Underdog = feg?

Jag har fått ett uppdrag, ett skrivupprag. OK, det är väl inte direkt för The New Yorker utan något modestare på en blogg (men en bra blogg). Det är första gången i mitt liv som någon ber mig skriva något som andra ska läsa, förutom födelsedagskort och gästböcker. Jag är löjligt smickrad. Jag har aldrig varit någon som skriver. Jag har alltid varit avundsjuk på de där tjejerna (jo det är mest tjejer) som alltid släpar runt på en snygg anteckningsbok från Ording och Reda, eller annu värre en Moleskinbok (jag menar Peter Englund använder sådana). De krafsar och skriver och har alltid tusen utstickande lappar i sina filofaxer, och foton, och urrivna tidnigsurklipp. Jag river inte ut artiklar heller. Varför ska jag spara dem? Och vad skriver de om, och för vem? Jag ville ju vara en sådan som skriver dagbok, som tänker och funderar och ritar krumerlurer och skriver. De lyckades ju alltid verka intressanta, som om de hade ett rikare inre liv än jag.

Men jag kände alltid att det maste vara av viss kvalitét, man maste var begåvad för att skriva, annars var det ingen idé. Och jag skulle aldrig, som 18-åring, vågat tillstå att ”jag gillar att skriva”. Jag skulle heller aldrig, som 25-åring, vågat satsa på att bli journalist, eller skribent av något slag. Det kändes ouppnåligt, då måste man ju veta att man skrev bra, att man var begåvad redan innan man påbörjade utbildningen. Dessutom måste man vara bildad och kunna en massa om politik och kultur. Bättre då med civilekonom, det kändes definitvt mindre kravfullt. Visserligen skriver jag ju hela tiden på jobbet men det är annolunda, jag har jobbhatten på, det är inte riktigt ”jag” som skriver utan jag skriver på uppdrag.

Sa gick åren och jag funderar ju inte sa mycket på Molekinboksskrivande 20+tjejer längre men så startade jag den här bloggen, och plötsligt skriver jag ju defakto både här och där. Utan att fundera speciellt mycket på om det jag skriver verkligen är bra, eller begåvat nog, och jag länkar glatt till ”tidningsurklipp”. Däremot bli jag generad när jag inser att människor jag känner läser här. Missförstå mig inte, jag vill ju att de ska läsa (och kommentera!) jag har ju givit dem adressen, men bloggen har ändå kännts anonym. Jag har fått nya kontakter via den, människor som bara känner mitt ”blogg-jag” och inför dem kan jag skriva om det mesta. När människor ur mitt ”riktiga” liv pratar om saker jag skrivit här inser jag plötsligt att det faktiskt finns människor som ägnar 5 mintuer av sin dyrbara tid åt mina tankar och infall. Det är därför man blir så glad av kommentarer.

Så nu är frågan, på samma sätt som jag inte skrev så ritade jag heller aldrig (kan inte, totalt obegåvad) vilket resulterade i att jag aldrig vågade ta en kurs i oljemålning eller ens drejning, inte var jag händig heller (hantverk) och jag kan inte spela ett instrument. Men med min uppväxt känns det som att det knappast kan finnas något outforskat där, jag kämpade trots allt med ett motsträvigt piano och en entusiastisk mamma i flera år.

Jag tycker att den här ”jag kan ju ingenting-mentaliteten” är lite insmickrande, koketterande och feg, jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende (och bara for the record, jag skyller varken på Luther eller Jante). Jag känner mig som de där klasskompisarna som inte hade läst en enda rad till provet och ända hade alla rätt. Man visste att de ljög. Jag får skärpa mig helt enkelt och våga testa. Man vet aldrig jag kanske snart publicerar en alldeles egentillverkad akvarell här, eller en hemtovad vante?