fredag 1 februari 2008

Språkförbistring

"När 89-åriga Marie Smith Jones dog i Alaska den 21 januari tog hon ett språk med sig i graven. Smith Jones tros ha varit den sista människan som talade språket eyak, ett av många språk som talats av Alaskas ursprungsbefolkning." Läst i SvD.

Att vara den enda levande människan som talar ett språk måste innebära en speciell sorts känsla av ensamhet.

En av de självklara utmaningarna när man invandrar är språket och med språket den kollektiva erfarenheten. Även om man blir bättre och bättre på sitt nya språk är det märkligt att inte kunna använda sitt modersmål till vardags. Man är alltid annorlunda, utanför, en främling. Man famlar bland referenserna och gör approximativa översättingar av svenska uttryck. Hur samtala om januarimörkret och kylan när man inte kan orden för långkalsong, isskrapa och motorvärmare? Eller orden går ju att översätta men man vet ju att den man samtalar med inte känner i kroppen hur en svinkall, kompaktsvart januarimorgon känns. Inte kan frammana känslan av stelfrusna tår i näbbstövlar och stelheten i nacken man får av att köra framåtlutad över ratten putsandes vindrutan med jackärmen. När jag säger januari tänker människorna runt mig snarast på mars.

Att då tro att man ska kunna förstå sådant man verkligen aldrig upplevt såsom krig, hungersnöd, förföljelse, förtryck känns förmätet. Man kan nog bara lyssna och lära.

1 kommentar:

Hanna sa...

På samma sätt som det kan vara svårt att uttrycka svenska fenomen på franska har jag det omvända problemet. Jag har aldrig varit gravid, fött barn eller haft barn i Sverige. Man brukar ju säga att modersmålet förblir känslospråket, men i de här nya, minst sagt känsloladdade, sammanhangen är det nog ändå franskan som är mitt känslospråk.

Hur känner du vad gäller det?

Jag kör nog för övrigt med rätt många approximativa översättningar från franska till svenska också. Jag kan inte riktigt översätta "second degré", "N'importe quoi!" m.fl. uttryck.