Dagens möte med real New Yorkers

Jag behövde köpa nya tröjor till sonens skoluniform så jag åkte till det lilla företaget mitt i Garment district på 37:e gatan. Det ligger på 17:e våningen, man ringer på en klocka för att bli insläppt. Sneda, gamla arkivskåp i plåt, små skrivbord som står så tätt ihop att det knappt finns plats att sitta, högar med papper, karbonkopior, skräp, gamla räknemaskiner och handskrivna kvitton. Det skulle se ut som ett sunkigt privatdeckarkontor i en B-film om det inte vore för att företaget också säljer alla sorters upptänkliga klerikala kläder. Långa rader prästrockar och dräkter i guld och karmosinrött, purpur och midnatssblått, vitt och silver.

Telefonen ringer, det är Esther som vill tala med Papi, eller möjligtvis med Joel eller Ari. Ingen av dem är där, bara de namnlösa yngre bröderna eller om det är brorsönerna. Men de lovar att Papi ska ringa tillbaka.

Nu ringer dörrklockan och den skräller som skulle den behöva uppväcka döda. In stiger en storväxt svart dam. Hon hälsas hjärtligt av den unge, korte, troligtvis homosexuelle judiske yngre (bror)sonen.


"But how are you, it's been so long. It's so good to see you. How's the bishop? "
"Oh, she's just doing great, I just popped over to se if you've gotten your new catalogue, I want to be all set with Christmas coming up. Oh, that is a beautiful robe!"
"Well it's not really a robe, it's more of a coat but it comes with this beautiful hat. Does the bishop wear the catholic kind or the evengelical?"

Och så försvinner de in i en entusiastisk och detaljerad diskussion om guldbroderierna på biskopsmössan och hur fin den skulle se ut på biskopen till jul.

Jag får mina tröjor, betalar och går ut i New Yorkkvällen. Det börjar skymma, det är nästan ljumt i luften och gatorna är våta. Jag går bort till Times Square där neonen blinkar lika hysteriskt som vanligt. Jag tar tunnelbanan hem.

En titt i kristallkulan?

"In an elaborate hoax, pranksters distributed thousands of free copies of a spoof edition of The New York Times on Wednesday morning at busy subway stations around the city..." säger den riktiga NYT.

Kolla websiten, vilket jobb! Tidningen är daterad 4:e juli 2009 och är gjord av en rad organisationer som vill se till att Obama håller sina vallöften.

Uppdatering: Nu har jag slagit vad med maken, han är övertygad om att det hela är en viral-marketing kampanj från NYT själva. Nu blev jag plötsligt osäker...

Do you have your PJs on?

Rachel Maddow är skarpaste och nyaste kniven i nyhetsbesticklådan just nu. Ung och orädd gör hon en klart vinklad, men smart och mycket framgångsrik nyhetshow varje kväll klockan 21.00 på MSNBC. Osminkad med rätt illasittande kavajer som ser lånade ut är hon en lisa bland alla läppförstorade och sprejade damer.

Nu går hon även till försvar för oss bloggare, efter att Guv. Palin, som vägrar lämna etern i fred utan står och steker älgburgare inför beundrande journalister, skyllt alla otrevliga rykten om henne på bloggosfären.

Man kan beskylla Palin för mycket men inte för att vara logisk. Å ena sidan tycker hon att allt är "elit-medias" fel som rapporterat fel å andra sidan är allt nu också de oberoende bloggarnas fel, som bara är oviktiga snorungar.

För att ogilla allt vad media heter tillbringar hon märkligt mycket tid frivilligt i rutan.

Bara för att det fortfarande är så snyggt

Like a soul without a mind
In a body without a heart
I'm missing every part

02.48

Klockan är nästan tre på morgonen i Europa och jag har precis lagt barnen (och femton mjukisdjur). Jag hoppas du sover, sover du inte är du antingen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen. Jag tänker på er ibland nar jag sitter framför datorn eller TVn på kvällarna. Hur ni förhoppningsvis sover lugnt under mjuka lakan. Jag tänkte på er när Obama segertalade, undrade om någon orkat stanna uppe.

Ikväll är det Country Music Award på ABC, just nu sjunger en kille i basebollmössa och stort skärpspänne som står så bredbent att han snart går ner i spagat. Tror ni att skärpspännestorleken har samma betyelse för en countrysångare som nyckelknippan har för en skolvaktmästare, eller pennsamlingen i vitrocksfickan för en doktor? Jag undrar fördomsfullt om publiken har röstat på Obama. Vissa låtar får mig att vilja åka som Thelma & Louise rakt fram i bil i timmar.

Sov gott, vi ses imorgon. Sänd mig en tanke när du vaknar för då sover jag. Annars är jag antigen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen.

Dagens sura kommentar

Kanske är jag högdragen men är de inte konstigt att avlsuta ett mail med "kram" om man skriver till någon för första gången? Och inte har någon direkt annan relation alltså. Jag skrev en kommentar om ett inloggningsproblem på en website och får ett svar avslutat med "kram" och ett förnamn.

Veckans lågoddsare, tror ni siten vänder sig främst (enbart) till kvinnor?

Uppdatering: Jag fick nu ett nytt mail av samma avsändare: "Bästa Karin, Ni har nu blivit registrerad..." Avsändaren kanske läser här?

Dagens ödmjukhet

"I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only like a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me."

Isaac Newton, 1643–1727

Inte en så bra idé som jag trodde

Idén jag kom på här nedan när jag skrev om Sydafrika var att jag skulle göra en positiv "Kennedylista". Alltså skriva om vad jag gjorde och tänkte när jag fått reda på positiva, fantastiska, överraskande världshändelser.

Det gick inte alls.

De enda grejer jag kom på var Nelson Mandelas frigivning den 11:e februari 1990 och Berlinmurens fall den 9:e november 1989. Och så givetvis raden av händelser i det gamla östblocket vid den tiden.

Inte bara det att jag knappt kom på några positiva, fantastiska händelser, jag har ingen aning om vad jag gjorde. Precis när jag fick reda på händelserna alltså. Jag minns Berlinmurens datum för min brorsa fyllde år, jag tänker på det varje gång han fyller nu, men inte vad jag gjorde, med vilka jag var. Mandelas frigivning trodde jag hände tidigare, innan Berlinmurens fall. Ingen ordning alls, det är helt klart så att katastrofer märker mer.

Dagens citat

"Every president inherits headaches; President Obama will inherit the whole emergency room."
Madeleine Albright. Läs gärna hela artikeln.

Jag tycker att hon är så cool.

Mycket roligare än "Tavlor på en utställning"

Och så snygg hon var! Vill ni veta mer om hennes händelserika liv kan ni t ex läsa här.

ISAK (Isolera sydafrikakomittén) är den enda politiska organisation jag varit medlem i, om man inte räknar Amnesty. Det känns längesedan, det är längesedan, så längesean att det inte ens går att googla på. Jag kom precis på en grej, stay tuned!

Uppdatering: Jag har varit medlem i Kristna Fredsrörelsen också, det hade jag glömt. Vad hände med allt det engagemang jag hade i gymnasiet?

Uppdatering 2: Var jag verkligen medlem i ISAK? Vid närmare eftertanke sympatiserade jag nog bara. Jag stod med en bössa minst en gång iallafall, gills det? Sydafrika var iallafall en av de frågor som berörde, det var också så enkelt, så lätt att se vad som var rätt och fel. Inga gråzoner när det gällde vad man tyckte om apartheid. Det passade mitt tonårsjag.

Den innersta cirkeln

Här skulle man ju vilja varit med. Fast hade de inte ens några chips?

Dagens citat

"Jag kunde själv konstatera under mitt besök i New York att Amerika tycks vara ett delat samhälle. Den ena halvan äter traditionellt, vilket innebär dubbla portioner av pommes frites, hamburgare med bröd, pizza, sockerdricka och chips, minst tre gånger om dagen. Den andra, hälsofixerade halvan lever uteslutande på små mängder nötter, frön och växtskott, ungefär som åkersorkar."

Johan Hakelius - på Dagens Story.
(Man får scrolla ner till 31 oktober)

Legal alien

Idag fick jag mitt Social Security card! Det gick ju föredömligt snabbt. Och nu är det väl på tiden att jag bjuder på den här låten.

Patriotism

Nu kommer det ju givetvis en formlig flodvåg av postvals-analyser från i princip varenda politisk skribent på jordklotet. Eller snarare från i princip varenda skribent. Eller från alla som överhuvudtaget lärt sig stava (någorlunda). Jag ska bara tipsa om två:

Den här i Slate av Anne Appelbaum..
Och den här av Messerschmitt (TBFKAEM).

Båda handlar om patriotism. Det finns en speciell sorts amerikansk patriotism och jag håller med Appelbaum om att många amerikaner är lättade över att äntligen kunna vara stolta och patriotiska igen. "Där ser ni Europa vi kan de ni inte kan, välja en statschef som inte är av europeiskt ursprung. Vi är moderna, öppna och vi har världens bästa land!"

Även om både fransmän och svenskar i hemlighet tror att de bor i det bästa av länder (svenskar för att de har lång föräldraledighet, fransmän för att de har godast ost) så säger man det inte högt på samma sätt. I Sverige har vi svenska flaggor vid sommarstugan, i Frankrike hänger Tricoloren enbart på offentliga byggnader. Här finns den självklart på förskolan, i mataffären, i skyltfönstret på Gap, ut genom köksfönstret, hos frisören, på jobbet, you name it.

Q & A

Efter åtta år med ett franskt azerty-keybord har jag nu bytt till ett qwerty igen. Men ett amerikanskt sådant, så nu har jag varken é,è,à,å,ä eller ö. Och så skriver jag fel på q och a hela tiden.

Jag är för gammal för sådana här genomgripande förändringar.

Dagen efter kvällen före

Så här är stämningen här idag. Nöjd, glad och smått utmattad. Precis som efter ett riktigt bra dagsverke följt av en riktigt bra fest. Fast dagsverket har pågått i två år för de berörda, och festen blir nog kort. Nu gäller det att välja rätt kabinett, förtrogna, rådgivare. Att styra rätt bland blindskären i kongressen, att sträcka ut handen till både republikaner och Hillary-supportar och framförallt att tackla finanskrisen på rätt sätt. Min cyniska hjärnhalva frågar sig hur länge det kommer att dröja innan de första artiklarna om ras- eller ideologiförräderi börjar dyka upp. För nu är förväntningarna höga på någon som tar över ett sjunkande skepp.

Good luck! Säger vi som sitter på åskådarplats. Jag ville verkligen rösta igår, det kändes, på riktigt, som ett historiskt val och för en gångs skull var valet, för mig, självklart. Det fanns också två väldigt tydliga alternativ. I svenska val har jag de senare åren mer och mer valt efter uteslutningsmetoden. Jag börjar med de partier jag inte vill rösta på: S - för vana vid makten, för populistiska. M - nej inte en massa gamla konservativa gammelmoderater i kommun och landsting, dessutom vill de montera ner kulturen. Kd - som M plus deras tröttsamma "familjen först"-retorik. Mp - nej inte en massa naiva, oerfarna människor i kommun och landsting samt att jag av princip inte gillar enfrågepartier, Fi (finns de fortfarande?)- som Mp, Centern - ungefär som M. Och så blev det bara Fp kvar den här gången också. Och nu kanske vän av ordning menar at mina invändningar på M och Kd även kunde gälla Fp men betänk att jag röstade i mitt första val 1985, då hade vi Bengt Westerberg och Fp rockade - iallafall lite.

I vilket fall så härrör sig mina åsikter från sent 90-tal, då jag senast bodde i Sverige så nu har jag (nog) bestämt mig för att inte rösta i nästa svenska val. Det känns inte som om det är min sak att vara med och bestämma hur Sverige ska styras när jag inte bott där på snart tio år. Men jag har inte blivit fransk medborgare heller så det betyder alltså att jag inte kan rösta någonstans, vilket känns märkligt och lite sorgligt.

Men idag är vi glada, igår ringlade sig köerna till vallokalerna, idag till tidnigskioskerna när alla ville ha en historik upplaga av New York Times. Jag har hela dagen gått och undertryckt en impuls att gå fram till alla svarta jag mött och gratulera. Men många såg nöjda ut och det diskuterades politik både i tunnelbanan, på jobbet, i skolentréen med vakten och bland franska expatföräldrar. Jag har nog inte träffat på en enda stackars McCain-supporter idag, de håller låg profil.

Valorgie

Nu är klockan 8:27 och vi har redan ätit upp glassen. Ingenting är klart än. Vi hade tänkt gå ut på lokal på valvaka men maken blev sjuk och kroknade i soffan. Dessutom känns reportrarna på CNN och MSNBC som kompisar efter ett par månaders valbevakning, jag vill höra vad de har att säga. Så vi sitter här och zappar mellan en 6-7 olika valvakor på TV samtidigt som vi har pallrat upp varsin laptop på soffryggen. Vi har köpt en soffa med väldigt bred rygg så det funkar bra att ha en laptop med 15 olika nyhetssiter, bloggar och politiska analyser där. På alla kanaler är det tavlor och pilar, röda och blå fält, siffror och procentsatser, analyser och tyckanden, senatorsplatser och socioekonomiska diagram. John King pa CNN är kung med sin coola interaktiva karta.

Nu är klockan 8:30 och Obama har vunnit Pennsylvania.

Detaljnivån på analyserna är rätt kul. Ungefär som om man i en svensk valvaka skulle analysera västvärmländska arbetarklassröstare, eller kvinnliga yngre väljare på norrlandskusten. Det är en utmaning att hänga med dock, valsystemet är komplicerat och de väljer allt från sheriffer till rättsläkare, senatorer och en president idag.

Nu börjar Obama dra ifrån ordentligt, ni lär se resultatet när ni vaknar imorgon!

Den som ropar...

Dottern, 4, var på teater med förskolan idag. Gissa vad de såg?

Ja det var ju en lågoddsare, givetvis såg de Peter och Vargen - Peter and the Wolf. Sonen som är sju har redan hunnit se "Pierre et le loup" minst fyra gånger i olika skol- och barnuppsättnigar och själv minns jag vagt träiga uppsättnigar framförda av entusiastiska barnteatergrupper i illaluktande gympasalar.

Finns det ingen annan barnpjäs? Eller är det musiken man vill åt? Jag har också ett minne av att musiklektionerna under tio års tid enbart bestod av Peter och Vargen, "Tavlor på en utställning", Griegs "I Bergakungens sal" och för lite 70-talstypisk exotism: Miriam Makeba. Och sedan började vi om med Peter och vargen igen...

Men snygga är de!

Jag började mitt nya jobb idag.
Jag hade nya skor.

Big mistake, biiiig mistake, som Vivian Ward sa.

Hemma på min gata i stan...

...såg det ut så här i fredags kväll.
Det var The Village Halloween Paradae. Mer, och lite bättre, foton här.



Det bästa var ett hundratal zombier, skelett och draculor som dansade synkat till Thriller hela paradvägen. Thriller fyller 25 år i år och Michael Jackson kändes på något sätt mycket passande bland gengångare och spöken.


Jag blev mest rädd av att vi alla fyra stod uppallrade på vingliga soptunnor i två timmar. Samtidigt som vi skulle hålla reda på häxkvastar, piratsvärd och diverse hattar. Men roligt var det, publiken var lika intressant utklädd som deltagarna och stämningen var lätt galen men trevlig. Maken tykte det hela liknade en Pridefestival och visst fanns det likheter, mycket beroende på populationen i våra kvarter. Det kändes inte lika ödesmättat som den Allhelgona jag skrev om förra året.

Rätt skönt är det dock att den här helgen är över. Det har klätts ut och paraderat i två skolor, trickats och treatats, skrämts och busats så det räcker för ett tag nu. Och inget mer godis innan jul nu, tack.

Dagens citat

'A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction' -- Virginia Woolf

Med en hälsnng till Jorun som inte är den första (eller sista) kvinnan som försöker arbeta vid köksbordet. Själv har jag inrett (nåja, ställt in ett litet bord) ett hörn av sovrummet till mitt. Jag drömmer också om ett eget arbetsrum med bokhyllor, länsstol, bra lampor, musik och ett vackert skrivbord framför en skön utsikt. Gärna en brasa också. Där ska jag ta emot mina vittra vänninor och vi ska dricka te och läsa poesi.

Double standard

Följande är ett sätt att förklara varför det här valet är så viktigt:

What if the Obamas had paraded five children across the stage, including a three month old infant and an unwed, pregnant teenage daughter?

What if John McCain was a former president of the Harvard Law Review?

What if Barack Obama finished fifth from the bottom of his graduating class?

What if McCain had only married once and Obama was a divorcee?

What if Obama had met his second wife in a bar and had a long affair while he was still married and abandoned his crippled wife who had waited steadfastly for him to return from the Vietnam war?

What if Michelle Obama was the wife who not only became addicted to pain killers but also acquired them illegally through her charitable organization?

What if McCain was a charismatic, eloquent speaker and Obama couldn't even read from a teleprompter?

What if Obama was the one who had military experience that included discipline problems and a record of crashing several planes?

What if Obama was the one who was known to display publicly, on many occasions, a serious anger management problem?

And what about the flag pin? McCain still does not wear one, yet Obama is required to. Why is that?


Hittat hos Gunilla.

Central Park, NYC, 30 oktober 2008

Dagen Gud tänkte sig när han skapade höst i storstad.

Och genom filmens magiska värld vet vi ju alla hur fantastiskt romantiskt det kan vara.

Autumn in New York (eller hur manga lövhögar kan man sparka i under en tagning?).

Och givetvis bäst av alla: Love Story (ok, det var mest vinter men notera skridskoåkarna).

Det här är inga hundvakter det är "Zen Behavioural Specialists", det står det på ryggen på deras fina jackor!

Har ni sett märkliga och gripande Angels in America? Då känner ni igen den här ängeln.

Dam dricker ensam

I går satt jag ensam i en hotellbar. Jag skulle haft sällskap men det blev något missförstånd och medans jag satt där och väntade förgäves tänkte jag att i filmer händer det alltid spännande saker när damer sitter ensamma i hotellbarer. De är allitd mystiska och bär på en hemlig sorg och så dyker Sam Shepard upp och bjuder på ett glas. "Two more of whatever it is the lady is having", "Two burbouns, no ice coming up", svarar bartendern, som sedan vakar beskyddande över dem. Sam är också mystisk och bär på en hemlig sorg och så delar de lite sorg och närhet och fortsätter vara mystiska och sedan skiljs de åt.

Men inte dök Sam Shephard upp inte. Det kom inte ens fram någon som jag inte ville prata med. Så var det iallafall förut, för hundra miljoner år sedan när jag var singel och ibland tog tjuren vid hornen och satt ensam vid något bord. Sam Shephard dök inte upp då heller men man kunde iallafall lita på att någon överförfriskad snubbe från Borås på årets Stockholms-konferens skulle försöka konversera lite. Då fick man tillfredställelsen att le avmätt och snoppa av. Nu pratade inte ens bartendern, som väl ändå har betalt för det, med mig mer än nödvändigt. Å andra sidan slapp jag åka hem till en tom etta den här gången. Barnen hade inte ens gått och lagt sig när jag kom hem,då avstår man gärna från överförfriskade konferensdeltagare.

Annars var det kul att vara på stan, vuxna männsiskor gick omkring i de mest märkliga kreationer på väg till halloweenfester. Årets trend verkar vara att klä ut sig till en strippa som klätt ut sig till sjuksköterska. Jag mötte även en man som målmedvetet stegade gatan fram med sin blackberry vid örat iförd kostym, rock och en svart ögonmask. Very Eyes Wide Shut.

Dagens citat

Kristina: Di bakar präktigt vettebrö i Amerika.
Karl Oskar: Här äter di vettebrö i söcknan också!
Kristina: Här vimlar mä folk överallt! Kan vettebröen verkligen räcka till alla?

--Vilhem Moberg.

Ungefär såhär låter det hemma hos oss ibland.

Dagens dikt

Four in the Morning

The hour from night to day.
The hour from side to side.
The hour for those past thirty.

The hour swept clean to the crowing of cocks.
The hour when earth betrays us.
The hour when wind blows from extinguished stars.
The hour of and-what-if-nothing-remains-after-us.

The hollow hour.
Blank, empty.
The very pit of all other hours.

No one feels good at four in the morning.
If ants feel good at four in the morning--
three cheers for the ants. And let five o'clock come
if we're to go on living.

--Wislawa Szymborska, translated from the Polish by Magnus J. Krynski and Robert A. Maguire

L'enfant-roi

Har ni sett the Nanny Diaries? Säkert inte, jag såg den på ett flyg (det där lät som när man omständigt förklarar hur man råkat titta i Hänt i Veckan hos frissan) och de har ett nästan groteskt födelsedagskalas med kostymer från 1700-talet. Jag trodde det var på film. Igår fick min 4-åria dotter ett email, en födelsedagsinbjudan där man RSVPar på en website. Hela klassen är inbjuden till "a Broadway Style Party with dancing, singing and costumes" på något Kids Center Downtown. Det kostar säkert 40-50 dollar per barn och de har bjudit hela klassen. Dottern var inte ens riktigt säker på vem flickan var som bjudit.

Oh Gosh, jag får nog börja skriva upp vilka barn som bjuder in till föddelsadgasfesterna för jag lär väl bjuda tillbaka dem iallafall. Men tror ni inte att det kan bli jättehippt med ett "Retro style real birthdayparty with cake and balloons and limited number of participants, in a real home!", "Like in the 50s!", "Please only bring gifts with a value of maximum 7 dollars.", "Absolutely no clowns, no magician, no amusement park, no expensive gifts to participants", "Maybe a fiskdam if you are nice."

Jag tror vi kommer att starta en ny trend bland New Yorks överklassmorsor.

The Europeanization of America

Trots att Obama leder överlägset är det värsta skällsordet man kan kalla någon i det här landet inte något av tillmälena ni hör ghettokillarna i Baltimore eller maffiagrabbarna i New Jersey kalla varandra på TV utan "European Socialist". Och jag tror att de sätter likamedtecken mellan de två orden.

Läs följande citat och betänk att det utalande av Obama som McCain-kampanjen mest ondgör sig över just nu är att Obama hotar att sprida resurserna (spread the wealth around).
"These policy changes will be the beginning of the Europeanization of America. There will be many more public policy changes with similar goals—nationalized health care, Kyoto-like global-warming policies, and increased education regulation and spending."..."What can the Republicans in Washington to do to avoid the Europeanization of America?"
Pete du Pint i Wall Street Journal

Ibland känner man sig långt hemifrån.

Men, många ärevördiga republikaner i mittfåran överger nu McCain. Han har på ett år gått från att ses som en ovanligt framsynt och öppen republikan till att enbart flirta med tokhögern. Fler länkar med intressanta artiklar hittar ni hos Isobel HK.

När jag flyttade till Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger i min politiska syn, här känns det precis tvärtom. Speciellt om man använder amerikanernas gradering av vad som är höger eller vänster. Plötsligt verkar det inte lika märkligt att i Europa betyder liberal att man ligger till höger om mitten medans det här betyder att man ligger så långt till vänster att man nästan trillar av jorden (som är platt, det vet ju varje vanlig människa som inte snobbar sig och bor vid kusten!).

Charlie modebloggar (3)

Jag har väntat på att bling-bling modet skulle ge sig och handväskor-som-kostar-som-en-mindre-havskryssare skulle bli omoderna. Men nu är det dags. Welcome to "Recession chic" och dess utövare "the recessionistas"!

Allt för att slippa ha dåligt samvete för att man forstätter shoppa när det är dåliga tider.

Eller är även detta en smart "spin" från Obama-kampanjen? Den senaste Palin-skandalen (det kommer ett par i veckan) handlar om hennes garderob. När hon blev nominerad sprang hon till närmaste varuhus och handlade kläder för 150 000 dollar med kampanjens kreditkort. Lite svårt att försvara för denna "helt vanliga småstadsmamma" men hon säger att hon ska lämna kläderna till välgörenhet när allt är klart. Håll utkik, den 5:e november kanske man kan köpa äkta Palin-glasögon på Ebay. Om hon blir hemskickad till Alaska igen kanske det är passande klädsel på en depressionista?

Dinseydags

Kan någon människa förklara varför Cecilia Gyllenhammars alltid lika obegripliga, dåligt skrivna och ointressanta artiklar tas in på Newsmill? Just nu är de tre första artiklarna på ettan skrivna av henne. Sedan kommer en gammal artikel om Sarah Palins gravida tonårsdotter och en om Fredrik Virtanens miljonförlust på börsen.

Den där siten är ju ett skämt.

Däremot är "Före detta Volvoprinsessan" en nästan lika bra titel som "Fiskarson från Allonissos". Som sagt, rena Disney.

Ursäkta uppehållet

Jag har tillbringat två dagar hos "the social security administration office". Vi försöker få de socialförsäkringsnummer vi nu har rätt till eftersom vi har visum. Första dagen lyckades vi efter ca tre timmars väntande, nummerlappstagande, runtspringande till andra våningar med nya väntrum och nya nummerlappar ansöka om ett nummer. Numret kommer om 4-12 veckor för allt måste kollas med immigrationsmyndigheten, dvs de som precis har kollat allt och gett oss visum som ger oss rätt till nämda nummer. Nästa dag fick jag komma tillbaka med mitt svenska vigselbevis för att visa att vi var gifta. Visserligen har jag ju fått mitt visum eftersom vi är gifta men socialförsäkringsbyråkraten måste själv titta på, och kopiera, mitt svenska papper från kyrkan vi gifte oss i. Jag översatte vad som stod och sedan kunde jag ansöka om ett nummer också. Det kommer också om 4-12 veckor för nu ska hon kolla mitt papper med immigratinsmyndigheten trots att de ju bevisligen sett precis samma papper.

Barnens nummer kan vi inte ens ansöka om, först måste vi ansöka om arbetstillstånd för dem. Jag skojar inte, "nej barnen är ju inte gifta med er make så de behöver arbetstillsånd". Jamendåså, då förstår jag. När de fått arbetstillstånd kan vi ansöka om nummer till dem. Undrar om jag kan få min fyraåring till att jobba extra på McDonalds till jul?

Men kanske ligger det något trösterikt i att stora statliga instutitioner är sig lika världen över, en byråkraternas förbrödring över landsgränserna. "Byråkrater utan gränser" exporterar nog för glatta livet till utvecklingsländerna.

Bästa Fru Ribbing,

Om man har goda vänner som kommer och ska bo på luftmadrasser hör det då till god ton att man varnar dem innan sänggåendet om att de kan springa omkring små möss i lägenheten? Eller ska man lita på att Anticimex har gjort sitt jobb, hoppas på det bästa och låtsas förvånad om man väcks av illtjut klockan 03.00?

Och kan man med gott samvete fortsätta kalla sig feminist, eller iallafall påstå att man är för män och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter, när man inför sina barn totalt förudmjukat sig och blivit sur på att man är gräsänka när man måste evakuera död mus från vardagsrumsgolvet? Barnen tyckte att musen var citat, "jättesöt", slut citat. Undertecknad var mest rädd att den skulle vakna till liv. Lider jag av beröringsskräck med döden?

Jag emotser ert svar med tillförsikt.
Er förbundna,
Charlie

En historisk tid

Jag tittar på TV igen, repris på The West Wing säsong sex. Det är primärval och bland en hel drös demokratiska kandidater finns en kongressledarmot som är "latino". Han kommer senare att bli demokraternas kandidat och även vinna valet tror jag, jag har inte sett de senare säsongerna. Aaron Sorkin skrev den här serien långt innan Senator Obama var nominerad men tydligen skrevs den här rollen med Obama i tankarna. (Det här är kul om man är ett West Wing-fan, även om det är några veckor gammalt nu).

Och nu håller verkligheten på att överträffa dikten. För det verkar ju som om det kommer att gå vägen. Även om ingen vill ta ut segern i förskott så finns det nog inte mycket som McCain kan göra nu för att ta in avståndet. Det är så lätt att glömma hur historiskt det här är. Det är bara femtio år sedan Rosa Parks vägrade att resa sig på bussen. I ett USA som fortfarande är så segrerat, där de enda framgångsrika färgade soms syns är sportstjärnor eller sångare, där trots år av affirmative action (ungefär kvotering) förutsättningarna är så olika. Obama är inte bara färgad, han kommer från enkla förhållanden; hans mamma var en tonåring som blev gravid med en man från Afrika som snabbt lämnade henne. (Och ändå ska Obama tydligen vara elitistisk, McCain har ju bara gift in sig i en miljardärfamilj).

Ibland blir vi ju lite trötta på amerikanernas american dream-retorik men det är intressant att den drömmen är så djupt rotad i människor här, samtidigt som den ju inte varit sann på länge. Alla lyckas inte, det spelar roll vilken familj du kommer ifrån, vilken hudfärg du har, var du bor, vilka skolor du går i. I USA minnst lika mycket som i Europa. Men Obamas framgång visar att det fortfarande är möjligt.

Jag vet inte om ni sett Colin Powells intervju när han gick ut med sitt stöd för Obama. Han sa många bra saker bl a ungefär detta: Det har sagts att Obama är muslim, vilket han inte är. Men om han så vore, betyder det att unga muslimska amerikaner inte kan bli president i USA? Är de mindre amerikaner än vi andra?

Sedan kan man ju fråga sig om det betyder något att USAs president är färgad, Condolezza Rice är också svart. Men jag tror det har stor betydelse, både för den inhemska befolkningen och för hur omvärlden uppfattar USA. Det blir i vilket fall en mycket tydlig brytning med Bush-eran.

Jag tror 4:e november blir en dag att minnas.

Monica Törnell-mood

Vad hände? Jag åkte till Paris och var på så bra humör, resan var mysig och trevlig. Vi fick gjort det vi skulle och visumet blev godkännt. Visumintervjun på amerikanska ambassaden, som jag hade föreställt mig som ett FBI-förhör i ett rum med spegelglasruta (och det vet man ju hur sådana går till!) visade sig vara tre frågor i en lucka, sedan var det klart. I vanlig ordning hade jag nojjat i dagar innan: "Du minns väl hur vi träffades?, Tänk om de frågar om min resa till Guatemala?, Ska vi säga att barnen redan går i skolan eller inte?, Vet de redan att vi hyr lägenhet?" etc. Och trevligt hade vi, se nedan.

Och nu är jag tillbaka och luften gick ur mig, jag har plötsligt inte lust till någonting. Egentligen är allting bra, allting börjar falla på plats. Jag ska börja jobba i november med så bra villkor jag kan önska mig just nu: en projektanställning, halvtid, anställd i Frankrike (jag har inget arbetstillstånd här än) men placerad här. Jag har tom börjat träna, barnen mår bra, goda vänner kommer snart på besök och nu är det ju bara en fråga om tid innan våra möbler äntligen kommer! New York är dessutom underbart just nu med härligt höstväder. Varje morgon ser ut som öppningen i en Woody Allen-film.

Men jag vet ju egentligen vad det är, jag har kännt mig så här varje gång jag kommit tillbaka till Paris efter att ha varit i Sverige. Ett ofrånkommligt vemod, en liten sorg. För även om vi kanske kommer at bo i Paris igen kommer det ju inte att bli samma sak, vi kommer att vara annorlunda, Paris kommer att ha förändrats. Vi åkte förbi lägenheten dit vi tog hem våra nyfödda från BB, där de lärde sig gå, lägenheten med vattenskadan, möglet, avsaknaden av raka hörn och hiss. Där hängde nya gardiner. Ännu ett hem jag lämnat.

Hear, hear!

Det var det här jag försökte säga här.

We'll always have Paris.

Paris var sådär underbart grått som det bara blir i Paris när himlen och Haussmannhusen har målats med samma vattniga pensel.

Jag hann träffa vänner och ha jobbmöten, betala gamla p-böter, gå till doktorn och köpa barnböcker, dricka kaffe och se en riktigt fransk film. En film om klass och besvikelse, moral och förudmjukelse, där alla är mer eller mindre otrevliga och pratar hela tiden.

Jag åt terrine de campagne och cassoulet de chevreuil, chèvre och fondant au chocolat och drack Riesling och Graves.

Det var inte som att komma hem men det kändes hemtamt. Vackert och lugnt och tyst. Poliserna har sådana diskreta små sirener, det är nästan tomt på gatorna på natten, taxibilarna lyser med sin frånvaro. Jag kan nog tänka mig att bo här igen.

Barnen var i Normandie och när vi kom dit hade de varit uppe i gryningen och plockat musslor i lågvattnet. Jag åt tre tallrikar. Senare blev det rôti de porc späckad med plommon och äpple.

Ja, och så var vi på amerikanska ambassaden och fick våra visum, det var visst därför vi åkte.

Pausmusik

Nu åker vi till Paris, där det går omkring killar i peruk och sjunger på gatorna och spelar trumma på mopedhjälmar och soptunnor.

#69.1 - MALAJUBE - Montreal -40°C
envoyé par lablogotheque

Fler fina Take away concerts - Concerts à emporter - hittar ni på La Blogotheque

Perfect Day

Idag fredag, har vi haft en riktigt perfekt dag skollediga sonen och jag. Ni vet en sådan där dag som man vill minnas när man är sur, trött och osams.

Först var vi och tränade. Bara det, ett av mina eviga dåliga samveten som jag inte klarat av att ta tag i sedan jag kom hit. Men nu visar det sig att vår barnvakt, som förutom att vara en duktig, trevlig, ansvarskännande och disponibel svensktalande barnvakt, utbildar sig till Pilates-instruktör. För att få ut sin examen måste hon ge hundratas instruktionstimmar som hon inte får ta betalt för (normalt kostar en timme 80 dollar). Så hon behöver otränade kroppar att träna på. Inte ens jag, kvinnan som gav träningsfobin ett ansikte, kan säga nej till det. Så nu far jag gratis privatlektioner i en trendig studio mitt i Soho två, tre gånger i veckan under ett antal månader. Ni vet det är ett sådant där ställe där man varken behöver ha med sig egen handduk, schampoo eller hudkräm. Och personal coach, det är grejen! Någon som bara är intresserad av mina slappa magmuskler och sneda rygg. Dessutom var träningen jätteskön, mycket dra ut och öppna upp. Nu känns det i gäddhäng, rygg och mage.

Som belöning till sonen för att han satt still och läste medans jag svettades åt vi pizza och gick pa bio. Wall E, även det ett bra val för huvudpersonerna är två robotar som inte talar på hela filmen, så jag slapp översätta i örat. Efter det strosade vi från East Village tvärs över Manahttan hem. Diskuterade livet och åt glass i solen på Union Square. Det var 25 grader idag, värmen är tillbaka. Vi hämtade lillasyster på förskolan och satte oss på terassen hemma och läste böcker för varandra.

What a perfect day... (och jag lägger in den här versionen för jag blev på ett sådant Band Aid-humör av den här dagen, ni vet "alla människor är mina vänner och ingen är dum".)

Koder

Idag är det Yom Kippur och en del affärer, företag och skolor är stängda. Inte enbart judiska etablissemang vilket gör det lite svårt att veta vad som gäller. Jag skickade ett email i morse och fick svaret: "Det är Yom Kippur idag, vi kan väl talas vid i morgon". Nu funderar jag på om jag gjort något oförskämt som skickade emailet idag, borde jag förstått av hennes efternamn att hon är judinna? Eller menade hon bara att hon var ledig? Tur att jag inte ringde.

Jag avskyr när jag missar de sociala koderna. Förra helgen när vi var på ett födelsedagskalas hos en fransk familj tog jag av mig skorna. Aaagh, då har jag ju ändå bott i Paris i åtta år, har jag inte lärt mig någonting? Men jag skalade av mina gamla Converse innan jag hann tänka mig för och sedan kunde jag ju inte gärna ta på mig dem igen. Så jag satt i deras jättelåga soffa och försökte gömma fötterna. Alla andra hade små söta Ballerinaskor för det har alltid fransyskor och jag satt bara och undrade om jag hade hål på strumpan. (Förresten visst har Ballerinaskorna blivit 2000-talets collegeskor? Snälla skor för snälla flickor.)

Dessutom hade alla jättestora presenter med sig. Vi hade ändå tagit i lite och köpt en lite större Lego-grunka än vi brukar (jag anade ju att kalaset skulle vara lite amerikaniserat) men alla andra hade med sig enorma lego-grunkor. Killen fick tio enorma Lego-grunkor, och så vår då. Men det skäms jag faktiskt inte för, här bor alla så trångt att jag tycker att jag snarare gjorde dem en tjänst.

I morgon ska jag ha min första telefonkonferens om mitt volontär-projekt. Vi ska göra en broschyr för en organsiation som har ett flertal shelters för HIV/AIDS-drabbade hemlösa. Spännande!

Uppdatering: En mardröm vad gäller sociala koder är ju facebook. Måste man tacka ja till inbjudningar? Vilka vågar man fråga chans på? Till vad förpliktigar grupperna? Varför har jag så få vänner? Och vad betyder det att vara någons 194:e vän?

La Cigale et la Fourmi

La cigale, ayant chanté

Tout l'été, Se trouva fort dépourvue

Quand la bise fut venue.

Pas un seul petit morceau

De mouche ou de vermisseau.

Elle alla crier famine

Chez la fourmi sa voisine,

La priant de lui prêter

Quelque grain pour subsister

Jusqu'à la saison nouvelle.

«Je vous paierai, lui dit-elle,

Avant l'oût, foi d'animal,

Intérêt et principal.

» La fourmi n'est pas prêteuse ;

C'est là son moindre défaut.

«Que faisiez-vous au temps chaud ?

Dit-elle à cette emprunteuse.

Nuit et jour à tout venant

Je chantais, ne vous déplaise.

- Vous chantiez ? j'en suis fort aise.

Eh bien : dansez maintenant.»

Jean de La Fontaine(1621-1695)

Recueil : Les Fables

Det här, mina vänner, är franskare än Camenbert. Om ni någon gång vill kolla upp om en fransman verkligen är fransk, och inte belgare eller något annat skumt, kan ni be honom recitera denna dikt. Är han mellan 8 och 88 kan han den utantill. Garanterat. Sonen har tränat i en vecka och nu sitter den som berget. Han övade med pappa, eftersom pappa också kan den, och med farmor på telefon. Han är numera en riktig fransk medborgare. När vi åker till Paris nästa vecka behöver han inte visa pass, det räcker med att han reciterar den för gränsvakten.

Money makes the world go around

Om ni som jag har lite svårt att hänga med i svängarna i finanskrisen kan ni lyssna på den här podcasten. Jag är nog fortfarande inte riktigt klar över vad Credit Default Swaps är men det är spännande som en thriller, och läskigare än Shining.

Det är inte första gången jag gör reklam för This American Life, det är en radioshow värd att prenumerera på. Sök på itunes. Här en behind the scenes-artikel om programmet.

Själv var jag på Century21 idag. Det är ett stort billighetsvaruhus nere vid ground zero. Det är den värsta sortens varuhus; lågt i tak, varmt, proppfullt, överfullt med varor och rörigt. Ni vet ett sånt ställe där det hänger dubbelt så många klänningar än vad som egentligen får plats på varje ställning. Där var det massor med europeer: svenskar, finnar, tyskar, fransmän, som shoppade som om finanskrisen inte inträffat. Och jag drog mitt strå till stacken, våra sommarkläder räcker inte riktigt till längre, nu kan jag inte med bästa vilja i världen gå i sandaler.

För övrigt var det presidentkandidatdebatt igen ikväll. Jag tittade lite pliktskyldigt, det var rätt segt, inget nytt och inget som borde hota Obamas försprång.

Palin-paradoxen

Från dagens New York Times. En artikel om vad kvinnor egentligen talar om när de diskuterar Palin - sig själva.

"I saw it in my own circle of mostly working moms, women who could have embraced Palin as one of them but instead dismissed her for “being back at work three days after giving birth, when I could barely find time to shower.”

"... within hours of her introduction, Sarah Palin, the antithesis of the stay-at-home mom, was being praised by home-schooling moms everywhere, as surely as Michelle Obama who left her six-figure job to spend more time with her children, had been slammed."

Ser man hur osannolikt tjock söndagsupplagan är här? Fotot taget i lokala parken i eftermiddags.

Och så var det den tiden på året igen.

Jag är inte litteraturvetare och inte ens speciellt beläst. Men jag kan ända inte låta bli att tycka minst två saker om Horace Engdahls uttalande.

1. Borde man inte som Akademins ständige sekreterare hålla sig lite neutral? Sådana allmänna omdömen som "man kan inte komma bort ifrån det faktum att Europa fortfarande är det ledande litterära centrumet i världen" rimmar lite illa med det senare påståendet att "Svenska Akademien har som princip att bortse från författarnas nationella ursprung." Dessutom några dagar innan valet ska göras, vad vill han uppnå med det?

2. Är det inte lite förmätet att säga att USA är för insulärt och trångsynt när man kommer från Sverige? Fast Horace är förstås inte svensk, han är Europé. Och han har väl i ärlighetens namn inte påstatt att svenska författare är i världsklass heller.

Det är iallfall en ironi som inte undgått någon av hans kritiker att han kommer från ett land vars hela population ryms i New York City och som hur man än mäter ligger perifiert. Läs i Washingtion Post, Slate eller i Bloggosfären.

Jag är däremot partisk, jag läser numera nästan enbart amerikansk litteratur, och njuter! (Men det behöver ju i och för sig inte betyda att det är Nobelprisklass).

Dagens citat

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living."

Jonathan Safran Foer (Extremely Loud and Incredibly Close)

Lite mitt-i-natten-youtubeande

Vem översatte "The Persuaders" till "Snobbar som jobbar"? Eller på franska "Amicalement Vôtre"? Annars på top fem-listan över bästa signaturmelodier ever:

M*A*S*H
Baretta
Mission Impossible
och återigen Hill Street Blues.

Spaning - the book is back

Fotot har jag lånat här.

En spaning ska stödjas av tre bevis det vet alla radiolyssnare.

1. Sonen är sju och läser bättre och bättre men har tyckt att det varit så jobbigt. Matte är kul, läsning så tråkigt. Vi har försökt med serier och böcker om dinosaurier och hajar men det har inte funkat. Så plötsligt i tisdags kommer han hem med en bok han lånat av en kompis i skolan. Nu är han inne på tredje delen och han går inte att stoppa. Han läser på tunnelbanan på morgonen, han läser på toaletten, han vill läsa till frukosten (det där minns man ju, "inga böcker vid matbordet!") han läser när han går på trottoaren osv. Böckerna är små kapitelböcker med rätt snälla äventyr om två barn som reser i tiden. Inga utomjordiska laserskjutande monster, inga japanska kampsportare, inga krig. Tänk, min son och hans kompsiar lånar böcker av varandra. Yipee!

2. Idag gick jag förbi det här skyltfönstret och ja, hans att där och läste. En elektronisk bok visserligen, men han ska sitta där och läsa i 30 dagar. Han recencerar sina böcker på youtube.

3. På samma lite planlösa promenad (jag väntade på att ett födelsedagskalas skulle ta slut) gick jag förbi det som genast blev min nya favoritbyggnad i NYC, The New York Public Libarary. Det här kallar jag bibliotek, som Carolina Rediviva fast tre gånger så stort. Stora läsesalar, murriga tavlor, marmortrappor, träbänkar, fasta bokhyllor, läslampor, viskande samtal, människor som skriver, läser, funderar. Fullt med folk: gamla, unga, med små laptops eller billiga kollegieblock. Och så böcker, böcker, böcker. Där sitter man gärna en stund.

Sock Monkeys

Så vi har laddat upp med chips och satt oss i soffan med våra Candidate Sock Monkeys och våra Obama Nesting Dolls samt lite annat smått och gott. Ibland är sockaporna lika lätta att förstå som de riktiga kandidaterna. Palin är som väntat bättre än hon varit i de senaste katastrofala intervjuerna och Biden håller sig på mattan och är saklig och säker. So far.

Nu pratar de om climat changes. Jag tror det nästan är första gången jag hör någon nämna miljön i den här valrörelsen. Biden vinner den här frågan klart. Palin påstår att det finns i princip oändliga mängder olja i Alaska som bara väntar på att borras upp. Nu måste jag lyssna när de pratar om Irak.

Via Gunillas Travelogue hittar jag denna underbara Palin bingo. Jag har lätt bingo på alla brickorna efter den här debatten. Nu har hon sagt Maverick fem gånger.

Volontärarbete

Häromkvällen var jag på ett informationsmöte för en organisation där jag anmält mig som volontär. De utvecklar kommunikationsverktyg för non-profits (dvs välgörenhetsorganisationer) som arbetar inom inom utbildning, hälsovård, socialhjälp och miljö. Volontärerna donerar sin tid istället för pengar och man gör websiter, broschyrer, rebrandingprojekt, nya loggor och allt annat som de här organisationerna behöver för att kunna kommunicera och samla in pengar men inte har möjlighet att betala dyra reklambyråer och konsulter till att göra.

Visst är det en jättesmart idé, att utnyttja människors professionella kunskaper till volotärarbete? Jag har alltid tänkt att man borde ju vara läkare så att man kunde göra riktig nytta, men kanske kan man även med ett sådant ytligt yrke som mitt dra sitt strå till stacken.

Vi var säkert 50 personer på mötet (de har ett möte i månaden); välutbildade, yrkeserfarna människor mellan 30 och 50. Somliga "in between jobs" som jag men det stora flertalet med bra jobb inom konsulting, reklambranschen eller stora företag. Det hela var väldigt professionellt; avtal, deadlines, tydliga roller, tydliga regler för projekten. De här människorna jobbar frivilligt på samma sätt som de lönejobbar.

Jag undrar om det här skulle funka i Europa? Jag har svårt att tänka mig det här i Sverige eller Frankrike: denna mängd av professionella urbana medelklassmänniskor aktiva inom reklam och kommunikationssektorn som erbjuder sin tid för välgörande ändamål. Iallafall i den här omfattningen (man jobbar i snitt 5-10 timmar i veckan i 6-12 månader). Eller är jag fördomsfull?

Det är väl sådant här ansvarstagande utanför sin egen comfort zone som kan vara en liten positiv konsekvens av en stat som låter människor klara sig själv i många svåra skeden i livet. Sedan är jag ju rätt övertygad att de som satt där även är för allmän och gratis hälsovård.

Uppdatering: Organisationen heter Taproot Foundation om ni vill kika.

An ode to English Plurals

We'll begin with a box, and the plural is boxes,
But the plural of ox becomes oxen, not oxes.
One fowl is a goose, but two are called geese,
Yet the plural of moose should never be meese.
You may find a lone mouse or a nest full of mice,
Yet the plural of house is houses, not hice.

If the plural of man is always called men,
Why shouldn't the plural of pan be called pen?
If I speak of my foot and show you my feet,
And I give you a boot, would a pair be called beet?
If one is a tooth and a whole set are teeth,
Why shouldn't the plural of booth be called beeth?

Then one may be that, and three would be those,
Yet hat in the plural would never be hose,
And the plural of cat is cats, not cose.
We speak of a brother and also of brethren,
But though we say mother, we never say methren.
Then the masculine pronouns are he, his and him,
But imagine the feminine: she, shis and shim!

--------------------------------------------

Let's face it - English is a crazy language.
There is no egg in eggplant nor ham in hamburger;
neither apple nor pine in pineapple.
English muffins weren't invented in England .
We take English for granted, but if we explore its paradoxes,
we find that quicksand can work slowly, boxing rings are square, and a guinea pig is neither from Guinea nor is it a pig.

And why is it that writers write but fingers don't fing, grocers don't groce and hammers don't ham?
Doesn't it seem crazy that you can make amends but not one amend.
If you have a bunch of odds and ends and get rid of all but one of them, what do you call it?

If teachers taught, why didn't preachers praught?
If a vegetarian eats vegetables, what does a humanitarian eat?
Sometimes I think all the folks who grew up speaking English should be committed to an asylum for the verbally insane.

In what other language do people recite at a play and play at a recital?
We ship by truck but send cargo by ship.
We have noses that run and feet that smell.
We park in a driveway and drive in a parkway.
And how can a slim chance and a fat chance be the same,
while a wise man and a wise guy are opposites?

You have to marvel at the unique lunacy of a language in which your house can burn up as it burns down, in which you fill in a form by filling it out, and
in which an alarm goes off by going on.

And in closing, if Father is Pop, how come Mother's not Mop?

Author - unknown (maybe someone with children taking ESL -English as Second Language- classes?)

The party is over

Här är det dystert. Sanningen att finanskrisen inte bara drabbar övergödda hedgefoundskillar på Wall Street utan kommer att få drastiska konsekvenser för vanliga människors pensioner, löner, investeringar, studielån, bostadslån etc. börjar sjunka in. Den lille mannen på Main Street som det heter i media (som motsats till Wall Street) har ingen aning om vad han ska göra. Många, många människor lever på krediter, de betalar sina räkningar med kreditkort varje månad. Om banken säger nej, kan de inte betala hyran eller amorteringarna. Om bankerna slutar ge krediter till företagen kan de inte betala ut löner. Detta gör folk ännu ovilligare att finansiera räddningspaketet med skattepengar, men de flesta börjar nog inse att att inte göra någonting knappast är ett alternativ.

Det är deprimerande att titta på nyheterna: anklagelserna flyger och alla skyller på alla. Samtidigt fortgår valrörelsen, båda kandidaterna är för the bailout som kongressen nu inte accepterat. It's a mess och det är inte över än...

Så jag zappar och hamnar mitt i den här filmen. Tror ni Dave kan komma och rädda oss?

Dagens citat

"Förr eller senare måste man nog ge upp, och skaffa sig en sån där livsstil."

Jonas Thente, DN

Läs hela inlägget, och gråt en smula.

Vad de inte sa

Ni kan hitta analyser av debatten mellan Obama och McCain övre hela Internet. Mig fick den nästan att somna, de pratade mest rakt ut i luften, ingen riktig diskussion med utbyte av idéer, ingen passion, ingen debatt. De borde göra en Big Brother-grej, stänga in dem ensamma i ett rum sittandes på varsin sida av ett köksbord så de fick prata fritt - i dirketsändning.

Temat var hursomhelst utrikespolitik och för att belysa diskussionens fokus kan ni sedan se vad som inte sas. Följande ord yttrades inte alls eller behandlades mycket kort (möjligtvis medans jag slumrade till):

Kina
Afrika
Darfour
Indien
Sydamerika
Europeiska Unionen (det enda europeiska land jag tror de nämde var Spanien i en känga åt McCain)
FN
Humanitär hjälp till tredje världen
Hungersnöd
Männskliga rättigheter (förutom att McCain sa ett tydligt nej till tortyr)
Klimathot

Ingenting om ideologi, om vilken roll USA borde ha i världen (interventionistisk eller sköta sitt?), om USAs vikande internationella popularitet under se senaste 8 åren och vad det innebär, om att USA borde ta ledningen i kampen mot den globala uppvärmningen (ok det kanske vore att hoppas på lite väl mycket).

Det hela handlade om Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan och två ord om Israel. Vilket ju är viktigta frågor, missförstå mig inte, men jag ville ha en ideologisk diskussion, inte en taktisk om vem som röstade för/mot vilken truppförstärkning när.

Du vill ju bli "den fria världens" nästa ledare - vart vill du leda oss?

Them Blue Eyes

Vore jag skådis sa skulle jag enbart spela i Tennesse Williams-pjäser. I spetsig bysthållare och slinkig underklänning som Maggie eller Blanche. Mot Paul förstås, eller möjligtvis Marlon.

They don't make'em like that anymore.

Charlie modebloggar (2)

Här på gatan har kömasochisterna slagit knut på sig själva. Hela veckan har det varit en 100 meter lång kö in till en rea med Hermèsgrejer. Vem köar i ett par timmar för en schalett med stigbyglar på? Väldigt många tydligen.

Via Mymlan hittade jag ett inlägg hos Ulrika Good som fick mig att grimasera/skratta igenkännande:

"Som jag ser det är [Odd Mollys] mission att vända sig till alla kvinnor som egentligen inte är så intresserade av kläder och mode. Kvinnor som ändå, på ett enkelt (men inte för billigt) sätt vill ha en viss trendmässig framtoning."

Belinda skriver också roligt om samma sak.

Hmm, jag äger inget Odd Molly-plagg och det beror säkert enbart på att jag inte bor i Sverige. Annars är jag nog en perfekt fit för deras målgrupp: orkar inte riktigt hänga med på alla trender, hinner inte springa och shoppa för mycket, vill se snygg ut och inte för tantig, vill gärna känna att jag är lite med. Jag tycker Odd Molly är dyrt, och inte alltid så snyggt, men, nog är jag en sucker för enkelt åtkomlig lagom trendighet.

Ett hypat märke som jag däremot inte förstår tjusningen med är American Apparel: tunna t-shirts i neongult och pistagegrönt? What's the deal?

Det här är den äkta versionen.

Watch CBS Videos Online

Tyvärr är det reklam i början men sedan kommer en snutt av en intervju som tydligt förklarar varför Palin knappt har svarat på några frågor från journalister. Varför är hon inte briefad? Varför svarar hon inte att "nej, det där var taget ur kontext, givetvis vet man inte automatiskt mer om utrikespolitik för att man bor nära ett annat land, men som Guvernör för Alaska har jag erfaranhet av bla, bla, bla.."? Vad som helst istället för att gräva ner sig ännu mer, hon måste ju vara mediatränad ut i fingerspetsarna? Ser man det här klippet kan man tro att Tina Fey kan mer om utrikespolitik. Jag tänker på alla kunniga, erfarna, verserade republikanska kvinnliga politiker och hur de måste gnissla tänder på nätterna.

Börjar ni tröttna på valet? Ni får hoppa över de här inläggen. Men det upptar mycket av min tankekraft, faktum är att jag nog aldrig varit så wired till nyheterna som just nu. Eller nyheterna, det är valrörelsen och finanskrisen det handlar om, eftersom det inte stormar just nu i mexikanska gulfen (de tredje möjliga nyhetsinslaget). Och det är jättespännande! Blir det någon debatt på fredag? Går the bailoutplan igenom? Jag har aldrig direkt gillat CNN och deras stjärnjournalister och bombastiska ton men nu har jag hittat flera favoriter. Framförallt Campbell Brown, där har ni en journalist, som händelsevis råkar vara kvinna, med skinn på näsan. Hon kör en timme varje kväll och vi har börjat lägga barnen tidigt.

Det fjärde budet

Vill ni se något vackert?
Klicka igenom fotografen Phillip Toledanos dagbok om sin far.

Här har ni också en bildserie från förra gången det var kaos på Wall Street. Den känns obehagligt aktuell.

Amies

Nu har jag snart druckit fler kaffekoppar med fransyskor än jag gjorde under hela min tid i Paris. Näe nu överdriver jag, men jag har kanske två franska vänninor som jag kommer att hålla kontakten med. Mina andra vänner i Paris är svenskar, estländare, en tyska etc. Här däremot är jag nu plötsligt en av många franskspråkiga skolföräldrar som precis kommit hit. En i gänget med liknande referenser; samma suckande över amerikanska matvanor och tv-program, samma problem med att hitta en frisör eller en barnvakt. Jag har aldrig kännt mig så fransk. Så när jag flyttar härifrån kanske jag kan hålla kontakten inte bara med estländarna jag lärde känna i Paris utan även fransyskorna från New York?

Everything you always wanted to know about Periodiska Systemet but were afraid to ask

Dagens bidrag till folkbildningen: Periodiska Systemet på youtube. Man måste ju bara älska sådana här siter. Fast när professorn med håret och periodiska systemet-slipsen kommer in börjar man ju ändå undra om det hela är producerat av Killinggänget. Ett smakprov om fosfor:



Gör nu som jag och följ rådet från siten: "So once you've watched all 118 videos, make sure you come back and check on our progress." Jag lovar, jag knäppte av Heroes säsongspremiär för att zappa runt här. Missa inte: Caesium in water - by popular demand! Jag vill också ha så här kul på jobbet!

Fredagseftermiddag

Visst säger bloggetiketten att på fredagar har man rätt att inte orka skriva något men däremot lägga upp en låt. Gärna en som får (iallafall delar av) läsekretsen att le igenkännande och minnas svunna fredagseftermiddagar. Fredagar med klassrumsdamm som virvlar i sneda solstrålar under oändliga dubbellektioner i matte. Man väntar förgäves på att det ska ringa ut så att man kan åka hem, stänga in sig på rummet med locktången och lyssna på bästa blandbandet.

Lyssna!

De heter Klara och Johanna, är 15 och 17 år gamla och sjunger som hade de en 37-årings livserfarenhet. Och jag är säkert sist med att upptäcka dem men plötsligt hittar jag youtubefilmer på the Swedish sisters "First Aid Kit" på flera amerikanska websidor. Det här är en cover av Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song". Den svenska skogens akustik får man på köpet. Mer på myspace här och deras website hos rabidrecords.

Spelar på Debaser Medis på fredag för er lyllisar som befinner er i Stockholm.

Snöbollar

"Travelers" 2000-2006
Av Walter Martin and Paloma Muñoz

Fina och lätt morbida snöbollar. Fler finns här. Kolla även in serien "Islands"

SNL

Palin måste vara det bästa som hänt manusförfattarna i Hollywood sen Monica. Tina Fey har iallafall ett jobb i sju veckor till!

Och nu till vädret

Svenskar ska ju vara så väderfixerade, liksom engelsmän. Men nu bor jag för första gången i ett land som relativt regelbundet drabbas av naturkatastrofer och då förstår jag plötsligt vad man har väderprognoser till. TVn har det senaste dagarna dominerats totalt av Ikes förödande framfart. Ike och Sarah det är allt som syns i rutan. Två naturkrafter som drar fram över landet.

Idag klockan sju i morse var det 23 grader och 89 % luftfuktighet, i eftermiddag ska det bli 32 grader. I veckan använde jag strumpor och tröja för första gången men nu kan jag ju stoppa undan dem igen. Jag har använt samma sandaler i princip varenda dag sedan i juni, jag hade tänkt att de skulle hålla en säsong till men jag hade inte räknat med att den här säsongen skulle bli så lång.

Nineeleven

Jag var lite stressad när jag sneddade genom Grand Central Station 9:03 i torsdags morse. Men alla andra verkade kolugna. Jag märkte faktiskt ingenting av årsdagen på stan men så var jag inte i finansdistriktet heller. Min kusin som jobbar med utsikt över Ground Zero sa att pådraget var stort, poliser överallt och han hade sett både McCain och Obama från sitt fönster på femtionde våningen.

De stora TV-kanalerna visade minnesceremonierna i direktsändning hela dagen mixat med reportage om änkor, överlevande, monumentbyggande etc. Dottern kom hem från skolan med teckningar av amerikanska flaggor med texten America the Beautiful och i sonens skola hade de haft en tyst minut.

Ingen har glömt men livet går vidare. Tack och lov har jag inget nytt datum att lägga till listan jag skrev förra året.

Tips

Ni har väl inte missat att detvarintejagdetvarsossarna bloggar om Idol i Aftonbladet: Jag är ett Fanzine, ge mig en idol. Och jag lovar det går så bra att läsa utan att ha sett en enda minut av programmet.

Utdrag ur dagens post:
"Varför har man inte stoppat Bamse, Lille Skutt och Skalman i juryn, dom är snälla figurer gjorda för barn. Varför har TV4 valt att göra ett barnprogram där barn grinar och vuxna skrattar?"

(Om någon undrar vad jag menade med det förra inlägget så har jag ingen aning, jag satt och jobbade på att bli kulturelit. Och åt vindruvor till.)

En stilla undran

Hur funkar kärnfria vindruvor, är de klonade eller?
Eller blir de så i ett land utan ordentlig sexualundervisning i skolan?

Svenne - det nya svarta

Jag hänger verkligen inte med. Jag trodde att det var originell man skulle vara, att vi levde i en individualistisk tid där det gällde att sticka ut. Men nej, det är ju helt fel. Man ska vara en helt vanlig hockeymorsa eller i Linda Skugges alltid lika tjusiga prosa "en svenne". De här damerna slår knut på sig själva för att bevisa hur vanliga de är. Att sedan Palin tjänar sexsiffrigt (i dollar) och står på tur till ett av världen mäktigaste jobb har tydligen inte med saken att göra. Och man kan säga mycket om Linda Skugge, men "vanlig" är inte det adjektiv jag skulle välja. Om den alldeles vanliga småbarnsmamman Lena Persson från Sollentuna hade skrivit till Expressen debatt kan man ju undra om artikeln kommit in.

Men, nu slår det mig, det är ju solklart vem korsningen mellan Demi Moore och Carola är - Skugge. Byt ut Odd Molly-koftan mot en dräktjacka, sätt på glasögon och hon blir en utmärkt Palin i tv-serien nedan. Fast hon får kanske jobba lite på det klämkäcka. Men frågan är om hon vill ställa upp för jag vill göra ett svart tonårsdrama av van Sant, inte en såpopera om powermorsan som stiger till maktens höjder. Det kanske är för elitistiskt? Men hon var ju å andra sidan tonårsångestikon innan hon började baka pajer.

Så nu ska jag ta på mig koftan och beställa biljetter till Måsen.

Screenplay till salu

Visst är det här ett perfekt manus till en tv-serie?

Tonarsångest på bondvischan i Alaska. Gilla hockey och jakt eller gå under. Mödrar som bakar pajer och skjutsar till träningar, skriker på domaren och snackar NHL. Fäder som blivit tränare efter att ha varit highschool-stjärnor 20 år tidigare. Morfäder som skjuter en tolvtaggare varje höst, minst. Inte palla trycket och hoppa av både hockey och highschool, få reda på att tjejen är med barn, tjejen med den rika familjen, med politikermamman som just fått ett handikappat barn och ett erbjudande hon inte kan säga nej till. Tjejens brorsa som tackar nej till att komma tillbaka till hockeyn efter en skada för att gå ut i krig.

Ge Gus van Sant manuset. Det hela kan utspela sig på 50-, 60-, 70-, 90- eller 2000-talet (Korea, Vietnam, ett av två Irakkrig, ). I värsta fall går 80-talet också bra, de hade ju El Salvador, Granada.... De två killarna måste spelas av okända ny förmågor som båda får Emmynomineringar. Tänk er en väldigt ung Matt Damon, Daniel Radcliff kanske? Den gravida tjejen spelas av Miley Cyrus och Mamman spelas av en korsning av Demi Moore och Carola. Morfar av Chuck Norris givetvis och pappan, som är en bitter martyrhemmapappa, av Jakob Eklund.

Man får följa grabbarna, en på hemmaplan som arbetslös tonårsförälder, en i krig. Mamman som kämpar med politiska skandaler och en familj i turbulens, pappan, som inte riktigt vet vad hans roll är och som som ger sig ut på snowmobilräder när han blir för frustrerad (i ett dramatiskt avsnitt går han nästan under i en snöstorm medans Mamman sitter i krismöte med Pentagon). Dottern som får en ljuvlig bebis men som i hemlighet vill studera biologi och forska på stamceller.

Hur det går? Det får vi se!

Eftersom jag lovade

Dr. Green dog, Abby har börjat dricka igen, Weaver kom ut ur garderoben och Carter räddar liv.
Salladen med feta var OK, jag har ringt rörmokaren och fyllt i halva frågeformuläret från dotterns skola (What goals do you have for your child? Kan jag skriva rymdraketskonstruktör tror ni?) Nu ska jag dammsuga (varför tror ni jag bloggar frenetiskt?).

Min namne

Visst är det konstigt när någon heter samma sak som man själv? Den här skribenten heter samma sak som jag hette som ogift. (Så nu vet ni det, men det namnet är helt ogooglingsbart). Jag hajar till varje gång jag ser hennes signatur på en artikel och det känns som om jag måste läsa, och jag vill att det ska vara bra, och jag vill hålla med om vad hon skriver.

Förklara det den som kan.

Jag håller nog med om det hon skriver här, men debatten känns rätt trött om man säger så. Och varför kommer det upp en artikel på Expressen när man klickar på en Newsmill-länk? Får det copy och pasta vad de vill, eller får KO arvode av båda medierna? Och rubriken "Expressen går till attack mot de gnälliga männen" - suck, vem satte den? Undrar om hon också kallades Kossan hela sin mellanstadietid? Frågorna hopar sig.

Explodingdog

Hi my name is Sam, i draw pictures, from your titles. Send me a title!

Dagens andra citat

“Education is obviously not the issue Senator McCain spends the most time on.”
Lisa Graham Keegan, a McCain adviser and former Arizona education commissioner.

Nehe, utbildning är inte viktigt, är det därför han inte tycker att man behöver vara välutbildad för att vara "ett hjärtslag ifrån" att bli världens mäktigaste person? Nej, nu var jag elak, hon har en B.A. i journalistik efter kurser på fem olika universitet.

Jag trodde det bara var i Sverige det gällde att inte vara för välutbildad för att räknas som en bra politiker. Akademiker är läskiga, hockeymorsor däremot, de vet hur man styr ett land.

Dagens citat

"Bara rödvinskommunister går på teater."

Johan Staël von Holstein, fd kulturrådsledarmot.

Somliga gör verkligen sitt bästa för att man ska få sina fördomar om dem bekräftade.

Göra kväll

Ligger i sängen och surfar, det är som vanligt obekvämt och dessutom har vi ingen sänglampa så det är egentligen för mörkt för att skriva. Maken är på andra sidan Atlanten, dottern har översvämmat badrummet så grannen ringde om takdropp och imorgon är det den elfte september. Borde jag vara orolig? Det hade jag inte tänkt på förrens nu. Vad bra, nu kommer jag aldrig att somna.

Vänta , nu måste jag upp och kolla om ytterdörren är låst (för det hjälper ju verkligen mot terrorattacker).

Nu är jag tillbaka (den var givetvis låst).

Dagarna rinner iväg och jag får inte mycket gjort. Jag borde sätta igång med diverse projekt och det enda jag gör är trista ärenden, lika trista hushållsgöromål och att äta lunch famför repriser på Cityakuten (har nu kommit till Dr. Greens andra cancerdom och fast jag vet att han kommer att begravas innan säsongen är över måste jag nu ser alla avsnitten "för att se hur det går". Jag väntar också på att Abby och Luka ska få ihop det igen. Vill ni veta mer om ER? Jag kanske skulle göra en liten rekapitulation efter varje lunch så fick jag något att skriva om.)

I New York är det Fashion Week och vår gata innehåller inte mindre en tre olika ställen där anorektiska människor köar morgon, middag och kväll. Jag har kommit fram till att om man ska bli något inom modeindustrin måste man vara bra på att köa. De köar till olika hyrda lokaler där det försigår jättehemliga, jättehippa grejer (det hoppas jag för deras skull iallafall, annars är de ju verkligen blåsta). Inga stora skyltar, inget "Välkommen, det är här det händer!", nej privat, anonymt men med biffiga säkerhetsvakter och sammetsrep för att stänga in skogen av pinnsmala ben i skyhöga platåskor.

I morse på väg till skolan gick vi förbi en jättelång kö som ledde till en dörr där det diskret stod YSL på en liten lapp. Klockan var åtta på morgonen och köarna såg ut som de ägnat i snitt två timmar åt att välja outfit. Och då är ändå YSL död. Dom har ett väldigt tålamod de där fashionistarna, de får man säga.

Jag funderar på att försöka lära mig fotografera lite bättre, vad tror ni om det? Vi har en jättefin kamera, med diverse objektiv och grejer men jag vet inte hur man använder något om jag inte sätter allt på automatik. Dessutom är den stor och klumpig så då blir det oftast den lilla digitalen. Känns lite som slöseri så det kanske äntligen är dags att lära sig det där med slutartider och bländaröppningar. Hur var det nu? Liten siffra = stor öppning?

Kärt återseende

Det tar alltid ett tag innan man hittar rätt bland matvarorna när man flyttar till ett nytt land. Innan man reflexmässigt vet vilken müsli man gillar, vilken mjölk som motsvarar mellanmjölk och hur mycket färgämne som egentligen finns i den där mystiska yogurten. Det tar en evighet att handla och jag har aldrig med mig rätt grejer hem.

Men jag har hittat några kompisar från förr också som jag inte sett under de åtta år jag bott i Paris. Keso t ex, och kassler. Och små russinpaket, ni vet sådana man fick med en mandarin och två skumtomtar i påsen på julfesten, perfekta i lunchlådan!

Karriärplanering

Fyraåringen: - Mamma, får jag åka ut i rymden och titta på stjärnorna?
- Ja, det kanske du kan göra när du blir stor.
- Men hur kommer man ner?
- Det finns en som kör, precis som på flygplan. Han startar och landar.
- Nej, det finns det inte. Man sitter så här på raketen, ingen kör (visar hur hon sitter gränsle).
- Nja, sådana raketer åker man inte ut i rymden med, de som man åker med är stora och har en pilot.
- Nejdå, man sitter så här men det är inte så skönt. Jag ska sätta på en sån som man har på cykeln.
- En sadel?
- Ja , just det en sadel. Sen åker jag.

Helvetet (nja, inte riktigt men det ska tydligen vara för evigt iallafall)

"Tjejmiddagen som aldrig tar slut" - är det bara jag som tycker det låter som ett hot?

Nu har jag tittat igenom hela Aftonbladets nya kvinnosatsning (har inte Aftonbladet haft en kvinnodel sedan 80-talet minst?) och jag kan inte hitta en enda artikel som intresserar mig. Jag satt redo med höger pekfinger men klickade inte på en enda understruken rad. Jag menar vilken av de följande rubrikerna tycker Aftonbladets marknadsundersökare att mitt segment (kvinna, 40+, akademiker, 2-barnsmamma, gift, boende i innerstad) ska klicka på? För så litet kan väl inte mitt segment vara att det är oviktigt, eller?

• Här är 5-stegsmodellen som kan förändra ditt liv.
• Casanova på 30 dagar.
• Kvinna hitta din plats- och börja skrävla.
• Kolla ditt sex och kärleksastro.
• Prova bingo!
• Har mode en ålder?
• Fler män borde sterilisera sig.

Usw och det tar alltså aldrig slut!

Men kom igen! Inte en enda artikel som når utanför det lilla, lilla livet: relationer, familj, det egna jobbet, livet hemma, utseende. Menar de verkligen att jag borde ta upp bingo?


Usch jag har ju skrivit om det här förut, nu vill jag inte få några fler förekomna anledningar.

Paradiset

Sonen ligger på sängen och bläddrar i en gammal Bamsetidning. Dottern leker en komplicerad lek med alla sina små djur, alla kökets platsbunkar och ett gäng tuschpennor. Hon gör olika röster för de olika djuren, jag hör inte riktigt vad hon säger men jag tror att vissa av djuren pratar franska och vissa svenska. Maken står med huvudet i ugnen, muttrar lite och skrubbar, själv stryker jag en gigantisk hög. Regnet trummar i öppna spisen och strilar på rutorna, vi har fått tända lamporna. Radion står på utan att någon lyssnar och snart ska vi äta. Sedan ska vi titta på en film, kanske Nemo, iallafall någon vi redan sett ett otal gånger.

Och jag tänker att varför pratar man alltid om vita sandstränder och palmer, eller om harpor och änglasång? Har de aldrig tillbringat en lördag eftermiddag när inget händer med dem de älskar?

Hanna

I morse vid 9 var det redan 30 grader varmt och 72% luftfuktighet. Nu vet vi varför det heter indian summer, vi skulle lika gärna kunna befinna oss i New Dehli. Nu vid tre har regnet börjat ösa ner och ikväll ska Hanna nå oss. Tropisk storm, det känns lite overkligt sa här på norra halvklotet i september.

Och i hasorna på Hanna kommer Ike. Tur att det bara finns 26 bokstäver i det amerikanska alfabetet.

Romantik

4-åringen: - Mamma har du gift dig?
- Ja, med pappa vet du väl.
- Jamen hur visste du?
- Visste vad då?
- Att du skulle gifta dig med honom. Hade han fint hår eller?
- Ja, jag tyckte om honom, jag tyckte han var snäll och att han hade fint ... hår.
- Jag vet inte om jag ska.
- Gifta dig?
- Ja, jag vet inte vem. Kanske.
- Du kan vänta lite.
- Jaa, när jag blir stor ska jag ha en egen pappa!

Sarah Baracuda

Jag saturerade lite på politiska möten under demokraternas konvent men tittade iallafall på Palin igår. Hon är scary. Jag kan precis föreställa mig henne som populär, självsäker tonårstjej som snackar högt, slänger med håret och ger bitska kommentarer om dem hon inte gillar. Talet har ni väl läst om på annat håll, hon gjorde nog precis det hon skulle framhöll hela sin girl next door och nononsens-appeal. En vanlig tjej, från en vanlig liten stad där man inte handlar på Whole Foods eller dricker vanilla lattes. Analytikerna pratade efteråt om ett nytt cultural war: small town vs. big cities. Det värsta är att small town America kan vinna valet och tydligen tycker många av de väljarna, precis som Sarah Palin, att "kosmopolitisk" är en förolämpning och att jobba som en community organizer är fjantigt.

Vardag

Under nästan två månader har jag knappt varit ensam alls, maken har jobbat och barnen har varit med mig. Det har mest varit roligt och egentligen inte speciellt jobbigt (de börjar ju bli stora nu) men nog har det kännts som om jag skjutit upp och avstått en hel del jag skulle behöva/vilja göra för egen del. Nu har skolan börjat, plötsligt får jag mer än sex timmar för mig själv varje dag och nu kommer jag inte ihåg vad det nu var jag ville göra? Det blir alltid så här när jag plötsligt får mycket ledig tid, jag bli handlingsförlamad, har svårt att komma mig för med saker och dagarna går snabbt. Jag går mest omkring och har dåligt samvete för att jag inte gör någon nytta. Bloggningen t ex går alltid bäst när jag verkligen inte har tid att blogga, när jag måste stjäla tid från annat, när jag skriver snabbt, snabbt och inte hinner fundera så mycket på om det är bra eller intressant.

Jag har inte riktigt hunnit organisera mitt eget liv än, fokus har legat på barnens skolgång och allmän familjeorganisation. Mitt arbetstillstånd kommer nog inte att bli klart förrens i slutet på året så det är ingen idé att söka jobb än. Jag hade tänkt att jag skulle plugga någonting/gå någon kurs men jag har inte hittat något, dels vet jag inte riktigt vad jag vill göra dels är allt jag hittar svindyrt/på kvällstid vilket inte passar. Poängen är delvis att komma ut ur huset och träffa lite folk så jag vill inte läsa någon distanskurs. Men stan är stor, jag ska nog hitta något och så ska jag börja träna igen, nu har jag ingen ursäkt. Och så ska jag flanera lugnt på New Yorks alla muséer. Och sitta på fik och skriva i en moleskine!

Skolstarten har annars gått över förväntan. Fyra-åringen är överförtjust, hon förstår inte vad någon säger på hela dagen men verkar helnöjd ändå. Hon leker, har yoga och spanska och tycker att jag hämtar alldeles för tidigt. Däremot är hon trött, grinig och arg på kvällen vilket väl inte är så konstigt, dagarna tar nog en hel del energi. Sonen är mer avvaktande, vi också om jag ska vara ärlig, skolan känns lite rörig och märkligt organiserad. Men hans magister verkar bra och bara han får ett par kompisar så räcker det långt. Han lider ju också mer av att inte förstå vad alla säger även om han kan kommunicera på franska med de andra. Ju mindre man är ju lättare anpassar man sig nog till stora förändringar.

Nu kaffe!