Vem är jag?

Jaha, nu var det dags för veckans kvart av extensiell ångest igen. Nej, nu tog jag i; funderandet har pågått i några dagar och det har inget alls med ångest att göra, inte i närheten. Mest en liten undran: vem är jag? Vadå svår fråga, det borde man väl veta så här i sitt fyrtioandra levnadsår?

Jag har susat runt och diskuterat på diverse bloggar (fr a Karins) och tjatat om det här men givetvis inte kommit närmare svaret. Det hör ju liksom till sådana här filosofiska frågeställningar att det inte riktigt finns något svar.

Det lustiga är att jag mår ganska bra just nu, jag brukar fundera på sådant här i de svarta stunderna, när det inte finns något alternativ, tankarna bara finns där. Men nu har jag kommit på att man ska fundra på sådana här svåra saker när man mår bra, när livet rullar på.

Jag har alltid hävdat att jag inte tyckt det varit något speciellt med att vara svensk, jag har aldrig förstått det där med att "vara stolt" över sitt land. Jag har alltid rest mycket, velat beblanda mig, anpassat mig, världsmedborgare ni vet.

Så fick jag barn utomlands med en man från ett annat land. Plötsligt blev det svenska; språket, kulturen, arvet livsviktigt. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att mina barn får ta del av sitt svenska arv men problemet är mest att jag inte vet hur svensk jag är själv längre.

Men på vilket sätt har jag påverkats av att bo här?

• Bättre på att fickparkera.


• Kör bil agressivare.


• Petigare med kvalitéten på maten. Frigående kycklingar, bra kött, fräscha grönsaker etc.


• Synen på barnomsorg/skola har nog ändrats (men jag hade inga barn i Sverige så vad visste jag...).


• Gillar mitt kött rött, nästan blodigt numera!


• Har inte mjölk i kaffet efter maten längre.


• Har oftare högklackade skor (men det kanske är åldern?).


• Äter middag betydligt senare på kvällen.

Jaha, det var ju verkligen svaret på min fråga. Rött kött och fickparkering definierar väl ens värderingar? Får nog fundera vidare lite...