tisdag 18 mars 2008

Dagens dikt (lite lång men det får ni tåla)

När jag gick i mellanstadiet hade vi en övning i svenska som hette "Dikttoppen". Eller övning och övning, 70-talets demokratiska skola nådde aldrig riktigt vår norduppländska avkrok, det hela bestod i att Magistern valde och läste (med stor inlevelse och emfas) dikter som vi sedan röstade på. Detta upprepades varje vecka som en dåtida Melodifestival (fast med samma artist, det var verkligen dikterna man röstade på). Denna dikt låg etta ett oändligt antal veckor och jag kan bitar ur den utantill fortfarande. Vi flickor rös och grät och när filmen Titanic hade premiär tyckte jag mest att jag redan upplevt det hela i ett dammigt, överhettat klassrum 1976.

En annan långkörare var Sten Selanders Spela kula, jag kanske borde skriva ett filmmanus och sälja dyrt till Hollywood?

Detta med anledning av en diskussion inne på svenskläraren om identifikation som urvalskriterium för undervisningslitteratur. Identifikation struntade nog min Magister högaktningsfullt i men jag är inte så säker på att hög litterär kvalitet var ett kriterium heller?

Hjältarna

De buro ej kaskar och vapenrock,
Ej blänkande stål i han,
Men de dogo dock i en sluten flock
För sitt folk och sitt fädernesland

Deras folk var bara en mänsklighet.
Deras land var bara en värld.
Deras yrke och namn är det ingen som vet.
Det var på Titanics färd.

Det var som en underlig, osann syn
För en feberyrande blick,
när ensam under den kvällsgrå skyn
Titanic till botten gick.

Den vände upp som en sårad val
Sin blanka, stålgrå buk.
Snart lågo blott båtarna små som skal
på havets oändliga duk.

Och en var pressad av lasten för hårt
Av det fattiga liv, som var kvar
förskrämt och förvirrat. Den hade det svårt
I den grova sjön att gå klar.

Och männens kinder blevo som lärft,
och kvinnorna kvävde gråten,
när styrmannens röst ljöd kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på hustru och hem
och barnen som väntade hemma.
De Kände, den talade ej till dem,
den korta befallningens stämma.

I dödsskräck irrade blickarna bort
kring den mörknande vattenstråten,
och det ringde i öronen hårt och kort:
"Några måste lämna båten."

Men några tänkte på mor och far
långt borta i skilda land.
En tänkte i ångest på den som bar
Hans ring på en älskad hand.

En hade kanhända en framtid ärvt,
som han väntade trygg och belåten ...
- Då kom det ånyo, kort och kärvt:
"Några måste lämna båten."

Då reste sig tre. Det var enkelt folk.
Det var karlar från tredje klass
med kantiga drag och med mödans solk
på sin tarvliga resestass.

De nickade buttert: "All right" de tre,
och stego så¨lugn överbord.
Men ingen i båten vågade se,
och ingen sade ett ord.

Man teg högtidligt och huttrade blott.
Men det var som man dunkelt känt,
att under den mörknande skyn det lyst
och värmt genom isat blod
en altareld, som, hjärtana hys
av flammande heligt mod. -

De buro ej kaskar och vapenrock,
ej blänkande stål i hand,
men de dogo dock i en sluten flock
för sit folk och sitt fädernesland.

Deras folk var det stoltaste folk en värld
med vördnad att nämna vet,
de namnlösa tre från Titanics färd,
deras folk var en mänsklighet.

Karl Asplund, 1919.


3 kommentarer:

Bengt O. sa...

Intressant. Jag tycker nog i och för sig att Asplunds dikt håller "hög litterär kvalitet" och den har ju också blivit klassisk. "Några måste lämna båten." Jag har läst någonstans att dikten f.ö. bygger på en verklig händelse.

En god regel i livet är att aldrig försöka upprepa en gammal succé. Asplund bröt tyvärr mot denna regel och skrev en dikt på samma versmått och i samma format om Hammarskölds död i Kongo. Tyvärr kan jag inte hitta texten på nätet. Där trampade han dessvärre över i pekoralet vilket jag inte tycker att "Titantic" gör.

Om "Vi spelade kula" kan man däremot ha en del åsikter men jag lämnar det till en annan gång. Måste man ha dåligt samvete om man vinner om det är synd om motståndaren? Det var synd om Selander också: han tog så illa vid sig av Stig Ahlgrens elakheter att han slutade skriva.

Charlie Truck sa...

Du kanske har rätt, jag tycker det känns som ett pekoral men kanske för att minnet av framförandet med darr på stämman inbjuder till det. Men jag minns ju dikten och "Några måste lämna båten" är ett citat som dyker upp i vår familj i de mest udda sammanhang, oftast med en ironisk darr dock.

Jag har dock ingen koll på hur litteraturvetenskapen dömt Asplund och hans verk.

Anonym sa...

Jag har samma erfarenhet av diktläsning i skolan.Kan fortfarande delar av Hjältarna och Spela kula fast jag nu är över 70 år