tisdag 26 juni 2007

Släkt

På tal om rötter och rotlöshet har jag gjort något som jag är mäkta stolt över; jag har skapat en släktblogg. På min mors sida finns ett 40-tal männsikor i tre generationer som känner varandra väl, uppskattar varandra men som så ofta idag träffas alltför sällan. Vi är tre kusiner som bor utomlands och de andra är utspridda över landet även om vi har ett gemensamt sommarparadis. Denna blogg har blivit en sådan succé att jag är alldeles mållös. Nästan alla har skrivit; barndomsminnen, anekdoter, skämt, vardagliga uppdateringar om familjelivet, foton... Framförallt är jag imponerad av kvalitén på det som skrivs, och öppenhjärtligheten. Plötsligt lär jag känna mina släktingar på ett nytt sätt, med andra ord. En morbror dog i vintras och många inlägg skrivs om honom och också om andra som inte finns med oss längre.

Jag blir alldeles förundrad över hur denna ofta så belackade "teknik" har berikat oss. Vi kommunicerar och dokumenterar, skrattar och gråter tillsammans fast vi sitter i olika länder. Min drygt 70-åriga mor skriver en kommentar på det 14-åriga syskonnbarnbarnets inlägg. Som ett långt kafferep, fast man kan gå tillbaka efteråt och njuta.

För mig har det här plötsligt blivit livsviktigt, jag läser högt för barnen, vi tar foton och publicerar. Titta vi är med, vi hör ihop!

Det finns knep för att råda bot på rotlösheten!

2 kommentarer:

Karin sa...

Det låter som en fantastisk idé!

Charlie Truck sa...

Det är faktiskt rätt fantastiskt. Alla är så entusiastiska, vi har nya inlägg nästan varje dag. Dessutom ger det här mediet helt nya möjligheter. Människor blir öppenhjärtliga, allvarliga, vågar visa mer och vara ärligare än när man ses en gång per år på släktkalas.

Det som man tyckte gick förlorat när ingen skrev brev längre återuppstår i en annan form.