Petrus

Idag är det långfredag och i det här konstiga landet, precis som i övriga katolska länder, är det en vanlig arbetsdag. Jag är så gammal så för mig är långfredagen en dag när man går i kyrkan och allting är stängt.

Jag tycker fortfarande inte att det skadar med en dag av eftertanke och meditation över begrepp som skuld, offer och förlåtelse. En allvarlig dag helt enkelt, en dag när man tar saker på allvar, på riktigt.

Som barn fängslades jag av skärtorsdagskvällens drama: mörkret bland olivträden i Getsemane, rädlsan, ångesten och att tom Jesus kände sig ensam och övergiven. Och de där lärjungarna som bara somnade ifrån alltihop! Mest har jag nog ändå känt för Petrus, svikaren. Judas kunde jag aldrig förstå, hans förräderi skedde så lättvindigt, för pengar. Petrus däremot som fick panik och vägrade erkänna vem han var, det var lätt att leva sig in i. Jag tänkte alltid på honom när jag såg filmer om modiga motståndsmän som aldrig med ett ord yppade hemligheter och utan att tveka utsatte sig för livsfara. Eller lite mer verkligt och betydligt värre, i vissa obehagliga situationer på skolgården. Jag är inte speciellt modig, jag är nog en Petrus. Men med Jesu logik är det just honom som han kallar klippan och som är grundstenen i hans jordiska verk.

Läs om texterna på www.bibeln.se, bibelsällskapets utmärkta och pedagogiska site: Matteus 26:e kapitlet, Lukas 22:a kapitlet eller Johannes 18:e kapitlet.