Hemlängtan

Idag är en sådan dag. En dag när jag kopplar in hörlurarna och lyssnar på Eva Dahlgren och Docenterna, läser bostadsannonser i Stockholmsområdet och skrattar högt åt att Göran Persson ska börja jobba på JKL. Sedan titttar jag mig omkring på jobbet och blir lite ledsen när jag inser att jag inte kan dela mina spydiga kommentarer med någon.

Hemlängtan är märkligt för man vet ofta inte ens vad man längtar efter. Föräldrar och familj givetvis, men jag kan ju faktiskt åka hem och träffa dem. Vänner också, men det börjar bli svårare. Jag flyttade för knappt 7 år sedan, på 7 år händer en hel del, allas liv fortsätter ju. Mina vänner finns givetvis kvar men ingen av oss lever det liv vi då levde. Familjer bildas, barn föds, människor flyttar, någon skiljer sig, alla utvecklas. "Loin des yeux, loin du coeur" säger man på franska, och till viss del är det ju så. Fast det är nog till stor del mitt eget fel. Jag har svårt att upprätthålla nära relationer med männsikor på distans. Men de finns ju där trots allt, vid behov, det vet jag nog innerst inne.

Dessutom, och det här är svårare att förstå, har nog Sverige ändrats. Även om jag läser ledare och debattartiklar så är jag inte en del av landet längre, jag hänger helt enkelt inte med. Sedan har givetvis jag ändrat mig, säkert mer än jag inser. Jag tror att jag längtar efter "det svenska" sättet att leva; jämlikheten, enkelheten, de sociala koderna jag tror att jag kan. Men egentligen vet jag ju inte om jag skulle trivas längre, jag kanske skulle bli en odräglig Anita Ekberg som hela tiden skulle tjata om hur man gör på "kontinenten".

Det är därför det ibland blir jobbigt att åka "hem", det är otäckt att inte känna sig hemma i sitt eget land, sin egen stad. Att vara gäst där man en gång hörde hemma är märkligt, och lite sorgligt.

Men naturen, naturen kan man längta efter utan förbehåll. Hav och skog, ja skog! En riktig skog med gran och tall och mossbelupna stenar. Inte de odefinierbara områden bestående av stora lövträd, ris och stubbar som här kallas skog. Eller att skida fram långsamt i den totala tystnaden och böja huvudet för snötyngda grankvistar... Så tyst tror jag aldrig att det blir här! Kärleken till den svenska naturen måste vara den minsta gemensamma nämnare som förenar alla svenskar vare sig vi bor i Timrå eller Timbuktu.

Nu: Bensin i blodet, dha, dha dha, en ensam man på en moped....