Tillbaka efter att ha varit i Uppsala och hämtat sportlovsbarn. För första gången blev det varken skridskor eller pulka men mormor och morfar ställde tappert upp med äventyrsbad, familjekonsert och ett osannolikt stort antal skogspromenader och spelade spel.
Jag tänkte mest på hur otroligt många pappalediga jag såg överallt, det är verkligen tydligt när man kommer nerdimpande i en vanlig om än tämligen välutbildad mellansvensk stad. Det är ju rätt häftigt och även om det tydligen fortfarande bara är 10 % av föräldraledigheten som tas ut av män (men väldigt stor del av Uppsalas pappor måste i sådanafall ta ut sina dagar i mars) så ger det en annan gatubild än i andra europeiska städer. Man skulle ju vilja läsa de studier som kommer att göras om den nu uppväxande generationen i Sverige och se hur de kommer att göra när de får barn (om det nu finns pengar till någon barnledighet alls då, allt kommer väl att gå åt till pensioner?). Givetvis har det betydelse för de berörda barnen, men vad innebär denna livsstilsförändring för samhällsutvecklingen egentligen? En hel del kan man ju hoppas!
Sedan var jag i denna imponerande lokal för första gången. Fredrik Lindström var där med sin show "Svenskar är också människor" och med den titeln var jag ju tvungen att gå. Det var rätt kul även om mycket kändes välanvänt (svenskar går i strumplästen och är fixerade vid kvadratmeterstorleken på sin bostad). Jag tycker att hans allvarligare partier nästan är bäst och att han hade kunnat borra lite djupare, petat lite mer där det börjar göra ont (kanske där det skaver?). Iallafall så bekräftade han ju tesen om att Sverige är ett extremt land på många sätt och vis, antingen världsbäst eller världssämst. Det finns inga mellanlägen.
Jag såg varken Let's dance eller den del av melodifestivalmaraton som gick, däremot var det en väldans massa längdskidor och innomhusfriidrott hela helgen. Det känndes hemvant och tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar