Vardag

Under nästan två månader har jag knappt varit ensam alls, maken har jobbat och barnen har varit med mig. Det har mest varit roligt och egentligen inte speciellt jobbigt (de börjar ju bli stora nu) men nog har det kännts som om jag skjutit upp och avstått en hel del jag skulle behöva/vilja göra för egen del. Nu har skolan börjat, plötsligt får jag mer än sex timmar för mig själv varje dag och nu kommer jag inte ihåg vad det nu var jag ville göra? Det blir alltid så här när jag plötsligt får mycket ledig tid, jag bli handlingsförlamad, har svårt att komma mig för med saker och dagarna går snabbt. Jag går mest omkring och har dåligt samvete för att jag inte gör någon nytta. Bloggningen t ex går alltid bäst när jag verkligen inte har tid att blogga, när jag måste stjäla tid från annat, när jag skriver snabbt, snabbt och inte hinner fundera så mycket på om det är bra eller intressant.

Jag har inte riktigt hunnit organisera mitt eget liv än, fokus har legat på barnens skolgång och allmän familjeorganisation. Mitt arbetstillstånd kommer nog inte att bli klart förrens i slutet på året så det är ingen idé att söka jobb än. Jag hade tänkt att jag skulle plugga någonting/gå någon kurs men jag har inte hittat något, dels vet jag inte riktigt vad jag vill göra dels är allt jag hittar svindyrt/på kvällstid vilket inte passar. Poängen är delvis att komma ut ur huset och träffa lite folk så jag vill inte läsa någon distanskurs. Men stan är stor, jag ska nog hitta något och så ska jag börja träna igen, nu har jag ingen ursäkt. Och så ska jag flanera lugnt på New Yorks alla muséer. Och sitta på fik och skriva i en moleskine!

Skolstarten har annars gått över förväntan. Fyra-åringen är överförtjust, hon förstår inte vad någon säger på hela dagen men verkar helnöjd ändå. Hon leker, har yoga och spanska och tycker att jag hämtar alldeles för tidigt. Däremot är hon trött, grinig och arg på kvällen vilket väl inte är så konstigt, dagarna tar nog en hel del energi. Sonen är mer avvaktande, vi också om jag ska vara ärlig, skolan känns lite rörig och märkligt organiserad. Men hans magister verkar bra och bara han får ett par kompisar så räcker det långt. Han lider ju också mer av att inte förstå vad alla säger även om han kan kommunicera på franska med de andra. Ju mindre man är ju lättare anpassar man sig nog till stora förändringar.

Nu kaffe!