Söndagspromenad

I söndags gjorde jag någonting som kändes nätan subvesivt, jag gick ensam på stan!

Vi hade varit på vårt bimensuella (man säger inte så på svenska va?) museibesök, denna gång på Musée Quai Branly. (Jag kan rekommendera detta urbefolkningsmuseum för familjer. Mycket spjut, sköldar och masker. Sonen ritade indianfjädrar den här gången, dottern var bara intresserad av kartan. Hon tittade inte i en enda monter men ville hela tiden veta var vi var.)

Jag skulle träffa en kompis på middag och insåg efter en sen museifikslunch att det inte var så stor anledning att åka hem emmellan. Jag vet inte hur länge sedan det var jag gick runt i Paris ensam men nu njöt jag. Paris var svidande vackert i lågt stående februarisol som nästan värmde kinden. Jag gick från Eiffeltornet, längst Seine med bouquinisterna, genom St Germain och Quartier Latin, förbi Assemble Nationale och Musée d'Orsay. På andra sidan floden glittrade Grand Palais glastak och guldspetsen på obelisken. Fikade tom på Café Flore bara för att verkligen leka turist. Där satt jag bredvid en japanska som läste "Les Miserables" och det fick mig att tänka på alla de gånger jag suttit på fik i främmande länder och läst tråkiga böcker.

Jag har rest ensam i Singapore och Florens, bilat nedcabbat i Florida och New Orleans, besökt varenda gudsförgätet medeltida slott i Tyskland och faktiskt också tillbringat en mycket lyckad semestervecka i Paris ensam på ett hotell. Ofta har jag jobbat eller haft bekanta att besöka men inget egentligt resesällskap. Jag har också tillbringat 7 månader med resesällkap i Centralamerika och har nog aldrig känt mig så ensam.

På min promenad i söndags såg jag minst två tjejer som jag lovar var svenska au-pairer. De gick, var för sig, längs Seine med det där ansiktsuttrycket man får när det är söndag eftermiddag och man försöker tycka att det är fantastiskt att vara i Paris. Man är självständig och vuxen, man kan visst uppleva saker själv. Men egentligen längtar man hem eller iallafall efter sällskap. Snart vilket sällskap som helst (det är när man kommit dit som man börjar göra de där mindre välövervägda grejerna).

Egentligen gillade jag inte att resa ensam men jag vägrade att låta bli bara för att jag inte hade passande sällskap. Jag tror jag gjorde rätt. Och jag har två barn och en man som bevis om nu någon inte tror mig!