Metro

Foto fran Flickr.

Paris har den snyggaste tunnelbanan jag känner till (jag har aldrig varit i Moskva). Idag klev jag av på Concorde, ni vet under obelisken. Där har man kaklat väggarna med de mänskliga rättigheterna, en bokstav per kakelplatta. En annan tjusig station är förstås Louvre Rivoli som har konst i montrar. Sedan finns det många bedrövligt trista stationer och sådana som är under perpetuell renovering. I Paris åker 4,5 miljoner människor med metron varje dag, varför är då inte alla stationer fulla av konst, musik, trevliga snabbfik, praktiska mataffärer, postkontor etc? Är det samma logik som gör att det är lättare att hitta en Swarovskikristall än ersättning för en glömd tandbroste på flygplatser?

Veckans ord jag mig veterligen aldrig använt:

Lappri

(Sak av ringa nytta eller värde; omständighet av ringa vikt eller betydelse. Baga­tell, obetydlighet, småsak struntsak.)

Visst är det fint? Låter snyggt också, nästan som en sådan där röstövning man gör innan körövningen startar: lappri, lappri, lappri, laaaapriii! Oundgängligt för att kunna andas, för att komma i stämning, för att höja hakan och titta framåt men trist om det blir huvudverket (obs med e). Det kan ej ersätta detta.

(Definitionen kommer fran wiktionary och jag vet, man borde inte lita på den (dem?) men i just det här fallet rör det sig ju bara om en baga­tell, en obetydlighet, en ...ja, ni vet.)

In UK, where else? (2)

Livet på landet i Norfolk. I the Private Secret Diary kan man läsa om hönsuppfödningsförsök, förödmjukande besök på byggvaruhus och söndagar på bypuben med Short Tony och det lokala biljardlaget. Författaren är anonym men vadslagningen på internet pågår för fullt.

Brittisk humor har trots allt en je ne sais quoi.

Gägg

(som jag enligt familjemyten sa när jag var liten).

Först gömmer vi chokladägg i trädgarden som påskharen har värpt (?), alternativt har de lagts dit av kyrkklockorna som är på väg tillbaka från Rom (??). Inte ens den värsta sortens jultomtefanatiker tror på detta. Sedan letar barnen reda på äggen. Det blir många chokladägg och de är inte gjorda av Govida-choklad om man säger så, snarare smakar det som choklad från Sovietunionens dagar. De enda som vill äta äggen är barnen så rätt snart måste vi börja ransonera och gömma äggen igen, fast nu inomhus och det är inte meningen att de ska hitta dem den här gången. Då inser vi att vi först måste slänga förra årets kvarglömda ägg.

Sedan försöker vi måla bruna ägg (hönsägg denna gång), äter gigot d'agneau, fryser på iskall vårpromenad och så är påsken över.

Nu vill jag inte se, höra, äta eller skriva om ägg på ett tag.

En grej jag aldrig hajat

Är varför barnbidraget inte inkomstprövas i Sverige och hur det kan vara en socialdemokratisk idé? Det måste vara unikt svenskt att ge bidrag till höginkomsttagare så att de kan ge ett statligt sponsrat pengakuvert till sina telningar på 18-årsdagen.

Den berömda bloggerskan med alla aliasen skriver ungefär exakt vad jag tycker i den här frågan (och om maxtaxa) på ett välformulerat sätt. Så läs där!

Här inkomstprövas barnbidrag givetvis (bidraget är ju nämligen ett föräldrabidrag för att hjälpa föräldrar med låga inkomster att köpa blöjor, inte ett bidrag som barnen ska ha kul för). Här skattar man inte heller för bidrag, varför skicka runt pengarna i systemet ett varv till? Dessutom får man skattelättnader om man har barn, vid 3 börjar det verkligen märkas. Har det aldrig diskuterats i Sverige? (Man får skattelättnader när man gifter sig också vilket däremot är mycket märkligt).

Konststycke

Mina barn kan äta en broccolipaj utan att få i sig ett uns broccoli. De har kommit på att de kan äta pajen underifrån så att de får tag på skalet och äggstanningen utan att röra broccolin. Plötsligt behärskar de hanterandet av kniv och gaffel till fulländning och när de är klara ligger broccolibitarna utspridda på tallriken som renslickade benknotor i öknen.

Det är det jag alltid har misstänkt, om motivationen är den rätta klarar de vad som helst. Tror ni man sätta broccoli på stödhjulen på cykeln?

Tumgreppet

När jag var barn fanns det en något som kallades för tumgreppspredikan. Det gick ut på att pastorn utan förberedelse tog ett tumgrepp i bibeln och sedan predikade över den vers som tummen råkade hamna på. Tanken var givetvis att tummen leddes till "rätt" vers som man sedan med gudomlig inspiration talade över. Jag har aldrig, mig veterligt, hört en tumgreppspredikan (även om man ibland undrade) så jag kan inget säga om resultatet men i den miljö jag växte upp i stod det inte högt i kurs. Predikan skulle förberedas med gedigna studier av teologiska och andra texter likväl som andlig förberedelse. Inspiration ville man nog också ha, men jag vet inte om man riktigt litatde på att den skulle infinna sig i rätt ögonblick.

Men, men ibland känns det ju ändå som man får en liten vinkning, eller ögonblinkning. Med anledning av mitt inlägg "Balansgång" nedan kände jag mig rätt träffad av det som jag just såg är dagens bibleord på www.bibeln.se:

"Mjukt svar stillar vrede,
hårda ord väcker harm."

Ordspråksboken 15:1

ps. Jag lovar att på måndag är jag lika världslig som vanligt. Glad Påsk!

Petrus

Idag är det långfredag och i det här konstiga landet, precis som i övriga katolska länder, är det en vanlig arbetsdag. Jag är så gammal så för mig är långfredagen en dag när man går i kyrkan och allting är stängt.

Jag tycker fortfarande inte att det skadar med en dag av eftertanke och meditation över begrepp som skuld, offer och förlåtelse. En allvarlig dag helt enkelt, en dag när man tar saker på allvar, på riktigt.

Som barn fängslades jag av skärtorsdagskvällens drama: mörkret bland olivträden i Getsemane, rädlsan, ångesten och att tom Jesus kände sig ensam och övergiven. Och de där lärjungarna som bara somnade ifrån alltihop! Mest har jag nog ändå känt för Petrus, svikaren. Judas kunde jag aldrig förstå, hans förräderi skedde så lättvindigt, för pengar. Petrus däremot som fick panik och vägrade erkänna vem han var, det var lätt att leva sig in i. Jag tänkte alltid på honom när jag såg filmer om modiga motståndsmän som aldrig med ett ord yppade hemligheter och utan att tveka utsatte sig för livsfara. Eller lite mer verkligt och betydligt värre, i vissa obehagliga situationer på skolgården. Jag är inte speciellt modig, jag är nog en Petrus. Men med Jesu logik är det just honom som han kallar klippan och som är grundstenen i hans jordiska verk.

Läs om texterna på www.bibeln.se, bibelsällskapets utmärkta och pedagogiska site: Matteus 26:e kapitlet, Lukas 22:a kapitlet eller Johannes 18:e kapitlet.

Balansgång

Jag har för första gången (tror jag?) tagit bort ett gammalt inlägg. Jag fick så hätska reaktioner i kommentarsfältet att jag helt enkelt inte ville ha det kvar. Först tänkte jag gå i svaromål mot anklagelserna som spände allt från att jag är fisförnäm, högborgerlig, avundsjuk och patetisk till att jag är en dålig mor och dessutom odriftig som bara skriver en blogg och inte har startat en tidning. Sedan kändes det helt omöjligt att diskutera med någon som använder ordet intellektuell som ett invektiv så jag valde att helt enkelt ta bort inlägget.

Men att kommentarerna var hätska behöver ju inte betyda att kommentatören(erna?) inte hade anledning att reagera. Så här på långfredagen kan det kanske vara på sin plats med lite självrannsakan.

Jag tycker fortfarande inte att tidningen som inlägget rörde är bra, och jag tycker att man kan kräva av människor som har journalistik som yrke att de korrekturläser sina texter och behandlar språket hyfsat. Dessutom är väl en tryckt tidning en del av det offentliga rummet som man borde få kritisera utan att det ses som personangrepp. Å andra sidan var min ton klart raljerande och kanske spydig, jag gjorde mig lustig på andra människors bekostnad. Och det är inte snällt.

Det är svårt det här. Skriver man bara om saker man gillar blir det ju lite sockersött. Jag vill gärna ha lite sälta både när jag läser och skriver, det anglosaxiska sättet att alltid tycka att allting är "wonderful" i tid och otid är ju rätt påfrestande. Sedan vill man ju att det man skriver ska vara lite underhållande och kul och är man då uppvuxen i samma generation som Henrik Schyffert så är det lätt att hamna i ironier och kanske lite för elaka formuleringar.

Men jag har ingen lust att tillhöra de bloggare som är arga och aggresiva hela tiden, jag vill nog helst behålla den trevliga ton som brukar finnas här inne så jag får väl tänka till en extra gång innan jag tycker till nästa gång.

Dagens svenskundervisning

Den Ömma Modern: Vad säger katten?
Tjänstvilligt Barn 1: mjau
DÖM: vad heter det?
TB2: jamar.

DÖM: hunden?
TB1: voff
TB2: skäller.

DÖM: fåret?
TB1: BÄÄÄ
TB2: braka
DÖM: ja, nästan, bräker heter det.

DÖM: hästen?
TB2: gräker?
DÖM: nja, gnäggar, fast det är ett svårt ord.

DÖM: grisen?
TB2: rytmar!

DÖM: ...

DÖM: OK, vi tar det från början, kossan?
TB2: kramar?

....

Dagens dikt (lite lång men det får ni tåla)

När jag gick i mellanstadiet hade vi en övning i svenska som hette "Dikttoppen". Eller övning och övning, 70-talets demokratiska skola nådde aldrig riktigt vår norduppländska avkrok, det hela bestod i att Magistern valde och läste (med stor inlevelse och emfas) dikter som vi sedan röstade på. Detta upprepades varje vecka som en dåtida Melodifestival (fast med samma artist, det var verkligen dikterna man röstade på). Denna dikt låg etta ett oändligt antal veckor och jag kan bitar ur den utantill fortfarande. Vi flickor rös och grät och när filmen Titanic hade premiär tyckte jag mest att jag redan upplevt det hela i ett dammigt, överhettat klassrum 1976.

En annan långkörare var Sten Selanders Spela kula, jag kanske borde skriva ett filmmanus och sälja dyrt till Hollywood?

Detta med anledning av en diskussion inne på svenskläraren om identifikation som urvalskriterium för undervisningslitteratur. Identifikation struntade nog min Magister högaktningsfullt i men jag är inte så säker på att hög litterär kvalitet var ett kriterium heller?

Hjältarna

De buro ej kaskar och vapenrock,
Ej blänkande stål i han,
Men de dogo dock i en sluten flock
För sitt folk och sitt fädernesland

Deras folk var bara en mänsklighet.
Deras land var bara en värld.
Deras yrke och namn är det ingen som vet.
Det var på Titanics färd.

Det var som en underlig, osann syn
För en feberyrande blick,
när ensam under den kvällsgrå skyn
Titanic till botten gick.

Den vände upp som en sårad val
Sin blanka, stålgrå buk.
Snart lågo blott båtarna små som skal
på havets oändliga duk.

Och en var pressad av lasten för hårt
Av det fattiga liv, som var kvar
förskrämt och förvirrat. Den hade det svårt
I den grova sjön att gå klar.

Och männens kinder blevo som lärft,
och kvinnorna kvävde gråten,
när styrmannens röst ljöd kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på hustru och hem
och barnen som väntade hemma.
De Kände, den talade ej till dem,
den korta befallningens stämma.

I dödsskräck irrade blickarna bort
kring den mörknande vattenstråten,
och det ringde i öronen hårt och kort:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på mor och far
långt borta i skilda land.
En tänkte i ångest på den som bar
Hans ring på en älskad hand.

En hade kanhända en framtid ärvt,
som han väntade trygg och belåten ...
- Då kom det ånyo, kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Då reste sig tre. Det var enkelt folk.
Det var karlar från tredje klass
med kantiga drag och med mödans solk
på sin tarvliga resestass.

De nickade buttert: "All right" de tre,
och stego så¨lugn överbord.
Men ingen i båten vågade se,
och ingen sade ett ord.

Man teg högtidligt och huttrade blott.
Men det var som man dunkelt känt,
att under den mörknande skyn det lyst
och värmt genom isat blod
en altareld, som, hjärtana hys
av flammande heligt mod. -

De buro ej kaskar och vapenrock,
ej blänkande stål i hand,
men de dogo dock i en sluten flock
för sit folk och sitt fädernesland.

Deras folk var det stoltaste folk en värld
med vördnad att nämna vet,
de namnlösa tre från Titanics färd,
deras folk var en mänsklighet.

Karl Asplund, 1919.

Dagens konst

Jag vet inte vem Ponor är (klicka, bilden ska vara rörlig). Förutom att han/hon var inne här och kommenterade, men visst är det häftigt!

Dagens citat

"Fisken blir inte förvånad över vattnet han lever i" .
Marciej Zaremba apropå förmånen att få emmigrera och ha en blick utifrån på det samhälle man lever i. Tagen från Axess-TV, i en annars mycket rörig diskussion om att unga idag skulle vara snällare än tidigare generationer. Det blir lite svårt att följa resonemanget när det hela exemplifieras av nätmobbing och dokusåpamoral. Som exempel på snälla människor ges Jockmocks-Jocke, Sickan Carlsson samt Göran Persson (??).

Uppdatering: Det här inlägget blev konstigt, inledningen hör inte ihop med fortsättningen. Citatet var ämnat som uppmuntran till mig själv att det kan vara positivt att ut/invandra, resten var egentligen oväsentligt i sammanhanget men det retade mig att så många begåvade människor i samma TV-studio kan bli så dålig TV/debatt.

Dagens bild

Det här fotot kommer från Paris Daily Photo. Den ingår i City Daily Photo , ett forum för dagliga fotobloggar från städer över hela världen. Perfekt att browsa runt lite i när man blir ressugen!

...kommer påska.

Fixade påskris ikväll. Grenar från någon konstig buske som växer i trädgården, det enda jag vet om den är att det definitivt inte är björk. Men det blev fint ändå, komplett med fjädrar och sådana där små flugsvampar som man har i adventsljusstaksmossan, det senaste inom påskris enligt 4-åringen. 7-åringen blev lite upprörd över att det ju faktiskt var julpynt som hamnat i fel låda men han lät sig övertygas av att det var lite synd om påsken som ju får så lite pynt jämfört med julen. Hos oss inskränker det sig till nämda påskris och fyra små, rätt fula tuppar (hönor? metrosexuella flygfän?) som står på spiselkransen. Dessutom har vi ju liksom skippat fastan och gått direkt på påsken, iallafall dekorationsmässigt.

Hybris

Om jag inte finns på någon av de här listorna beror det enbart på att jag skriver på svenska. Så det så. Finns det inga svenska blogg-awards förresten?

The world's 50 most powerful blogs.

Bloggies 2008.

Uppdatering

• Nu har jag plockat undan dunjackor, halsdukar och vinterstövlar från hallgarderoben. Längst in i förrådet bara. Så nu vet ni som bor i Parisområdet att det blir snöfall senast i morgon.

• Vad gäller kompisarna från förr har de flesta påsk- och pingstliljorna slagit ut, tulpanerna däremot har knappt blivit högre än en hand. Hej hallå, vad väntar ni på? (Jag tror av någon anledning att när man pratar till blommor så ska man låta som Annica Lantz.)

• Att laga mat till barn är ibland det otacksammaste som finns, speciellt när man gör sig till med fänkål och saffran.

• Kan någon snälla tala om för mig var fjärrkontrollen till DVDn är? Har nu knappt överlevt två avsnitt av Heroes dubbade på franska. Hiro snackar franska med japansk brytning och jag bryter ihop. Nu är det snart upplösning och de reser fram och tillbaka i tiden och ändrar på framtiden. Jag tror att i den dubbade versionen så sprängs verkligen bomben för världen har blivit olidlig. Så nu får den som snott vår fjärrkontroll (alternativt tappat den bakom soffan) vara så vänlig och lämna tillbaks den annars sprängs hela New York i luften av en självexploderande man! Och det är ditt fel, fjärrkontrollstjyv!

In UK, where else?

Från Flickr .
Denna dörr fanns på Isle of White. Titta här, visst blir man sugen på att åka dit? Det är en plats jag aldrig funderat över, vet knappt var den ön finns. Så klickar man runt tre minuter på nätet och blir förälskad.

Tillbaka till ruta 1

Än så länge finns den bara i fantasin, men den är fin.

Projekt

OK, vi börjar med vattenkokaren. Vilken hög hamnar den i?

1. Ta med.
2. Förvara någonstans i väntan på återflytt.
3. Sälja på ebay.
4. Ge bort till släkt och vänner.
5. Ge bort till Emmaus.
6. Slänga.

Slalompjäxor anno 1995: alternativ 1, 2, 3, 4, 5 eller 6?
Billybokhyllor i olika färger?
Halvgamla höstkappan?
Den andra halvgamla höstkappan?
Cykeltransportgrej till bilen?
Tvättmaskinen?
Tavlan bara en av oss gillar?
Skottkärran?
En oanvänd fonduegryta? (varning gåva!)
Trasiga men älskade leksaker?
CD-skivor ingen lyssnar på?
Blomkrukor?
Tjocka böcker om microekonomi från 1986?
Tjocka böcker om macroekonomi från 1986?
Lådor med okänt innehåll som följt med tre flyttar?
43 olika sladdar med okänt användningsområde?
etc.
etc.
etc.
....
...
....

Bekännelse

Jag plockade precis ner en julbonad från väggen i övre hallen. Jag har inga övriga kommentarer till det.

SXSW

Har pratat med min chef idag och delgett honom mina planer inför framtiden, det känns bra. Jag kan få ett friår (tror det heter så i Sverige - sabbatical) sedan måste jag komma tillbaka eller säga upp mig. Efter efterföljande möten med HR och utbildningsansvarig har jag också förhandlat mig till en "bilan de competence" (kompetensutvärdering), en massa tester som görs för att utröna vad man egentligen borde syssla med. Eventuellt kan jag även få ett program med en personlig coach vilket känns som "psykolog light" men varför inte? Ett helt batteri midlife/expat/identitetskris-åtgärder alltså. Senare hade jag ett möte med en amerikansk advokat på utrikesministeriet och tydligen får jag arbetstillstånd utan problem som medföljande. Inte så mycket jobbat idag alltså men en lyckad dag för mig!

Så ikväll firar jag mitt nya liv och mina nya projekt med att lyssna på bra musik i datorn. Jag börjar tro att resultatet av min bilan de competence nog blir att jag måste tillbaka till IT-branschen, fast något interaktivt då för då kan man åka till SXSW. Tänk er en jobbkonferens som mest liknar en musikfestival minus leran och tälten? A wet dream för oss som inte varit pa festival sedan Lollipop fanns... Dessutom är alla proffsbloggare där så man kanske kunde lära sig en del?

Bland annat de här begåvade grabbarna spelade i Austin förra veckan, jag har upptäkt två av dem ikväll via lite runtklickande på datorn. Någonstans måste ända internet vara det bästa som hänt musikindustrin (eller iallafall musikmakarna)?

Lyssna pa Liam Finn och Bon Iver. Och varför inte Jonathan Coulton.

...och den andra extremen.

Dagens boktips: "Hennes mjukaste röst" av Bengt Ohlsson. Den är kanske lite lång och ringlar sig fram på ett sätt som kan vara lite irriterande men det gör kanske livet med? Jag tycker nog iallafall att Benke är vår egen Joyce Carol Oates.

Och han lär väl ha gått i samma skola han.

Svensk, svenskare, svenskast

Tillbaka efter att ha varit i Uppsala och hämtat sportlovsbarn. För första gången blev det varken skridskor eller pulka men mormor och morfar ställde tappert upp med äventyrsbad, familjekonsert och ett osannolikt stort antal skogspromenader och spelade spel.

Jag tänkte mest på hur otroligt många pappalediga jag såg överallt, det är verkligen tydligt när man kommer nerdimpande i en vanlig om än tämligen välutbildad mellansvensk stad. Det är ju rätt häftigt och även om det tydligen fortfarande bara är 10 % av föräldraledigheten som tas ut av män (men väldigt stor del av Uppsalas pappor måste i sådanafall ta ut sina dagar i mars) så ger det en annan gatubild än i andra europeiska städer. Man skulle ju vilja läsa de studier som kommer att göras om den nu uppväxande generationen i Sverige och se hur de kommer att göra när de får barn (om det nu finns pengar till någon barnledighet alls då, allt kommer väl att gå åt till pensioner?). Givetvis har det betydelse för de berörda barnen, men vad innebär denna livsstilsförändring för samhällsutvecklingen egentligen? En hel del kan man ju hoppas!

Sedan var jag i denna imponerande lokal för första gången. Fredrik Lindström var där med sin show "Svenskar är också människor" och med den titeln var jag ju tvungen att gå. Det var rätt kul även om mycket kändes välanvänt (svenskar går i strumplästen och är fixerade vid kvadratmeterstorleken på sin bostad). Jag tycker att hans allvarligare partier nästan är bäst och att han hade kunnat borra lite djupare, petat lite mer där det börjar göra ont (kanske där det skaver?). Iallafall så bekräftade han ju tesen om att Sverige är ett extremt land på många sätt och vis, antingen världsbäst eller världssämst. Det finns inga mellanlägen.

Jag såg varken Let's dance eller den del av melodifestivalmaraton som gick, däremot var det en väldans massa längdskidor och innomhusfriidrott hela helgen. Det känndes hemvant och tryggt.

Helgen bestod av

och så mycket mer kan man kanske inte begära.

p.s det var +17 grader och sol också...

Nöjesguiden

Bio igår (tar igen ett års behov av bio och teaterbesök denna vecka), Klapischs senaste. Insåg att de skådisar jag bäst känner till numera är franska. Så är det förstås med en massa saker att jag har fått, fast jag hela tiden tjatar om hur främmande jag känner mig här, franska referenser vad gäller kultur, politik, samhällsfrågor...

I just den här filmen, som är en sorts Short Cuts i Paris, finns en rad bra skådisar: snyggingen Romain Duris , en oemotståndlig Karin Viard och en Fabrice Luchini som spelar samme rätt galne gubbe som han verkar vara i verkligheten. Albert Dupontel är en favorit och tom Juliette Binoche som jag annars inte tycker är så speciell är här väldigt trovärdig.

Ikväll blir det Juno!

Livert går i cirklar

(Hittad hos Silverfisken)

Välkomna!

Inte mindre än två små människoflickor har nyligen kommit för att berika min bekantskapskrets. Det spelar ingen roll hur många gånger det händer, man blir lika glad och tacksam för underverket varje gång!

Tror ni de nyblivna föräldrarna vill ha lite välmenande råd?

Nyfiken i en strut

Om man vill kolla till vem ens favoritkändis skänkt pengar i den amerikanska primärvalskampanjen kan man kika här. T ex får man veta att Chevy Chase skänkt 4600$ till Clinton, Ben Afleck gett samma summa till Obama och att Tom Hanks donerat 2300$ både till till Clinton och Obama (vad är det för poäng med det?). Man kan också se var de bor om man tycker det är kul. Mest fövånande var att John Cleese har skänkt pengar, är han ens amerikansk medborgare?

Mitt liv som Annie Hall

Just ja, i går blev det klappat och klart med handslag och ett rött sigill. Eller snarare: en budget som var flytt är beroende av blev klubbad. Så ikväll ska vi ut och fira fast vi just nu mest undrar vad vi gett oss in på. Jag tänkte att en riktigt neurotisk Woody Allen-pjäs skulle passa. Jag berättar i morgon om det gör en mer eller mindre sugen på livet i NYC. Sedan blir det sen middag på Bistro Vivienne. Märks det att jag håller på att ta adjö av den här staden? Plötsligt är allt så väldigt trevligt europeiskt här.

I extremmjölkens land

Jo tack resan gick över förväntan, trots en 2-timmarsförsening som gjorde att vi inte kunde krypa till kojs förrän framåt 02.30-tiden. Men ibland är det enklare att göra riktigt jobbiga grejer med barnen än att gå till ICA.

Sverige var naket och blåsigt. Utan inbäddande snö är upplandsslätten i februari grå, trist och sårbar. Och så dessa eviga vägbyggen. Betongrör, grushögar, fula maskiner och rissnår till öppen beskådan. Ibland tror jag att hela Sverige håller på att byggas om till en enda jättestor refug (där svenskarna ska stå och svaja och rädda sig undan resten av världen som svischar förbi?).

Läste pappers-DN för första gången på mycket länge. I första delen bestod säkert 90% av annonserna av annonser för sängar och/eller soffor. Det fanns ett par fula matt-annonser också (varför har mattaffärer likadana annonser som de haft i 30 år?). Observera att detta inte ens var i DNBostad. Det svenska myset håller Sverige i ett järngrepp trots att våren enligt meterologerna kommit. Men det är klart när snart hela mellansverige glasats in i en enda gigantisk galleria (den del som inte blivit en refug då, undrar vän av ordning?) kommer det nog att finnas en hel del möbelaffärer där. Vad övrigt som stod i DN minns jag inte, men Sverige genomlider just nu sin årliga schlager-koma så det finns inte så mycket plats för annat på nyhetsplats ("Oroligheterna i Belgrad kan äventyra schlagerfinalen!").

Det är ju som jag alltid sagt: Sverige är extremt. I ena änden på skalan har vi übertrendiga inredningsfetischister som äter designad mat och läser obskyra amerikanska tidsskrifter. I motsatta delen av skalan har vi de som står och hoppar till Patrik Isaksson på Cloetta center i Linköping. Vart tog alla människor i mitten vägen?

Sedan kom jag tillbaka hem till ett minutiöst välstädat hus med nya krukväxter. Så ser det alltid ut när jag varit ute och rest, jag börjar misstänka att det är en viktig bidragande orsak till att mitt äktenskap mår såpass bra som det gör. Huset känns som alltid tomt utan barnen, vi får väl gå ut och shoppa nåt mysigt till hemmet för att döva ödsligheten!

Idag ser vi fram emot

1. Rusa hem från jobbet och packa klart.
2. Ta ur alla saker i väskan som min hjälpsamma 4-åring lagt ned.
3. Väga väskan, för det där lägstaprisetivärlden-flygbolaget vi åker med har stenhårda regler och övervikt kostar snarast högstaprisetivärlden.
4. Titta på klockan.
5. Öppna väskan och leta rätt på de andra tio grejerna som 4-åringen gömt i stövlarna.
6. Simultant (denna superkraft som jag tydligen har i min x-kromosom) svara på tiotusen frågor om vad, varför och hur vissa saker inte kommer med i väskan.
7. Förklara att mjukisdjuren visst överlever utan mattes omvårdnad. Ljuga om att "Pappa tar hand om dem".
8. Titta på klockan.
9. Svara på tiotusenkonorsfrågor från 7-åringen."Var är man innan man hamnar i mammas mage?, varför sitter det en tant och ber om pengar i tunneabanan?, varför ger vi henne inte pengar?, varför snöar det inte? var bor Gud?"
10. Försöka stänga väskan.
11. Se till att alla får i sig mat.
12. Titta på klockan.
13. Försöka stänga väskan.
14. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa.
15. no 12-14 i repris.
16. Säga till om väskor, skor, jackor, kissa i högre tonläge.
17. Ev. gråta en skvätt.
18. Ta livsavgörande beslut av typen "behövs vinterstövlarna verkligen denna milda upplandsvinter?"
19. Stänga väskan.
20. "Vadå vi kan inte ta med oss fotbollen?"
21. Ut genom dörren med väskor, ryggsäckar, två barn med eller utan jackor och skor.
22. Inse att ingen har kissat.
23. Inte våga titta på klockan.
24. Transportera rubbet till stationen.
25. Köpa biljetter.
26. Titta längtansfullt på den ännu inte färdiga hissen.
27. Kava uppför trappen.
28. Inte missa tåg no. 1.
29. Underhålla trötta barn på tåget.
30. Byta till tåg 2.
31. Byta till minitåg till flygplatsen.
32. Sedan är det bara köa för in-checkning ungefär vid barnens läggdags, vänta på flygplan, flyga 2,5 timmar och förhoppningsvis komma fram till Arlanda 23.45.
33. Hämtas av snälla morfar i bil.
34. Godnatt!

Mardröm

Vi är på en fest och får inte låtsas om att vi känner varandra. Jag vet inte vari faran ligger men vi tillhör någon motståndsrörelse. Stämningen är hotfull och det är livsviktigt att vi helt ignorerar varandra, så vi tar i hand och säger godnatt som främlingar. Fast jag vet att vi inte får kan jag inte låta bli att låta min hand dröja i hans. Jag får en varnande blick och känner direkt att någon sett oss och förstått. Så försvinner han ut genom dörren utan att vända sig om och jag står kvar och föstår att jag just gjort något oåterkallerligt.

Katastrofen är ett faktum.

Veckans cyniska minut

(Jag måste på en gång brasklappa med att jag inte läst denna bok men den råkade hamna i mitt blickfång när jag surfade runt på bokrean. Låt säga att den får representera hela Mia Törnblom-facket.)

Sådana här böcker ger mig the creeps. Det kan bara bli bättre : kreativa lösningar när du är på botten av Bill O´Hanlon, verksam som terapeut, har skrivit 21 böcker översatta till 15 språk. (Jag blir genast misstänksam, verksam som terapeut, ingen utbildning alltså?)

Om någon när jag mått som sämst skulle kläckt ur sig: "Det kan bara bli bättre - nu har du frihet att hitta en kreativ lösning" så vet jag inte hur jag skulle reagerat. Inte bra, kan vi väl nöja oss med för att undvika att bli vulgära här. Jag tror att när man inte mår bra så är det svårt att hitta motivation till att knyta skorna. Att sedan känna att man dessutom borde hitta kreativa lösningar verkar lite, vad ska jag säga, självsjälp?

I beskrivningen står det också att man får tips om hur man försäkrar sig om att positiva förändringar ska bli bestående när krisen är över . Vad betyder det? Att egenligen mår man bättre och har större självinsikt när man mår sämre, det låter ju som Newspeak!

Men jag är ju inte verksam som terapeut, och jag har inte heller förstått att med sådana här böcker bli man miljonär.

Kanske är jag orättvis, kanske hjälper sådana här böcker en massa människor, men när jag i rutan "kunder som köpt denna bok har också köpt" hittar fem andra liknande böcker med ännu mer tips! och knep och knåp! för att bli en lycklig människa så undrar jag inte köparen borde lägga pengarna på ett riktigt terapisamtal istället. Eller om man vill muntras upp köpa något av PG Woodhouse, Arto Paasilinna, Bill Bryson eller den om det är en ung människa Sue Townsends oöverträffade dagboksserie om Adrian Mole. Sedan finns ju alltid Plath och Salinger, Söderberg och Kerouac.

Så nu fick ni precis några självhjälpstips från mig, alldeles gratis!

Uppdatering: när jag nu läser det här inlägget i eftertankens bleka morgonljus så tycker jag nog att jag låter väl beskäftig och självhjälpsaktig. Jag menar inte att det räcker att läsa skönlitteratur för att må bra, men jag tror nog att det ibland kan funka lika bra som självhjälpslitteraturen. Och språket är vackrare!

Kompisar från förr tittar fram

Välkommen till:
Påskliljor - 2
Pingstliljor - 5
Krokusar - ett tiotal
Rosenskott - massvis.

Våren har satt igång i trädgården och givetvis har det nu blivit svinkallt. Vackert och soligt, men knappt över noll på morgonarna.

Och plötsligt blev alla så trötta. Vi har knappt orkat utanför tomten på hela helgen. Men vi livades upp av sex 7-åringar som spelade fotboll, åt födelsedagstårta, hade legorymdfarkosttävling och gick på skattjakt. Sedan gick jag och lade mig klockan 22. När jag tänker efter har jag nog somnat innan klockan 23 de senaste tre kvällarna. Jag har helt enkelt gått i ide. Det känns lite sent, i februari ska man ju dricka sitt kaffe på uteservering och köpa vårkjolar. Det är ju det som är hela poängen med att bo här och inte i Lycksele!

Tysta timmen

I vår familj har vi inte roliga timmen, vi har tysta timmen. Den borde pågå när detta skrivs och är en kvarleva från den tiden barnen snällt sov middag. Numera sover famlijefadern fortfarande gärna, 7-åringen somnar på 2 minuter om han bara ligger still i sängen tillräckligt länge och 4-åringen somnar bara om hon är helt utmattad. Famljemodern sover aldrig, det är det som är hennes hemliga superkraft.

I vilket fall så är det meningen att under cirkus en timme efter lunch på helgerna så är alla tysta, om man inte sover läser man eller gör annan tyst aktivitet på sitt rum.

Famljemodern passade idag på att tramsa med youtube-klipp från gamla melodifestivaler. Plötsligt fick hon av någon märklig anledning för sig att höja ljudet för att riktigt kunna njuta. Inte bra. Vad tror ni straffet blir för att ha väckt upp hela familjen? Ursäkten "men det är ju ABBA" känns lite tunn.

And the winner is...

Tidernas bästa. Waterloo 1974, Ding-a-dong 1975, Save your kisses for me 1976, L'oiseau et l'enfant 1977... Det kan kanske bero på att jag var mellan 9 och 12 år de här åren, det borde väl vara den bästa melodifestivalåldern, eller?

"The history book on its shelf is always repeating itself..."

Nice try

The sequel

Nora Ephron kallar valet "the attention-deficit-disorder election" eftersom "everything is happening at warp speed."

When in doubt listen to Dr. Seuss

"You have brains in your head, and feet in your shoes. You can steer yourself, any direction you choose."

"If you never did you should. These things are fun and fun is good."

"The more that you read, the more things you will know. The more that you learn, the more places you'll go."

Dagens svensk?

– Ha, äntligen! Där fick dom till slut. Det är väl egentligen självklart att mina barn har rätt till barnbidrag, de är ju svenska medborgare, säger Joachim Ekström i Sydsvenskan.

Que? som man säger utrikes.

Sa då är det självklart att han betalar skatt i Sverige eftersom han är svensk medborgare, eller? Nej just det man betalar skatt där man bor och verkar. Han har fått studiemedel för hela sin utbildning i Thailand, barnen är födda där men han tycker det är en rättighet med barnbidrag eftersom barnen är svenska medborgare?

Rolig är också jämförelsen att det kostar 5 gånger så lite at leva i Thailand så egentligen har han sagt nej till 10 000 kronor i månaden, inte 2000. Men borde han inte få 400 kronor/månad då?

Det bästa citatet är ända:
– Men det värsta var väl egentligen att mina pojkar liksom inte blev erkända av Sverige, säger Joachim Ekström.

Men flytt hem då, har jag bara lust och säga. Konstigt att han inte lyckades få in ordet kränkt i intervjun.

/surtanten

Men ett sånt här ställe kan man ju inte annat än gilla!

Improv Everywhere causes scenes of chaos and joy in public places.

På förekommen anledning

Sammanhang

Jag växte upp i ett väldigt tydligt sammanhang. Jag visste vem jag var, vilka mina föräldrar var och namn och social ställning på grannar, kompisars föräldrar, handlarn, posttanten, prästen, distriktssköterskan...ja alla.

Jag visste också att vi var annorlunda för mina föräldrar var varken arbetare eller bönder utan lärare, missionsförbundare och folkpartister. Dessutom åkte vi ibland utomlands på semestern, inte till Mallis som de mer välbeställda egenföretagarna utan till London och Paris.

Och lika innesluten som jag var i kyrkans gemenskap där jag på ett självklart sätt var sedd och älskad, lika utanför gjorde det mig ibland i andra sammanhang. I en ålder där det enda som betyder något är att passa in kände jag mig alltid annorlunda och jag tror ibland att det har varit grundläggande för hela min personlighet.

Det var en befrielse när högstadiet började. Äntligen fick man åka skolbuss i nästan 4 mil till en stor, opersonlig skola med hundratals elever. Den lilla klassen från landet blev uppblandad med en massa andra barn, man fick en nyckel och ett skåp, håltimmar och framförallt lärare som inte kände ens föräldrar. Jag älskade det.

Men jag visste alltid vem jag var och vem jag inte var. Jag kände alla mina föräldrars vänner, vi hade ett stort umgänge och en stor släkt.

Ibland kan jag tycka att det liv jag och min lilla familj skapat saknar detta. Visst, vi har undvikit landsortens ibland dömande sociala kontroll men den vagabondsjäl jag har, och som jag delar med min man, inbjuder inte till den trygghet som ett tydligt sammanhang ändå ger.

Nu står vi inför ännu en stor förändring. Om allt går vägen ska vi byta stad, land och språk - igen. Det blir det femte landet för min del. Det är självvalt och spännande, kul och utmanande men ibland blir jag rädd att vi i någonslags optimistik "alla förrändringar är möjligheter-anda" missar kontinuiteten.

Hur skapa ett sammanhang, en värdegrund, vänskapsband, en trygghet om man hela tiden är på väg någon annanstans?

Albin och Edvin

Albin och Edvin var farbröder till ungarna i grannhuset. Albin var tjock och Edvin smal och de bodde kvar i föräldragården med det stora plommonträdet där vi fick plocka hur mycket vi ville. I huset luktade det gubbe och lagård och man undvek att gå på toaletten när man var där. Det fanns Läkerol också, i tredje lådan i köket, men läkerolen hade tagit smak av gammgubbelukten och smakade konstigt.

Albin åt mannagrynsgröt med sylt och böckling (Det blandas ju ändå i magen!) och körde moped. Vi ungar sprang fria överallt och skötte oss själva, utom i salen. I salen fanns Albins dockor, fina dockor med guldlockar och prinsessklännigar, rosa och ljusblå, spetsar och krås. Jag hade aldrig sett så fina dockor och de fick inte röras. Det var Albins dockor som han skötte om, kammade och bytte kläder på.

Somliga dagar

Nu är jag ju som sagt ingen skulptör

Innertube - By Carol Feuerman. Bild från siten nedan. Tänk er den här i vardagsrummet!

Så jag kollar på sculptor.org , exclusive dealer in museum quality sculpture. Tänk att äga en riktig skulptur, helst en stor. De kostar fran 5000- 100 000$+. Man kan beställa en också, då anges inga priser...

Tror ni man kan få låna? Det vore något - konstbibliotek! På Beaubourg kunde man faktiskt låna hem konstverk sist jag var där. Men det kostade en slant om jag minns rätt.

Det är för lite Elton John här

"If I was a sculptor, heh, but then again no...." kanske världshistoriens snyggaste strof?

Tips

Om man sätter sig på händerna, snurrar fast benen i kontorsstolen, djupandas och räknar till tusen baklänges kan man hindra sig själv fran att största in till chefen och säga upp sig.

Söndagspromenad

I söndags gjorde jag någonting som kändes nätan subvesivt, jag gick ensam på stan!

Vi hade varit på vårt bimensuella (man säger inte så på svenska va?) museibesök, denna gång på Musée Quai Branly. (Jag kan rekommendera detta urbefolkningsmuseum för familjer. Mycket spjut, sköldar och masker. Sonen ritade indianfjädrar den här gången, dottern var bara intresserad av kartan. Hon tittade inte i en enda monter men ville hela tiden veta var vi var.)

Jag skulle träffa en kompis på middag och insåg efter en sen museifikslunch att det inte var så stor anledning att åka hem emmellan. Jag vet inte hur länge sedan det var jag gick runt i Paris ensam men nu njöt jag. Paris var svidande vackert i lågt stående februarisol som nästan värmde kinden. Jag gick från Eiffeltornet, längst Seine med bouquinisterna, genom St Germain och Quartier Latin, förbi Assemble Nationale och Musée d'Orsay. På andra sidan floden glittrade Grand Palais glastak och guldspetsen på obelisken. Fikade tom på Café Flore bara för att verkligen leka turist. Där satt jag bredvid en japanska som läste "Les Miserables" och det fick mig att tänka på alla de gånger jag suttit på fik i främmande länder och läst tråkiga böcker.

Jag har rest ensam i Singapore och Florens, bilat nedcabbat i Florida och New Orleans, besökt varenda gudsförgätet medeltida slott i Tyskland och faktiskt också tillbringat en mycket lyckad semestervecka i Paris ensam på ett hotell. Ofta har jag jobbat eller haft bekanta att besöka men inget egentligt resesällskap. Jag har också tillbringat 7 månader med resesällkap i Centralamerika och har nog aldrig känt mig så ensam.

På min promenad i söndags såg jag minst två tjejer som jag lovar var svenska au-pairer. De gick, var för sig, längs Seine med det där ansiktsuttrycket man får när det är söndag eftermiddag och man försöker tycka att det är fantastiskt att vara i Paris. Man är självständig och vuxen, man kan visst uppleva saker själv. Men egentligen längtar man hem eller iallafall efter sällskap. Snart vilket sällskap som helst (det är när man kommit dit som man börjar göra de där mindre välövervägda grejerna).

Egentligen gillade jag inte att resa ensam men jag vägrade att låta bli bara för att jag inte hade passande sällskap. Jag tror jag gjorde rätt. Och jag har två barn och en man som bevis om nu någon inte tror mig!

Det är som eljest därborta

Jag svårt att tänka mig någon europeisk politiker få sådan gratisreklam. Jag har svårt att tänka mig någon europeisk politiker hålla ett sådant tal. Utan att lägga någon egentlig värdering i det, det är bara så väldigt annorlunda.

Kommentar på Huffington Post om betydelsen av viral marketing.

Samtidigt i ett annat hörn av världen: Super Fettuesday

Akvarell av Elsa Beskow ur tidskriften Julbocken 1909. Foto: ©Nordiska museet

Tre av fyra familjemedlemmar sov dåligt. Fyraåringen klädde på sig (nästan) själv. Maken snuvig, har huvudvärk och ont i halsen. På förmiddagen möte med min chef: resultat som väntat. SMS från kompis som fått en bebis, 23 minuter på BB så var det klart. Glad för det. Har beställt billiga flygbiljetter till sportlovet. Nöjd med det. I eftermiddag har 7-åringen judo, han har precis fått ett nytt märke. Jag tror jag ska göra ratatouille till middag. Ikväll ska vi se klart "Lotta på Bråkmakargatan".

En Supertuesday i vårt liv.

Super Tuesday

Intressant fran Martin Gelins New York blogg:

James Forsyth, på Foreign Policys blogg:
"The 2008 campaign has already served one foreign-policy purpose: It has changed how America's Western allies see the country. Under the Bush presidency, anti-Americanism has reached new—and absurd—heights, and in too many countries the United States became pigeon-holed as the country of Abu Ghraib, Guantánamo, and global warming.
/.../
The 2008 campaign has reminded the public overseas, and especially in allied countries, of the diversity and vibrancy of American democracy. It is hard for even the most hardened anti-American not to be impressed by the fact that the Democrats will nominate either an African-American or a women as their candidate, while watching this twisting and turning campaign play out gives the lie to the view that United States is some kind of corporate oligarchy."

Förströelselitteratur?

"Just nu är det Claude Mancerons jätteverk om Frankrike före revolutionen som jag tar upp när jag vill vila från all pliktläsning." Peter Englund

Där har ni svaret på frågan varför han har en stol med nummer på och inte jag.

"...like a jelly of meaning..."

Francis Spufford: "The Child That Books Built"

"When I caught the mumps, I couldn’t read; when I went back to school again, I could. The first page of The Hobbit was a thicket of symbols, to be decoded one at a time and joined hesitantly together…. By the time I reached The Hobbit’s last page, though, writing had softened, and lost the outlines of the printed alphabet, and become a transparent liquid, first viscous and sluggish, like a jelly of meaning, then ever thinner and more mobile, flowing faster and faster, until it reached me at the speed of thinking and I could not entirely distinguish the suggestions it was making from my own thoughts. I had undergone the acceleration into the written word that you also experience as a change in the medium. In fact, writing had ceased to be a thing—an object in the world—and become a medium, a substance you look through."

Mitt äldsta barn håller på att lära sig läsa. Han upptäcker en ny värld och världen på ett nytt sätt. Det är ett litet underverk.

2 överskattade sångare och underskattade skådisar

Som dessutom är hårsyskon!

Direktdemokrati

Henrik Schyffert låter på sin blogg läsarna göra karriärval åt honom meddels omröstning.

Jag tror det vore en bra idé för lite fler skådisar. Robert de Niro t ex kunde kanske ha stoppats från att göra fler filmer för redan en sådär 15 år sedan. Jodie Foster är en annan duktig, bright skådis som gör helt osannolikt dåliga val av filmroller.

Men Henrik Schyffert är nog modigare, eller skyldig banken mindre pengar.

Mer på dagens tema: att vilja vara En God Människa

Veckans ord jag använder för sällan

Hetvägg

- se ett ord som inte går att översätta.

Det här kan jag verkligen sakna. Det går inte att baka riktiga , luftiga semlor hemma.

För er som är på plats, och för er andra som vill dregla och längta.

Språkförbistring

"När 89-åriga Marie Smith Jones dog i Alaska den 21 januari tog hon ett språk med sig i graven. Smith Jones tros ha varit den sista människan som talade språket eyak, ett av många språk som talats av Alaskas ursprungsbefolkning." Läst i SvD.

Att vara den enda levande människan som talar ett språk måste innebära en speciell sorts känsla av ensamhet.

En av de självklara utmaningarna när man invandrar är språket och med språket den kollektiva erfarenheten. Även om man blir bättre och bättre på sitt nya språk är det märkligt att inte kunna använda sitt modersmål till vardags. Man är alltid annorlunda, utanför, en främling. Man famlar bland referenserna och gör approximativa översättingar av svenska uttryck. Hur samtala om januarimörkret och kylan när man inte kan orden för långkalsong, isskrapa och motorvärmare? Eller orden går ju att översätta men man vet ju att den man samtalar med inte känner i kroppen hur en svinkall, kompaktsvart januarimorgon känns. Inte kan frammana känslan av stelfrusna tår i näbbstövlar och stelheten i nacken man får av att köra framåtlutad över ratten putsandes vindrutan med jackärmen. När jag säger januari tänker människorna runt mig snarast på mars.

Att då tro att man ska kunna förstå sådant man verkligen aldrig upplevt såsom krig, hungersnöd, förföljelse, förtryck känns förmätet. Man kan nog bara lyssna och lära.

Veckans Boktips

Pa förekommen anledning: How to be Good av Nick Hornby. Han beskriver hur odrägligt ens bekväma medelklassliv blir om man lever med någon som bestämmer sig för att bli En God Människa. Nick Hornby är nog den författare som får mig att skratta högt oftast, denna bok är inget undantag.

Mer Hornby här.

Örnen har landat

Är tillbaka, iallafall fysiskt om dock inte riktigt mentalt. Flög över halva jordklotet och tillbaka på en vecka. Jobbade direkt efter natt i flygpan i måndags för att sedan sova på soffan hemma för att snälla barnvaktande föräldrar sov i vår säng. I morse vakande jag för första gången på tio dagar i min egen säng, hade verkligen ingen aning om var jag var, och ont i ryggen hade jag också. De senaste dagarna har samtalen som följt på väckarklockans ringning kännts rent extisetiella.Var är jag, vem är jag , vad förväntas av mig?:
"Vilken dag är det?"
"Tisdag, nej onsdag, vad är klockan?".
"Halv sju, jobbar jag?"
"Ja, jag tror det . Det är ingen skola va?"
"Nej. OK, det är onsdag, jag jobbar, du är ledig, barnen är lediga , jag har ett möte klockan nio. Nu går jag upp".

Bangkok var varmt och smutsigt som väntat. Och häftigt, jag gillar Bangkok, det är verkligen ingen vacker stad. Inget insmickrande där inte. Fula köptempel och vackra Buddistiska tempel om vartannat i total anarki. Stadsplanering någon?

Har tänkt mycket på att inga viktiga frågor har enkla svar. Om de har enkla svar är det kanske inga viktiga frågor?

Hur många Evianflaskor måste jag avstå från att dricka för att det ska väga upp en flygresa till Thailand och tillbaka? Mer än jag någonsin skulle kunna dricka misstänker jag. Men om vi i väst undviker långa resor pga klimathotet hur ska länder som Thailand klara sig utan turism? Om det inte finns kunder till hotellen, jetskiuthyrarna och massagesalongerna vad ska Thailandärna jobba med då? Jag tror knappast att de är de ensamma europeiska männen som kommer att sluta åka till Thailand pga klimathotet utan de är de välbeställda barnfamiljerna som ju faktiskt konsumerar lokalt väl på plats.

Samma sak med närodlat. Det är klart att det är bra att köpa ekologiska grönsaker från bonden nästgårds. Bananer är tydligen rena miljökatastrofen, odlas med en massa hemska gifter och transporteras långt (kanske numera med flyg? Eller finns det fortfarande bananbåtar?). Men dels så vet jag inte om man i Sverige är beredd att leva på en diet av kål, potatis och fläsk, dels behöver ju tredje världen exportera.

Att resa, att mötas, att uppleva annorlunda kulturer och levnadsätt är något som jag har svårt att avstå från. Precis som jag har svårt att avstå från att resa hem till Sverige med jämna mellanrum. Men jag skulle kunna tänka mig med tåg om det fanns snabbtåg i Sverige och om priserna kunde konkurrera med flygets. Alltid dessa om.

Som ni ser blev det inte klarare i min hjärna av miljöombyte. Fortfarande är det dunkelt tänkta det dunkelt skrivna.

Gone Fishing

Tillbaks om en vecka, tjingeling!

Ping!

Är det egentligen någon idé att hålla på och pinga sin blogg egentligen? Om alla gör det hela tiden kan det väl inte tillföra något, eller?

Charlie hjärta språkpoliser

and other passive-agressive people.



Vi i antisärskrivningslobbyn har tydligen många kusiner på andra sidan Atlanten. Äntligen någon som tar den här frågan på allvar t ex: The “Blog” of “Unnecessary” Quotation Marks .



Mer saker att bli upprörd över: Literally, A Web Log
An English language grammar blog tracking abuse of the word “literally”.

Och det här: Apostrophe abuse.

Bara amerikaner skan hitta på något som The National Punctuation Day (cook the Official Meat Loaf of National Punctuation Day®!).

Unrelated men lite kul: Ban Comic Sans.

Tumregler

"A rule of thumb is a homemade recipe for making a guess. It is an easy-to-remember guide that falls somewhere between a mathematical formula and a shot in the dark. A farmer, for in­stance, knows to plant his corn when oak leaves are the size of squirrels' ears. An economics profes­sor knows from sad experience that inviting more than 25 percent of the guests for a univer­sity dinner party from the economics depart­ment ruins the conversation."

Hur har vi överlevt utan denna kunskapskälla?

"The heavier the traffic, the less you gain by changing lanes."
"It takes two minutes for the sun to drop out of sight once it touches the horizon."
"A camel is good for 1 - 2,000 miles."
"Measure twice, cut once."
"Zigzag to outrun a crocodile."

Vem behöver fiender...

...med sådana vänninor? Vem behöver manschauvinister när Marianova finns och talar om för oss kvinnor att vi kan "komma hem" till en läppförstorad tjej som håller konstsnö i händerna och läsa horoskop, lära oss korsstygn och annat som kvinnor i Sverige 2008 vill lägga sin tid på? Läs TBFKAEMs kommentar. En artikel i DN har obetalbara citat av företagets VD. Bl a följande: Den här sajten stöder ett sätt som är naturligt för kvinnor att agera på. Vi tjejer tar ju inga beslut utan att fråga våra väninnor.

(Nu blev det tyst en stund medan jag räknar sakta till hundra så att blodtrycket hinner gå ner.)

Blir det inte värre och värre? Jag klarar snart inte av någon som helst kultur- eller mediayttring som behandlar kvinnor som en specifik målgrupp. Den kvinnliga erfarenheten, det kvinnliga perspektivet, kvinnors intresseområden... Hua!

Alltså det finns ju en problematik här för jag känner mig heller inte alltid representerad av de 40-60-åriga, vita, västerländska, män med universitetsutbilning som väl till 80% styr världen och dess media (fast det enda som inte stämde där var just könet). Problemet är att så fort något ska göras utifrån ett kvinnligt perspektiv så blir det barnsligt, puttenuttigt, "mjuka värden", familje- och barnorienterat. Inredning och horoskop, kabbala-armand och spa-weekend, mysa i soffhörnet och Agneta Sjödin-livsvisdom. Och det talar inte alls till mig trots att jag är är 100% heterosexuell kvinna som både fött barn och klär mig i kjol.

Ett exempel: ta valfri artikel i vanlig press (alltså inte Bang eller annan hardcore utan sådant som gemene man läser) som handlar om kvinnors karriärer. Har ni någonsin sett en sådan artikel som inte tar upp faktumet at kvinnan också har familj (eller har valt bort barn, eller väntar med barn, eller har barnen varannan vecka eller ...). Möjligtvis kan artiken vara en variant på temat "kvinnliga chefer" men de lyckas få med det där om har barn/har inte barn någonstans ändå.

Varför finns det inte en en uttalat "kvinnlig" tidning som handlar om politik och samhälle? Presidentvalet i USA och vad det kan innebära för USAs och världens kvinnor, reportage om Hillary Clinton, analys av Benazir Bhuttos öde, Ségolène Royal's chanser att bli partichef, kvinnor i Baghdad och Kabul, Simone de Beauvoir (hon fyller 100 år, passa på!), Angela Merkel och vad det faktum att hon kommer från fd östtyskland kan betyda för hennes hållning gentemot Putin, historiska artiklar om Margaret Tatcher, Golda Meir, Indira Gandhi... Listan kan ju göras lika lång som det finns politiska frågor att skriva om överhuvudtaget. ALLA politiska frågor påverkar ju kvinnor också. Så om man nu tycker att detta perpektiv inte belyses specifikt i media så varför inte skriva med just ett "kvinnligt perspektiv" eller med fokus på vad en politiks händelse har för effekter just på kvinnor. Och jag efterlyser alltså inte en feministisk tidskrift, utan en bred samhällstidning som handlar mest om kvinnor. Så enkelt, så genialt.

Finansiärer hör av er!

Vidbränt

Kan alla som tror att det är en bra idé att baka födelsedagstårtor till skolan samtidigt som man bloggar räcka upp en hand?

Nej jag tänkte väl det.

Hjärtat

Hon kan äta med både kniv och gaffel, så det så.
Hon kan dansa.
Hon kan skratta så att hon kiknar för att hennes bror gör en ful grimas.
Hon kan gråta så att det hörs till månen och tillbaka för att hennes bror gör en ful grimas.
Hon kan prata snabbare än Annica Lanz, på franska, i sin låtsastelefon med sin vän Politesse P. som är "en pojke som kan förvandla sig till flicka".
Hon kan prata svenska "när hon vill".
Hon kan hoppa ner från rutschkanan.
Hon kan tappa bort ett hårspänne på 0,03 sekunder.
Hon kan cykla men vill gärna att man skjuter på.
Hon gillar tandborstar som blinkar.
Hon gillar klubbor också, fast de alltid fastnar i håret.
Hennes mjukisdjur är ofta sjuka och behöver bäddas ner.
Hon har lite svårt att somna.
Hon är aldrig kissnödig.
Hon kan kramas och pussas bäst i världen.
Hon luktar godast också.
Hon äger mitt hjärta.
Hon fyller fyra år idag.

Fördelar med att bo i Paris (del 2)

Just nu är det kul att bo här. Det går lite upp och ner det där. Ibland är det mest föroreningar, bilköer, sura postkassörskor och strejker. Sedan lyfter man blicken och inser at man bor i en världsstad. Ungefär som att bo i Stockholm och inse att man inte varit i skärgården på ett halvår, rent slöseri.

I lördags var jag ensam med barnen och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på. Januari, 5+, småregnigt, blåsigt. Så vi tog tricken till Louvren och då kan jag plötsligt känna som när jag kom hit första gången som 11-åring. Förälskad. Att ha världsberömda konstverk och sevärdheter inom 20 minuters tunnelbaneavstånd är häftigt. Man glömmer det ibland när man tillbringat helgen med att köa på stormarknaden.

Vi har ju givetvis varit på Louvren förut men barnen glömmer fort. Så vi packade ryggsäcken med ritblock, pennor och mandariner och stack iväg. Vi gick en "parcours" en slags spårning med en liten karta som visade till olika konstverk. Det fanns olika teman på spårningarna och vi valde en som jag tror hette "folie de grandeur" dvs storhetsvansinne. Mao såg vi alla de största konstverken, rent fysiskt största alltså. En prioritering som tilltalade min 7-åring. När vi av en händelse gick förbi Mona Lisas nya plats undrade han vad alla ville se (det är alltid proppfullt med amerikaner i den salen). Vi gick fram till "la Joconde" där hon hängde bakom säkerhetsglaset. "Men den där var väl inge stor?" tyckte han. Så kan man kanske också bedöma konst? Sedan satte vi oss framför några sarkofager och tog fram ritblocken; sonen ritade en luftstrid med blå och röda flygplan, dottern ville inte rita alls (men jag tycker fortfarande att det är en bra idé det där med ritblocken). På söndagen hamnade vi mest av en händelse (barnen ville åka i rulltrapporna) på Beaubourgs museum för modern konst (Centre Pompidou) så nu har vi bunkrat finkultur för ett tag.

I höstas försökte jag införa familjeprojektet "varannan helg kultur, varannan helg natur" (underförstått ingen helg får bara bestå av trista Ärenden och Inköpslistor). Det gick sådär, eller snarare inte alls. I helgen ska vi till Normandie, naturen alltså. Kanske går det bättre denna vända?

Bilden föreställer Le sacre de l'Empereur Napoléon av Jacques-Louis David. Den är ungefär 10*6 meter stor. Den vann, tyckte sonen. Bilden från Wikipedia. Klicka på bilden om ni vill se vad den föreställer.

Postas av min son 10 januari 2018

Priset till årets artikel gick till...

OK, vi är bara i januari men jag undrar om denna artikel i Aftonbladet kan slås? Jag vet att det är att slå in öppna dörrar att skälla på kvällspressprosan men detta är verkligen helt oläsligt. Hur gick det till, talades artikeln in på diktafon under galan och printades direkt? Jag fick börja om tre gånger för att överhuvudtaget komma igenom den. Jag slutade räkna vid 15 tanke-(binde? tal?) streck. Men det är väldigt praktiskt, man kan lägga alla meningarna i en burk, skaka om och lägga ihop dem i vilken ordning som helst, artikeln förblir lika begriplig.

Favoritcitat: (och ja, de är rykta ur sitt sammanhang, men tro mig, det spelar ingen som helst roll.)
"Salem Al Fakir vinner. Han tackar väldigt många människor."
"Jocke Berg tackar sedan ett gäng människor. "
"Ett antal pris som delats ut tidigare under kvällen räknas upp."

Hepp!

Wikifabulous (eller hur man fyller en bloggsida)

Har man ingenting att göra och inte vet vad man ska hitta på kan man alltid gå in på första sidan på Wikipedia och läsa "Today's featured article" Jag vet att wikipedia är full av fel och svår att kolla men visst är det ändå en absolut fantastisk källa till vetande. Läs och förundras över denna vår (ofta) ding-ding världs mångsidighet!

Dagens engelskspråkiga feature: The Oregon State Capitol is the building housing the state legislature and the offices of the governor, secretary of state, and treasurer of the U.S. state of Oregon. Tänk det visste ni inte!

Franska: Le concours complet d'équitation ou CCE est un sport équestre qui, avec le concours de saut d'obstacles et le dressage, fait partie des trois disciplines équestres olympiques.

Tyska: Ein Visum (im Deutschen früher auch Sichtvermerk oder Ein- oder Ausreiseerlaubnis) ist ein amtlicher Vermerk, der für das Überschreiten einer Grenze des ausstellenden Staates erforderlich ist.

På den svenska handlar det om Tchad oc Hillary Clinton (där verkar det vara utvalda akutella artiklar, alltså inte bara slumpgenerator-genererade artiklar?)

Ännu roligare är blandningen i "Did you know..." artikeln som citerar de senast skrivna artiklarna.

Dagens " Did you know..."
...that the Cross of Valour and the Star of Courage (pictured) are the two highest ranks of Canadian Bravery Decorations?
...that with a rapidly declining birth rate, Japan's elderly, with the world's highest proportion at 20% of the population, is expected to double to 40% of residents by 2055?
...that although Hillary Clinton has fewer delegates than John Edwards to the state convention of the 2008 Iowa Democratic Caucuses, she would receive one more to the national convention?
...that Storm 91C of 2006 has been classified a tropical, subtropical, and extratropical cyclone?
...that the actors in the film Planet of Dinosaurs had to sign partial payment deferments on their contracts, because most of the budget was spent on stop motion dinosaurs?
...that the kitchen of the Conde-Charlotte House was originally constructed in 1822 to be the first courthouse and jail of Mobile, Alabama?
...that George the Hagiorite from Georgia who became Saint George to the Georgian Orthodox Church had his biography written in 1084 by a disciple who was called George?
...that before brick became available as a building material, churches in medieval Northern Europe were commonly built with glacial erratics and rubble?
...that in only his second Major League start, Dick Selma threw a New York Mets franchise record 13 strikeouts in a 10-inning shutout victory?
...that Bombardment of Algiers, an oil-on-canvas by Thomas Luny, depicts the titular battle in which over 1000 Christians were liberated from slavery in Algeria?
...that Job Charnock landed at Jorabagan, Sutanuti ghat in 1690, which is believed by many to be the starting point of the metropolitan growth of Kolkata?

Sedan upprepar man detta på alla språk man förstår, samt några man inte riktigt förstår. Då har man att göra ett tag.

Fördelar med att bo i Paris (del 1)

För några veckor sedan var vi och såg Good Canary regisserad av John Malkovich med snyggingarna Christina Reali och Vincent Elbaz. Det var nervigt och med en otroligt läcker scenografi med stora "backlittade" kuber som flyttades fram och tillbaka. Efteråt hade vi en lång diskussion vem som är ansvarig för scenografin egentligen: regissören eller scenografen? Vem har idéerna, vem har ansvaret? Vi kom fram till att vi inte vet så mycket om hur teaterarbete går till, vår enda referens var episoder ur Fame .

Texten bjöd på en snygg vändning också så jag var nöjd.

Johna Malkovich jobbar rätt ofta i Frankrike och talar hyfsad franska. Han har bott i Luberon länge men har tydligen flyttat nu.

När man flyttar hit ser man plötsligt en massa amerikanska och engelska profiler på TV talandes alledeles utmärkt franska. Som min idol Madeleine Albright och kanske något mer otippat Mick Jagger. Samt givetvis alla franskifierade engelskspråkiga skådisar som Kristin Scott Thomas, Charlotte Rampling och l'icontournable Jane Birkin. Hon har efter 30-40 år samma kraftiga engelska accent och personifierar tillsammans med sina döttrar själva urtypen av en speciell sorts trendig, nonchalant parisiska.

Samtidigt i New Hampshire

"I want to see Bill Clinton as the first guy, the first ever first guy, that's hilarious..."

Läs andra under tiden

Ett annat beprövat knep när man inte hinner/orkar blogga är ju länkandet. Läs Shampoo Rising-kollektivet om blivande Mme Bruni-Sarkozy.

Och scrollar man ner måste man ju läsa om Sveriges Donald Trump (fast med mindre stålars), Johan Stael von Holstein . Alltsa E-type i skönhetsrådet och JSvH i kulturrådet. Kan ett råd vara suicidalt? Eller försöker man lägga ner dessa institutioner i smyg?

(Nu blev jag plötsligt osäker, det där med E-type kanske var ett aprilskämt? Ibland hänger man ju inte med riktigt och jag vet inte men Slussen som ett gigantiskt vikingaskepp känns sådär...)

Isobel skriver om DN-artikeln (tips från Jorun).

Teasing

Jo, jag är kvar men tiden räcker inte riktigt till just nu. Men om jag hade tid skulle jag skriva om:

- Klimathotet. Jag har nog inte skrivit ett dugg om det vilket ju är skamligt. Nu pågår diskussioner här och där om det personliga vs. kollektiva ansvaret vilket jag skulle vilja kommentera. Och konsekvensanalysen, vad händer i tredje världen om vi bara konsumerar närprodukter? Men en sådan fråga kräver ju ett genomtänkt inlägg och då måste jag få tid att tänka först.

- Den här artikeln i DN. Stackars, stackars, stackars alla småbarnsföräldar i Sverige år 2008. Sådana här artiklar får mig bara att vilja muttra "Tror ni morsorna och farsorna i Tschad är pigga eller? Eller de som sitter på en sunkig flyktingförläggning och väntar på besked? Eller Barak Obama och hans fru?" Men det är ju orättvist förstås. Jag är väl bara avis för att jag inte har rätt till VAB.

- Att det definitvt var fler klackskor än stövlar på perrongen i morse.

- Just Obama, och varför jag blev så glad att han vann i Iowa trots att jag knappt vet ett smack om hans program. Och varför jag så gärna vill att han ska vara bra och önskar att Hillary vore bättre än hon verkar. Bara för att han är svart och hon kvinna. Vad säger det om min människosyn egentligen?

- Att min son som inte ens fyllt sju fått sitt första betyg. Och så lite mer om skolan förstås, igen.

- Att jag trots att jag egentligen tycker att politiker får ha i princip vilket privatliv de vill, bara det är lagligt, ändå funderar över vilket som är värst: en president som övertygar sin fru att stanna sex månader efter valet trots satt de båda levde helt andra liv vid sidan av, eller en som varit ärlig hela tiden vilket betyder att han beter sig som en 14-åring ungefär (idag vill jag gifta mig med Carla men förra veckan ville jag ha tillbaks Cecilia).

- Om det är så att det är randomfeaturen på min ipod som bestämmer mitt dagshumör? Pendeltåg till Earth, Wind and Fire - sprudlande positiv och energisk, Tomas Andersson Wij - melankolisk och slö.

- Att de glömde skicka med sås till min hämtsallad. Tomat, gurka och rivna morötter utan sås. Tidsmaskin till 1980.

- Varvid följdtanken kom: de där ursnygga killarna i 9b har nu hinnit bli 45 år. Vad ska vi göra åt det?

Det här skulle jag skriva om om jag hade tid alltså, framförallt om killarna i 9b.

...och så över till vädret

Plötsligt i morse var det närmare 10 grader och vi letade fram höstjackorna längst in i garderoben och struntade i mössa och vantar. Skolstart med en sol som lyser så starkt att jag måste vinkla persiennerna för att se dataskärmen. Snart är våren här!

Ögonfröjd

I Paris finns ju inte bara rökfria bistroer utan otroligt många vackra byggnader. Baron Hausmann hette som bekant den berömda stadsplaneraren som på 1860-talet skapade dagens typiska Paris med byggnader i samma höjd, stil och sten, gjutjärnsbalkonger och lampposter, träd i raka rader och parker, dessa fantastiska parker. Samt kanske framförallt så breda boulevarder att revolutionärer inte kunde barrikadera dem så lätt.

De hausmannienska husen finns överallt och idag, efter min grand crème, gick jag förbi flera osedvanligt vackra exemplar i det chica 7:e arrondissemanget som mest består av ministeriebyggnader, invaliddomen och ambassader. Jag skulle just till den svenska ambassaden (som ligger mitt i det vackra i en bunkerliknande byggnad).

När man går till ambassaden går man förbi mitt favoritmuseum: Rodinmuséet. (Foto snott här.)

Ett förtjusande hus mitt i en vacker trädgård full med skulpturer, ett café där man kan svalka sig i skuggan heta sommardagar och förut fick man iallafall komma in gratis i trädgården om man hade barnvagn med sig. Väldigt ofranskt.

Men jag såg på nyheterna att flera muséer skulle slopa inträdesavgifterna. Iallafall för dem under 25 år. Och bara på onsdagar. Men ändå.