl det Anders är inne på min blogg, är det som kommer att göra oss mer och mer franska.
Jag har redan svårt för Bamse, tycker att delar av Lindgrens författarskap är väldigt överskattat, jag håller på och håller på och ser och hör de franska invändningarna och att det ibland ligger något i dem.
Kvar blir till slut bara en plats i minnet där ljuset är annorlunda, och den kommer de faktiskt inte åt! fransoserna.
Att frågan blir vem är jag kan jag bara hålla med om.
Å andra sidan, den frågan hade vi ju fått brottas med ändå.
Vi kanske genomgår en snabbare eller större förändring än många andra, men förändrats hade vi ju ändå.
Ja och resultatet av förändringen blir väl ett annat än om vi bott kvar, men inte nödvändigtvis sämre. Bara det att leva med en männsika från en annan kultur gör ju att man får ompröva en hel del.
Man växer nog förhoppningsvis en del av att bli tvungen att skapa sig en plats, en identitet på nytt i vuxen ålder. Går det bra borde man ju bli MER säker på vem man är. Man behöver inte omges av det svenska, invanda för att veta vem man är.
Tillägg: Jag tycker Bamse âr gräslig! Hittar dock inget alternativ för en 6-åring. Vi kanske kan uppmana Anders att skriva en serie-tidning för utalndssvenskars barn?
Det är ju det som gör att man faktiskt förändras på djupet, att man lever med den här andra människan.
De svenska PAR jag ser komma hit i några år åker tillbaka så gott som oförändrade, vad jag kan se.
Även om de oftast fått sig en tankeställare vad gäller just skolan, så är de i övrigt rätt intakta. De tror att fransmännen slår sina barn, att fransyskorna inte ammar för att inte förstöra bysten, att de alltid bantar, inte jobbar och så vidare.
DE ÄR MÅNGA GÅNGER HELT OMÖJLIGA ATT PRATA MED.
Böcker är nog bättre, rent generellt.
Å andra sidan dör de inte av lite Bamse, och det är en klämmig melodi!
Hmm, har en lite annan erfarenhet där men känner faktiskt bara ett svenskt par. Men tröttsamma utlandssvenskar finns det ju en del av; både de som alltid prisar och de som alltid risar Sverige.
Bra, för det vore ju förskräckligt om jag hade rätt.
Det ÄR svårt att förhålla sig balanserat till Sverige, det är bara att konstatera.
Jomen vi vet ju det, vi som bor utomlands: Sverige är inte landet lagom, det är landet EXTREM!
Extrem var ordet!
OK, last one, promise... mina barn verkar än så länge jonglera så oerhört lätt mellan olika världar och olika språk... här gör man si, här gör man så, hon pratar svenska, han pratar franska...jag tror att de kommer vara väldigt väldigt olika oss. Hoppas bara att rötterna finns där som de ska, halvvägs mellan två länder.
Skicka en kommentar