Karin kommenterar nedan om oväntade vändningar i texter. Jag älskar det och det är ofta det jag letar efter, framförallt i noveller. Det andra perspektivet, den ovanliga infallvinkeln. En clou, en aha-upplevelse eller ett skratt.
Bäst är det när perspektivet förvrids så man ser en helt annan sanning än initialt som i första Matrix-filmen (det gör ju också uppföljarna helt meningslösa). Jag har ett tydligt läsminne från vad måste vara tidiga tonår när jag läste storebrors sci-fi-romaner. En novell som avslutades med att man plötsligt förstod att vårt universum egentligen är ett miniatyruniversum som finns i en bubbla i en otroligt mycket större varelses samling av världar. Ungefär som en insektsamling alltså.
Eller som i Jonas Hassen Khemiris "Montecori" (men där var det kanske bara jag som var trög och inte förstod sammanhangen på en gång). Eller Joanthan Safran Foers "Extremely Loud and Incredibly Close". Fär att bara nämna ett par av mina favortromaner från senare år.
De grabbarna kan skriva.
För övrigt nu när vi ändå talar om litteratur. Finns det någon mer poänglös litteratur än en blogg-bok? Att läsa en blogg i bokform måste vara värre än att läsa en bok i elektroniskt format vilket jag redan är mycket skeptisk inför. Och då har jag inte ens kommenterat kvaliteten på de bloggar som publiceras som böcker...
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
26 minuter sedan
5 kommentarer:
Nej, eller ja?, jag tror inte heller att det finns något mer meningslöst än en bloggbok.
Om inte någon ger sig fasen på att skriva en komponerad bok (roman, novellsamling, deckare) - på nätet...
Ja, det skulle ju kunna vara någonting, en riktig följetong i bloggformat. Det måste finnas, det är en jättebra idé! Tänka att tvinga sig att skriva ett nytt kapitel varje kväll.
Bloggföljetong är kanske en bra idé men jag undrar om resultatet blir bra - är det inte en poäng att kunna gå tillbaka till kapitel två och justera intrigen så den diskret leder fram mot det oväntade som händer i kapitel elva? Lägger man ut allt eftersom det kommer till blir förmodligen helhetsintrycket hackigt. Fast visst har någon av litteraturens stora gamla farbröder (Verne? Zola? Dickens?) skrivit flera böcker kapitelvis som följetonger i dåtidens icke-kolorerade veckopress?
Jorun,
Dickens är jag säker på gjorde det, men säkert andra också.
Annars har du ju rätt, man måste kunna gå tillbaka, reultatet kan bara bli en första skiss så att säga. Å andra sidan KAN man ju det på en blogg? Men läsarna kan ju inte hänga med då...
Annars kan man ju fuska och skriva allt i förväg och sedan publicera ett kapitel i taget...Men nej, jag vidhåller min initialidé, en bok skriven utan omskrivningar. En riktigt god historieberättare borde greja det, eller?
Skicka en kommentar